Ni vet när man efteråt kommer på vad man skulle ha sagt. Egentligen. Istället. Eller när man tänker på vad man faktiskt sa. Och vad man gjorde när man sa det.
Då börjar orsak-och-verkan-analysen:
"Om jag inte hade sagt just det där, då skulle allt vara annorlunda." "Hade jag sagt så istället hade jag säkert fått den reaktion jag ville ha." "Varför betedde jag mig på det sättet? Jag hade min chans - nu har jag förstört allt..."
Sen kommer insikten att det är kört, över, bränt och kasserat. Andningen blir sorgsen, pannan förgrämd och fotstegen tunga.
Och så går tiden.
Du står kvar.
Det var aldrig så stort eller viktigt.
Inget är förstört.
Kanske får du till och med en ny chans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar