Han ville så gärna

Jag gled undan för att dricka vatten och bara iaktta, när han passerade mig med sökande blick.

- Hej.
- Hej.
- Har du en bra kväll?
- Javisst.
- Du har fina ögon.
- Tack, det var snällt sagt.
- Ska vi ställa oss utanför en stund?
- Okej.

Vi lämnade larmet och den höga musiken och pratade lite kort om våra liv.

- Har du barn?
- Ja, två. Och du?
- Nej. Jag har inget.

Det blev tyst en stund. Han såg lite ledsen ut.

- Skulle du vilja ha familj och barn?
- Ja. (paus) Vill du ha fler barn?
- Nej. (skratt) Betyder det att jag är ointressant?
- Nej, då kan vi väl bara gå hem till mig?

Han lägger armen om mig. Jag drar mig undan och föreslår att vi ska gå in och dansa istället, innan det blir pinsamt. Under dansen stirrar han på mig, oavbrutet.

- Du, jag måste vara rak. Jag är inte här för att hitta en man. Så om du söker sällskap är det bättre att du letar vidare.

Han förstår. Jag får en kram, sen går han.
Resten av kvällen ser jag honom stå ensam och vilsen med tom blick.

Han ville så gärna träffa en tjej.

Ok: Bluff.

Jag erkänner: det är en hel del fusk med mig.

Ögonfransarna är faktiskt inte så här svarta och jag luktar egentligen inte som en blomma. De solbrända benen är en synvilla, skapad av tunna silkestrådar. Och jag har betydligt mer hår både på ben, vid ögonbryn och under armarna. Utan ett visst stöd skulle två frontala kroppsdetaljer hänga längre ner och tvingar du mig ta av mig skorna får du genast sänka blicken ett flertal centimeter. Mina framtänder är av porslin, men det ska du nog vara glad för, för under finns inte mycket kvar.

Men om jag öppnar munnen lovar jag idel ärlighet och uppriktighet. Jag ljuger inte ens om min ålder, vikt eller inkomst. Och jag är usel på Bluffstopp...

Avklarandets princip

Det är rejält tillfredsställande att klara av. Och då menar jag inte förmå - orka - kunna, utan helt enkelt avklara. Avsluta. Avrunda.

Punkt efter punkt betas och bockas av, och jag känner mig nöjdare för varje steg. Det gamla måste slutgiltigt avföras innan det nya kan ta plats.

Att jag sedan förmår en hel del, det är jag övertygad om. Men i morgon ska jag till exempel klara av något jag aldrig gjort förut. Jag är lite pirrig.

På söndag är också det avklarat...

Corpse Bride

Flickan som vill vara pojke skolkar från skolan för att lärarna vägrar kalla henne vid ett annat namn.
Flickan som vill vara pojke kryper ner bredvid mamman i sängen för att bli kramad.
Flickan som vill vara pojke klipper ut bilder på kändisar och gör några zombies.
Flickan som vill vara pojke vill inte ha kvar sina bröst.
Flickan som vill vara pojke sjunger högt ”blood, blood, blood!”
Flickan som vill vara pojke har sorgsna ögon.
Flickan som vill vara pojke kan rapa hela alfabetet.
Flickan som vill vara pojke har en mycket modig mamma.

Inget att göra en mulen augustidag?

Försök det här:
The impossible quiz

Jag har själv inte kommit så värst långt...

Nulla dies sine linea

Var på en bjudning i lördags där en (för mig) okänd man ondgjorde sig över alla tusentals bloggar, och framför allt de som skriver dagbok "över sina trista liv". Jag sa inget. Han får tycka så. Och jag har inget behov av att lansera min egen blogg.

Men jag håller inte med! Den skrivande människan är en kraft, en tillgång i ett samhälle - och motverkar fördumning och likgiltighet. Ett land där befolkningen synliggör sig i olika forum kan aldrig bli en diktatur. Det kreativa tänkandet vidgas och växer ju fler människor som utövar någon form av skapande.

Min 12-åriga dotter bloggar. Läs här. Hon sätter ord på tankar och känslor, hon formulerar sig och lär sig bearbeta det som händer henne i livet. Jag tycker det är guld! Vi vet ju att läsande och skrivande ökar förmåga att hantera verkligheten, lösa problem och kommunicera med omgivningen.

Och rent personligt: att få betrakta, berätta, begrunda - allt detta i viss strålkastarbelysning. För en byrålåda ger aldrig feedback.

Skriv - blogga - fotografera - rita - dansa - sjung - vad som helst! Jag fortsätter enligt det latinska citat som jag skrev på mina böcker i gymnasiet:

Inte en dag utan en rad.

Läs andra bloggar om bloggar, skrivande, krönikor

Det är roligt med bensinmackar

Där kan man köpa godis och veckomagasin. Blombuketter och nybakta kanelbullar. Plasthinkar och badringar på sommaren, säckar med ved på vintern. Alla hjärtans dag-presenter, filmer och CD-skivor. Solglasögon och handskar. Läsk. Mjölk. Och mat, både torr och fryst. Glass så klart. Liksom leksaker. Tofflor till pappa och träskor till mamma, eller tvärtom om man föredrar det. Skottkärra – trädgårdsredskap – blomjord. Förstås olika plastflaskor vars innehåll tömmes här och där under motorhuven, plastkvarn finns på utsidan av butiken. Porrtidningar (tyvärr). Cígretter, snus och lakritspipor. Grillkol. Bindor. Vykort. Böcker. Påskägg (säsongsbetonat). Julkärve (dito). Öl. Korv och korvbröd. Hamburgare. Kaffe (inte gott). Mackor och färdiga pastasallader. Trisslotter. Balar med toalettpapper. Souvenirer. Stenplattor. Gödsel. Värmeljus. Sverigekepsar. Fjärilshåvar. Klistermärken. Vindrutetorkare. Frukt -

Javisst ja, jag glömde en liten detalj.
Man kan köpa bensin också.

Före eller Efter?

Jag tycker genuint illa om Före-Efter reportage. Som om människor måste göras om. Som om de blir bättre och mer värda efter några lager make-up, hårfärgningar och raffinerad klädstyling. I värsta fall plastik-ingrepp (dokusåpan "The Swan" - det mest fruktansvärda som TV visat).

Missförstå mig inte. Det är klart att man ska pyssla om sig själv och se till att man trivs med det omgivningen hela tiden ser, för att inte bli en människa som gömmer sig. Det är journalistiken jag vänder mig emot; hur ska reportrar och redaktörer lyfta människor? Är det verkligen med bantningstips, gör-om-mig reportage och förskönade fotos på överjordiskt vackra fotomodeller?

Dessutom tycker jag alltid att Före-bilden ser trevligare ut. Mer naturlig. Mer mänsklig. Mer tilltalande.

Ska jag bevisa det?
Titta på dessa två bilder.
Vilken är mest smakfull och lockande?

FÖRE


EFTER


Bilderna är tagna av dotter M som är en riktigt duktig fotograf för sin ålder.
Dessutom är hon en bra kladdkake-ätare, som ni ser...

Och vi kan båda varmt rekommendera caféet Chokladkoppen på Stortorget i Gamla Stan. Efteråt kan man pricka in den stora vaktavlösningen på slottet - en Monty Python-liknande upplevelse!

Guldkorn i medaljlös tillvaro

Det bor kanske en liten sportfåne och nationalist i mig ändå, för jag blev lite hängig när ingen svensk friidrottare fick vara med och leka i slutstriden.

Men det allra bästa med OS har visats under rubriken "Zapping" på Eurosport. I snabba klipp ser vi allt som gått fel under dagen; det snubblas, krockas och välts, skor flyger av, bollar skickas åt pipan, okontrollerade känslor får utlopp. Jag som tycker att s k "bortklippa scener" i slutet av en film alltid ser manipulerade ut, och misstänker att jag ser ett försäljningsknep, inte verklighet, jag skrattar så att jag gråter framför teven. Detta är humor på hög nivå! (Roliga historier, clownerier, komedier - hur ofta handlar dessa inte om en individ med hög status, stort allvar och skarp fokusering som bildligt eller bokstavligt tappar brallorna inför sin publik?)

Ikväll är sista chansen. Tror jag. Hoppas jag. I så fall rekommenderar jag "Zapping" på Eurosport. Brukar visas kring 20.30.

Tags OS, Eurosport

När Norrland kom till Stureplan

Lukten kändes på långt håll. Koreansk TV filmade. Mitt emot mig satt tunnbrödskungen från Rättvik och runt om en härlig blandning musiker och skådespelare. Vargtass med nyplockade lingon, två sorters surströmming och mandelpotatis. Krögaren bjöd oavbrutet på egentillverkad snaps och stämningen blev bara galnare för varje hävt glas. Jag dansade med en före detta landshövding (på en minimal yta mellan borden vilket ursäktade eventuella feltramp), mina vänner uppträdde med rafflande dragspel, intensiv fiol och brinnande sång. När vi kom till kapitlet "svenska sommarsånger" hakade jag på. Fräckisarna stod som spön i backen.

Men det största skrattet revs ändå upp av koreanen på andra sidan de kulörta lamporna. Jag sträckte mig över blomlådan med ett smakprov. Efter mycket om och men stoppade han in den lilla brödbiten i munnen. Sen började grimascherna, grymtljuden och de panikslagna gesterna.
Han räddades av både min och min väninnas snaps.

Igår var jag på den årliga surströmmingsfesten på Sturehof.
Så där bara av en slump.

Jag har begripit (äntligen)

Jag känner många som kan tillbringa timmar på en loppis. Med radarblick vandrar de bland högar, hyllor och bord. Fynd efter fynd samlas i överfyllda armar, deras leenden blir bredare för varje funnen pinal och plånboken har knappt rörts när de väl kommer ut i friska luften.

Själv har jag tröstlöst traskat runt i gångar, aktat mig för att välta rubbet och definitivt inte sett skogen för alla trän. Min köplusta har varit på noll, och om jag ändå – mot förmodan - sett något vackert så har det varit den äldsta och dyraste prylen av alla. Ett bruksföremål som egentligen skulle stått på museum.

Skräp, har jag tänkt. En loppis har för mig varit moderna tiders ändtarm, en personifiering av trend- och konsumptionssamhällets onödiga överflöd.

Men igår förstod jag vitsen med loppisar. Under ett spontant besök i en loppis-lada föll min blick på ett föremål som jag fullständigt hade glömt att det existerade. Och på en sekund förflyttades jag till glasklara minnen av tapeter med blå blommor, kasettbandspelare med inbyggd mikrofon och hyllan med leksaker som jag bondade med i brist på kompisar.

Där stod den.
Min uggla.



Alltså: loppis = nyckel till borttappade barndomsminnen.

”Do you really want to delete this person?”

Hur lång tid tar det att sudda ut en människa? Och hur många människor släpper man taget om under sin livstid?

Jag kan inte komma på några svar. Jag blir själv raderad då och då. Ofta har det tyckts mig naturligt, framför allt när yttre omständigheter har förändrats, men i vissa fall har jag stått handfallen och oförstående inför faktumet att jag genom en blixtsnabb vändning kan ha gått från kropp till luft.

Själv arbetar jag aldrig för att ta bort människor ur mitt liv. Tvärtom, jag försöker hålla dem kvar. Det är så många som jag tycker om! Men det finns fall där ren självbevarelsedrift fått mig att bryta – även om det på intet sätt betyder att individen i fråga försvinner ur mitt system. År efteråt kommer förnimmelser över mig som får mig att inse att avtrycket finns kvar.
Som om jag var brännmärkt. Tatuerad i själen.

Det kanske är så enkelt att varje människa vi möter sätter spår?
Outplånliga.

Möte i smal passage

De kommer emot mig i tät klunga. Stora, smutsiga kängor. Tajta brallor. Mörkblå jackor som slutar vid midjan. Ovårdat hår och svettpärlor i pannan. Den som går först hälsar kort på mig med kaxig blick, lyfter hakan en aning uppåt i en snabb rörelse. De andra tittar rakt fram, utan en min. Möjligen tuggas det lite nonchalant.

Gänget passerar mig med tuffa, bestämda steg. De är inte att leka med, jag vet. De baxar runt 400-600 kilo med sina bara händer. Styr och ställer. Dominerar och hanterar. Fullständigt orädda för de krafter de kontrollerar.

När jag vänder mig om efter tjejerna läser jag liga-namnet på deras ryggar:
"Upplands-Bro Ryttarförening".

Lilla jag

Jag minns en kväll för några år sen när den kända, överjordiskt vackra skådespelerskan med den sensuella rösten hälsade på det par jag var inneboende hos. Vi drack vin och pratade, och jag satt med blossande kinder och ett fånigt beundrande flin på läpparna. Just då regisserade jag ett uruppförande på den stora teatern i landets näst största stad, så jag kunde mycket väl ha tyckt att jag var spännande och jämnbördig. Men istället fladdrade jag runt i tankarna, svamlade osammanhängande och tindrade med ögonen.

I lördags hände det igen. Till slottet kom drottningen av scenutstrålning, sångerskan som min pappa hade på vinyl och jag lyssnade på tills det blev repor i skivan. Sjöng med så att de små fönstrena i gillestugan skallrade:

"För jag vill nå dig" (dagdrömde... minns inte om han hette Per, Johan eller Erik bara)
"Fri som en vind jag vandrar -" (stark och självständig! Släng dig i väggen Tommy!)
"Du är den ende..." (suck suck. Olav - du min stora kärlek)

Hon var tidlös. Och makalös. Och helt underbar.
Och jag var som en liten hund som viftade på svansen och skuttade med framtassarna.
Hon var så stor och jag var så liten: stora Lill & Lilla jag.

Bil-fundering

Hur mycket går man miste om i livet bara för att man är rädd att bli avvisad?

En vän till mig berättade om sin dotter: hon vågar inte göra intagningsprovet till den utbildning hon vill gå, för tänk om hon inte kommer in. Själv har jag för inte så länge sen stått mitt emot en man och varit på vippen att fråga om han ville följa med mig hem, men gjorde det aldrig. Han kunde ju sagt "nej". Och jag vet många som inte firar sin födelsedag, för det kan ju hända att alla råkar vara upptagna just då och avböjer en kalas-inbjudan.

Rädslan urholkar själen. Bromsar flödet. Förminskar livs-upplevelsen. Blir jag avvisad betyder det antagligen att jag inte duger, och vilken avgrund öppnar sig då inte inom mig?

Säkrast att aldrig ta onödiga risker.
Eller....?

Sällsamheter

En efter en kommer de igen. Det som krossats har läkts, det som förlorats är glömt, det som brustit har helats. Förundrad står jag vid sidan om och ler. Lyckönskar och glädjs. Likt en Di Leva dras tankarna åt mirakel-hållet, men jag aktar mig för att gå för långt ifrån begripligheterna. Att hon, som jag trodde skulle gå sönder helt, nyss har gift sig gör mig alldeles varm inuti.

Men jag fattar inte hur det går till...

Nu bloggar jag. Rätt upp och ner.

En blogg-kollega skriver idag om alla MÅSTEN.
Jag kontrar med BORDEN.
För "borde" är nog det värsta ord jag vet.

Hur många gånger har du inte mött nån som med neddragna mungipor och mörk blick berättar om vad han eller hon borde göra. Eller stött på en stressad person som försöker hinna med alla måsten och dessutom oavbrutet pratar om det som också borde klaras av? Visst har det funnits en och annan översittare i din närhet som redogjort hur du borde handlat istället? Och har du inte miljoner gånger sänkt dig själv genom att suckande konstatera att du inte gör det du borde?

Så här fungerar jag:
Jag gör saker jag vill göra.
Och jag gör saker jag måste göra.
Ibland gör jag också ännu mer, av olika anledningar (stolthet, envishet, bekräftelsebehov, nyfikenhet, experimentlusta, instinkt, solidaritet, rent och skär klantighet - osv osv).

Men det jag inte gör, väljer jag att antingen göra nån annan gång, eller inte alls. Och jag känner heller ingen skuld - skam- ågren - förbittring eller självförakt för att jag inte gör det.
För jag har medvetet plockat bort ordet BORDE ur min vokabulär.

Han har kommit tillbaka

Han var borta ett slag. Lämnade mig för en yngre kvinna, och flyttade in till henne istället. Hon som kunde ge så mycket mer uppmärksamhet än vad jag förmådde, mitt i min hetaste period av arbete och självförverkligande. Hon som pysslade, visade omtanke, tog omhand. Jag vet att han mådde bra där. Vem vill väl inte vara föremål för någons stora intresse?

Nu har jag hämtat hem honom.
(Något beskuren, men det ska kosta att ge sig av.)
Min Benjaminfikus.

(Köpt 1987 i en mataffär vid Odenplan.
Sedan dess en ständig följeslagare.
Men under sommaren har han fått bo hos Anna...)

Serenad till ett skohorn

Det ligger där så stilla på min hatthylla. Utsträckt, ståtligt, stolt. Längden är imponerande (vem inbillar sig egentligen att inte längden spelar någon roll?). Tidigare inslaget, nu avtäckt och förklarat. Plasten blänker sådär lagom flärdfullt - ett i metall hade varit för mycket Liberace, hade stuckit i ögonen på vi-är-ju-ändå-inte-USA-Sverige. Det är svart med guldinskription. Ja, det vilar något respektingivande över det. Något högtidligt. Helt enkelt något kungligt.

Skohornet är en present från ett underbart galet gäng som förgyllt min sommar.

Ni anar inte vad man kan göra med ett skohorn...

Vad ska man med en snäcka

Jag hade längtat i två månader.

Eftersom flickorna skulle åt varsitt håll tog jag bilen till staden vid kusten, gick till bryggan, låste upp båten och körde över till ön. Höstgrå himmel. Stålblått hav. Regn.

Stugan var kall. Luften rå. Jag öste min eka i viken, drack en kopp kaffe och la mig i soffan för att lösa ett korsord.

Mindre än två timmar senare åkte jag hem igen.
"Vad ska man med en snäcka om man ej får visa den?"

OM OS

Erkänner att jag knappt tänkt på att det pågår. OS alltså. Inte för att jag inte uppskattar sport (utövar hellre än glor på tv, dock) men för att OS helt enkelt inte får plats just nu.

Men igår kväll hamnade jag framför ett sammandrag på Eurosport. Och då fick jag mig ett gott skratt: segraren i 10 meter luftpistol heter PANG!

Genast skissas en lista upp i mitt huvud, och jag döper följande guldmedaljörer:

Vinnaren i simhopp heter Plask
Vinnaren i fäktning heter Kling
Vinnaren i judo heter Tja-Klofs
Vinnaren i boxning heter Schmock
Stjärnan i det vinnande basketlaget heter Duns-Duns

Och så vidare.
Det är lite som i en Bamse-tidning, om ni förstår vad jag menar...
Men fortsätt gärna fantisera!

Andra bloggar om OS, Olympiska spelen, sport

Regn & jazz

Åkte tillbaka till Läckö. Regnet fullkomligt vräkte ner. Genom Västerås färdades jag delvis genom sjöar, inte längre på motorväg.

Konserten med Viktoria Tolstoy & Svante Thuresson var en av mina praktikanters "examensuppgift". Hon hade skött allt, från ax till limpa. Allt jag gjorde var att handleda in i det sista, titta till, hälsa på artisterna och sedan njuta av kvällen. Det regnade oavbrutet, men på borggården satt 300 personer och diggade. För det var riktigt bra. (Kanske lite väl många solon, som M sa - men är det jazz så är det!)

Och jag upptäckte ett nytt användningsområde av borggården.
Det var bara ölen som saknades...

Intet

Min kropp är en säck potatis. Det är en kamp att ta sig ur sängen, och när jag till sist lyckas balansera mig lodrätt mot jordytan faller jag snart tillbaka igen. Sängen tar emot, varm och mjuk. Lite senare stirrar jag ändå med smala, lätt fuktiga springor in i en dimmig spegelbild. Någonting ovårdat och glanslöst omger en (före detta) solbränd nuna, strategiskt placerad ovanpå en formlös porös klump av alltför mycket dödvikt. Tittar jag noga ser jag öppningen, men den dras inte åt några sidor, formar inga klanger. Den öppnas bara då och då i ett krampaktigt gap, i vilket det dras in en stor, djup suck.

Det är ingen idé att hoppas. Det går inte att kämpa emot. Jag är tyngre än Noréns dramatik eller USA's samlade vapeninnehav. Jag har idag gjort: ingenting.

Onsdag 6 augusti

Bloggdagboken börjar spela ut sin roll. Jag är ju tillbaka i Stockholm nu. Men jag har inte hört av mig till nån, bara min bror. M och jag var där och lekte med den lilla i parken på eftermiddagen. Hon tröttnade efter 5 sekunder vid varje "station" - det vara bara att byta från gunga till klätterställning till sandlåda till annan gunga till... ja, ni förstår.

Imorgon åker jag till ön och tittar till hus och båtar. På fredag tillbaka till slottet. Jag vet inte när den här dagboken kommer att upphöra. Antagligen i samma stund som jag börjar träffa mina Stockholms-vänner på riktigt?

I luften anas hösten. Jag känner mig lite tom och ensam i hjärtat. Men också glad och lugn. Dessutom har jag tagit ett beslut. Återstår bara förverkligandet. Vilket i och för sig är det svåraste av allt...

Mitt hem är där jag lägger min hatt

Fast jag har ingen.
Eller jo, jag har, men jag klär inte i den.
(Är för kort helt enkelt. Världen klipps av.)

I alla fall: vaknar i Lidköping. Passerar kontor, slott och fd hyrd stuga, alla stopp med sina respektive ärenden, mer eller mindre ansträngande. Mot slutet av dagen kör vi till Trosa, N + jag, och hämtar M som spelat fiol med sin morfar i en veckas tid. ABBA-cd på högsta volym i bilradion. Vi sjunger med så det dallrar i inredningen modell -97.

KL 22.oo tisdag kväll den 5:e augusti kliver jag in över tröskeln till min andra lägenhet ffg på två månader. Det är tyst och tomt. Men fint.

Snabbt acklimatiserar jag mig till förorten. Jag bor här - också. Jag har tre hem; ön, småstaden och förorten. Och jag känner mig inte det minsta splittrad. Tvärtom. Nomaden i mig är fullt tillfredsställd. Jag vill aldrig stå still och stampa på en plats.

Mitt hem är kanske inte där hatten hamnar.
Mitt hem är där jag själv är. Och flickorna.
Och där jag kopplar upp min laptop...

Rivning och retur

Just de två orden står högst upp på pappret. Människor far i retur härifrån; först försvann vår lysande (förlåt ordvitsen) ljussättare, senare tjusiga tenoren och till sist, i lastbilen till Göteborg med alla pukor, den suveräne scenmästaren. Scenen rivs, ljuset är nedpackat, notställen lagda i fina lådor. Jag kör minibuss hit och dit, med prylar och nycklar och människor som alla ska till olika ställen. På kontoret äter vi tårta och pratar lärdomar och upplevelser. N suddar i musikernas noter. Sist på dagen (som började kl 5.45) lämnas bussen tillbaka. Nu är det nästan klart.

Det blåser upp. Stark vind, trädgrenar som knäcks. Slagregn. Om vi hade spelat idag hade vi behövt ställa in helt och hållet. Snacka om planering!

Sommarbemanningen på Läckö bjuds på aktivitetskväll, och vi opera-ansvariga är också inbjudna. Bowling i lag plus middag på Stures. Roligt och gott - och när nattvakterna berättar om riktiga (respektiva busiga) spöken på Läckö lyssnar vi intensivt. Synd att jag inte visste det där med dörren tidigare. Det är en historia som jag hade tyckt om att berätta...

Slut

Stilla lördag med diverse pyssel. Gåvor till alla medverkande, på och bakom scen, blommor, avslut. Mitt på dan träffas mitt närmaste team på den libanesiska restaurangen. Jag bjuder på lunch - och vattenpipa. Sen hämtar jag N vid bussen. I min lägenhet är redan E+K. Fyra tjejer gör sig klara för kvällen (två speglar... ni begriper?)

Den absolut sista föreställningen är fullsatt och alldeles fenomenal. Festen på Sockerbiten efteråt är en spegling av projektets utfall; glad, varm, uppskattande. Fylld av gemenskap och tacktal. E+K håller ett "praktikant-tal" och ger mig en stor bunt pennor! (Lik förbannat letade jag nyss efter en....) Det dansas, spelas poker, äts och dricks. Kramar - en masse. Varma ögon med glimt i, där jag skulle vilja stanna till. Visst går vi hem alldeles för sent, Emma, N och jag, men vad gör det? Man kan inte alltid vara förnuftig.

Två och en halv timme senare vaknar jag och börjar köra folk till tåg och bussar. Lämnar igen fordon till hyrfirman. Tar emot nycklar. Skickar N med Emma i Göteborgs-skjutsen, som sällskap på hemresan, lite orolig för att Emma sovit för få timmar.

Nu ska jag ut till slottet. Teamet river ljus och scen. Jag ska hämta tillbaka stolar och notställ till stadens musikskola. Jo, jag är ofattbart trött. Men nöjd. Det var bra. Det är slut nu. Det ska bli skönt att leva vardagsliv igen. Laga en middag. Titta på nyheter. Läsa en dagstidning.

Men vad kul jag har haft! Vad allt (nästan) har fungerat smidigt. Och vilket gäng som tillbringat fem-sex veckor i min närhet! Jag kommer att sakna dem.

Betraktelse

Har inte använt:
Ridbyxorna och hjälmen
Springskorna
Headsetet (gått sönder...)
Korsordspennan
Köksutrustning
Eftersändning (anar högen i hallen)

Har använt:
Telefonen
Datorn
Charmen
Skrivaren
Betaldosan
Anslagstavlan
Bilen
Moccabryggen + lattevispen

Har inte:
Seglat
Dykt från bryggan
Bastat med Nina och Caj
Lagt till vid Sjökrogen och druckit Bedarö Bitter
Bränt ut mig (inte heller bränt mig)

Har:
Arbetat och ansvarat
Festat
Träffat underbara människor
Haft N+M här, och min familj
Nästan full koll
Oroat mig för väder och vind
Njutit

Ikväll är det näst sista föreställningen.
Imorgon skall det tackas av och sägas adjö. Jag är beredd!