Gott nytt år vänner och läsare!

Önskar er festyra & fridfullt lugn i perfekt balans. Er C.

Skuldra mot skuldra eller ansikte mot ansikte?

Minns en sex timmar lång vandring med mycket trevlig man från Irland. En gång varje år reser han iväg med sina två bästa vänner för att bara gå. Pausa från familjer, arbete och plikter. Nu satt dessa vänner med rejäla skoskav på en buss och istället slog han följe med mig. Vi pratade oavbrutet.

- Män samtalar skuldra mot skuldra, sa han. Kvinnor ansikte mot ansikte.

Jag bad honom utveckla.

- Sätt irländska män i en ring med varsitt glas öl, och de pratar bara sport och drar massa skämt. Kvinnor kan sitta mitt emot varandra, se varandra i ögonen och prata allvar. Öppna sig. Säga sanningar. Det gör inte vi män. Men när vi vandrar skuldra mot skuldra, Paddy, Pete och jag, då pratar vi om allt. Barnen. Svårigheter. Känslor. Det som trycker oss. Så håller vi vår vänskap levande.

Jag har ofta tänkt på det där samtalet sedan dess. Att män skulle 'på-riktigt-prata' skuldra mot skuldra, kvinnor öga mot öga. Om det är sant, då är jag nog mer manlig. För idag har jag vandrat nästan en mil med en vän, en kvinna, och pratat om livet. Livet som tar slut, livet som börjar. Livets utmaningar, svårigheter och glädjeämnen. Och jag föredrar absolut ett samtal skuldra mot skuldra.

"Tack för att du varit med och gjort det här året fantastiskt!" (Facebook gratitude)

Nej, jag vill inte se mitt år genom en Facebook-app. Vill inte att ett dataprogram slumpmässigt ska välja bilder och uppdateringar jag själv skrivit. Jag finns på riktigt. Det jag har upplevt fyller mig, påverkar mig, gör mig till den jag är idag. En levande, pulserande varelse, ständigt i utveckling. Människa.

Jag sammanfattar mitt eget år, tack. Så här kanske:
Lite fler rynkor och gråa hår, lite mer hopklämda kotor och fortsatt sjunkande fotvalv. Många skratt, fester, lekar och soliga dagar. Där finns också hårt arbete, fullständigt fokus och en rejäl portion jävlar-anamma.

Det finns minnen av stränder, fält, horisontlinjer och mjuk mossa. Det finns steg, tiotusentals, ja mer. I tjänst, oftast bärande något tungt. Och utanför, i ensamhet. Då med ryggsäck, mindre tung. Ansvar har axlats. Val har gjorts. Svårigheter har benats ut, hinder kryssats förbi. En konflikt blev löst.

Frihet, ljus och luft har fyllt mina sinnen. Också känslor, möten, samspel. Nya upptäckter, nya tankebanor. Färre rädslor. Pirr.

2014, du har varit mig till stor glädje. Jag har öppnat mig för alla dina erbjudanden. Jag har kommit vidare.

Nu inleds snart ett nytt år.
Jag vänder inte blad. Jag börjar inte om.
Jag kastar mig ut.

2015 - varsågod, drabba mig.

Knack knack knack på min axel ...

Juldagsmorgon. Varm säng, tung, avslappnad kropp. Igår lekte vi i skogen, tände tomtebloss under stjärnklar himmel, skrattade, åt, pratade och körde bilrace på soffbordet.

Nu känner jag ett finger på min axel. Lätt pickande.
- Ska vi gosa?

Så kryper en späd åttaåring ner i min säng, rullar ihop sig under min arm och jag tänker att livet kan inte bli bättre än så här.

Jag fick ett mail

Om jag kunde ge dig en sak här i livet
Skulle jag ge dig förmågan att
kunna se dig själv genom mina ögon
Då skulle du förstå hur speciell
och värdefull du är för mig

Så skrev hon, den människa som gett mig livet.
Tack, älskade mamma.

Att fånga dagen

Nuet.

Jag vet att det pågår Nu.
Och att det när som helst kan försvinna.
Jag vet att det kan bli fel. Eller göra ont.
Jag vet att jag tar en risk.

Men Nu.
Jag njuter oerhört av det som är Nu.
Och jag ska vara så rädd om det som jag bara kan.
För om jag aldrig riskerar något
kan jag aldrig heller komma vidare.

Monseigneur

Ta mig i handen och dansa med mig.
Låt våra röster blandas i skratt och allvar.
Vi har ett hav att utforska.
En jord att värma.

Så andas vi tillsammans.
Och mörkret är inte lika mörkt längre.

Outside the boX-mas

I vår julgran:
Sköldpadda, älg, uggla, jordglob, pilsnerflaska, Mary Queen of Scots, två tåg, klacksko, fotboll, trombon och en flygel i trä vars lock man kan öppna och stänga. Kamelen är dessvärre trasig.

På pepparkaks-bakbordet:
Dinosaurie, lilla My, tax, g-klav, cello, kryssningsfartyg, Musse Pigg, lejon, giraff och kamel (hel).

Det är kul med jul!

I selfiesens tid

Yta.
Fasad.
Omslag.
Var vacker, var vältränad, var välansad.
Lägg tid och pengar och engagemang på dig själv.
Etisk egoism kan det kanske kallas. Jag är viktigast. Allt mitt är heligt.

Kom dessutom inte hit och smutsa ner; tiggare, flyktingar, massinvandrare. Ni tar jobbet från mig. Ni hotar mina döttrar. Ni stjäl. Ni befolkar fängelserna. Ni har faktiskt inget här att göra, ni har ett eget land. Låt mig vara i fred. Låt min nation vara ren. Ni får väl klara er själva. Skylla er själva.

Mina pengar vill jag ha själv. Ingen stat ska få ta mina pengar. Ingen fattiglapp. Absolut ingen latmask som inte ids arbeta. Jag behöver köpa mig en ny telefon, den andra är ju ett år gammal. Min tillvaro kräver dessutom en nespressomaskin, större platt-TV, läsplatta och Playstation 4, hur ska jag annars palla vardagen? Gymkortet ska förnyas. Och då måste jag ha ny outfit. Och ett aktivitetsarmband. Vill ju inte heller vara allt för blek. Måste åka på solsemester. Måste dricka drinkar varje kväll. Det bara är så.

Dessutom måste jag ha en selfie-pinne. För selfies måste jag ta. Framför spegeln; titta jag har satt på läppstift (plutar så där charmigt). I hissen (kolla, jag är på väg till fest). På festen (suddigt, men man anar att jag dansar och har mycket skoj). Selfie med mitt barn, visst är vi söta tillsammans? Vi gör så mycket roligt hela tiden.

Jag. Mig. Mig själv.
Det är allt jag behöver.

Eller ...?

När allt läggs till ro

Vinden sjunger utanför mitt fönster. Fingrar och tår är kalla, men värme pulserar i min kropp. Är det höst? Vinter? Ska det bli jul nu? Jag är förvirrad och lite vilsen, men det gör inget. Allt är väl.

Jag har fyllt mig med ljusa röster som målat fram toner i en barockkyrka, med sugande vibrato från känslig violinstråke, med dotter M's klingande skratt. Jag har upplevt sinnlighet. Jag vilar i minnet av vandring i sol och regn. Jag har skapat, skrivit och knutit till mig de bästa av medarbetare.

Året håller på att ta slut, men jag är rikare än någonsin.

Om du fick en egen ...

Gick på Kungsgatan i Stockholm när tre barn kom fram till mig.

- Ursäkta, men vi håller på med ett arbete i skolan. Och vi undrar om du har lust att svara på en fråga?
- Javisst.
- Ok ... (smartphone fram, inspelning på - jag känner mig som värsta kändisen): Om du fick en egen enhörning, hur skulle den se ut och vad skulle den ha för superkrafter?

Se där ja. En tanke jag aldrig förut tänkt. En egen enhörning? Jag tänkte först skratta till det och säga att en liten hund duger gott åt mig, men så såg jag att de var mycket allvarliga.

- Jag tror att den skulle vara vit med ljusblå man och silverhorn. Och så skulle den ha kraft göra ledsna och ensamma människor glada.

Barnen tackade och skuttade iväg. Och jag tänkte att just nu behöver jag ingen enhörning, just nu är jag mycket glad. Men det är klart ... man vet aldrig.

Hur skulle din se ut, och vilka krafter skulle den ha?

Pärlfiskare

Djupt andetag.
Du dyker.
Viktlöshet, frihet, rymd.
Du kan ta dig precis dit du vill, inget hindrar dig.

Men du är jägare.
Och där på botten, där ser du den.
Den ska bli din. Bara din.
Du vet exakt hur du ska göra så ingen annan hinner före.

Tillbaka på stranden öppnar du skalet.
En pärla skälver i ljuset.
Höljet är skört, där innanför flämtar en låga.
Den lever.
Och viskar stilla i vinden; var rädd om mig.

Då tar du upp den, kysser den ömt med dina heta läppar och kastar den över axeln.

Sen går du vidare.

Skymningslandet

Sedan valet 2010 har jag inte känt mig besläktad med den svenska folksjälen. Efter valet 2014 har jag skämts över enfald, bortskämdhet, fördumning. Och idag 3/12 rann bägaren över.

Hur var det med att ta ansvar för Sverige och dess innevånare? Att lägga resurser på integrationsfrågor, jämställdhet, livskvalitetsfrågor (läs både arbete respektive vård för de som inte förmår arbeta av olika skäl, inte bara ålder), miljöfrågor, framtidsfrågor? Att slå sina kloka huvuden ihop? Att inte låta historien upprepa sig, den svarta historien, vårt europeiska trauma.

Varför block? Varför allianser? Samhället berör oss alla, och vi är rätt lika. Vi trampar på samma jord. Några barfota, några på flykt, andra övergödda.  En jord. Ett hav. En luft att andas. Barn är barn och framtid, vare sig deras föräldrar tigger eller tycker att de betalar för mycket skatt.

Vi är alla delaktiga.

(Bra krönika i DN.)

Människor jag mött: mig själv

Hur många steg? Minst en och en halv miljon tror jag. En och en halv miljon steg närmare mig själv.

- Hej jag.
- Hej! Så du är framme nu?
- Ja, nu är jag här. Det var på tiden, eller hur?
- Allt tar sin tid. Du kämpade på.
- Du vågade.
- Och nu?
- Nu kan allt hända.