Till vidderna!

Nu tar jag paus och ger mig av ut i öppna landskap, upp på höjder, till luft och frihet.

Om en vecka är jag tillbaka med bilder och berättelser. Eller också har jag glidit iväg och blivit ett med det vita - upplöst till kristaller, hela jag. All min längtan förvandlad till snö.

Men nej.
Glöm mig inte.
Jag kommer tillbaka.

Jag har lovat göra lite reklam

Bor du i Stockholmsområdet?
Tycker du att teater kan vara ett sätt att samtala om livet?
Skrattar ditt hjärta åt personer i igenkända dråpliga situationer, mer än åt cyniska översittarskämt?
Kan du öppet gråta med ett övergivet barn, en från låsningar befriad vuxen, en med sig själv försonad människa?

Då ska du absolut se TRÖSTAR JAG DIG NU på Unga Klara.
Spelas 27/2 - 17/4 på Lagret (vid Stadsteatern) i Stockholm.

Det är en rasande bra pjäs. En stark uppsättning. Och framför allt är Unga Klara en av de viktigaste grupper som finns i landet, nu med oviss framtid men fortfarande kämpande för den lilla röstens rätt att bli hörd.

Läs mer här.

"Vad är det för fel med lite förträngning?"

?

Nej nej nej nej.
Jo... eller, nej!
Absolut inte.
Fast. Ja. JA. JAAA.
(aaaahhhhhh)
Så där. Stopp, stanna, sluta.
Bra!

Men -
Kanske ändå?

Här gäller det att ha tålamod

Jag brukar tänka att om man vill nåt tillräckligt mycket så händer det. Och om man väntar tillräckligt länge så kommer det.

Alltså har jag 43 stycken ensamma strumpor i en påse som väntar på att finna sin följeslagare...

På inköpslistan: roliga svampar?

Jag har varit på Kronans Droghandel från 1907.

Nej, jag köpte varken arsenik & gamla spetsar eller en schysst verklighetsflykt, bara lite värktabletter och plåster. Och jag blev lätt besviken över att inredningen inte hade ett spår gamla skåp, mekaniska vågar eller bruna glasflaskor med stora etiketter.

Det såg ut som vilket 2000-tals apotek som helst, med den skillnaden att datorerna inte fungerade, att det inte gick att hämta ut recept och att personalen inte var på så gott humör.

Men vi fick varsin gratis mandarin i alla fall.

Växelfel & Budgetunderskott

Växelfel och Budgetunderskott, vad är det - egentligen?

Kan nån förklara för mig vad som ligger bakom ett växelfel, så att jag förstår varför inga tåg rullar, när min egen gamla skrutt-Volvo växlar som vore hon en Mustang. Trots snökaos.

Och kan nån visa mig ett schysst budgetunderskott, som får mig att begripa varför den lilla pott pengar som går till kulturen ständigt måste bli ännu mindre, utan att utbudet får dras ner.

Tänk om det är bluff. Tänk om det bara är nutida myter; sätt att hålla oss vanliga människor i skräck - eller i alla fall i schack:

"Nej, vi kan tyvärr inte erbjuda fungerande kollektivtrafik, vi hänvisar till alternativa resvägar (läs: sköt dig själv, ta bilen, du har ju en och den står ju bara där, eller hur?) och beklagar trafiksituationen som beror på Växelfel."

"Hemskt ledsen, vi kan inte ge mer pengar till vård, utbildning och kultur (läs: människor får väl lära sig att stå på egna ben och bli starka i kropp, tanke och känsla av egen kraft. Skaffa ett jobb, starta eget, eller vad f-n som helst, du är ju fri), för vi har faktiskt ett Budgetunderskott."

Jag tror inte på Växelfel och Budgetunderskott.
Inte tills nån bevisat motsatsen.

I magsjuketider?

Lilla gumman

Så där, kom och lägg dig här.
Varma sockor på. Bra.
Vill du ha nåt att äta? Inte det...
En kopp thé? Nähä.
Lilla vännen...
Här, dra täcket över dig, du är kall. Och alldeles blek.
Där är boken, där ligger korsordet.
Stackare.
Men du, det går över.
Jag ska lägga en hand på din mage.

Fem minuter senare:

Men hallå!
Vad gör du?!
Du måste inte gå upp.
Du måste inte sätta dig vid datorn.
Du MÅSTE inte... du är ju för fasiken magsjuk!
Jaha... jaså...
Ja, jobba på då...

...it's alright

Det finns inte något vackert kvar. Nu är där ett slagfält med likdelar. Smuts och förruttnelse. Förhoppningarna, längtan, drömmarna - allt blev till aska. Båda parter deltog, båda parter anföll, båda låg i bakhåll.

Men jag är inte längre intresserad av vad som hände. Jag vill inte älta skuldfrågan, sambanden. Jag skulle vilja hålla ett gott minne kvar i min hand, och sen dansa vilt tills en ny sol går upp.

Nominerad!

Jag har blivit utvald att vara med i en tävling, en bloggtävling: man röstar på den blogg som man tycker om att läsa.

Du får gärna rösta på mig. Du får gärna rösta på någon annan också - det gör mig ingenting, det var länge sen jag kände nåt behov av att vinna.

Men jag talar om att tävlingen finns

HÄR

hos Martin Hansson, som skriver bra och berörande, och vars blogg bär det bästa namnet av alla tusentals privatskribenter. Tack Martin för att du nominerade mig - det känns gott att vara utvald.

Trådlöst eller hudlöst?

"Bön är gratis - ständig uppkoppling" står det på reklamskylten från Svenska Kyrkan. Runt om mig på tunnelbanan räknar jag till tre som pratar, fyra som messar och en som spelar ett spel - allt detta i eller med mobiltelefoner.

Jag antar att nån PR-byrå fått en rejäl slant för att ta fram reklam som talar de ungas språk. Som är up-to-date. Som når den multi-kommunicerande generationen.

Varför? undrar jag och blir lite bakåtsträvande. (Som när historiska miljöer ska bli trendkänsliga med interaktiva datorer, istället för att stolt stå för lukten, patinan 0ch uråldrigheten.) Varför locka med andlig mobiltelefoni och privat online-bön? Kan inte tron/meditationen få vara tidlös, ordlös?

Jag vill sitta på en brygga, ett fjäll, i en båt - eller varför inte i ett kyrka - och fyllas av en närvaro, en visshet, ett lugn som några kallar gudomligt, andra mänskligt, och fullständigt glömma allt tekniskt flimmer som jag ständigt utsätts för.

Jag vill slippa vara uppkopplad.
Jag vill vara närvarande.

fantasi

jag är en varm vind mot din frusna bröstkorg
en svalkande källa för din heta lust
jag är solen och månen på en oupptäckt världskarta
en mässingsorkester
myrra och vin

jag är glittret i ögonvrån, leendet kring din mun
det skuggande trädet och mörkret som döljer
jag är trasan du kastar
sången du ratar

jag är rädd

Interiör. Hemköp. Eftermiddag.

Ljudlig grymtning bakom min rygg.

- Jaha. Jag bytte kö för att jag trodde att den här skulle gå fortare!
- Jo, säger jag stilla. Men vad gör några minuter av våra liv?
- Jag har faktiskt en tid att passa.

Jag är tyst. Efter en stund hörs en irriterad suck.

- Det är typiskt. Det är alltid så här på lördagar. Att dom inte kan skaffa mer folk.
- Men om det var mer personal, då skulle det väl kosta mer för oss att handla?
- Nejdå. Det är en fråga om prioriteringar.

Hon trycker varorna intill kroppen och biter ihop käkarna.
När det blir min tur lägger jag upp allt på bandet, betalar och går därifrån.

Jag kom också för sent dit jag skulle.
Men jag var harmonisk.

Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Om nån inte skakade hand med mig vid en anställningsintervju skulle jag bli aningen stött, men inte kränkt i djupet av mitt hjärta. Om han däremot tog mig på baken skulle jag bli förbannad.

När jag reste runt i Thailand var jag mycket noggrann med att inte av misstag nudda en munk. För hans skull, inte för min. Jag säger inte att det är en vettig regel att munkar inte får beröra en kvinnas hud, men jag respekterar den.

I Frankrike pussar jag tveklöst en kind tre gånger, och vet att mannen jag pussar känner inte mer för mig än för sin revisor.

Har samhället inte större bekymmer än att en muslim väljer att hälsa med handen på bröstet istället för i ett handslag?

Läs mer här.

Det drar ihop sig

Affärerna är rustade till tänderna. Det klipps och det klistras. Digitala tjänster med tjusiga bilder erbjuds i olika webtjänster; här finns hjärtan och kuddar och nallar och tygrosor och choklad - länge leve Alla Hjärtans Dag och Kärleken och Tvåsamheten och Älsklingen!

Jag ser på och tycker relativt illa om allt ihop, även om jag gläds åt att andra blir glada av ett kort eller en blomma - att ge är himmelskt.

Nej, det är inte "surt sa räven om rönnbären" - inte alls. Jag är inte rädd för att leva ensam. Jag är rädd för att leva i en dålig relation.

Och jag lovar, att om jag nån gång får ynnesten att älska och bli älskad igen, då ska jag värdesätta det Varenda Dag.

Inte bara den 14:e februari.



Tag Alla hjärtans dag

Sömnlös på slätten

Det här är ju fånigt - man ska sova på nätterna. Inte somna klockan ett, ligga vaken mellan tre och fem, för att sen stiga upp igen klockan åtta. Vad är det för larv?

Och hur skriver man på sin blogg när ögonen går i kors, ensam kvar i porslinsfabriken långt efter en normal arbetsdags slut, upprymd av flera bra möten, flera lösta knutar, flera avklarade etapper? Känsligt och närvarande? Icke. Intelligent och inspirerande? No way. Luddigt och innehållslöst? Ja.

Jag önskar att nån kunde komma och stryka mig över pannan ikväll. Så att jag blir lugn och trygg och kan sova.

Eleanor Rigby

Jag blöder, bokstavligen. Skar mig i tummen igår kväll, och fortfarande blir det märken på papper och tangenter. Det gör inget, det är en dramatisk krydda i kontorsmiljön.

Men jag blöder bildligt och det gör ont. För hon som blev lämnad, för han som inte vågar, för de svikna, glömda, i dunklet smygande. De vars ögon har slocknat. De vars hjärtan har skrumpnat. De vars kroppar har vissnat.

Klicka här för en av världens vackraste sånger.

Inför valrörelsen (ett tips)

Gudrun Schyman håller sig kvar på dansgolvet, och jag hade fel: jag trodde inte att hon gillades av den breda publiken. Nu väntar jag nyfiket "synts-i-TV-effekten": hur många fler röster får FI i höstens val, efter den oslagbara reklamfilmen på bästa sändningstid?

Det vore kanske något att ta efter? Ett sjävklart sätt att göra politiker folkliga. Och dessutom spara avsevärt i marknadsföringsbudgeten.

Låt Göran Hägglund ställa upp i Idol (partiet kan behöva nå de unga), Fredrik Reinfeldt laga mat (förstärker hans vardaglighet ytterligare) och anmäl Maria Wetterstrand till Top Model (jag vet, från säker källa, att hon behöver hjälp med styling). Maud Olofsson och Mona Sahlin är givna för Grannfejden, Jan Björklund kan gott behöva lorta ner sig i Bonde söker fru medan Lars Ohly säkert har ett och annat att lära sig om sociala spel på en Robinsonö.

Jag ser fram emot en spännande valrörelse. I TV.

Andra bloggar om Let's Dance, Gudrun Schyman, Lars Ohly, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Jan Björklund, Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, valrörelsen

Söndag i februari

Skidåkare, stavgångare, hundägare, en cyklist och så jag. Ensam lång promenad, tankar om stort och smått - och så den där klara vissheten.

Då ser jag dom.



Man måste leva i kärlek.

Einfach so tun

Jag bor i en alpby.

Bilen med snökedjorna runt hjulen klättrar upp och ner för de smala gatorna, kantade av stugor med spröjsade fönster. Därborta går skidlärare Ernst - vi vinkar glatt till varandra. På caféet sitter gästerna med koppar choklad i båda händerna. Solen skiner, och jag är på väg till After Ski.



Så låtsas jag när jag sladdar in med Volvon på en oplogad parkeringsplats, på väg till Systembolagets fredagskö.

960206

Morgonen var lugn.
Ett bad. Förväntan. Förberedelser.

Dagen fortsatte bra.
Vänliga människor dit vi kom. Lugna samtal. Jobb.

Men så var det som om allt plötsligt stannade av.
Rummet blev svartvitt. Allting suddigt. Ödsligt och håglöst.
Och det enda jag minns är att jag såg livet sakta rinna undan och försvinna utom räckhåll.

Då rycktes sladdar.
Då sprang de med sängen.
Då korsfästes jag på hård bänk under iskallt ljus.
Då ropar en man "Nu får det vara nog!" och täcker min mun.
Doften av vitlök.
Svart.

Imorgon var det 14 år sen.
JAG ÄLSKAR HENNE.

Vårkänslor (baksmällan)

Jag vet.
Jag vet att jag kvittrade ikapp med småfåglarna igår.
Det var i mig, runt om mig, i luften.

Idag föll snön i virvlar, grenar tyngdes och människorna flydde inomhus. Själv gick jag sakta med förundrad blick och såg bil efter bil omvandlas till snöklädda kullar.

Och jag vill bara lägga mig ner.
Försvinna under det vita.
Bli till en kulle, även jag.

Där ska jag ligga tills han gräver fram mina händer och drar ut mig med sitt varma leende.

Då ska även jag slå ut.

Vårkänslor (en trailer)

Från grannen som tidigare stönat så lustfyllt hörs numera barnskrik på nätterna. Det är förstås ett naturligt resultat av kärlekslekar, men så snabbt kan det inte ha gått. Det är nån som flyttat in.

Eller också är det våren helt enkelt.

För tänk, idag:
Mitt på Hornsgatspuckeln droppar det på min panna!
Jag vänder ansiktet mot solen. Den är stark (jag nyser).
Sen skuttar jag genom smältande snömassor med höga klackar och alldeles för varm dunjacka.

Hjärtat sjunger.
Och väl hemma sjunger hela jag - högt och hejdlöst - tillsammans med Barbra Streisand och dammsugaren.

Det är vår. Eller, nej, inte än. Men den kommer.
Idag fick jag ett smakprov.

Lugn min vän, allt går att laga

(Har lånat bilden från Erik Johansson, enormt skicklig på fotobearbetning.)

Hittar du den?