Lite ditt & datt

Stod inte ut inomhus igår, så vi köpte med oss korv, korvbröd och en engångsgrill och drog ut i skogen för att äta middag. Och där.... vårskrik i bröstet! - blåsippor!

Ikväll har jag plockat 50 öres godisar med tång och lagt i påsar när stalltjejerna ställt sig på tå och pekat "en sån... och en sån... och en sån". Och jag mindes mig själv köpa ettöres-kulor i Snusboden på Vikbolandet. Jag var inte heller mer än en tvärhand hög, och vägen dit var lång. Men jag hade sällskap. Av min katt.

Och ja visst ja, det har ju varit påsk. Det tänkte jag knappt på, eftersom jag hade fullt upp med att njuta av vidder, snö, sol, sång, glädje, öppen eld, goda vänner och souvas. Godis åt jag i alla fall, i rejäla mängder dessutom, för i de trakter där man lätt fryser har man aldrig varit rädd för fett eller socker (i dess dubbla bemärkelse...)
Men nu, väl hemma, skulle vi äta ägg. Jaha, alla äggkoppar utom en var sönderslagna. Den enda som var hel ser ni här. Tack och lov - min favorit!

Till sist:
Min favoritbloggare väver sin text idag kring ett citat, ord rakt in i mage och hjärta. Missa det inte - läs här!

Ying och yang?

Ler och långhalm. Bill och Bull. Knoll och Tott.
I vår begreppsvärld finns otaliga exempel på parhästar. Två varelser som förutsätter varandra. Den ene är halv utan den andre - och viseversa.

Jag har ett sånt par i min närhet. Eftersom jag haft möjligheten att följa det mesta innifrån i dryga 40 år vet jag att det har varit en hinderbana, ett spänt resårband och en glädjerik pardans om vartannat. Idag strålar de av omsorg, samspel och kärlek, även om det också är ett ständigt tjafsande och retande. (Varje gång ingen tar åt sig av ett hugg blir jag förvånad - kan man vara så trygg? Samtidigt: varje gång han masserar hennes onda arm får jag tårar i ögonen.)

Själv har jag bränt det skeppet. Jag kommer aldrig att småprata med flickornas pappa om deras barndom som för länge sedan passerat. Det finns ingen jag svetsats allt mer nära genom att ha kommit över den största av alla kriser; tillitsfrågan. Hur jag än gör kommer mina gemensamma minnen med en livskamrat inte överstiga många decennier - om jag inte lyckas bli vansinnigt kär här och nu och dessutom vansinnigt gammal.

Det är lite tuffa tankar. Ibland. Men de vägs upp av den respekt och innerliga värme jag känner när jag ser mitt livs radarpar: pappa och mamma. Jag älskar er. Både en och en, och i par.

Raka puckar

(Nyss, på ett torg, i vårsolen):

Han: Hej!
Jag: Hej.
Han: Glad påsk!
Jag: Å, tack!
Han: Är du kär i mig, eller?

Tänk om alla var som en åttaårig pojke med mörka stjärnögon.
Så enkelt det skulle vara.

Earth hour

Lördag 29 mars, kl 20-21 (lokal tid).
Stäng av lampor, el, rubbet.

Eller tycker du att klimathotet är ett påhitt för att hålla nutidsmänniskan i schack? Njut ändå av det lugn som några stearinljus, en knäckemacka och ett stilla samtal med en vän ger, istället för TV-flimmer och mikropopcorn.

Jag kommer att släcka. Både för miljön och för min egen skull.
Mer information om Earth hour hittar du här.

Earth hour, klimathotet, Världsnaturfonden

Schack - vägen till framgång?

Om jag gör så - då...
Och sedan - - men då kan den andre -
Å andra sidan.
Kanske tänker han nu så här? Då ska jag -

Jag kan reglerna. Men jag vill inte!
Låt mig tanklöst kasta mig utför en halkig sluttning.
Låt grodor hoppa ur min mun. Låt mina spontana infall vara pinsamma och barnsliga.
Låt mig alltid våga göra bort mig, säga sanningar, vara allmänt fånig och ibland alldeles för snabb.

Snälla föreslå inte ett parti schack. Men lek gärna med mig.
Och tyck om mig.
Även om jag inte är strateg.

Etiketter schack, strategier, lek, spontanitet

Järnlady

Måste stålsätta mig!

Skygglappar vid tinningarna.
Bita hårt om träbiten.
Spika handflatorna i bordet.
Limma fotsulorna mot parketten.
Binda fast kroppen vid varje lyktstolpe som passeras.
Sy fast skinkorna i kontorsstolen och lägga bly i byxfickorna.
Det fungerar garanterat.

Värre är det med den fria tanken och den skenande fantasin.
Finns det något piller som hjälper mot ”tänk om”-sjukan?

Kirurgiskt ingrepp (bildligt talat)

Nu har jag blivit amputerad.

Om jag förut var helt intakt (vilket jag var) så är nu en bit borta. Den blev kvar. Ett stycke av mitt kött skars bort med sylvass kniv. Kylan gjorde att jag inte kände någon smärta, och jag märkte först efteråt vad som hänt.

För några timmar sedan upptäckte jag min förlust. Förnam saknaden.
Och jag insåg att jag kanske måste resa tillbaka för att söka rätt på min kvarglömda slamsa av kött och blod.

Men tänk om den slagit rot och börjat växa - vad gör jag då?


Kvarglömd...

Heldag på Lapplandsgym

Först klädseln: tight under, dock inte trikå. Sedan löst och ledigt lager ovanpå, gärna bylsigt och osmickrande. Skor modell fyra storlekar upp, plats för yllesocka, höga skaft, vattentålig sula. Ej lämpliga för pardans. Svettband ersättes med fördel mot neddragen huva och uppdragen halsduk.

Så maskinen: aktiv muskeluppbyggnad av höger tumme genom idogt tryckande på gas. Träning av torso genom små rörelser vid parerande i svängar och studsar. Underlag: ojämt, mjukt alternativt packat. Vid bestigning av höjder inträder viss benträning genom lyft från sätet i kombination med lätt framåtlutad bröstkorg.



Passet är uppbyggt som intervallträning, där maskinrutin varvas med balans- och benmuskelexcersis genom ett så kallat "snöpulsande".

Slutligen sportdryck och lämplig kost: kokkaffe gjord på smält snö samt halstrad falukorv. De eventuellt förbrända kalorierna återställs omedelbart med hjälp av det ständiga småätandet vid elden.

Att sedan gympa-passet erbjuder en timmes avslappning på renfäll i slänten nedanför kåtan gör att även själen kommer till ro.



Med andra ord: Lapplandsgym rekommenderas starkt!

Tags Lappland, skoter, vildmark, gym

Vårflytt

Tusen renar. En gemenskap.

Från alla håll kommer det skotrar. Renägarna samlas, pratar lite finska och svenska om vartannat, tänder en cigarett, tar en kopp kaffe i Elins stuga. Nordanvinden pinar ansikten, men skratten är många och lusten tinar snön som yr i luften.

Sedan är det dags. Maskiner startar. Elin visar vägen in i gärdet. Vi slår med händerna utmed sidorna, själv har hon en grankvist i handen. Framför oss börjar flocken sakta röra sig mot öppningen och när skotrarna dyker upp runt om oss får renarna fart. Några minuter senare är de borta, på väg mot vårbetet, försiktigt fösta av Lappländska cowboys med hörselskydd och rejäla kängor.



Men en ren vill inte. Orkar inte. Den vänder och går åt helt andra hållet, ensam, svag. Lägger sig under en gran.

Då vänder fyra skotrar. Kommer sakta och respektfullt intill, binder renens ben och lägger den på kälken. Det kan se brutalt ut, men det är hela tiden gjort med omsorg och respekt. Inget liv lämnas åt sitt öde, inget liv får gå till spillo.



Elin går före till stugan och kokar upp sockervatten. Och när renen på kälken kommer dit får den dricka. De matta ögonen vaknar till, två män bär renen till ett mindre gärde. Där reser den sig upp, sticker nosen i snön och börjar leta.

I natt ska renen vila vid Elins stuga, imorgon får den åka jeep till vårbetet.
Den klarar sig nog, renen.

Äntligen vinter!

Om inte snön kommer till mig, så kommer jag till den...


Det kunde ha varit Kebnekaise.


Skylt finns. Men inga vägar, inte så här års.


Ljuset, det alldeles oslagbara.


Solen är på väg ner. Liksom vattnet, enligt tyngdlagen.


Och så jag. Utan dator och mobil.

Jag håller ett liv i min hand

”Jag bär mitt hjärta i min hand” diktade Pär Lagerkvist och jag visste redan som barn att det var mig han beskrev. Naket och nåbart, serverat för var och en att hugga in i. Riva och slita, granska och förkasta. Varsågod: le Coeur de Jour.

Med åren har jag insett det idiotiska att hålla fram min sårbarhet så tydligt, nästan provocerande. Och det sista året har jag lärt mig att stoppa undan hjärtat helt. Bäst så.

Men idag höll jag ett liv i min hand. En fem dagar gammal kaninunge, ännu blind, krafsande i min handflata, nosande efter något att stoppa i munnen, letande efter en varm päls. Jag strök den försiktigt över ryggen. Den somnade.

Så satt vi, livet och jag, hjärtat i min hand, hjärtat i mitt bröst.
Så nära.

Time-out

Lägger ner huvudet mot kudden och hela västhavet brusar i öronen. Suser och vinar och knäpper och tjuter.
Nu får det vara nog.
Nu behöver jag återhämta mig.

En paus mina vänner! Imorgon vaknar jag till ett snöklätt landskap norr om polcirkeln.
Jag vet att jag kommer att sova gott.
Jag vet att mina ögon kommer att slätas ut av allt det vitblänkande.
Jag vet att min hy kommer få lyster av luften, den kalla grinstrande, den varma hemtrevliga.

Jag tror att jag inte kommer att blogga på ett tag.
Men man vet aldrig...

Match.regipunktnu

(tips inför helgmiddagen)

Rödbetor + fetaost
Renskav + cocosmjölk
Broccoli + sweet chili
Chevre + honung
Persika + rödvin
Jordgubbar + gräddfil
Vaniljglass + salta fiskar



Tags mat, middag, möten, mattips

Fredag morgon

Eftersom han har varit vaken länge, ensam, blir han glad när han hör att jag börjar röra på mig. Jag känner hans kropp när han kryper ner bredvid mig, och när jag till sist slår upp ögonen ser jag ett brett leende. Orgasm i hjärtat!
Strax efter märker jag kaffekoppen. Ljudet av regnet, vissheten om att det inte finns någon tid att passa och värmen under täcket drar med sig oss, tveklöst.
Kaffet kallnar.
Det gör inget.

När jag vaknar hör jag regnet mot rutan. Det var i alla fall sant.

Idag - extra extra - exklusiv intervju!

Regipunktnu gör ett nytt gästspel i modevärlden. Idag presenteras, exklusivt enbart för er bloggläsare, en intervju med själva källan till RPN: Catarina, också känd som Cathy, A-Cat eller Janssons Frestelse.

Jag lutar mig bakåt aning och betraktar mig själv, avslappnat uppflugen i soffan med en filt runt knäna, ser mig själv dra fingrarna (snyggt kortklippta nagla) genom de blonda lockarna (anar timmars arbete bakom varje böj) och sedan lyfta thekoppen mot munnen och blåsa lätt med nariga läppar. Jag är redo, så även jag.
Nu börjar vårt samtal.

Favoritklädsel? Herrpyjamas.
Vackraste skor? Tåspetsskor.
Bästa klädseln på en man? Avtagbar.
Skulle aldrig förmå dig bära? Burka.
Alltid i din handväska? Läppcerat.
Alltid i din jackficka? Läppcerat.
Här shoppade du senast kläder? Thailand-street-market, augusti 07.
Bästa märkeskläder? Min svägerskas (jag ärver).
Vilken designer väljer du? Mathias Clason
Så klär du dig på fest? Enormt snyggt. Kan föra mig i salongerna.
Så klär du dig till vardags? Innifrån och ut.
Arbets-dress? Kavaj. (Nu blev jag seriös helt plötsligt…)
Oumbärlig accessoar? Associationsförmågan.
Färg? Svart.
Egentlig färg (inne i hjärtat)? Blå-timmen-himmelsblå, strandrågsgrön, Lapplandsvitt, kärleksröd och solnedgångsgul.

Jag ser mig själv drömma mig bort en stund, och bestämmer mig för att avsluta intervjun med en sista fråga. Den viktigaste.

Visar man sitt jag i sitt sätt att klä sig? Nej, det är därför jag bloggar.

*

(PS Jag hälsar att hon med nöje svarar på läsarfrågor, om det är någon väsentlig information ni saknar i denna artikel.)

mode, kläder, trender

Avsked

Det börjar som en omärklig liten spricka. Först syns den knappt, allt är som vanligt, det är som om ingenting har hänt, men ändå finns den där, den blir sakta men säkert större och större.

Och en dag är det fullständigt uppenbart. Jag kan inte längre bortse från faktum: det finns ett hålrum.

Med ens ser jag allt tydligt: påfrestningarna, nötningen, förbrukningen. Jag kan försöka lappa, visst, men jag inser ändå att slutet är oundvikligt. Trots den närhet vi delat. Trots allt vi gått igenom tillsammans. Trots att vi satt så tätt ihop.

Jag vet nu.

En dag måste vi skiljas,





...mina jeans och jag.


(Sugen på att läsa mer tårdrypande historier om separation, jeans?)

Pubkväll

Jag blir förvirrad över människor som inte ställer frågor i ett samtal.
(En människa frågar gärna en annan något som hon själv sitter och längtar efter att få berätta.)
Så här känns naturligt:
- Hur har du haft det idag?
- Jo, jag…(blablabla). Och du då?

Vi ska dricka öl, en kompis och jag. Sitter i baren. Lugn måndagskväll. Jag frågar, hon svarar. Stopp. Jag kommenterar hennes svar, hon berättar mer om sig själv. Stopp. Jag fyller i lite, ger feedback. Stopp.

Hon får fem sms av sin kille, svarar på alla, en gång pratar de i telefon.
Efter en och en halv social timme går jag hem till mig. Lätt förvirrad.

Men.
Jag gillar henne!

En skolfröken med scoutmentalitet

Det är jag det. Alltid redo att rycka in. Kompetent & kavat. Glad & god. Och sååå duktig.

Kände jag mig ensam? Nej då, jag har ett stort behov av egen tid.
Blev jag ledsen? Äsch. Jag reder mig nog.
Är jag liten och rädd? Men jösses, tänk inte på mig. Det finns de som har det mycket värre!

Ibland blir jag så innerligt trött på mig själv.

Jag har också gjort det...

Sett melodifestivalen. Härliga kvällar med vänner och barn, chipsskålar och högljudda kommentarer, ett evigt tyckande och gissande och dissande!

Jag tar det inte på allvar, men kan inte låta bli att reflektera efteråt. Inte varför Carola inte gick vidare, utan på vad jag egentligen har sett i rutan, och vad som har gått hem hos tittarna - tillika domarna.

OM nu melodifestivalen är en barometer på trycket i det sociala samhället, då visar pilen, efter fem lördagkvällars knackande på glaset, på ordet KÄNSLA. För det jag tycker mig se är att trenden går mot att bejaka och våga visa känslor. Att som Frida grina sig igenom sin egen triumf, att sväva i det blå likt Sibel (som inte hörde ett enda ord ur reporterns frågor), eller skratta och skutta och jubla såsom Rongedalarna. Coola och kontrollerade 90-tals artister med glansig hy och glansiga ögon drabbar oss inte längre. Inte heller den aggresiva, ironiska humor som så länge regerat. Nu ser vi en varmhjärtad, förtjusande tändstickspojke leverera underfundiga, lekfulla och livsbejakande gags.

Tänk om jag har rätt! Tänk om vi går mot ett samhälle där man får skratta, gråta, älska, jubla, göra bort sig (när Ola och Luuk kramades och ramlade ihop på golvet fick jag tårar i ögonen) och leva ut hela registret av vår känslokarta.

Och tänk om vi äntligen slipper förakt-humorn, sätta-sig-på-varandra-humorn, cynism-humorn och här-är-min-inneboende-vrede-humorn. Så ohämmat glad jag skulle bli då...

Fler bloggar om Melodifestivalen

Du vet att det är vår när:

• Du med liv och lust städar balkongen som tjänat som förvaringsutrymme de senaste fem månaderna, samtidigt som du tänker att du snart kan servera middagen där istället (läs augusti).
  
  
• Du än en gång tvingas ta ställning till en oattraktiv kropp, omöjlig att gömma i stora jackor och tröjor, och måste bestämma dig för att antingen sluta äta eller acceptera dig själv som du är (och påminna dig om att i vissa kulturer skulle du anses som sexig).
  
  
• Du tittar ut genom fönstren utan att kunna se ut, varpå tankarna oavbrutet maler kring temat fönsterputs: när och hur och måste jag verkligen?
  
  
• Du huttrar och hackar tänder, men det är ju så soligt ute, och den där vårkappan har ju hängt så länge i garderoben, stackaren.
  
  
• Du hamnar på Plantagen fast du skulle till Ica, och kan inte låta bli att dreggla över penséer och vårlökar, trots att du inte har en trädgård längre.

Läs mer om våren

All min längtan

”Gatans ljud är lika ungt som gatan själv, havets ljud lika gammalt som elementen. Stadens motorröst skall tystna och spinnrockens hjul skall stanna, medan havet ännu fortsätter att slunga sina vågor mot stranden. En gång skall havet vara den suveräne härskaren dygnet runt.”

Det är en trösterik tanke.
(Ur Vilhelm Moberg ”Din stund på jorden”)

Köksfilosofi

Extremt svårt fall av bränd kastrull har flinat hånfullt mot mig från diskbänken i en veckas tid nu. Jag försökte en gång. Skrubbade och svor och förbannade. Klent resultat. Sen fick den stå där, kastrullhelvetet, och glo med svartbränd botten.

Men tiden läker alla sår och jag blir lite klokare för varje dag. Alltså har jag bytt taktik! Numera renoverar jag en kvadratcentimeter om dagen, lägger ifrån mig stålullen och tar nya tag nästa dag. Sakta men säkert återfår kastrullen sin forna glans - om fem dagar kommer den vara som pånyttfödd!

Med små små steg kommer man också fram...

Jakan. Trottoar. Eftermiddag.

Han gick alldeles för bredbent för att vara nykter. Hälarna dundrade i marken, det såg ut som om han ville krossa varenda liten småsten med sulorna.

Sedan såg han mig och blockerade vägen med sammanbiten min, blåste upp bröstkorgen och nästan skrek med sönderrökt stämma:
- God eftermiddag!

Den mannen har också varit en pojke, tänkte jag, satte ner matkassarna och sträckte fram handen med ett leende.
- Hej.

Då mjuknade allt. Luften pyste ut ur moccajackan och han lyfte en hand upp till örat. Med blossande kinder och glittrande ögon gav han mig en slags Betty Boop vinkning, ackompanjerad av ett förtjust fnissande.

Människan blir till bland människor.

Nähä

Min modekrönika blev inte det genombrott som jag trott.
Låt se. Jag provar att starta en pop&rock blogg istället.

Först ut: min alldeles egna Abbey Road.





Andra roliga bloggar om rock, pop, Beatles, Abbey Road, Here comes the sun

Även jag, min Brutus

Mode.
Hm...
Vad behöver man behärska?
Tillskärning och sömnad? Ooops, jag stupar direkt.
Färg och form? Ja, det skulle kunna gå.
Fantasi och intresse för människor? Där har vi det. Jag platsar!

Alltså ger jag mig nu in i modets vidunderliga virvlar.
Jag kommer att bli en trendsetter, för jag har ingen aning om vad som gäller.

Så här:
*Efter att ha satt personligt avtryck på stilkartan kommer alla kvinnor att bära extra put-rump-ilägg och enorma handväskor hängda tvärs över bröstet.

*Bantning som folkrörelse har dött ut fullkomligt och samtliga damtidningar har gått i konkurs.

*Modevisningar är numera, efter min framfart i branschen, en slags opera-dans-teater happenings med filmprojektioner och nycirkusinslag, där speakern talar blankvers och modellerna är multimänskliga med allt vad det innebär av olika storlekar, åldrar och hudfärger.

*Klädbutiker har slagits ihop med bok- & skivaffärer och innehåller starka drag av café-kultur (både den italienska espresso-inriktningen och den japanska thehus-företeelsen), allt till förmån för ett gemensamt Live-and-let-Live koncept. Självklart hänger även uteliggarna där, vars lösa och lediga stil bildat en skola för sig.

*Tjejer och killar spelar i gemensamma fotbollslag, eftersom de kompletterar varandra.

*Ordet könskvotering har fallit i glömska då det inte längre behövs.

*Bruna ögon möter blå och en ljus hand kan utan fördomar smeka en mörk hårlock.

*Barn som slår sig i lekparken kryper lika ofta upp i pappans tröstande famn som i mammans.

*Och, till sist, reklampelarna har ersatts av artistiska bronsskulpturer eller hängande pilträd.

Nu är det ju en bit kvar tills min enorma genomslagskraft har åstadkommit allt detta, och jag måste börja någonstans. Det får bli ett tips, min debut i modevärlden.

Varsågod:



Basketskor i guldöverdrag, storlek 27.
Matchar utmärkt Snövitklänning.

Hade dojjorna funnits i 10 storlekar större hade jag köpt dem direkt. Och börjat mitt korståg rakt in i klädindustrin.
Sedan hade ingenting mer varit sig likt.

Andra bloggar om mode, stilikon, trendsetter, Ebba von Sydow, fashion, Diggiloo

On the road

Kör E20 västerut med lugn i sinnet och soft musik på radion. Så plötsligt, utan minsta förvarning, blir hela världen runt om mig grå och jag åker rakt in i en tjock dimma, en smet som dykt upp från ingenstans. Helt utan orsak dessutom.

Det är skrämmande och häftigt på samma gång. Och jag kan inte låta bli att ta upp kameramobilen och skaffa mig bildbevis.

Tre minuter senare är dimman fullständigt borta. Strålande sol igen (återigen: fotograferat med livet som insats).

Och jag tänker: antingen har jag nyss haft närkontakt med något utomjordiskt, eller också har jag fått ett budskap.

För inte kan det vara så enkelt som ett vanligt väderfenomen?
Nej, jag tror på järtecken.