Eller, om det inte låter för kaxigt, var det kanske Russ som mötte mig. Jag hade stött på honom tidigare; han pratade ständigt högre än alla andra och lyckades alltid på något vis lägga under sig de miljöer han kom till. Och jag höll mig undan.
Nu stod han där och väntade in mig.
- Hey Swede! ropade han så det ekade mellan stenhusen.
Vi slog följe. Han var gränspolis i Georgia, skild, en tonårsson. Och jag vet inte hur det gick till men vi kom in på temat dödsstraff. Han var för.
Min första impuls var att ge mig av. Men jag valde att dra ett djupt andetag och fortsätta samtalet. Lugn lyssnade jag på hans argument, sen förklarade jag mina. Att död aldrig kan kvitta död. Att ett demokratiskt samhälle inte kan skriva lagar - rättesnören som vi behöver när vi instinktivt vill agera i affekt - som omvandlar brott till rättighet. Att ingen statistik tyder på att dödstraff sänker kriminaliteten, tvärtom. Att det är oåterkalleligt; att man efteråt kunnat bevisa att oskyldiga avrättats. Att - om det nu är viktigt med bestraffning - flera dömda inte upplever det som ett straff, utan en befrielse. Att det alltid är en (oskyldig) människa som måste utföra handlingen. Och framför allt: ett samhälle som accepterar dödsstraff är ett samhälle som håller den humanistiska fanan mindre högt; det blir hårdare, strängare och mindre värdigt. När människovärdet sänks inom ett område dras fler med. Vilket samhälle vill vi erbjuda våra barn?
När vi skiljdes stod han länge stilla och såg mig i ögonen.
- Vet du, du har fått mig att ändra åsikt. Jag håller med dig, i allt du säger.
Russ skickar mig varje jul en mycket vacker och exklusiv julprydnad i stilig ask sedan dess. " The White House Collection".
Jag ser det som en fredsgåva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar