Intet

Min kropp är en säck potatis. Det är en kamp att ta sig ur sängen, och när jag till sist lyckas balansera mig lodrätt mot jordytan faller jag snart tillbaka igen. Sängen tar emot, varm och mjuk. Lite senare stirrar jag ändå med smala, lätt fuktiga springor in i en dimmig spegelbild. Någonting ovårdat och glanslöst omger en (före detta) solbränd nuna, strategiskt placerad ovanpå en formlös porös klump av alltför mycket dödvikt. Tittar jag noga ser jag öppningen, men den dras inte åt några sidor, formar inga klanger. Den öppnas bara då och då i ett krampaktigt gap, i vilket det dras in en stor, djup suck.

Det är ingen idé att hoppas. Det går inte att kämpa emot. Jag är tyngre än Noréns dramatik eller USA's samlade vapeninnehav. Jag har idag gjort: ingenting.