Om hennes liv hade varit en fransk film skulle hon vara brunbränd och smal med en liten stark kropp och varma, djupa ögon i vilka det brann en modig låga. Hon skulle vara i medelåldern, ensam med vuxna barn, helt lugn i förvissningen om att hon inte saknade något. Hennes andning skulle vara lugn, hennes blick stadig, hennes hållning stolt.
Och en dag skulle hon skulle resa iväg, söderut, för att vandra bakåt i sina egna fotspår.
Om hennes liv vore en fransk film skulle hon kliva av i den lilla staden på Atlantkusten där hon tillbringat en sommar som 16-åring, vandra planlöst utmed gator och strandkant och plötsligt, längst ut på klipporna, se en man stå ensam och se ut över havet. Hon skulle omedelbart känna igen honom.
Om det vore en film, då skulle han sakta vända sig om, och deras blickar skulle mötas, precis som den kvällen på torget, där de stod på varsin sida om den stora flammande elden, och han skulle sträcka sin hand mot henne, precis som den gången för 30 år sen, och säga:
-Vien…
Om det vore så, då skulle de slå sig ner vid havet och samtala om den sommaren, minnas hur de sjungit, letat snäckor, jagat varandra genom vågbrus, kyssts under stjärnhimlar. Hur han en varm natt hade tagit två grässtrån och först bundit ihop dem, för att sedan visa hur de båda brast när han drog dem åt olika håll, och sedan istället
tvinnat två nya strån runt varandra och visat att de fortfarande höll ihop, även när han försökte dra isär dem, och på så sätt berättat för henne - flickan från norden - hur han såg på skillnaden mellan äktenskap och en relation utan giftermål.
- Kärleken måste man vara rädd om, hade han sagt, men om vi är sammanknutna kanske vi glömmer det, och då går vi sönder.
De skulle minnas hur han sista kvällen mjukt hade viskat att nästa sommar, när hon kom tillbaka, då ville han älska med henne, och hon hade gråtit av glädje över att han inte tvingat henne nu, och samtidigt av smärta för att det var så oändligt långt tills de skulle ses igen.
Sedan skulle de prata om hur de skrev till varandra under hösten, om brevet där han tröstat henne för hennes morfars död - om brevväxlingen som tagit slut strax efter han åkt in i lumpen och hon skulle erkänna sin tonårsfantasi; ångesten och oron över att han hade dött där och då. Och hon skulle i hans ansikte alltid se den vackraste man hon någonsin mött, han med sina klarblå ögon, sitt svarta lockiga hår och den mjuka munnen som alltid bar ett leende.
Om hennes liv hade varit en fransk film hade de båda sedan plötsligt svepts bort av en enorm flodvåg, och de hade drunknat tillsammans - sammanflätade likt två grässtrån, tätt intill varandra i en hungrig omfamning där 30-års sökande efter den första kärleken, den som aldrig lämnat någon av dem, äntligen mättades.
Nu var inte hennes liv en fransk film.
Det var svensk vardag och hon drack sitt kaffe ensam medan hon väntade på att tvättstugan skulle bli ledig.
