Från alla håll kommer det skotrar. Renägarna samlas, pratar lite finska och svenska om vartannat, tänder en cigarett, tar en kopp kaffe i Elins stuga. Nordanvinden pinar ansikten, men skratten är många och lusten tinar snön som yr i luften.
Sedan är det dags. Maskiner startar. Elin visar vägen in i gärdet. Vi slår med händerna utmed sidorna, själv har hon en grankvist i handen. Framför oss börjar flocken sakta röra sig mot öppningen och när skotrarna dyker upp runt om oss får renarna fart. Några minuter senare är de borta, på väg mot vårbetet, försiktigt fösta av Lappländska cowboys med hörselskydd och rejäla kängor.
Men en ren vill inte. Orkar inte. Den vänder och går åt helt andra hållet, ensam, svag. Lägger sig under en gran.
Då vänder fyra skotrar. Kommer sakta och respektfullt intill, binder renens ben och lägger den på kälken. Det kan se brutalt ut, men det är hela tiden gjort med omsorg och respekt. Inget liv lämnas åt sitt öde, inget liv får gå till spillo.
Elin går före till stugan och kokar upp sockervatten. Och när renen på kälken kommer dit får den dricka. De matta ögonen vaknar till, två män bär renen till ett mindre gärde. Där reser den sig upp, sticker nosen i snön och börjar leta.
I natt ska renen vila vid Elins stuga, imorgon får den åka jeep till vårbetet.
Den klarar sig nog, renen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar