Nej.
Jag skulle inte vilja bo mitt i stan.
Tvingas lägga mig i en park om jag ville ha en naturupplevelse.
Jag vill ha vattnet och skogen och ängen alldeles intill mig. Ljud av vågor och måsar.
Det har jag, på ön. När jag åkt till dit. Öppnar den gnisslande trädörren och ser rakt ut över sluttningen ner mot ängen och linden. Där växte en gång den så vackra trädgården, den som drog till sig besökare från när och fjärran. Nu finns bara sockeln till ett solur och en övervuxen stentrappa kvar. Några steg förbi den korstimrade knuten och jag ser havet. Berget under mina fötter. Min lilla brygga där nere. Klättrar upp på kullen där en styckad tomt väntar på sitt undantag och ser horisonten i sundet.
Men även förorten där jag bor har natur. Trots pendeltåg och inglasad galleria! Tio minuter åt ena hållet och jag är ute på det enorma fältet med grusvägar och sjöar och gårdar och skog skog skog. Tio minuter åt det andra och jag hittar ett välvårdat bad vid Mälaren.
Där tillbringar jag min söndag.
Fyra segelbåtar med slaka segel, en kanotist, en vattenskideåkare, ett antal simmare (varför tog jag ingen baddräkt?), grillande vuxna, vollybollstävlande unga och lekande barn. Här finns gott om plats för alla.
Ingen smörjer min rygg, men det gör inget.
Jag trivs bra i ensamheten.
Jag kan höra mig själv tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar