(En människa frågar gärna en annan något som hon själv sitter och längtar efter att få berätta.)
Så här känns naturligt:
- Hur har du haft det idag?
- Jo, jag…(blablabla). Och du då?
Vi ska dricka öl, en kompis och jag. Sitter i baren. Lugn måndagskväll. Jag frågar, hon svarar. Stopp. Jag kommenterar hennes svar, hon berättar mer om sig själv. Stopp. Jag fyller i lite, ger feedback. Stopp.
Hon får fem sms av sin kille, svarar på alla, en gång pratar de i telefon.
Efter en och en halv social timme går jag hem till mig. Lätt förvirrad.
Men.
Jag gillar henne!
2 kommentarer:
Huvet på spiken!
Att prata är att umgås...vara nyfiken...ge och ta. Kanske lära sig nåt, kanske förmedla nåt.
It goes both ways!
Konversationskurser - 10 poäng på högskolan. (finns detta?)
lång-T
Mm... det handlar om den där osynliga stafettpinnen som man passar mellan sig, eller sprachwechsel, som det hette där jag pluggade. Ett spännande fenomen som de flesta klarar av per automatik, de andra stackarna får lära sig och måste tillämpa det medvetet. Men eftersom vänskapen inte står och faller med detta är det ju inget problem :) Visste du fööresten att det fungerar helt olika i olika språkkulturer. Som svensk kan det vara svårt att slå sig fram i länder med romanska språk, eftersom man måste jaga efter stafettinnen själv, genom att överrösta någon annan, eller bryta sig in i ett samtal.
Hoppas du har haft en bra tisdag, kramis!
Skicka en kommentar