Hänt i advent, del I

Nu har jag kört nästan hela kittet. Pepparkaksbak och lussebullsdeg, julmusik i bakgrunden och guldstjärna i fönstret. Glögg förstås (starkaste sorten), såpade golv och till och med en amaryllis. Går jag ut drabbas jag oundvikligen av glittrande ljusslingor och lockande julskyltning, allt är rött och sött och tomtarna är antingen av ull, keramik eller plast. De sistnämnda rör sig dessutom.

Men nej, jag får inte en millimeter julkänsla i kroppen.

I hallen hänger en almanacka.
Den visar oktober.
Och visst är det väl så att verkligheten, den är såsom vi upplever den.

Kungsängen lördag kl 12.30

Ögonen var röda, han hade festat hela natten. Nu stod vi bredvid varandra på systembolaget och jämförde nummerlappar. Jag tipsade honom om en god glöggsort och han berättade om sin ungdom i Värmland. Vi hade det mycket trevligt.

När han gick strök han mig över kinden. Sen vinglade han vidare, och jag tänkte att han nog dricker sin flaska kall på en parkbänk nånstans, medan jag kommer att dela min, uppvärmd och kryddad, tillsammans med vänner i ett varmt och gott hem.

Hans doft sitter ännu kvar i mina näsborrar.

Dom kallar mig Mimi

... så kall ni är om handen, får jag värma den i min...

Livet är vackrare på operan. Den sjuka är febrigt underskön. Hostningarna perfekt inskrivna i partituret. Kärleken lyckligt befriad från frustration över en odiskad vitlökspress.

Jag vandrar hostande runt i halsduk och raggsockor, med ettrig värk i bröstet och glansig blick. Ingen tenor stryker mig över pannan, ingen fattig författare bränner upp sin handskrivna bok för att jag ska få lite värme. Även om det skulle ligga ett missförstånd bakom mig i livet, kommer ingen kavaljer att komma inrusande genom dörren med ett förtvivlat rop och en lilja i handen.

Här är det helt enkelt förort, skit i luftrören och ett vansinnigt ostädat hem.

Forrest Gump?

I min stora blåögda godtrogenhet har jag alltid utgått från och reagerat som om människor menar det dom säger.
Skolkamrat: "Henne kan man ju inte sitta bredvid."
(Nähä. Jag sitter väl själv då.)
Kärlek: "Ingen jävel kan leva ihop med dig."
(Så sorgligt. Då får jag leva ensam.)
Recensent: "För Guds skull, byt jobb."
(Jaha. Ingen idé längre.)

Nu brukar jag på ett vuxet sätt så där några år efteråt komma på att det antagligen bara var en överdrift, sagt i affekt eller att det hade med avsändaren att göra, inte med mig. ("In time, even an egg will walk.")

Men ikväll hände det mig så tydligt: en älskad person sa en sak, menade en annan.

Och i blixtklar belysning förstod jag att människor vill bli emotsagda, övertalade, genomskådade, förstådda, tolkade och tydda.
Hur ska de annars veta att de är älskade?

Element eller isbit? (apropå New Moon)

Jag har läst vampyrböckerna. De första tre i alla fall (jag vet alltså inte hur det går):

Klumpig tjej med dåligt självförtroende bor hos sin ensamstående pappa i en stad där det nästan alltid regnar. Där städar hon, handlar och lagar mat medan pappan tittar på sport på TV.

En dag blir hon kär i en iskall snygging, en kille som sitter hela nätterna och tittar på henne när hon sover. Hon kan krama honom korta stunder, men inte kyssas. Då kanske han inte kan låta bli att döda henne. (Sex är det alltså inte tal om.)

Lite senare blir hon kär i en annan kille, men den här är het som en masugn. Honom kan hon kela med, men hon riskerar att bli riven av vassa klor och få stora ärr över hela ansiktet.

Båda dessa herrar slåss om att skydda henne, för hon kan självklart inte klara sig själv (bara laga mat till pappan).

Så sammanfattar jag Twilight-serien som blivit oerhört populär bland unga tjejer.

Ja, jag erkänner att jag sträckläste, trots rätt dåligt språk och cementerad kvinnoroll. Jag måste ju få veta vem hon väljer: den kalla vampyren eller den varma varulven? Själv skulle jag nog tagit varulven ändå, för jag är alltid iskall om fötterna när jag ska sova.

Andra bloggar om Twilight, New Moon, Vampyr, Robert Pattinson, Edward Cullen, Bella Swan

November

Det gruffas och grymtas lite nu. Suckas. Stånkas. Stryk november och gå direkt till decembermyset! ropas ut i det regntunga tjocka. "Pissväder". "Grådask". "Maratonmörker".

Själv tycker jag om november. Kvar finns inga ut-i-svampskogen-måsten eller supa-in-höstfärgerna-behov. Decembers å-så-gott-vi-har-det-tillsammans-i-advent eller vilken-fin-jul-vi-ska-ha-förväntan har inte börjat. Jag får vara hur jag vill. Jag behöver inte vara smal, snygg eller solbränd.

Jag behöver inte ens vara trevlig - för vem förstår inte en enstörig rugguggla en regnig novemberdag?

Betraktelse i ett fågelperspektiv

Flygstolen t o r London kostade mig under 200 kronor. Bra för mig, men hur sjutton håller de bolaget flytande (eller flygande kanske jag ska säga)?

Väl uppe i luften anar jag en del av sanningen. Först är det försäljning av de vanliga mackorna och kaffet i pappmugg, sen är det spriten och parfymen och märkessjalarna. Allt det känns igen.

Men plötsligt börjar försäljarna, nej jag menar flygvärdinnorna, kränga cigaretter. Eller snarare tomma papprör som tillfredsställer hålla-nåt-mellan-fingrarna-behovet och som ger en liten nikotinkick om man låtsasblåser genom attrappen. Genialt! Varenda teater kommer att skaffa dessa, som rekvisita.

Strax därefter börjar lotteriet. Köp en Fortune Cookie med dold lott och vinn en resa! ropar dessa luftburna knallar.

Det är inte det att jag är girig. Men jag skriver hellre en bloggkrönika i min lilla anteckningsbok än shoppar. Förlåt mig, Ryan Air.

Etiopisk kaffeceremoni

Det är roligt att äta på Etiopisk restaurang.

Först får man en tallrik med stora pannkakor på. Redan då spritter det till i barnasinnet. Sen slevas det upp en mängd olika röror upp lite här och där ovanpå pannkakorna. Varsågod, smaklig måltid och så börjar det stora kladdkalaset: allt ätes med händerna.

Riva liten bit av pannkakan, hämta lite kryddigt kött med pincettgreppet, rakt in i munnen och så lätt slick på fingret. Hur kul som helst!

Men roligast är kaffet efter maten. Först når oss lukten av nästan brända kaffebönor. Sen kommer servitören ut genom svängdörren med allvarlig min och gryta i ena handen. Det ryker rejält och kaffedoften är slående. Skaka skaka, rista rista, röken ska spridas mellan alla bord och han ser ut som en katolsk präst som kastar rökelse in i alla hörn av kyrkan.

Sen försvinner han. En lång stund. Och plötsligt får vi en stor skål popcorn på bordet.

- Ehh... and what is this...?
- It's popcorn.

Jaha. Tack. Till kaffet? Eller i alla fall till kaffedoften. Intressant.

Till sist kommer brickan som ska komplettera popcornen. Där finns en brinnande kolbit och en liten keramikflaska med rund botten där det kryddiga, tjärliknande kaffet väntar. Ur pipen sticker en trasslig bunt grässtrån. Jag pekar på stråna och frågar vad det är.

Mannen tittar på mig med förvånad blick, som om jag var född i någon avlägsen ociviliserad byhåla. Så rycker han på axlarna och säger med eftertryck:

- Filter.

PS Faktasugen? Klicka här.

Vid ett engelskt tangentbord

(Ska nu skriva en betraktelse utan ett enda aa ae eller oe.
Gar det? Vi far se! Roligt att forsoka!)

Sitter i ett litet hus i London, brasan sprakar, lugnet sprider sig, thevattnet kokar. Idag ska vi till Tate Britain som visar Turner. Och till min kusins studio. Vid sidan om hans godhet och intelligens finns den stora kreativiteten: jag vill ta med mig en av hans tavlor hem, om nu chansen finns.

Dagen innan en genuin teaterupplevelse, den otroligt starka (och roliga!) Educating Rita i Newburys unika The Watermill Theatre. Mannen i taxi gav mig en extra tur runt landskapet, gratis, av ren godhet. Hon som lockat mig dit var lysande. Stycket brilliant. Regin klockren.

Regn ute.
Frid inne.
Snart ska han vakna av en kopp varmt the bredvid kudden.
Det sa vi.

(Det gick nastan. Svart att formulera om "vi kom overens om att den som vaknar forst vacker den andra med the pa sangen"...)

Problemlösning à la I-land

Om jag inte var så väldigt "singlifierad", skulle jag tro att jag var gravid, för jag är jämt hungrig numera. Utan nån som helst bantningskur.

Jag är hungrig när jag går och lägger mig (för sent). Hungrig när jag går upp mitt i natten (på grund av att jag är hungrig) och hungrig när jag vaknar för tidigt på det som skulle varit en efterlängtad sovmorgon.

Så jag steker ägg och två baconskivor och lägger på ett mörkt bröd. Brygger starkt the och blandar med lika delar ångvispad mjölk. Knäpper på min dator och läser några glada tillrop på Facebook. Kryper in i stor kofta och tänder ett ljus. Ser fram emot varmt duntäcke och god bok om en liten stund.

Mitt problem är enkelt att lösa.
Jag har turen att bo på rätt plats på jordklotet.
Det går inte en dag utan att jag är tacksam för det.

Love, peace and understanding

Fredag kväll. Slötittar på Idol samtidigt som jag jobbar (förbereder helgens stora projekt). Plötsligt gråter jag, för det är en riktigt god människa som röstas ut. Och runt om står andra goda människor och applåderar, respektfullt.

Jag blir lite förvånad över min egen blödighet, men långt där inne tänds hoppet om att cynismens och ironins era är över, och att vi larvigt känslomässiga personer får känna oss fullständigt trendriktiga i en nyromantisk era.

Tänk om det blir inne att vara snäll? Och helt ok att vara lite naiv? Då kommer jag att bli mycket populär!

Läs även andra bloggares åsikter om Idol

Unisex eller dam och herr?

Behöver rådgöra med dig. Vad tycker du?

Slottets toaletter ska - förhoppningsvis! - renoveras.
Igår fick jag frågan:
- Vad tycker du? Separata Herr- och Damtoaletter, eller Allmän, dvs gemensam?
(Det blir fler bås om det inte behövs vägg och varsin ingång.)

Sen dess har jag funderat. Är det viktigt att dela på könen, eller är det bara något som lever kvar från den tid då inga pappor bytte blöjor? Behöver kvinnor stå framför speglarna ifred från männens blickar, och varför accepterar män den vedertagna sanning att det alltid luktar sämre på ett herrdass? Och är det rättvist att damkön alltid är oändlig medan herrarna glider rakt in till sitt lilla krypin? Men om det jämlika Sverige börjar med en gemensam kiss-kö, kommer då besökare från utlandet att snällt ställa sig där, eller kommer de att knipa, just för att i deras kulturer skulle aldrig en dam och en herre gå på samma toalett?

Alltså, i vårt moderna tidevarv:
Hur ska vi förhålla oss på sanitetsfronten?

Koncentrationsövning

Jag har inte ställt om köksklockan i lägenheten som jag hyr i den lilla stan intill den stora sjön. Klockan visar en timme senare än alla sina kollegor.

Det får vara så. Som en slags markering: ljuset kommer tillbaka. Och det är ju under sommartid som det händer saker i den här stan.

Så jag tränar min hjärna att snabbt omvandla vad den ser till faktiskt värde. Men jag blev lite stressad i morse när jag nyvaken och småmosig trodde att jag var en timme för sen till ett möte...

Vardagshjältar

Med vem pratar du med när något är svårt? När du darrar bakom fasaden, när dina tankar har tovat ihop sig eller känslorna runnit över varje sansad, förnuftig bägare?

Din sambo? Det är naturligt - om du har någon. "I nöd och lust" - din sambo ska vara din näsduk, din lekkamrat, ditt stöd och din sparringpartner. En vän? Ja, om det är en vän i vått och torrt, inte bara i fest och yra. Din terapeut? Absolut, om du har råd.

Men det finns stunder när inga kanaler längre räcker till. Du skriker, utan ljud. Du faller, utan botten. Du dör, utan valmöjlighet.

En sån natt, för några år sen, ringde jag Jourhavande Medmänniska. Jag höll på att gå sönder där jag satt med telefonen i skakig hand. I luren hördes en främmande röst. Jag minns inte om det var en man eller kvinna, jag minns bara att rösten varsamt lappade ihop mig, en aning. Precis så mycket att jag kunde sova mig till en ny dag med nya möjligheter.

Den människan har än idag min djupaste beundran och tacksamhet. Den, och alla andra, som osjälviskt arbetar för sina medmänniskor, som bär humanismens fana högre än alla andra.