Sett melodifestivalen. Härliga kvällar med vänner och barn, chipsskålar och högljudda kommentarer, ett evigt tyckande och gissande och dissande!
Jag tar det inte på allvar, men kan inte låta bli att reflektera efteråt. Inte varför Carola inte gick vidare, utan på vad jag egentligen har sett i rutan, och vad som har gått hem hos tittarna - tillika domarna.
OM nu melodifestivalen är en barometer på trycket i det sociala samhället, då visar pilen, efter fem lördagkvällars knackande på glaset, på ordet KÄNSLA. För det jag tycker mig se är att trenden går mot att bejaka och våga visa känslor. Att som Frida grina sig igenom sin egen triumf, att sväva i det blå likt Sibel (som inte hörde ett enda ord ur reporterns frågor), eller skratta och skutta och jubla såsom Rongedalarna. Coola och kontrollerade 90-tals artister med glansig hy och glansiga ögon drabbar oss inte längre. Inte heller den aggresiva, ironiska humor som så länge regerat. Nu ser vi en varmhjärtad, förtjusande tändstickspojke leverera underfundiga, lekfulla och livsbejakande gags.
Tänk om jag har rätt! Tänk om vi går mot ett samhälle där man får skratta, gråta, älska, jubla, göra bort sig (när Ola och Luuk kramades och ramlade ihop på golvet fick jag tårar i ögonen) och leva ut hela registret av vår känslokarta.
Och tänk om vi äntligen slipper förakt-humorn, sätta-sig-på-varandra-humorn, cynism-humorn och här-är-min-inneboende-vrede-humorn. Så ohämmat glad jag skulle bli då...
Fler bloggar om Melodifestivalen
2 kommentarer:
Jag tror och hoppas att du har rätt... I vart fall tycker jag det har varit lite lättsammare och mer uthärdligt de senare åren...
Var jag som tog bort kommentaren innan. Hade inte mina terminalögon på mig... Gubbe du vet ;-)
Skicka en kommentar