Jag har läst en oerhört gripande bok: "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud. En liten, liten poetisk skrift, full av kärlek och sorg på samma gång. Det är kanske därför jag inte varit så sprittande glad idag.
Författaren - jaget - är döende i cancer och tar avsked av sitt liv, sina minnen, sina förmågor. När han är borta finns boken kvar, och i den bevarad en bit av hans själ - hans fjäril. Det är nog det vackraste testamente jag läst.
Och jag tänker: om jag dör, hur minns ni mig då?
Stäng min hemsida och min facebook - men låt bloggen vara. Tänk om nån vill tränga in i den som en gång var jag? Gå tillbaka i mina web-fotspår och läsa denna blandning av personlig dagbok och berättarlysten krönika?
En vuxen dotter - eller kanske ett barnbarn.
Nån som missade mig när jag pågick.
Eller nån som bara snubblat över mig i cyberspace.
Låt mig vara öppen.
Låt mig finnas kvar.
I alla fall en bit av min fjäril.
3 kommentarer:
Alla lämnar vi något spår efter oss när vi går från nu till sedan.
Skrivet, sagt målat eller tänkt.Allt detta blir till avtryck av vars och ens existens. Därför är det viktiga är vad vi gör här och nu, att vi bryr oss, tar hand om,vårdar och aktar.Sedan kan vi...ja, vaddå?
En vers ur Omar Khayyám's epos Rubaiyat. (Över 1000 år gammal)
"So, make the most of what we yet may spend,
Before we too into the Dust descend;
Dust into Dust, and under Dust to lie,
Sans Wine,sans Words,sans Song, and -- sans End."
Eller, ur Havamal:
Bort dör din jord
Bort dör dina fränder
Bort dör och du själv en gång
Men ett jag vet
Som aldrig dör:
Dom över död man
Jaja, en får väl jöre så gött en kann mäns en läver, så blir e inge vonde ord baketter påen.Ja mener domen över dö man...
Så en gammel dikt på skånemål från länge länge sedan.
UM ALLTING BLE SÄJD SÖM DÄ VERKLIEN E
Å VÄJDES ETT GRÅNE PÅ OREN
SÅ SKA I GONN TRO, ATT DÄ SNART SKULLE BLE
BRA ROLIT Å BO HARR PÅ JOREN
(övers: väjdes=vägdes,gråne=smula,gonn=nog, joren=jorden)
Skicka en kommentar