Jag har begripit (äntligen)

Jag känner många som kan tillbringa timmar på en loppis. Med radarblick vandrar de bland högar, hyllor och bord. Fynd efter fynd samlas i överfyllda armar, deras leenden blir bredare för varje funnen pinal och plånboken har knappt rörts när de väl kommer ut i friska luften.

Själv har jag tröstlöst traskat runt i gångar, aktat mig för att välta rubbet och definitivt inte sett skogen för alla trän. Min köplusta har varit på noll, och om jag ändå – mot förmodan - sett något vackert så har det varit den äldsta och dyraste prylen av alla. Ett bruksföremål som egentligen skulle stått på museum.

Skräp, har jag tänkt. En loppis har för mig varit moderna tiders ändtarm, en personifiering av trend- och konsumptionssamhällets onödiga överflöd.

Men igår förstod jag vitsen med loppisar. Under ett spontant besök i en loppis-lada föll min blick på ett föremål som jag fullständigt hade glömt att det existerade. Och på en sekund förflyttades jag till glasklara minnen av tapeter med blå blommor, kasettbandspelare med inbyggd mikrofon och hyllan med leksaker som jag bondade med i brist på kompisar.

Där stod den.
Min uggla.



Alltså: loppis = nyckel till borttappade barndomsminnen.