Fast jag gillar att vara kort. På flyg eller bussar kan jag alltid krypa upp i sätena, när andra suckar och stönar och undrar var de ska göra av sina ben. I korta soffor kan jag rulla ihop mig - till och med i nåns knä. (Har jag tur blir jag då kliad i håret.)
Och framför allt har jag närmare till barn. Vi kan hälsa glatt på varandra, barnen och jag, ingen behöver se ner på den andre. (Barn har alltid haft lätt för att tycka om mig, säkert för att de märker att jag liksom hör till deras temperaturnivå.)
Men nu har jag bestämt mig för att lära mig gå i högklackat. Så när andra tar sig en fredagsdrink eller går på krogen med vänner stapplar jag runt hemma på nyköpta 10-centimeters klackar. Plötsligt når jag upp till skåphyllor. Hittar saker högst upp i bokhyllan. Ser ännu längre bort över takåsarna. Det är en hisnande upplevelse.
Sen slänger jag upp fötterna på bordet och beundrar klackarna. Dom gör sig bäst där. Och jag trivs bäst barfota ändå...
3 kommentarer:
från en normal lång till en annan... det är kul att titta ut över världen från en apelsinkartong ibland... fast alltid skönt att kliva ner där man har nära till allt.. hjärtat, människor och en och annan tussilago som snart kommer med våren :)
kram
h
Ingen vän har så skyhöga klackar som vår Lina, ingen behärskar heller höga skor lika mästerligt och sensuellt som hon. Låt henne ge dig en lektion. Det gjorde jag när jag köpte mina modesta 5-centimeters. Men sen sket det sig ändå eftersom jag inte tränade :) Högklackad framfart är inte som att cykla - man måste ständigt öva för att inte vingla ...
Micka
Snygg sko! Låt den inte försmäkta hemma i garderoben.../Malin
Skicka en kommentar