Jag försöker lyssna så mycket jag kan på min intuition. Känslan i diafragman, andningens lätta skälvning, blodets puls.
Jag försöker också vara lyhörd för signaler utifrån. Viskande vindar som säger: vänd hem. Ett lutande träd som pekar: gå dit istället. Stenformationer som varnar. Djur som visar vägen.
Jag vill på alla sätt hålla mig öppen för livets magi. Det kan inte bara vara det vi ser, det måste vara större än så här. Hur skapas annars musik? Hur förklarar vi kärlek?
Jag har stängt några dörrar också. Av rädsla. Självbevarelsedrift. Ja, även av stolthet. (Det är min kamp och utmaning; att bända upp. Ställa på glänt. Och sakta skjuta upp helt.)
Men nu pågår något. Igen.
Jag förstår inte, men det är i rörelse.
Skuggor i periferin, ännu inte i mitt synfält.
I morse tänkte jag att en bok ville bli skriven. Eller att jag skulle ge mig av på en mycket lång resa. Möjligen att det handlar om ett mänskligt möte.
Jag ska inte tänka. Jag ska lyssna, inåt och utåt.
Och låta det ske, det som är på väg att ske.
1 kommentar:
Visst skall du skriva en bok, en bok om dina vandringar, möten, glädjestunder, tankar,ensamhet och uppgörelser. En bok med dina vackra, ibland poetiska, ibland underfundiga, ibland humoristiska bilder. Bilder av en bit av livet betraktade med en mycket speciell människas ögon. Ja, visst skall du skriva en bok!!
Skicka en kommentar