Hon låg raklång på Stockholms central och tittade upp mot duvorna i taket. Runt om satt en grupp människor, pratade stilla, höll i en hand, strök över pannan.
Jag passerade, ilandes mellan punkt A och B, men såg hastigt scenen i ögonvrån. Och det sa klick i mage-bröst-huvud.
Med stenhård disciplin och osviklig självkontroll gick jag vidare, fast hela mitt jag skrek efter att bara lägga sig ner. Just så där. Mitt bland alla människor. Mitt i all rörelse.
Det var länge sen nån satt vid min sida och strök en hand.
2 kommentarer:
Du, det där med stryka handen och klappa pannan kan gott vänta. Brukar innebära att slutet är nära....
Dåså! (Tänkte inte på det...)
Skicka en kommentar