Luft. Lättnad. Ljus.

Monsterveckorna är över. Framför mig ligger lediga helger: jag har ett hus med en glimt utsikt över horisonten att ta hand om. En båt att köra. En kropp att motionera. Och vänner att träffa.

På Åland gavs två alldeles strålande föreställningar av "Dido & Aeneas". Efter premiären lördag eftermiddag var jag helt omtumlad. Den nerv, den känsla som sångarna förmedlade drabbade djupt, och jag grät mig genom sista scenen. (Olikt mig. Jag brukar vara ganska distanserad till mina föreställningar när de väl börjar spelas för publik. Men i Mariehamns Stadshus var det magiskt, och ensemblen tog ett steg längre än på någon repetition. Publiken kände som jag. Det hände nånting stort där och då.)

Hann en sväng till Kastellholms slott och Jan Karlsgården för att dricka en kopp kaffe med de mina innan andra föreställningen.

Tillbaka till teatern. Grät igen. Stolt. Lättad. Imponerad. Lämnade det glädjeyra gänget och åkte till hotellet med M, där vi tätt intill varandra delade på godis och såg dålig humorshow på teve.

Och så idag, söndag. Vi tar en sväng till konstmuséet vid den forna målarkolonin, och jag blir igenkänd och insläppt, och vi får en alldeles privat visning. Innan färjan lämnar ön hinner vi en sväng till det gamla fiskelägret i Kärringsund.

Lägger mig raklång på en brygga.
Trött, men leende.
- Har du nånsin fotograferat rakt upp i luften? frågar min pappa.
- Nej, svarar jag.
Sen gör jag det.

Samtal

- Du, imorgon... Det kanske inte blir så roligt för dig. Jag måste träffa en kille och jobba lite med ljuset, vi ska programmera ljusbordet och lägga in tider för alla övergångar. Det kan ta några timmar. Sen kommer sångarna och då är det smink och påklädning, då finns det förstås mer för dig att titta på, men jag jobbar, och det kan tänkas att alla drar i mig och jag inte hinner ta hand om dig alls. Under kvällen är det genrep och jag måste koncentrera mig på vad som händer på scenen och sen ha genomgång med alla, och på lördag behöver jag vara redan klockan elva på teatern, så jag hinner inte visa dig så mycket av Åland, och...

- Du mamma. Jag är van vid sånt där.

Avgiftning

Min espressobryggare har lagt av.
Och samtidigt min energi, min skärpa, min ork.
Regnet utanför ger visst motiv för verksamhet i slowmotion, men jag borde kanske borsta håret i alla fall. Kanske till och med ta mig till ett café och beställa in en Latte Extra Ultraturbo Large Grande?

Eller nä.
Jag stannar nog inne ändå.
Och låter giftet lämna kroppen...

Några dar - flera år

Det rinner en tår nedför min kind.
Bara av trötthet.
Bara för att jag släppt efter.

Filmdagen på slottet, intensivt för-, under och efterarbete.
Femmans växel. Mitt i stormens öga.

Sen festen med alla vänner från förr, par om par.
Stiliga, smarta, glada.
Den självklara tvåsamheten. Och så jag.

Sist två-dagars kick-offen inför sommaren.
Projekterad, planerad, utförd.
Samtalet, det öppna, ärliga, när yrkesrollen hängts upp i hallen.
Skratten och nerverna. Konstnärs-själarna.
Den eviga väntan på projektets centralgestalt.
75 mil bakom minibussens ratt.

Hemma igen. Hur många nätter får jag sova i egen säng?
Fyra!
Middag serverad kl 23.06.
Öronsus och hjärnsudd.

Och innerst inne vill jag bara bli älskad.
Som alla andra människor på hela denna jord.

My (fairy) garden

Maj.
Dörrar öppnas, luft fyller varje rum, ljus flödar genom vinterlortiga fönsterrutor. Och det rotas och pysslas och gräves och fikas i var mans trädgård.

Först satt jag en stund på min ex-mans och hans nya familjs uteplats, i väntan på ett packande barn. Dagen efter vilade jag i en solstol i mina föräldrars paradis-trädgård. Och idag har jag mött honom som jag ville dela mitt liv med, och påmints om vårt atrium, vår gräsmatta, vår hallonbuske.

Jag har ingen trädgård längre. Jag äger ingen solstol mer. Jag vårdar ingen hallonbuske numera. Men jag öppnar min inglasade balkong mot solen, planterar växter i krukorna och sjunger stilla för mig själv. Känner ingen saknad. Inget missnöje. Ingen bitterhet.



Dessutom har jag köpt en båt idag.

Våreld

Utan blommor och bin ingen pollinering.
Utan pollinering inga äpplen.
Och utan äpplen ingen Calvados...
Ropar Bengt Frithiofsson ut i sitt vårtal innan elden tänds.


På toppen av brasan - en båt.
Så gör man i skärgården.


Ryggen är fortfarande kall.
Blicken vilar i elden.

Eld och hav och jord och luft.
Det är en mäktig jord vi lever på.

En resa bak i tiden

Det låg en lätt rök i luften.
Servitörerna bar in stekar med brinnande facklor i.
Kanderade syrener i snäckskal. Kardoner, äppelpyramider.
Vi knäppte med fingrarna för att få mer vin framburet till oss.
Jag var en vit prinsessa omgiven av två vackra män med varma ögon.

Idag känns det som om jag drömt alltsammans. Men jag har 50 kostymer att bära in, sortera och hänga upp. Grevinnan har blivit slottspiga och har absolut inget emot det.

Jag är bara innerligt tacksam för allt jag får uppleva hela tiden.

Till dig

Du, låter du mig vila min panna i din hand, bara ett ögonblick?
Får jag sitta alldeles stilla bredvid dig, utan att säga ett ord?
Luta mig mot ditt bröst, lägga min tyngd i ditt knä?

Du, får jag rulla ihop mig vid din sida, som ett knytt som kryper in i ett gömsle, lite ensam, lite behövande och lite längtande på samma gång?

Kan jag släppa allt ansvar, all mognad, för en stund, även när du ser på? Kommer din blick fortfarande vara ljus, när jag stolt och stark reser mig igen?

*

Dagboksanteckningar från Åland

Det finns ett lugn och en avkoppling i Igenkännande.
Men i morse när jag skulle äta min hotellfrukost var där ett vimmel av gäster i matsalen. Här har jag suttit ensam så många gånger, numera med Enya i bakgrunden (julskivan har väl lagts i malpåse), och mumsat Åländskt svartbröd. Och på kvällen satt ett stort gäng Finska bikers och drack öl i solen utanför den förut så ensliga entrén. Säsongen håller på att dra igång.

Mariehamn är ingen stor stad. Det är svårt att hitta något att äta efter kl 18. (Gå på restaurang, ensam, är uteslutet.) Igår, sent, köpte jag med mig en hemsk hamburgare från en sunkig pub. Affären där jag konstant köpt pastasallad var stängd idag, lördag, när jag lämnade teatern. Men pizzerian var öppen och pizzan faktiskt god.

På Stadshuset har vi nu repeterat så att röster och ork börjat sina. Sen har jag, med en riddares hjälp, fått hela föreställningen ljussatt. Ett tag under fredagen blev jag riktigt förbannad och var på väg att ringa ett samtal, men eftersom jag inte visste exakt var felet låg avstod jag. (Det gäller att skälla på rätt person.) Kände mig makalöst mogen, och hittade tillbaka till lugnet på samma gång. Sen kom hjälten i sin brandbil och klättrade runt i tross och på balkonger, och vips var strålkastarna uppe och riktade.

Imorgon är min sista repetitionsdag innan genrepet. Tokigt med två veckors uppehåll, men den tidsplan vi står på idag är inte den som jag tackade ja till i höstas. Det måste bli så här. Det kommer att fungera. Sångarna och musikerna är strålande. Föreställningen blir bra. Rolig, vacker, gripande. Otippad kanske, i sin nutidsskrud?
Och stark.

Dammkorn

Gör gott och du får gott.

Min avsikt var egentligen att skriva något helt annat, men när jag tittade på skärmen hade fingrarna skrivit detta av sig själv. Vet inte hur det gick till.

Idag började vi repetera i Mariehamns Stadshus. Eller snarare; vi började städa. För scenen var överfull av dekor, rekvisita, kostymer slängda här och där, och en jäkla massa skräp. Nu ser den ut som på Drottningholmsteatern ungefär.

Men så har jag också ett oslagbart gäng i ensemblen.
Och själv ska jag hoppa in i duschen efter ett antal timmars "Ålandsgym".

I huvudet på Catarina

Ett träd? Måste vara symboliskt. Vad står trädet för? Vill använda människorna; på hur många sätt kan man berätta med en kropp? Vilka rörelser är episka när de görs av en stor grupp? Om solisten kommer in längst bakifrån, eller kanske bara står där hela tiden. Ryggen emot?

Hungrig. Korv på en mack? Fem meddelande lämnade på svarare, bara en har hört av sig tillbaka. Hatar att behöva tjata. Biljett bokad, check, hotell meddelat, check, listan på det som saknas - glömde skriva ut, tar det i kväll. Tankat, check. Har jag frukost hemma? Minns inte. Får hitta på nåt.

Espressobryggaren måste till service. När? År tvåtusenaldrig som A säger.... Maj. Kaffe på båten alltså. Just det, måste förbi en uttagsautomat. Inte glömma ringa musikern och fråga om bankkonto. Annons blocket! E är tillbaka, äntligen, släpper kick-offen helt, vet att hon håller i alla tyglar. En kostym saknas till gästabudet. 50 statister, inte 51. Min favvis kan tyvärr inte, hur göra om bordsplacering?

Långt kvar? Säkert 30 minuter längre resa pga stopp i Strängnäs. Men det var bra att prata i bilen. Är inte rollen blå, mer än gul? Rustning = jägare. Bra. Visst har jag bokat ett hotellrum för mycket? Släpp det - Emma fixar! Hur f-n ska jag hitta fler lägenheter. Ringa P om scenteknisk ritning. Säkerhetsmanualen, till den 3:e.

Och det där om 3-4 månaders handläggningstid. Går ju inte. Varför har inte den andra stiftelsen hört av sig? Tycker de ska lyfta barnet. Alla. Som ett offerlamm. Nej, inte tänka för mycket på "Rebecka". Dido först. Sen gästabudet. Måste packa pärlorna. N's tågbiljett, check. Sen operan, håller jag min tidsplan? Produktionsmöte saknas. När?

Jag är alldeles för lite utomhus. Är det vår nu?

Förlåt mig!

Oj, ja, javisst, bloggen. Hej bloggen, hej hej du som läser. Lite rush på tangenterna, så här in-between. Smatter på silverytan. Rollsen i knät i soffan. Pastasallad uppäten. Mjuk kropp efter svettigt pass. Låååång arbetsdag, 8-21 med bara avbrott för nostalgi aerobicsen.

Skriva varje dag, så var min tanke, men nu är det tomt, nada, niente, huvudet vill vila, annars riskerar det System Overload. Förlåt, men varken du eller jag blir särskilt mycket klokare av det här misch-maschet.

Jag sätter på ett avsnitt Twin Peaks och slappar framför teven istället.

Fräs in memorian

Jag vet att saker och ting måste ta slut.
Men jag tycker inte om det.

Grät igår när jag hörde att det var bestämt att segelbåten skulle säljas. Där var min ungdom. Eskaderseglingarna. Långturerna. Upptäcktsresorna. Lugnet. Gemenskapen med mor och far. Vi tre var ett team: kapten, gast och kocka. Minns inte att vi nånsin bråkade, trots att jag var tonåring och de skulle kunnat vara helknäppa och oförstående trista föräldrar. Tvärtom. Vi lekte och samarbetade och busade och filosoferade. Diktade sånger och skrev födelsedagsepos till våra seglarvänner.

Den vuxna Catarina seglade aldrig särskilt mycket. Annat tog plats. Barnens pappa var inte så sjövan men med den andra kärleken hade det kunnat bli mycket seglat i framtiden, om inte allt hade gått sönder.

Den drömmande Catarina tänkte omedelbart att hon själv skulle köpa Vegan, men den ensamma Catarina har ingen möjlighet. Så det är bara att andas djupt nere i magen, och acceptera att allt har ett slut.

Och när något har slutat kan alltid något nytt komma in istället.

Insikt

Det blåser på Åland. Det kanske blåser på månen också?

Jag håller på att regissera världens bästa ”Dido och Aeneas” med världens bästa unga sångare. Och jag läser världens bästa bok:

”Skord hade nu levat så länge i världen att han börjat förstå att människolivet var en ledsam och utdragen historia. Man fick snuva, man fick liktornar och ridsår och det mesta som människor tänkt ut gick inte alls eller gick illa.
Annat var det med berättelserna om deras liv. De var nästan alltid muntrare och var de inte lustiga utan fasansfulla så gick de i alla fall fortare än det sura och sega levandet.”

(Ur ”Rövarna i Skuleskogen” av Kerstin Ekman)

Det är kanske därför jag håller på att levandegöra berättelser?

Fredagssvammel

Kvitter kvitter i trädtopparna.
Täppas (definitivt inte en av mina favoriter) inleder sin radiosändning med en fånig rad om att ugglorna vill ha ugglesex. Han har visserligen rätt. Den vackra fågelsången i den tidiga morgonen är ren kättja. Men jag färdas över havet utan tid för lockrop, checkar in i det rum som blivit bekant, och repeterar fem timmar med sångarna. På slutet är de lysande.

Dunk dunk i huvudet.
Discovery visar ett kul program där de till varje pris vill knäcka myten om att ett papper aldrig kan vikas mer än 7 gånger. Det går inte. Inte förrän de tillverkar ett papper lika stort som en fotbollsplan. (Man ska inte ge sig.)

Knatter knatter på tangenterna.
Jag borde förstås ha en åsikt om Pirat Bay-domen, men jag vet inte vad jag tycker. Att det råder fullständig anarki på nätet, det vet jag. Hur ska de kunna hindra spridning av andra människors skapelser? Det kanske t o m snurrar runt nån av mina formuleringar där ute? Tänk - jag kanske kan få trettionio spänn i skadestånd?

Men nej. Jag nöjer mig med de tio som jag vann i den enarmade banditen.

Läs även andra bloggares åsikter om Pirat Bay

Just cruising...

Många i min närhet är deppiga, ledsna eller sjuka just nu. Själv känner jag viss oro inför de kommande monster-veckor som ligger framför mig. Två repetitionshelger kvar på Åland, de viktigaste. Sen kick-off helg på slottet med sommarens ensemble. Sist premiärhelg på Åland. Däremellan högtryck på jobbet, fem dagar i veckan (och kvällar), med filminspelningen som ett stort extra evenemang.

Men jag vet att det bara är att bita ihop och ta sig igenom. Vara så rak och ärlig som det går under tiden. Fokuserad. Lugn. Det skulle vara lätt att låta stressen ta överhanden. Och bli otrevlig.

Jag försöker tänka på goda saker. Som att jag bytt bil med storebror en månad framåt, och numera glider fram i en automatväxlad lyxig BMW. Som att jag ska åka till Paris med M i maj, - hennes 13-års present från mig. Att jag har underbara vänner, som vet att jag finns även om jag inte är världens bästa stöd just nu. N och M såklart, älskade döttrar, de viktigaste människorna i mitt liv (de flyttade till sin pappa ikväll).
Och att det finns ett hus på en ö som väntar på oss.



Snart...

Omställningsperiod

Min hjärna är inte riktigt som den ska. Inte lika skarp eller snabb.
Kanske behöver den bara vänja sig vid vardagen igen. Det ständiga innesittandet. Datorstrålningen. Ansvaret för tio gånger så många människor i ett projekt med 100 gånger så stor budget.

Ändå får jag en hel del gjort. Tråkiga saker. Ekonomisk återrapport. Tandläkarbesök. Nej, jag klagar inte. Jag längtar bara tillbaks en aning...




Gänget är kvar här uppe, åker skoter och badar bastu.
Kanske tänker de på mig nån gång ibland?

Ice Hotel

Föreställningen söndag kväll gick ännu bättre än fredagen. Efteråt blev det glada skratt, jojk, öl och påsktårta, sånger om norrsken, runor eller känslan av frihet när man far fram på sin spark genom livet, och till sist flyttas festen tillbaka till byn där O blåser eld samtidigt som krigardrottningen utmanar sångarkungen på snöbrottning.

I säng halv fyra, upp igen halv åtta, inte helt fräsch...
C kör oss till Ishotellet där vi hänger en timme medan hon fortsätter med tjeckiska turister till flygplatsen.



Ishotellet, det naturligt undersköna och sinnligt säregna, smälter. Där ligger plank över vattenpussar. Både baren och kyrkan är stängda p g a ras. En vecka till har hotellet öppet, sen rinner skulpturer och strukturer tillbaka ner i Torneälven. Kretsloppsturism. Återvinningskultur. (Brilliant helt enkelt.)



Men det är fortfarande vackert. Tyst, stilla.



Fruset liv.



Och nästan alldeles tomt.

När C kommer tillbaka åker vi till hembygdsgården och äter våfflor innan hon vinkar av oss vid flyget. Vilken strålande människa hon är. Och så mycket vi får vara med om, genom henne, hon vår port till Lappland.

I Stockholmsförorten cyklar ungdomar runt i jeansjackor. Inte en enda snökristall i sikte. Fullt av skräp på gatorna. Jag tvättar och handlar och ser på bilder och skriver ner den långa lista av arbetsuppgifter jag måste hinna med imorgon.

Här och nu.
Samtidigt bevara minnen med glädje och tacksamhet.
Det finns inget annat sätt att förhålla sig till livet.

Andra bloggares om Ishotellet, Ice Hotel, Lappland

Sista bloggen från Lappland

Kvällen igår blev sen - igen. Först spelade vi Rappakalja, sen bjöd O på eldshow när de kommit tillbaka från prinsen, och sist bastade vi. Därför vaknade jag först kvart i elva...



Mulet, fuktigt i luften, vind, snödimma. Bra. Det vore värre om det var strålande sol. Vi promenerar till loppisen en bit bort och fyndar lite. Sen packar jag, städar bastu, dusch, stuga, får tvätta i stora gula huset. Flickorna skidar med hund en sista gång.

Om en timme är det lunch. Sen ner till Utmaningen. Föreställning kl 19 ikväll. Så tack och adjö till sångare, dockor, vänner, bybor, lapplänningar. Kanske festar vi hela natten igen - kanske inte. Det är inte lika mycket yra i luften idag. Mer känsla av avslut. Bra: saker måste ta slut för att nytt ska kunna gro.

Nästa gång jag bloggar är jag hemma.

Förresten: Jag har ju glömt att säga GLAD PÅSK till er alla!

Påskafton norr om polcirkeln

Vaknar kl 10 efter en härligt vild natt (som för mig och flickorna slutade klockan 03.00 imorse, för andra betydligt senare....). Premiären gick strålande. Publikrekord i byahuset. Alla fascineras av blandningen av opera och dockteater. Norrbottenskuriren var där. Bandet som spelade efter paus kanonbra.

Jag och A (som är de enda som har vaknat) tar oss till Utmaningen för att försöka laga ljusbordet som ramlade i golvet igår under minglet efteråt. Det har fortfarande hängt sig, men vi hittar ett annat sätt att få ljus på söndag.

Sen kör jag ett hundspann en runda, med N och M på. Himlen klarnar och solen letar sig fram. Mina kollegor i operaensemblen ska alla iväg till Ice Hotel och uppträda för en saudiarabisk prins, men vi andra bjuds med på en skoterfärd söder ut, till Romosjäärvi. Där har jag aldrig varit förut.

Härlig körning i slingrig skog, snön är mjuk (kan det vara plusgrader? det droppar rejält från taken i alla fall) och sen stoppar vi mitt på isen. Gör upp en eld. Lägger ut renfällar. Borrar hål i isen och börjar pimpla. (N jobbade hårt med handborren och morfar i huset bara log i mjugg. När hon till sist var kvar sa han, men sin vackra brytning: "Va' duktig du var, men nu ska du få se hur jag gör". Så tog han upp motorborren och satte igång den.)

Jag gör en snögubbe. Fast det blev en gumma. Kanske t o m en grevinna?


Middag, sedan ägg-knäckar leken och godisäggletning för de fyra barnen.

Imorgon är det vår sista dag här.
Jag suckar redan av saknad.

Skidor och operaföreställning

På förmiddagen är det "Kycklingloppet" utanför Marttigården. 23 barn från byn, från tre år, kämpar sig runt ängen på skidor. Några ramlar. Några tappar skidorna. Nån gråter lite. Alla får medalj, diplom och godispåse. Det är mitt uppdrag att hänga medaljerna runt halsen.

Sen gör jag ett programblad och trycker ut på kontoret. Lunch. Kort vila. Över 120 biljetter är förbokade till kvällen, och vi inser att de som kommer "på dörren" riskerar ståplats.

Snart är det premiär.
Rapport imorgon.
För jag lär nog inte skriva mer idag.



Nu kör vi!

Genrepsdag i snöyra

Sover till 9, och när jag till sist tittar ut ligger ett tjockt lager snö över allting. Dåså. Ingen hets ut på skidor, eller promenad, eller pressa fram fräknar på en renfäll i en snödriva. Tillbaka i sängen med bok. Tittar igenom manus. Tänker igenom allt en sista gång. Dricker ett antal koppar kaffe med olika människor i olika stugor. Lagar lite mat.

Först på eftermiddagen har vi ett repetitions-pass innan vi mörklägger bygdegården med vårt vanliga sopsäckstrick. Och så, på kvällen, kör vi genrep för en glad publik på tre vuxna och två barn. Femåringen sitter blixt stilla och koncentrerad. Jo, visst är det hans mamma som sjunger, men jag tror framför allt att dockorna förtrollar. Det är något magiskt med att se en människa i "frusen form" röra sig och leva. Stiliserat uttryck. Inget onödigt krafs. Öppet för våra egna fantasier.

Jag är nöjd. Ok, ett genomdrag till hade varit på sin plats innan premiär, men jag litar på artisterna. Vet att de lägger in en extra växel imorgon.

Eldar bastun.
Inget groll, ingen oro kvar.

Utflykt

Ledig dag. Lite råare kyla. Mulet.
Men vi har ingen pianist alltså repeterar vi inte, utan drar iväg:
Fyra skotrar, fyra vuxna, två ungdomar, ett barn, två ryggsäckar med mat och reservsockar.

Först hela vägen upp till Vikosjärvi för att hälsa på i Juhas stuga. Fyra bröder bor i byn, en av dessa har hittat en "fjälla". Alltså fem bofasta, totalt. Samer. På kullen ett enormt rengärde, med kanske 200 djur. Måste vara enormt ödsligt, framför allt på vintern.



Sen drar vi vidare. Kör lite lös-snö då och då, solen tittar fram, och vi landar i Markaasari, i familjens stuga. Tänder i kaminen, värmer souvas över elden och provar sen att doppa marshmallows i whisky innan de grillas. Rekommenderas!



Efter en stund tystnar bullret i stugan. Jag gör som de andra och lägger mig på en säng. N läser sagor för femåringen. C + O somnar. Värmen sprider sig. Lugnet lägger sig. Och tiden bara går, stilla och utan prövningar.

Flera timmar senare återvänder vi till stugorna i Lainio, och möter vänner från Kiruna som kommit på påsksemester. Köttsoppa, lite mer lek med barnen och så i säng.

Det är ett paradis här uppe. Idag var det fullständig vila.
Imorgon repetition igen. Och kanske måste jag då ta tag i något som jag tänkt på de sista dagarna. Återigen ansvar.
Det nöter på mig.

Utan ljus vore det bra mörkt

Idag sätter vi ihop allt. Två genomdrag hinner vi innan vår pianist måste återvända till Kiruna. Det är lite svajigt på några ställen, men inget som inte vila, eget arbete och mer repetitioner kan fixa. Det här blir bra. Riktigt bra. Udda. Dockorna är superhäftiga, och nu lever de i varenda fras. De sjunger verkligen. Och Grevinnan och Susanna har blivit bästistar.

Ledig eftermiddag.
Lite soldis, barnen leker i snön.
Syateljé i köket. C bjuder på champagne, ooops.
A lagar pasta, mmmmm!

Sen två timmars ljusrigg, när mörkret lagt sig. Ingen märkvärdig ljusdesign med åtta lampor. Men ändå.




Klara, färdiga, gå - spring på tå
Klara, färdiga, gå - UPP på tå!

Ännu en vacker dag

Utanför vår "teater" är det sol och snö.
Vi repeterar, hela dagen, allt, med pianisten som anlänt från Kiruna.
Ont i magen. Glömmer det när jag jobbar. Middag kl 21 (lång dag).

Nej, så mycket mer finns inte att berätta, inte idag, inte nu.
Men kvar i kroppen finns minnet av nattens dröm.
Längtan tar tag i mig.
Och frågan.

Repetition pågår

Vadå "mörka Norrbotten"?
Ljuset letar sig in i vår stuga. Utanför är allt vitt vitt vitt.
Solen ler mot oss även idag, men vi måste jobba, annars blir det ingen premiär på fredag.

N och M kör först hundspann med sin kompis och värdinna här uppe. Sen spänner de varsin draghund runt magen och ger sig ut på skidor. Det hade gått bra i början, tills de tre hundarna varit så trötta att de bara lagt sig ner i spåret, gång på gång. Till sist hade tjejerna bestämt sig för att låta hundarna vila, och spänt loss dem.

Vips! Inte ett spår av trötthet! Tre smarta siberian huskys hade omedelbart gett sig av i full fart hem. De tre skidåkarna fick vackert ta sig hem av egen kraft: 3 km tillbaka till huset.


Ännu med hund fast runt magen...

Samtidigt: I byahuset där vi repeterar är det kallt, men vi håller ändå på två omgångar. Jag har kortat ner Mozarts "Figaros Bröllop" till sin absoluta kärna: två kärlekspar i olika faser av en relation. Figaro och Susanna (de två sångarna) ska gifta sig och är fyllda av både lycka och oro inför detta. Greven och grevinnan (dockor, med sångarnas röster) har slutat nå varandra i kärlek och attraktion. Greven löser detta genom att söka sig till annan kvinna (Susanna) och grevinnan genom ett självpåtaget martyrskap. Som en iakttagare till dessa (och ibland deras verktyg) finns Cherubin - ynglingen, ännu inte i en relation men fullt övertygad om att kärlek är alltings mening. N kommer och repar sin roll sista timmen.

Mötet dockor - människor är spännande. När greven (docka) ska förföra Susanna (människa) sätter han helt enkelt sig på henne, och när greven blir förbannad på sin tjänare (en människa) växer han sig högre och högre och till sist gör han sig bokstavligen av med sin egen dockskötare.

Imorgon ska vi lägga slutet. Publiken kommer aldrig att tvivla på vilka som hör ihop, trots att karaktärerna själva i historien är tämligen förvirrade av alla känslor. Docka möter docka i poetisk slutvirvel och människan Susanna får sin mänskliga Figaro i en slutduett.


Oskars makalösa dockor: Grevinnan och Greve Almaviva

4 april - får fräknar på näsan

Ljust idag men inte sol - vi börjar lugnt, gör ordningen scenen i byahuset såsom vi vill ha den och bestämmer att första repetition blir efter lunch. Flickorna är ute och kör hundspann med husets dotterdotter.

Plötsligt: klarbå himmel och strålande sol, och det känns tufft att gå inomhus. Så när en i gänget inte mår bra, utan behöver åka tillbaka till stugan för att vila, bestämmer vi andra oss blixtsnabbt för att strunta i repetitionen och dra iväg på utflykt.

Tar varsin skoter upp till Markasaari, där flickorna redan är, och kokar kaffe på elden som brinner på sluttningen mot älven. Sitter där och bara njuter. Sol. Snö. Vidsträckt vy. Blånande skuggor. Tystnad. Ro. Ändå pratar vi igenom stora delar av operan, som en liten minnesrepetition.

Tillbaka hemma på kvällen blir det mat och sångrepetition av slutkören (fyrstämmig). Kinderna hettar en aning. Bastun håller på att bli varm. Ölen är redan kall.

Kan man ha det bättre än så här?


Så speglas vi i varandras liv...
(klicka på hundens öga och jag syns)

Lappland!

2004-2005 på Ice Globe Theatre vid Ishotellet, 2006-2007-2008 i Lainio, och nu tillbaka för en sjätte uppsättning. En veckas reptid, men vi har träffats två helger tidigare under våren, så vi börjar inte från noll.

Flyger till Kiruna. Allt känns så bekant, var det verkligen ett år sen sist?
Vännerna möter. Luch på Safari, sedan musikalisk repetition i träkyrkan. N som ska vara med står vid flygeln med oss.
M fotar...






...och skriver om det hon upplever på sin blogg.
(Ni anar ett visst arv?)

Och så: gammal bil fylld av människor och packning rullar österut, mot Vittangi. Tittar till den fd Filadelfia-kyrkan som vännen har köpt - vilket projekt! Handlar, fyller bilen till bredden med matkassar och ger oss av mot målet och slutstationen: Lainio.

12 timmar efter det vi lämnat hemmet i Stockholm möts vi av värmen och gästvänligheten i det stora gula huset. Gungstolen står på sin vanliga plats. Kokkaffet på spisen. Byn är tyst och stilla, bara lite renar som sakta rör sig över vägarna.

Jag är tillbaka.

Byter slott mot kåta

Kramar ur det sista ur den disktrasan som är jag och avslutar punkt efter punkt.

Lunchar med en vän, utvecklingssamtal för M (hon är så sprallig och öppen numera!), mer jobb - och gör en sak bara för att jag vill, nåt som jag inte tänker berätta om här, nåt för bara mig, samtidigt ett pirrigt trampolinhopp - på kvällen en sväng till Operahögskolan för att lyssna på en sångare (fin) och när jag kommer hem är flickorna där.


Utanför Operahögskolan i Stockholm. Tro't eller ej.

Då börjar vi packa. Väskor fylls med underställ, täckbyxor och påskgodis. Imorgon drar vi norrut, till Lapplands vida vyer. Det blir min fjärde påsk med operavännerna i den lilla byn. I år gör vi en mycket säregen variant av Mozarts "Figaros Bröllop".

Men det berättar jag mer om en annan dag.

PS Godnattsaga här om du vill. Från förra årets Lapplands-tripp.

April föds

Det år vår. Det är ljust.
Allt spricker upp, även människan på gatan.
Fimpar kommer fram när snödrivor upplöses.
Fönsters akuta behov av tvätt går inte längre att förbise.
Och jag vistas i en bubbla av svårmod och förundran på samma gång.

Är i stan för ett möte, och när jag vandrar i solen längs Odengatan kommer plötsligt såpbubblor flygande emot mig i luften. Oförklarligt. De passerar i strid ström, virvlar runt i vinden, färdas förbi mig och jag kan inte se var de blir till, var källan till deras uppkomst är.
Märkligt.
Och underbart.
De bara finns.

Och jag känner mig som kvinnan i Benignis "Tigern och snön", jag går där, mycket långsamt och tänker att enda skillnaden mellan mig och hon som såg snö falla över en vit tiger, i strålande sol på en gata i Rom, är att hon hade en man som älskade henne, som kämpade för att nå henne, som stred för att rädda henne. Känner ingen sorg, bara vissheten att den älskade slutade att älska helt enkelt.



På eftermiddagen till frisören, blir korthårig igen. Skönt. Sen jobb hemma, tills N och hennes pojkvän kommer, de ska sova hos mig i natt, men de försvinner snart igen till N's barndansgrupp.

Och jag avslutar min arbetsdag innan kl 18 för första gången på länge. Ikväll kanske jag t o m tvättar ett fönster?

31/3 (vart tog mars vägen?!?)

Kanslimöte på slottet; en högre växel läggs nu in på alla fronter. På eftermiddagen kör jag tillbaka hem - 4 timmar, hinner slänga in datorn i lägenheten och en pastasallad i magen, innan jag åker till skolan på Söder där N har konsert med ett gäng andra sångelever.



Hon är SÅ BRA! Levande och självklar på scen, proffsig och personlig, musikalisk och med en rasande snygg röstklang, långt ifrån ljus och luftig som är så vanligt bland unga sångerskor idag.
Jag är omåttligt stolt.

Och nu är jag omåttligt trött. Körde henne till hennes pappa, är ensam hemma. Tre nätter här, sen bär det av igen. Knaprar Fazer-choklad som jag inte kunde hålla mig från att öppna.
Dålig karaktär? Än sen då? Jag är värd lite belöning.

21.30, ännu kvar på jobbet.

Sov som om jag var drogad. (Sover allra bäst i min egen säng, trots att jag flänger hit och dit hela tiden.) Kommer i alla fall iväg relativt tidigt, men tycker bilen går dåligt. Försöker gasa upp mig på motorvägen, men motorn svarar inte. Som om den inte tände på alla cylindrar.

Den kanske är kall tänker jag, men åker ändå till verkstan som jag vet är bra och pratar med en farbror. Han vet inte vad det kan vara, men han kan titta på bilen. Imorgon. På onsdag säger jag, för jag måste ju ha den ner idag och upp i morgon.

Rullar vidare. Bilen går, men blir liksom tröttare och tröttare. Slår om färddatorn för att kontrollera bensinförbrukningen - och se på fan, den drar plötsligt 25 l/mil. Försöker på första bästa mack (Västerås) men får ingen hjälp. Fortsätter. På macken i Hallstahammar tipsar de mig att fråga bussverkstan intill. En superschysst kille hjälper mig (fast han inte har tid) och lokaliserar felet: trasig tändspole. Men han har inga reservdelar. Däremot surfar han på nätet och ser att en verkstad/skrot en bit bort har. Ger mig färdbeskrivning och telefonnummer.

På verkstan ska de egentligen gå på lunch, men när jag kommer väntar de på mig på gården och tjugo minuter senare har jag en bil som går som ett spett.

Förälskar mig tacksamt i hela bunten; rediga karlar i snickarbyxor (sexigt), hjältar med olja på starka händer (sexigt), riddare av min rossliga motor (romantiskt).

Kraftigt försenad till kontoret hoppar jag över lunch, kafferast, gympapass och hinna-handla-innan-det-stänger-tanke. Vår konsertmästare kommer förbi med bullar (livräddare, även han!), sen fler kostymprovningar, tittar på ännu en lägenhet, försöker avsluta trådar och få det gjort som måste göras här nere, som jag inte kan ta med mig hem.

Huvudet snurrar, vad har jag missat?
Jag vet: att gå hem.
Att stänga av datorn, både den framför mig på skrivbordet och den som surrar inne i hjärnan.

Inatt ska jag drömma om Hallstahammars bilmekaniker: ni har vunnit min stora respekt och tacksamhet. Jag glömmer er aldrig.

Sommartids-söndag

Solister första timmen, sen alla: vi provar rubbet, från början till slut. Ser historien fungera, med det finns kvar att finjustera. Såklart. Några "häng", men inte många. Nästa gång vi ses kommer inget att vara för första gången, vilket är en trygg plattform att stå på för att göra det här riktigt bra.

Eftermiddagsfärjan hem, genom ett totaldimmigt Ålands hav. Längtar tills det blir så varmt att jag kan stå på däck hela överfarten. Köper påskgodis och presenter till de där upp i Lappland (börjar ställa in skärpan på nästa projekt). Njuter av att vara resursstark, och kunna köpa det jag vill, inte det jag har råd med. Jag tror att jag aldrig kommer sluta vara tacksam för detta.

Skulle egentligen behöva sätta mig i bilen och köra till Lidköping redan i kväll, men jag orkar helt enkelt inte. Tröttheten är helt bedövande. I kropp. I själ. I tanke. I ögon.

I morgon.

Lördag: opera, opera, opera och teater

Lång dag. Bra dag. Bryter ner i delar. Efter lunch lite flamsigare (som alltid) men vi skrattar mycket. På slutet nosar vi på avskedsscenen för första gången. Det blir starkt när Dido och Aeneas håller om varandra krampaktigt, trots att hon gång på gång sjunger ”Away, away!” Ibland säger vi människor en sak, men önskar något helt annat.

Efter repetitionerna går jag med dirigenten och sånginstuderaren till Stadshuset, ser scenen än en gång. Blir nöjd när jag märker att alla tankar med dörrar och färdvägar kommer att fungera. Skulle vilja repetera där istället, men förstår att det är svårt. Vi flyttar dit i slutet av april.

Ser en mycket välspelad och välregisserad föreställning med Mariehamns teaterförening: ”Krymplingen från Inishmaan”. Satan vilken bra pjäs, varför har jag aldrig hört talas om den? Är oerhört trött men tappar inte koncentrationen en enda gång: texten har nerv, karaktärerna lever. Temat berörande; vem är egentligen krympling och vilka handikapp – och hemligheter - bär vi alla på?

Vandrar lite i ute mörkret, kommer till hotellet och fortsätter i mörker. Earth hour fick bli en timme enligt svensk tid för mig. Tänker på hur in i helvetes dumma vi är som håller på att förstöra miljön – även om jag tror, och alltid har trott, att jorden är större än människan. Till slut skakar hon av sig oss som en hund skakar av sig löss.

På lunchen idag pratade vi om rymdturism. Jag sa att den störta anledningen för mig att åka ut i tyngdlösheten skulle inte vara att se rymden, utan att se jorden. - Utifrån. Att faktiskt se att mitt i allt det mörka och livlösa svävar ett paradis med hav, skog, luft att andas och jord att bruka.

Tänker ofta på astronauten som skrev: jag åkte iväg som tekniker men kom tillbaka som poet.

Earth hour

- glömmer ni väl inte? 20.30-21.30 idag. Släck allt. Håll någons hand. Hitta stillhet. Tänk på att vi bara har en jord att bo på. Var rädd om den.

Fredag: till Åland

Åker från Grisslehamn, än en gång, varför vet jag inte. Kanske för att jag har en djupt rotad avsky mot Ålandsbåtar, Ekeröfärjan känns som den mest värdiga ändå. Eller för att jag njuter av att bila genom Roslagen. Lustigt, det är alltid sol när jag kommer farande, oavsett årstid. Det har varit så sen november, då jag första gången åkte till Musikinstitutet.

Repeterar med hela ensemblen. Härligt gäng. Jag har längtat efter dem. Och efter att få regissera, jag fylls av så mycket lust i mötet med musiken och människorna. Ställer scenen på flygplatsen. Får tårar i ögonen i slutet, när alla inser vad de har gjort. Tänker på Elisabeth Fritzl vars nya identitet avslöjats av paparazzis – jävla svin. I min läsning av operan är det media, inte häxor, som tvingar isär Dido och Aeneas på ett vidrigt, blodtörstigt sätt. Allt för att sälja lösnummer. Väntar med att jobba med ”When I’m laid” – den är sårbar och naken och F som gör Dido måste få med sig hela resan först, innan självmordsscenen.

Ser finalen av Let’s Dance ensam på mitt hotellrum. Där har det snaskats en del i kärleksaffärer – allt i underhållningens namn… (Men det skulle förstås kittla ännu mer om relationerna tog slut.) Vad jag önskar att skvallerpress och lösnummers-hets inte fanns. Att vi, publiken, skulle ignorera och se förbi sånt. Fokusera på våra egna liv, på goda tankar och handlingar och ett respektfullt och kärleksfullt förhållningssätt till omvärlden. (Jag låter som en präst.)

Heldagsrep imorgon. Alltså, nu: nyheter och sen god natt!

PS Måtte Laila vinna.
Sista dansen var så bra att jag grät.

Torsdag - hemfärd igen

Mantrat "kylen, blommorna, soporna" som jag alltid mumlar i skiftet från en ort till en annan är idag bara "blommorna, soporna". Köper en macka på macken när jag tankar (och upplever ffg denna veckan njutningen i att äta frukost. Måtte det stå en fungerande kyl i köket när jag kommer tillbaka på måndag.)

Betar av detalj efter detalj på kontoret. Sticker emellan med stöd till film-producenten som gör sin första tagning på slottet idag: förrådet rymmer allt från lösskägg till 1600-tals dräkter.

Bilar tillbaka hem på eftermiddagen; 4 timmar i bil, 3,5 timme i telefon - garanterat ostört pratande, inga inkommande mail med jämna mellanrum som nyfiken i en strut måste öppna.

Blir innerligt glad när jag öppnar dörren till min lägenhet - jag tycker så mycket om den. Här vilar ett lugn, här sitter värme i väggarna. Skilsmässohuset hade något dissontant över sig, som om det låg en mörk skugga över allt. (Jag lämnade det frivilligt i en ofrivillig separation. Saknaden efter hemmet läktes först av allt.) Där jag bor nu finns inte ett enda curry-kryss, jag har kollat med omgjord stålgalge. Häxa? Nej, uråldrig konst. Jag har gått med slagruta och funnit vatten på ön en gång.

Sophie Zelmani i bakgrunden, dämpad belysning, linfärgade väggar, mycket böcker, konst och keramik, möbler med själ... Ikväll njuter jag av stillheten i det hem jag älskar.

Imorgon mot Åland för repetioner med Händeloperan.
Tacksam för en stunds återhämtning innan.

Onsdag: i Italien (i fantasin)

Arbetsdag (lång). Same same but different (not). Inte alls spännande att läsa om vad jag gör på mitt jobb (dvs mycket).

Istället väljer jag att citera min fina mamma som är på äventyr i Italien, från vilken hon (och pappa) mailar målande reseskildringar. Och så här beskriver hon hur hon, på uppmaning av en mycket entusiastisk och spa-sugen äkta man, väljer mellan de olika behandlingar som finns på de Termiska Baden i Tabbiano Terme:

"Jag läser med stigande fasa och förvåning: nässköljning med ett otal hemska tillsatser, analsköljning med olika tillsatser, lavemang, ögontvätt, öronrengöring, heta bad så man blir som en skållad råtta, hurtigt kalla så man troligen stelnar till, eller varför inte de hälsosamma svavelbaden så man storknar och luktar torrdass efteråt. För att nämna endast ett fåtal av de läbbiga självplågarnöjen man kan unna sig.
Jag läser och läser och säger sedan stilla:
Calle. Nu åker vi till Cremona."

Visst önskar man att hon startar en egen blogg när hon kommer hem?!

Tisdagstankar

Sov dåligt. Kanske för att det blåste så mycket där ute. Eller för att jag sett en film som roat mig måttligt, men plötsligt, i slutscenen, helt oväntat drabbade mig som ett knytnävsslag i magen. Tema Förnuft - Känsla. Och att allting till sist får sin förklaring. Tänk om det är så.

Träffar två tjejer som söker "lära i arbetet"-praktik. 12 veckor - precis då jag som mest behöver arbetskraft. Bra möte! Nyttigt att själv försöka formulera vad jag gör, och hur. Jag har faktiskt inte en enda dags utbildning i projektledarskap, måste verkligen skapa teorier av praktiska erfarenheter...

Tre kostymprovningar inför tv-inspelningen, ut till slottet med en mängd ärenden, in igen till stan, tittar på ännu en lägenhet, jobbar lite till, huvudvärk, hungrig, rätt dåligt humör helt enkelt.

Men kvällspasset, kallat "Nostalgi Aerobics" gör mig glad. Bara titeln är ju hur kul som helst, det är som om man ser rosa trikåer, svettband och benvärmare framför sig! - och nu ska jag checka ut från kontoret och åka hem. Slarvar med måltiderna (ingen kyl = ingen frukost, inte tid för vettig lunch, sent hemma...).

Önskar jag hade nån som sa åt mig ibland.
Med kärlek i rösten.

Jag tror att bloggen kommer att bli mer av en dagbok ett tag framöver. Om ni ursäktar.

Dels måste jag vara fokuserad på det som händer (och det som jag ska se till att det händer), dels har jag själv haft stor glädje över den dagbok - dvs dokumentation - som hamnade på den här sidan förra året. Jag bokför mig inte på annat sätt – inte orkar jag skriva först allt jag gör professionellt, sedan blogga och till sist föra privata anteckningar!

För nu är det skarpt läge. Förra veckan gjorde jag en dag-för-dag planering och såg då, ur fågelperspektiv, att jag kommer att vara ledig en dag mellan må 23/3 – 1/5 =Påskafton. Tjoho! Alla andra dagar innebär arbete, resa, ansvar, skapande, administrerande, fysiska och/eller mentala prestationer. Ujuj. Det kommer att gå bra. Jag har valt det själv.

Dåså. Dagbok får det bli.

måndag 23/3
Kom fram sent igår kväll till min arbetsbostad (två timmar försenad från Stockholm pga trasig datorsladd). Upptäckte att kylen lagt av. (Tur att jag inte hunnit handla.) Frukost: en apelsin och några koppar kaffe på kontoret. Sen startade en riktig projektledar-dag: mail, telefonsamtal, kontrakt, besiktigande av bostad, biljetter, planering av kick-off. Färdigställer ansökan om stöd för att teckentolka en av föreställningarna i sommar (hur kan de undgå att bevilja - varför ska inte hörselskadade få ta del av en opera?). Pappersskäraren trasig – satan. Men min hyresvärd (bra kille) håller på att fixa en ny kyl.

Sist på dan: gymmet och mitt vanliga måndagspass, men blir knappt svettig. Var ledaren lite slö idag eller är det jag som kommit i trim?! Vacker solnedgång över stan.

Det har varit en bra dag. Kall och ensam. Men bra.

Söndagnovell, ännu en gång

Flickan satt i rummet med snedtak och sminkade sin Barbie med penolpennor. Sextiotalets skönhetsdrottning var nyklippt: ett hårt nylonsnagg stod åt alla håll. Ena benet var avvridet, och bredvid det kyskt obefintliga könsorganet gapade endast ett hudfärgat hål.

Dockan var hennes bästa vän. Det fanns ingen annan, varken i plast eller med hud. Ensamheten lyste likt ett irrbloss runt flickan, men ingen hann stanna upp och göra någonting åt det. Flickan själv märkte inget. Barbien fanns ju där, stilig med turkosblå ögonlock. Hon räckte. Trodde de alla.

En stor lockig hund slumrade vid flickans fötter. För en vecka sedan hade han ätit upp barnens kanin. Slitit sig in genom hönsgallret och tagit en luddig munsbit. Men det var glömt nu, glömt och begravet.

Utanför hördes ett längtansfullt råmande. Flickan satte dit en sista mouche innan hon la ifrån sig dockan, klättrade upp till fönstret och började vinka till korna. Majestätiskt ruskade de lätt på sina tunga huvuden och blinkade några gånger, tydligt så att hon skulle förstå att de hade sett henne.

Hon hade ännu inte rört vid något djur. Bara stått vid staketet. Hon hade stått där och andats in deras närvaro, deras tunga lukt, deras stadiga kroppar. Och hon hade sjungit för dem. Hojtat ut rader från "Singin' in the rain" på sin barnengelska. Ibland hade hon gjort en piruett också.

"När jag blir stor ska jag bli cow-entertäjner", tänkte hon.

Lördag

Vårdagjämning

Idag kl 12.53 står jordaxeln exakt vinkelrätt mot solen, dvs dagen är lika lång som natten.

Och jag längtar efter att få dansa solen till mötes, öppna alla fönster och dörrar och säga till ljuset: välkommen in, det var på tiden. Jag vill smycka mitt hem med tulpaner och liljor, jag vill bära ner vinterjackan i källaren och byta däck på bilen. Jag är beredd; varenda cell i min kropp står i givakt inför den tid som komma skall.

Halloween avskyr jag, Valentin bryr jag mig inte om, jul är time-out, påsk=skoter och midsommar är älskad skärgård - men de olika solstånden är moment under året som jag egentligen skulle vilja fira allra mest.

Tänk om jag kunde återskapa någon slags solkult? Typ såhär:

Sommarsolståndet firas på Ramklövs topp där vi ser solen gå upp efter att ha dansat hela natten (den riten har vi ju redan), höstsolståndet får bli en slags vemodig avskedsfest där vi en sista gång klättrar i träd, spelar fotboll eller brännboll i Hagaparken och sen äter varm äppelpaj i Koppartälten. Midvintersolståndet är självklart en Mumintrolls-rit med en enorm brasa runt vilken vi dansar och vrålar ut vår frustration över att solen har övergett oss (vi har förstås druckit en stor mängd varmt rödvin) och vårdagjämningen... ja, den ska vi fira imorgon med korvgrillning utomhus vid vattnet och lek i indianbyn.

Så ser du några galna barn och vuxna på lördag som springer omkring likt nyss utsläppta kalvar, och tjuter glädjevrål för att våren har kommit, ja då är det bara jag och mina solkultsanhängare...

Persefone och Hades

Så har då domen fallit.

Jag märker att jag håller detta fasansfulla ifrån mig med näbbar och klor. Kan inte ta in det, det är för ondskefullt. Att helvetet inte är något som eventuellt dyker upp efter döden är helt uppenbart. Värre än så här kan det aldrig bli.

Men mitt i detta allra vidrigaste läser jag att han har ändrat sin bild av det som hänt, efter att ha hört dotterns inspelade vittnesmål. Hans sanning och hennes sanning var skilda, nu erkänner han hennes upplevelse som sann: ja, hon var hans slav. Och han säger sig skyldig till samtliga brott för att hjälpa henne och barnen bygga upp ett fungerande liv, från och med idag.

Tror jag honom?
Antagligen inte.
Men det finns någon slags försoning i detta erkännande.
Ett spirande hopp om att godheten alltid segrar till sist.

Brott och Straff. Det största straff denne man nu kan ges är att tvingas leva med sig själv och vissheten om vad han har gjort resten av sitt liv. Må han leva länge länge till.

Människan bakom texten

”Du kanske är bäst på bloggen” skrev en läsare, och det är ju precis så det är!

Här får jag blomma i diverse formuleringar, och jag kan vara precis så vacker och själfull i dina ögon som jag känner mig inuti. Orden blir min foundation, meningarna min rouge och en och annan parentes är min highlight.

Du ser inte dubbelhakor, daller, trötta ögon och torra läppar.
Du känner inte doften av mina fisar.
Om du blir arg på mig så blir jag inte rädd, för jag märker inget.
Du kan säga fula saker om mig utan att jag såras.
Du blir aldrig utsatt för lågt-blodsocker-gnället, tänk-själv-så-lever-du-
längre-snäset eller jag-har-för-mycket-på-mina-axlar-utbrottet.

Å andra sidan...
Solen som strålar idag gör sig absolut inte bäst utanför mitt fönster.
Om en liten stund ska jag ta på mig jackan och gå ut för att ta del av den. På riktigt.

Konsten att köpa en tidning

M var sjuk och hemma från skolan, så jag gick upp till ICA för att köpa en tidning till tröst.

Hm.... Tidning?

Det första som hände när jag hittade rätt hylla var att alla tidningar var inslagna i plast. Kanske för att ingen ska tjuvläsa? tänkte jag och mindes min tid som Konsumkassörska när vi alltid lånade in blaskor till fikarummet. Men eftersom de med utvik var oinplastade och helt fritt fram att bläddra fram bilder av konstgjorda bröst i, förstod jag att jag hade dragit fel slutsats. När jag istället lyfte upp en tidning ur trådstället såg jag att det helt enkelt var för att det låg en SAK i påsen.

Och kan ni tänka er. Varenda tidning var en fiskdammspåse med gratis present! Så roligt! Men vad skulle jag välja? Ögonskuggan eller tränings-DVD, kameran eller klistermärkena, badgen, armbandet, gratisfilmen eller kajalpennan?!

Till sist valde jag läppglanset, för M har den vackraste rosenmun som finns, och hennes klasskompis - som råkade vara i samma affär just då - sa att den tidningen var bäst.

För det var väl ändå en tidning jag hade gått för att köpa?

"She works hard for the money"

Fråga mig inte vad jag jobbar med.
Fråga mig hellre hur jag lever mitt liv.

När jag efter halva verksamhetsåret 2008 hade mer än 200 timmars övertid bestämde jag mig för att sluta räkna och bara ’go with the flow’. Jag arbetar järnet när det behövs, släpper allt när jag kan. Jag är en duktig latmask.

Eftersom jag har möjlighet att sköta mitt uppdrag även från mitt hem, 35 mil ifrån arbetsplatsen, ser min lägenhet ut så här just nu: i köket temporär arbetsplats med laptop och diverse pärmar & papper. I vardagsrummet skrivbord med dator nr 2, och runt om (även på golvet) mappar, partitur, lösblad, plastfickor, fler pärmar och en vattenpipa (=rekvisita). Dessutom två stora kartonger med orkesternoter (de levererades en tidig morgon och jag öppnade i pyjamas. Budet måste tyckt att jag var en mycket underlig person…) Resten av rummet plus den inglasade balkongen är fyllt av 200 fleecefiltar (hela IKEAs lager helt enkelt). Och så ett antal kassar med teaterkostymer och lite annat.

Det drar ihop sig. Jag märker att jag går och småtrallar hela tiden. Dessutom har jag två regiuppdrag vid sidan om: innan slottet slukar mig helt spänner jag bågen först i Lapplands vildmark, sen på Ålands Musikinstitut.

Det finns inget normalt över mitt arbetsliv, det är mer en livsstil.
Ni anar inte hur roligt jag har.

Söndagsnovell - igen

De skulle begrava vildkatten.

Kvällen innan hade skottet ekat i skogen. Efter det hade den upphört att finnas; fienden som karvat fram kött ur Mymlans lena päls. Aldrig förr hade hon hatat så, kvinnan-modern som slöt alla till sitt bröst och blåste på alla sår.

Trots hatet ville hon inte vara med om begravningen. Hon satt i köket och spädde kaffet med sälta, medan kattan slickade sin blodiga mage, ensam i föräldrarnas garderob. Det blev pappan och barnen som fick utföra riten. Andäktigt stilla och med grytlock i händerna väntade pojken och flickan nu på stentrappan till det lilla huset.

Långt där nere på åkern såg de pappan lyfta upp en mjuk djurkropp med snöskyffeln. Han vinkade till dem att tiden var inne. De smög fram. Ordlösa. Blicklösa. Där låg döden och skrek dem rakt i magen, men allt de kunde göra var att slå. Ursinnigt slog de grytlocken mot varandra, och med snöskyffeln höjd i täten vandrade alla tre på rad in i skogen. Slag föll på slag. Solen föll bakom trädtopparna. Klang. Klang. "Bring out your dead."



Vid hålet i gläntan tystnade begravningståget. Liket rann motvilligt ut ur skyffeln och ner i jorden. Kanske sas det något. Kanske stod de bara stumma. Till sist började pappan ändå täcka gropen med jord från verkligheten, medan han sjöng:

- .... är joorden........ hiimmel, skön äär..... pilgrimssång... faagra..... joorden gå vi till Paradis Med SÅÅÅÅNG!

Den natten sov alla mycket djupt.

*

Så rätt det kan bli

Vi har suttit ett vilt gäng framför TV'n, med protokoll och godis och glada skratt - och jag måste bara få kommentera, precis som alla andra.

Ett fullfjädrat proffs, - magnifik, storslagen och med en jäkla glimt i ögat åker till Moskva. Vi ska vara stolta. Bort med duskaintetroattduärnåt. Lite Puccini-citat förhöjer bara.
Ingen skräll, bara ren knockout. Opera rules!

Och så den mest personliga artisten med det naknaste uttrycket som nummer två. Avskalat. Nerv och närvaro. Jo, det är min favorit men jag är så glad att hon slipper ESC, för snälla, försök aldrig göra om henne så att hon passar in i underhållningsmallen.

På tredje plats de tre grabbarna, helt ärliga i sitt uppsått. Ingen tillräckligt bra för sig, men tillsammans en fungerande trio: Blyger, Snäller och Snygger. Bra låt också. Vadå "låter lite musikal"? Låt killarna jobba sig rutinerade i diverse produktioner - gärna musikaler - och vi har artister att räkna med i framtiden.

Kanske är det inte bara jag som är mätt på det allt för perfekta. På yta utan innehåll. På Barbie & Ken, pappersdockor och skyltexemplar. Måns, Agnes och Alcazar saknar skavanker, tyvärr. De hade varit mycket mer intressanta om några penseldrag hamnat fel (men jag kommer glatt att dansa till deras låtar). Emelia är söt men borde lära sig sångteknik, Molly kan sångteknik men är alldeles för söt. Sarah är cool men satte aldrig sluttonen (den kanske inte finns i strupen helt enkelt.) Och H.E.A.T? Rare rockare har jag aldrig sett. Jag kan absolut se mig stå i publiken på nån konsert i framtiden.

Nu sovdags. Var bara tvungen att leka lite recensent.
För i mina ögon & öron kunde inte Melodifestivalen 2009 fått ett bättre slutresultat.

PS Glömde Sofia. Men det var mer som ett gästspel från Cypern. Tufft kompband dock!

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, ESC, Malena Ernman, Caroline of Ugglas, E.M.D

Ikväll hejar jag på Caroline af Ugglas

Han var svartsjuk på allt: hennes husdjur, hennes granne, boken hon läste, hästarna hon red och arbetskamraterna hon trivdes med. Men det var han som en dag såg sitt ofödda barn i en betydligt yngre och mycket vackrare kvinnas ögon.

”Ja, vad har jag gjort för fel som har fått dig att gå?
Ja, för det är väl så..?”

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen, ESC, Caroline af Ugglas

Mitt liv som schweizerost

Uppifrån och ner:

Hål i mössan (det ska vara så, engelsk design)
Hål i kragfästet på svarta koftan
Hål på vantarnas 3/10 fingrar
Hål i duffelns vänsterficka
Hål i handväskans foder
Hål på samtliga raggsockshälar


En dag ska jag bli en lugn och harmonisk kvinna och sitta i soffan med stoppnål och sytråd. Laga laga laga. Kanelbullar i ugnen. Evert Taube på skivspelaren. Kamomillté och Året Runt på bordet framför mig, där min hemvirkade duk skapar trivsel under den välskötta pelargonen.

Men inte nu.
Ni får stå ut med mina hål, för jag hinner inte sy ihop dem. Eller rättare sagt: jag har inte lust. Idag ska jag fortsätta med engelska texter, träffa underbara artister och sen dansa mig lycklig på tropisk fest.

Svart torsdag. Finn ljuset.

Debatt pågår. Många tycker att vår nyhetsrapportering är för svart, att inga glada nyheter lyfts fram.

Jag håller inte med. Media ska förmedla stora händelser i omvärlden, vilket ofta är just konflikter och kriser. Att sedan kvällstidningar gör detta till vidrig gladiator-underhållning, det hatar jag. I den bästa av världar köper ingen nånsin mer Aftonbladet, GT eller Expressen, i en samlad fredlig aktion. Redaktionerna tynar bort och försvinner. Våld är inte längre lösnummersinkomst.

Och då tar vi nyheterna på allvar, med dess allvar, samtidigt som vi håller den mänskliga fanan högt. Det vi fått rapporterat för oss får inte hända igen, eller hända hos oss, eller hända överhuvudtaget.

Jag vet att det kanske låter naivt, men vi måste mer än nånsin arbeta tillsammans för det som bygger upp, använda kunskap, klokskap och kärlek för att få rätsida på människans problem - inte blunda och låtsas som om det fruktansvärda inte finns.

Ingen tonåring ska nånsin begå massmord igen, oavsett om det är ökat våld i media/dataspel/internet, droger, traumatisk uppväxt eller mobbing och kränkning som ligger bakom.

I faderns, sonens och den helige andens namn

Det vill säga: I mannens namn.

Kyrkoväsendet, historiskt sett, är skapat och kontrollerat av makthungriga män. Det har förstås varit ett problem att åtminstone en kvinna varit tvungen att få en central roll: sonens moder. Hon fick bli asexuell och tjänande; en endimensionalitet som fortfarande påverkar oss kvinnor, hur moderna vi än tycks vara. (Att det största miraklet av alla - skapandet av liv - sker mellan man och kvinna i jämlikt samspel låtsades man inte om.)

Idag har allt detta fått en viss nutida touch, åtminstone i vårt hörn av världen, det medger jag.

Ändå. Brasilien 2009:

En man våldtar sin 9-åriga styvdotter, och har gjort det i flera år.
En dag blir flickan gravid. Hon väntar tvillingar.
Modern ingriper och finner en läkare som utför abort.

Redan här är tragedin nästintill outhärdlig. En nioåring ska mima till poplåtar, prova mammans ögonskugga och tro alla vuxna män om gott.

Men vad händer?

Mamman bannlyses och utesluts ur den katolska kyrkan.
Läkaren bannlyses och utesluts ur den katolska kyrkan.
Pappan bannlyses inte.
Varför inte?
För han har inte begått något brott.

V e m ä r d u ?

Just nu läser du min blogg. Du kanske har gjort det förut.
Du kommer kanske göra det igen.

Men jag har ingen aning om vem du är, dig som jag berättar för. Jag låter dig ta del av mig; ibland naket och sårbart (som jag är), ibland lekfullt och fantasirikt (som jag också är).

Jo, visst känner jag några av er, och jag blir hjärtinnerligt glad varje gång vi ses på riktigt och bollar tankar och känslor mellan oss. Det är så enahanda det här med monologer…

Men många där ute vet jag inte vilka de är, och de flesta ger sig inte heller tillkänna. Det kan vara 100 läsare en dag, men inte en enda kommentar. Det gör mig inget. Och jag har absolut ingen strävan att höra till landets etablerade bloggare, att klättra i statistik eller räkneverk. Skrivandet är den ångvissla som släpper ut trycket, så att jag inte exploderar.

Fast ändå.
Lite nyfiken är jag allt.
Vem är du?

Bloggen goes MTV

Söndagsnovell (ett barndomsminne)

- Nu vill jag faktiskt vädra.
Mammans röst hördes på väg upp i trappan.

- Nej, du får inte!
Flickan satt vid fönstret. Minst tjugo flugor surrade i kör mot glasrutan. De hade bott där så länge flickan kunde minnas. Hela sommaren. Och de hade lovat varandra evig trohet. Nu virvlade de runt i ett organiserat kaos, flämtande fram sina flugviskningar: "döda oss inte", "döda oss inte".

Flickan hörde. Hon förstod. Flugorna förstod hon, de var lika små som hon själv. Lika utelämnade åt en stor, slukande och skrämmande värld. Likt flugorna som sökt skydd vid hennes fönsterlist ville också hon finna tryggheten i ett hörn. Flickan trodde sällan på Gud, men hade gärna haft en jätte att anförtro sitt liv åt, för hon orkade aldrig leva det fullt ut själv.

Mamman var uppe.
Nu sträcktes en hand mot hyskan. Fingrar slöt sig runt öglan.

Flickan satt orörlig med ryggen mot väggen. Hon skrek, skrek, skrek och sparkade. Förbannade och försvarade. Slogs för liv och respekt. Hon satt orörlig och stum med ryggen mot väggen. Inte ett ljud nådde yttervärlden. Inget som fick mamman att skjuta upp höstvädringen ännu en gång.

"Jag har dödat dem" tänkte flickan när den friska vinden nådde hennes hud.

<3

Är det verkligen sant att jag en gång varit älskad och famnad? Jag minns det knappt. Som en avlägsen förnimmelse kan jag ana två män, han som grät när min ögonfrans nuddade vid hans kind och den andre, mannen som utgjorde själva luften jag andades.

Det är oändligt länge sen. Min hud har glömt känslan av beröring, min mun smaken av främmande saliv. I 17 år hörde jag en annan människas andetag intill mitt öra, varje natt. Nu sover jag ensam och förundras över hur snabbt jag har vant mig vid tomheten och tystnaden. Hur jag anpassat mig. Och hur jag trivs.

"Man ska inte vara så girig", sa vännen när jag uttryckte min önskan att få uppleva kärleken igen. Det är sant: jag har fått min beskärda del - inte bara en gång, utan två. Jag är tacksam.

G.I. CATARINA

Ord har olika innebörd genom livet. T ex ordet:

PLANKAN

Först var det en rolig film med gubbar som slog varandra i huvudet med en träbit.
Sen en tjej i klassen vars bröst inte ville växa ut.
Numera är det en nätt liten kroppsposition som jag uppmanas till ett par gånger i veckan.

Och när jag står där och darrar i hela kroppen försöker jag tänka på nåt roligt, typ plankan variant ett. Samtidigt önskar jag innerligt att jag vore betydligt mer planklik enligt variant två. För plankan version 3.0 är brutal för en 40-plussare med livets tyngd i kropp och själ...

Nej. Nån Demi Moore lär jag aldrig bli.

En idealists bekännelse

Jag har aldrig brytt mig om pengar. Förut, när jag aldrig hade några, tänkte jag inte på dem. Allt löste sig alltid, och jag hade vansinnigt roligt; min tid var fri och den var min.

Nu när jag har dem finns de där i bakgrunden, men jag skänker gärna bort, kostar på och stormtrivs med att säga ett "jag bjuder" titt som tätt.

Så när min chef idag frågade hur jag såg på att det var ett nytt räkenskapsår, och berättade att det normala var att man räknade upp lönen 2-3 procent sa jag glatt - Nej! Jag vill hellre ha pengar till min verksamhet än till mig själv.

Ett drygt år har gått sen jag fick mitt livs första fasta anställning, men i själen är jag fortfarande frilans och eldsjäl.

Vaddå tio timmars arbetsdag? Vaddå löneförhöjning? Här ska skapas opera, teater, berättelser, äventyr och upplevelser!

Ha-begärets mekanism

Jag åt Thailändsk buffé till lunch idag. Man betalar, får en tallrik och sedan: varsågod och ta så mycket du vill ha av "7 varme rättar, inga kaffe ingår i lunch".

Jag vet att jag tycker mest om den där kycklinggrytan med röd chili och kokosmjölk. Jag har varit här förut. Lik förbannat tar jag av allt.

Hela tiden tänker jag: "jag vill egentligen bara ha ris och gryta" samtidigt som jag lassar på wokade nudlar, grönsaker i ostronsås, friterad fisk, ananasbitar, majskorn, ja till och med potatisgratängen som jag vet inte är särskilt god (och definitivt inte Thailändsk, men det är kanske det som är förklaringen).

Varför gör jag så? Varför nöjer jag mig inte med en rätt, bara för att det finns andra också? Och är det så här män och kvinnor fungerar när de inte kan hålla sig till en partner, utan måste smaka på fler, bara för att de har möjligheten....?

Jag är liksom halv

Nej nej, det har inget med kärleken att göra. Eller civilståndet. Jag pratar om min kropp.

Så här: jag har en Baksida. Och en Höger Halva. Resten är diffust, svajigt, luddigt och svårkontrollerat.

Att jag är fullständigt handikappad vad gäller vänsterhands- respektive vänsterfotsmotorik, det har jag vetat länge. När jag kommer ihåg det (vilket är ytterst sällan) ser jag till att hålla tekoppen i vänster hand, och när jag känner att jag t o m börjat luta åt höger, ja då brukar jag tvinga mig själv att lösa korsord eller sudoko med vänster. (Vilket dessutom är en bra memorerings-övning, eftersom det då är fullständigt omöjligt att se vad jag har skrivit.)

Den sista tiden, under mitt ihärdiga gym-tränande, har jag upptäckt att jag inte bara har en slagsida åt höger, utan även bakåt. Lägg mig på mage och be mig lyfta diverse händer, bröstkorgar och fötter - det är lugnt, jag är stark som en skallerorm och lyfter mig utan minsta ansträngning. Min rygg består av två rejäla limpor på varsin sida ryggraden.

Men när det blir tvärtom; rygg mot golv och pannor eller armbågar som ska möta knän, ja då pallar jag ingenting! Jag kan inte längre skylla på avskurna magmuskler (13 år sen kejsarsnitt) - för faktum är att min framsida inte har tillräckligt med muskler.

Alltså: nu börjar operation FRAM för VÄNSTERN. Du kan tolka det politiskt om du vill. Själv kommer jag hädanefter att öppna alla dörrar med vänster hand och så ofta jag kan ligga med ryggen på diverse underlag och cykla hej vilt med benen i luften.

Det kommer att se roligt ut, jag vet.
Men jag vill inte vara halv.
Jag vill bli HEL.

Tags träning, motorik, muskler

Novell, söndag kväll

Hon satt på tåget och längtade. En dryg timme skulle de ses på stationen; hon nyss kommen, han snart på väg med annat tåg. En dryg timme däremellan som var bara deras. Huvudvärken molade, men de skulle säkert hinna ta en kaffe också.

Det var så mycket hon ville berätta, allt som hade hänt den sista veckan, alla tankar, alla upplevelser. Se honom. Känna hans hand mot sin. Prata. Checka av: de hörde ihop, visst? Deras beslut att lämna allt för att vara tillsammans hade varit riktigt, eller hur?

När vagnen äntligen stannade sprang hon av, rakt i hans famn, så lycklig, så nära, så säker. Hans blick var lite märklig, han tog henne i armen och sa "Kom, jag har en överraskning..."

En timme senare lämnade hon det mörka hotellrum utan fönster som han hade hyrt. Ölen hade hon inte druckit upp, och hon var fortfarande aningen blöt efter duschen, för han hade tagit den enda handduken. Aldrig förut hade hon känt så tydligt hur det var att leva som prostituerad.

Och hon borde ha insett redan där och då att de aldrig skulle förstå varandra.

Småstad

Sol över torget med alla marknadsstånd. Par hand i hand eller med barnvagn. Familjer som unnar sig semlor på konditorierna, vänner som pratar med varandra om kvällens fest mellan flaskhyllorna på Systembolaget.

Jag är ensam. Kommer aldrig att tillhöra gemenskapen i den lilla staden vid den stora sjön, för här måste man vara född för att få vara med.

Så jag åker härifrån.
Solen tar jag med mig.
Och några flaskor från Systemet.

För min vän bor bara två timmar härifrån i en betydligt större stad vid ett betydligt större vatten.

Bloggen goes Reality Show

Jösses vilket skräp de visar på TV ibland. Och förlåt mig för att jag tittar, men jag samlar ju material till bloggen...
Nu tänker jag låta 'Catarina - rakt upp och ner' bli precis lika platt och ihålig som den såpa jag zappade mig fram till igår kväll och bara baxnade över.

Välkommen till

DEN RÄTTE FÖR RAKT UPP OCH NER
(dvs mitt efternamn här på bloggen, men det förstod ni)

Regler: alla som söker kärlek i skrift lämnar en kommentar i rutan.

Max 50 ord, så det är viktigt att du gör ett ordentligt intryck på mig.*

Sen låter jag min lågstadielärarinna, min tandläkare och ordföranden i min bostadsrättsförening läsa och besluta vem som inte längre får skriva i kommentatorsrutan.

Ni som klarar gallringen kan glatt fortsätta följa bloggen (alltså mig), och kanske komma ett steg närmare den platoniska kärleken, åtminstone tills ni också blir utröstade av expert-på-Catarina-juryn.

Jag gör inte detta för att bli kändis. Jag gör det för att jag vill visa en annan sida av mig själv; jag kan också bli utnyttjad av dåliga mediaproducenter och ha väldigt lätt för att tappa bort mig själv i ett samhälle som alltför mycket ser till yta, inte innehåll.


* Du får visserligen inte ”five minutes of fame” i etern, men eftersom jag inte har någon som helst tanke på att radera bloggen kommer du å andra sidan att finnas kvar ”forever and ever in cyberspace”.

Tags Linda Rosing, Den rätte för Rosing, dejting, reality show, lågvattenmärken

Eureka 1

På radion hörde jag om en nytt banbrytande forskningsresultat: det spelar ingen roll vilken typ av diet, kosthållning eller bantningsmetod vi använder oss av. Det viktiga är att vi äter färre kalorier och rör på oss mer.

Tänk att de också kom fram till det här till sist! Undrar vad studien har kostat? Jag hade kunnat säga det till dem, gratis.

Eureka 2

Svetten fullständigt dröp, det fanns inte en por som inte var fuktig på min kropp. En fot, två fötter, hopp, step, touch, kick, robot och charleston. Jag hade ingen aning om att det var så otroligt jobbigt att gå upp och ner för ett trappsteg i en timme.

Det måste vara som på före rulltrappornas tid. Då var vi inte lika överviktiga. Och då behövdes inte heller några step-up pass på gymet!

I brist på annat pratar jag med mig själv

Pst... ska du inte gå hem nu? Stänga av datorn?
Bara liiiiite till.
Nänänä. Arbetsdagen är slut.
Men bloggen då?
Vadå? Har du nån bra idé?
Nej, inte idag... tänkte jag skulle skriva om dimman som gömde hela det mäktiga slottet.
Och hur kul är det att läsa, tror du?
Inte alls. Jag vet. Men synen berörde mig, och när jag blir berörd vill jag berätta.
Skriv nåt vettigt istället.
Jo, det är klart. Jag kanske kan kåsera om monarkin.
Men du är väl inte det minsta road av kungahuset?
Nej. Obama är intressantare. Men tycker ändå att de liksom matchar det här landet.
Vilka?
De där vanliga, småtrevliga, inte så utmanande kungligheterna.
Jaha. Så klokt...
Vad ska jag skriva om då? Det är ju bara en enkel onsdag.
Skriv inte. Gå hem.
Ok. Jag kopplar ner. Men tar med mig datorn! Man vet aldrig om det dyker upp en idé!
Såja. Slappna av.
Du har rätt. Jag går hem till boken och soffan och vilar ryggen lite. Fast...
Vad?
Jag måste ju komma på en slutkläm på den här texten!
(tyst)
Eller...?
Du: GE DIG!

Semla+förlovning=PRINSESSTÅRTA

Jag har två döttrar. De är bland de vettigaste personer jag mött. Jag har inte behövt lära dem så mycket mer än att om de aldrig ljuger för mig så kommer jag alltid att tro på dem. Resten har de klarat ut själva.

Och så har de alltid fått vara som de är. T ex är man fyra år och gillar prinsessor, då ska det banne mej få vara så. Rosa tyll över fönstren, rosor från taket, gröna grodor att pussa, en tron att sitta på och tårta med bokstavlig prinsessa.

Nu är det mer jeans/musik/kärlek respektive ridbyxor/musik/häst som gäller. Men jag har två brorsbarn - som alldeles nyss har fyllt år...


Till två-års-prinsessan


Till fyra-års-prinsessan

Kanske skulle skicka en till den riktiga också?


Tags semla, fettisdagen, kronprinsessan, förlovning, prinsesstårta, Victoria, Daniel Westling

Till er med sportlov:

Njut!
Nästa år kanske jag kan ta mig iväg till en skidbacke...
Tills vidare får jag nöja mig med en ängel på isen.
Now: Back to work.