Jag minns en kväll för några år sen när den kända, överjordiskt vackra skådespelerskan med den sensuella rösten hälsade på det par jag var inneboende hos. Vi drack vin och pratade, och jag satt med blossande kinder och ett fånigt beundrande flin på läpparna. Just då regisserade jag ett uruppförande på den stora teatern i landets näst största stad, så jag kunde mycket väl ha tyckt att jag var spännande och jämnbördig. Men istället fladdrade jag runt i tankarna, svamlade osammanhängande och tindrade med ögonen.
I lördags hände det igen. Till slottet kom drottningen av scenutstrålning, sångerskan som min pappa hade på vinyl och jag lyssnade på tills det blev repor i skivan. Sjöng med så att de små fönstrena i gillestugan skallrade:
"För jag vill nå dig" (dagdrömde... minns inte om han hette Per, Johan eller Erik bara)
"Fri som en vind jag vandrar -" (stark och självständig! Släng dig i väggen Tommy!)
"Du är den ende..." (suck suck. Olav - du min stora kärlek)
Hon var tidlös. Och makalös. Och helt underbar.
Och jag var som en liten hund som viftade på svansen och skuttade med framtassarna.
Hon var så stor och jag var så liten: stora Lill & Lilla jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar