Nature morte (et vivante)

Båt i sjön! Sommardag!
Herbret har stått orört sen oktober, men allt är sig likt. Utanpå.

Linet som jag drevat stockarna med har dragits ut och norpats av ivrig fågelnäbb. Det bjuder jag på - gissar att det är ett inspirerande byggmaterial för en arkitekturintresserad skata.

Inne i huset är det lätt kaos. Det har ramlat ner saker från hyllor, en lampa är vält. Inget trasigt eller tråkigt, bara lite dramatiskt. Och till slut hittar jag högen av dun och fjädrar på ett golv. Stackars fågel som har flugit in genom skorstenen och sedan aldrig hittat ut. Inte ett enda fjuttigt skelettben har mössen lämnat kvar, bara det där som skulle fastnat i halsen.

Står där länge och känner fågelns dödsångest i min bröstkorg. Sen inleds Operation Städning. Fyra timmar senare är allt rent och dammat och desinficerat och rensat och vädrat. Stumpan har fått ny bottenfärg och dasset är tipp-topp.

På kvällen, tillbaka i stan, grillar jag entrecôte med vänner.
Plötsligt blir jag biten av en mygga.
Ja! Naturen lever.
Och nu är sommaren här. På riktigt.

Philippe

Om hennes liv hade varit en fransk film skulle hon vara brunbränd och smal med en liten stark kropp och varma, djupa ögon i vilka det brann en modig låga. Hon skulle vara i medelåldern, ensam med vuxna barn, helt lugn i förvissningen om att hon inte saknade något. Hennes andning skulle vara lugn, hennes blick stadig, hennes hållning stolt.

Och en dag skulle hon skulle resa iväg, söderut, för att vandra bakåt i sina egna fotspår.

Om hennes liv vore en fransk film skulle hon kliva av i den lilla staden på Atlantkusten där hon tillbringat en sommar som 16-åring, vandra planlöst utmed gator och strandkant och plötsligt, längst ut på klipporna, se en man stå ensam och se ut över havet. Hon skulle omedelbart känna igen honom.

Om det vore en film, då skulle han sakta vända sig om, och deras blickar skulle mötas, precis som den kvällen på torget, där de stod på varsin sida om den stora flammande elden, och han skulle sträcka sin hand mot henne, precis som den gången för 30 år sen, och säga:
-Vien…

Om det vore så, då skulle de slå sig ner vid havet och samtala om den sommaren, minnas hur de sjungit, letat snäckor, jagat varandra genom vågbrus, kyssts under stjärnhimlar. Hur han en varm natt hade tagit två grässtrån och först bundit ihop dem, för att sedan visa hur de båda brast när han drog dem åt olika håll, och sedan istället tvinnat två nya strån runt varandra och visat att de fortfarande höll ihop, även när han försökte dra isär dem, och på så sätt berättat för henne - flickan från norden - hur han såg på skillnaden mellan äktenskap och en relation utan giftermål.
- Kärleken måste man vara rädd om, hade han sagt, men om vi är sammanknutna kanske vi glömmer det, och då går vi sönder.

De skulle minnas hur han sista kvällen mjukt hade viskat att nästa sommar, när hon kom tillbaka, då ville han älska med henne, och hon hade gråtit av glädje över att han inte tvingat henne nu, och samtidigt av smärta för att det var så oändligt långt tills de skulle ses igen.

Sedan skulle de prata om hur de skrev till varandra under hösten, om brevet där han tröstat henne för hennes morfars död - om brevväxlingen som tagit slut strax efter han åkt in i lumpen och hon skulle erkänna sin tonårsfantasi; ångesten och oron över att han hade dött där och då. Och hon skulle i hans ansikte alltid se den vackraste man hon någonsin mött, han med sina klarblå ögon, sitt svarta lockiga hår och den mjuka munnen som alltid bar ett leende.

Om hennes liv hade varit en fransk film hade de båda sedan plötsligt svepts bort av en enorm flodvåg, och de hade drunknat tillsammans - sammanflätade likt två grässtrån, tätt intill varandra i en hungrig omfamning där 30-års sökande efter den första kärleken, den som aldrig lämnat någon av dem, äntligen mättades.

Nu var inte hennes liv en fransk film.
Det var svensk vardag och hon drack sitt kaffe ensam medan hon väntade på att tvättstugan skulle bli ledig.

Jag är rik

Vännerna på gården bygger och skapar.

Här ska det bli replokal, vi har frilagt den gamla kospiltan, vi ska bara tvätta och olja in träet, och så ska ungdomarna få göra en graffitimålning på den här väggen. Och här uppe, tänk om man röjde bort allt från hela loftet, tog upp ett fönster här - vilket underbart rum det kan bli! De här byggfuttarna körde jag hit med lastbil förra veckan, jag ska slå ut väggen och höja taket och så blir det min verkstad, och här, kom ska jag visa, här ska vi bygga oss ett hus.

Eken, den lilla, har överlevt och börjar skjuta gröna skott. Fåren betar stilla eller vilar i skuggan under studsmattan. Den stora hunden skuttar runt huset, där sitter en man med bara fötter i solen, och jag bjuds på rårakor med lingon och fläsk.

Jag är en mycket rik människa som har tillgång till så fina vänner.

Färg och form i Paris

Ljuset.
Den varmt vita stenen.
De ljusgröna och ljusbruna taken.



Och så artisteriet. Överallt.
Varje balkongräcke är ett konstverk.
Gatlyktorna likaså.





Vi gick i trappor.
Upp på höjder, bågar, kyrktak.
Vidderna vid våra fötter, vänligt välkomnande.



Och så åkte vi under jorden.
En kanalväg jag aldrig känt till.
Men även här letade sig ljuset in.



Fyra dagar i Paris.
En livstid i mitt hjärta.

"Stängt mellan hägg och syrén"

Blev ditt liv som du tänkte?
Är du stolt över dina val?
Befinner du dig där du vill vara?

För länge sen tänkte jag flytta till Paris.
Istället mötte jag den man som blev pappa till mina barn.
Det valet har jag aldrig ångrat.



Imorgon ska jag visa dotter M gatorna där jag sjöng och dansade sommar efter sommar på 80-talet. Ingen dator, inget jobb, telefonen avstängd - bara hon och jag och Paris i fyra dagar.

Så välkommen tillbaka nästa vecka!

Dagens Flum (?)

Det sägs att det är något som vi, var och en, måste lära oss. Ett slags uppdrag på den här resan mellan vaggan och graven.

Tillit kanske? A och O för varaktiga relationer - även med sig själv.
Ödmjukhet? Absolut. Ödmjukhet och tacksamhet förhöjer livskänslan.
Mod? Oj, svårt. Det är så personligt, dessutom. Men att bemästra sina rädslor är något av det viktigaste som finns.
Fördomsfrihet? Nödvändigt. Hur ska man annars kunna släppa fram sitt kreativa flow?
Uthållighet? Enormt viktigt i denna Quick Time tillvaro.
Tålamod? "Att vänta är det värsta bebin vet. Han tycker fem minuter är en evighet." läste jag högt ur en barnbok för mina flickor en gång. Är att orka vänta helt enkelt = att bli vuxen?

Jag vet vad jag har på schemat idag.
Vet du vad som står på ditt?

Vilken kille!

Sisyfos och jag

Sisyfos och jag, vi har liksom blivit polare. Bästa vänner skulle man kunna säga. Vi förstår nämligen verkligen varandra till 100 %.

Ta disken till exempel. Jag lyfter upp den i köksskåpen, men det är som om den hela tiden rullar ner igen, tillbaka på diskbänken. I ett lätt kladdigt skick.

Eller återvinningslådan. Varje gång jag är säker på att allt har hamnat i rätt grön container är det som om allting halkar tillbaka ner i den röda hinken.

Tvätten... Upp i skåp, upp på galjar, men knappt har jag vänt ryggen till så ligger de där, strumporna och bomullströjorna, på nytt utspridda över badrumsgolvet.

Och så gruset i hallen: dammsugare fram, slurp in i röret, dammsugare bort, räkna till tio, knaster på hallgolvet.

Du Sisyfos, vad skulle hända om vi helt enkelt struntade i att rulla upp våra stenbumlingar? Vad sägs om att ta ett glas vin med mig på balkongen istället?

Uppfinningarnas moder

Besluten i mitt verksamhetsfält är tagna, allt vilar nu på ett nästan färdigorganiserat raster. 35 mil bort utövar mina praktikanter värdskap för slottet och operaprojektet. Vi har gått över i "den operativa fasen", och jag sitter i mitt hem och skriver texter till trycksaker mellan otaliga mail och telefonsamtal. En hög solrese-kataloger inspirerar; någon säljare är jag inte, jag måste helt enkelt sno idéer från andra...

Mitt i detta behöver jag en kopp kaffe. Som på alla andra arbetsplatser i hela Sverige. Men sen jag fick espressomaskinen i present för 4,5 år sen har jag gjort mig av med alla bryggare och trattar och kokkannor. Inte ens ett melitta-filter har jag glömt sortera bort.

Nååjåå.
Nöden har ingen lag:

Durkslag.
Hushållspapper.
Nymalda bönor.
Hett vatten.

Det blev helt ok!

Vårförälskelse

Jag är inte alls vacker, inte snygg, på sin höjd lite gullig. Ja, jag åldras; leken finns kvar i ögonen, men gråten, kampen och tiden har satt sina spår i kropp och hud.

Ändå. När solen värmer min panna känns det inte viktigt. Jag äter en glass med en vän på en parkbänk, jag ser de 25 körsbärsträden släppa ifrån sig skönheten och låta den virvla i luften innan den landar på bilrutorna eller trottoarkanten. Förgängligt. Naturligt. Levande. Träden är inte mindre vackra för att de skira rosa bladen nu trampas på av ivrigt handlande förortsbor.

Det fanns en tid när jag citerade Söderberg.
"Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv.
Varken skalet eller innanmätet.
Men jag ville inte vara någon annan."

Nu är jag rejält kär. I mig själv.

Saknad

Jo, jag saknar. När flickorna har gått till sina skolor är det alldeles tomt och tyst.

Så mycket för självständigheten och stå på egna ben och klara sig på egen hand. Jag vill inte vara beroende på något sätt, ändå fylls jag av ensamheten och längtan. Minnet av det goda, ja kicken jag fick, - lusten, njutningen, förtjusningen. Nu är det bara jag och min dator och en thékopp och tystnaden runt om oss och den lite sömniga blicken som letar sig ut genom en alldeles för patinerad fönsterruta, och den försiktiga frågan hur länge det här ska pågå, hur länge ska jag vara övergiven på det här viset.

Men det finns ett slut.
Den är ju bara på service,
min Gaggia Classic.

Luft. Lättnad. Ljus.

Monsterveckorna är över. Framför mig ligger lediga helger: jag har ett hus med en glimt utsikt över horisonten att ta hand om. En båt att köra. En kropp att motionera. Och vänner att träffa.

På Åland gavs två alldeles strålande föreställningar av "Dido & Aeneas". Efter premiären lördag eftermiddag var jag helt omtumlad. Den nerv, den känsla som sångarna förmedlade drabbade djupt, och jag grät mig genom sista scenen. (Olikt mig. Jag brukar vara ganska distanserad till mina föreställningar när de väl börjar spelas för publik. Men i Mariehamns Stadshus var det magiskt, och ensemblen tog ett steg längre än på någon repetition. Publiken kände som jag. Det hände nånting stort där och då.)

Hann en sväng till Kastellholms slott och Jan Karlsgården för att dricka en kopp kaffe med de mina innan andra föreställningen.

Tillbaka till teatern. Grät igen. Stolt. Lättad. Imponerad. Lämnade det glädjeyra gänget och åkte till hotellet med M, där vi tätt intill varandra delade på godis och såg dålig humorshow på teve.

Och så idag, söndag. Vi tar en sväng till konstmuséet vid den forna målarkolonin, och jag blir igenkänd och insläppt, och vi får en alldeles privat visning. Innan färjan lämnar ön hinner vi en sväng till det gamla fiskelägret i Kärringsund.

Lägger mig raklång på en brygga.
Trött, men leende.
- Har du nånsin fotograferat rakt upp i luften? frågar min pappa.
- Nej, svarar jag.
Sen gör jag det.

Samtal

- Du, imorgon... Det kanske inte blir så roligt för dig. Jag måste träffa en kille och jobba lite med ljuset, vi ska programmera ljusbordet och lägga in tider för alla övergångar. Det kan ta några timmar. Sen kommer sångarna och då är det smink och påklädning, då finns det förstås mer för dig att titta på, men jag jobbar, och det kan tänkas att alla drar i mig och jag inte hinner ta hand om dig alls. Under kvällen är det genrep och jag måste koncentrera mig på vad som händer på scenen och sen ha genomgång med alla, och på lördag behöver jag vara redan klockan elva på teatern, så jag hinner inte visa dig så mycket av Åland, och...

- Du mamma. Jag är van vid sånt där.

Avgiftning

Min espressobryggare har lagt av.
Och samtidigt min energi, min skärpa, min ork.
Regnet utanför ger visst motiv för verksamhet i slowmotion, men jag borde kanske borsta håret i alla fall. Kanske till och med ta mig till ett café och beställa in en Latte Extra Ultraturbo Large Grande?

Eller nä.
Jag stannar nog inne ändå.
Och låter giftet lämna kroppen...

Några dar - flera år

Det rinner en tår nedför min kind.
Bara av trötthet.
Bara för att jag släppt efter.

Filmdagen på slottet, intensivt för-, under och efterarbete.
Femmans växel. Mitt i stormens öga.

Sen festen med alla vänner från förr, par om par.
Stiliga, smarta, glada.
Den självklara tvåsamheten. Och så jag.

Sist två-dagars kick-offen inför sommaren.
Projekterad, planerad, utförd.
Samtalet, det öppna, ärliga, när yrkesrollen hängts upp i hallen.
Skratten och nerverna. Konstnärs-själarna.
Den eviga väntan på projektets centralgestalt.
75 mil bakom minibussens ratt.

Hemma igen. Hur många nätter får jag sova i egen säng?
Fyra!
Middag serverad kl 23.06.
Öronsus och hjärnsudd.

Och innerst inne vill jag bara bli älskad.
Som alla andra människor på hela denna jord.

My (fairy) garden

Maj.
Dörrar öppnas, luft fyller varje rum, ljus flödar genom vinterlortiga fönsterrutor. Och det rotas och pysslas och gräves och fikas i var mans trädgård.

Först satt jag en stund på min ex-mans och hans nya familjs uteplats, i väntan på ett packande barn. Dagen efter vilade jag i en solstol i mina föräldrars paradis-trädgård. Och idag har jag mött honom som jag ville dela mitt liv med, och påmints om vårt atrium, vår gräsmatta, vår hallonbuske.

Jag har ingen trädgård längre. Jag äger ingen solstol mer. Jag vårdar ingen hallonbuske numera. Men jag öppnar min inglasade balkong mot solen, planterar växter i krukorna och sjunger stilla för mig själv. Känner ingen saknad. Inget missnöje. Ingen bitterhet.



Dessutom har jag köpt en båt idag.