Det börjar som en omärklig liten spricka. Först syns den knappt, allt är som vanligt, det är som om ingenting har hänt, men ändå finns den där, den blir sakta men säkert större och större.
Och en dag är det fullständigt uppenbart. Jag kan inte längre bortse från faktum: det finns ett hålrum.
Med ens ser jag allt tydligt: påfrestningarna, nötningen, förbrukningen. Jag kan försöka lappa, visst, men jag inser ändå att slutet är oundvikligt. Trots den närhet vi delat. Trots allt vi gått igenom tillsammans. Trots att vi satt så tätt ihop.
Jag vet nu.
En dag måste vi skiljas,
...mina jeans och jag.
(Sugen på att läsa mer tårdrypande historier om separation, jeans?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar