I vår begreppsvärld finns otaliga exempel på parhästar. Två varelser som förutsätter varandra. Den ene är halv utan den andre - och viseversa.
Jag har ett sånt par i min närhet. Eftersom jag haft möjligheten att följa det mesta innifrån i dryga 40 år vet jag att det har varit en hinderbana, ett spänt resårband och en glädjerik pardans om vartannat. Idag strålar de av omsorg, samspel och kärlek, även om det också är ett ständigt tjafsande och retande. (Varje gång ingen tar åt sig av ett hugg blir jag förvånad - kan man vara så trygg? Samtidigt: varje gång han masserar hennes onda arm får jag tårar i ögonen.)
Själv har jag bränt det skeppet. Jag kommer aldrig att småprata med flickornas pappa om deras barndom som för länge sedan passerat. Det finns ingen jag svetsats allt mer nära genom att ha kommit över den största av alla kriser; tillitsfrågan. Hur jag än gör kommer mina gemensamma minnen med en livskamrat inte överstiga många decennier - om jag inte lyckas bli vansinnigt kär här och nu och dessutom vansinnigt gammal.
Det är lite tuffa tankar. Ibland. Men de vägs upp av den respekt och innerliga värme jag känner när jag ser mitt livs radarpar: pappa och mamma. Jag älskar er. Både en och en, och i par.
4 kommentarer:
Dina föräldrar ser trevliga ut. Ska till mitt föräldrahem imorgon och ska ta med mig kameran. Bara måste ta några bilder.
Hej förresten!
Ja du Catarina. Vilket gulligt par dina föräldrar är. Din pappas mjuka blick och den ömma gesten med huvudet på din mammas axel uppfattar jag som mycken tillit. Du är lik din mamma till utseendet.....
Kramar från M-L
Oj.....nu fick jag tårar......blir rörd av berättelsen....och kopplingen till min egen....och alla tankar om saknad i våra liv....och den fina bilden.
Sa Martin, alltså....som inte lärt sig riktigt hur man är oanonym...
Skicka en kommentar