”Jag bär mitt hjärta i min hand” diktade Pär Lagerkvist och jag visste redan som barn att det var mig han beskrev. Naket och nåbart, serverat för var och en att hugga in i. Riva och slita, granska och förkasta. Varsågod: le Coeur de Jour.
Med åren har jag insett det idiotiska att hålla fram min sårbarhet så tydligt, nästan provocerande. Och det sista året har jag lärt mig att stoppa undan hjärtat helt. Bäst så.
Men idag höll jag ett liv i min hand. En fem dagar gammal kaninunge, ännu blind, krafsande i min handflata, nosande efter något att stoppa i munnen, letande efter en varm päls. Jag strök den försiktigt över ryggen. Den somnade.
Så satt vi, livet och jag, hjärtat i min hand, hjärtat i mitt bröst.
Så nära.
1 kommentar:
Livet gör en mållös ibland.....
Skicka en kommentar