måndag, april 26, 2010

GÄSTKRÖNIKA!

Varsågod, mina vänner. En gästkrönika - gästblogg - gästbetraktelse, skriven av min fina mamma som i lördags mötte en flock vargar på Kolmården:

Solen gliser mellan stammarna och bildar förvillande ljus och skuggspel över ris och mosskullar. Där… var det något där?... Eller där?? Jo! nu ser jag en bit bort, bakom en trädstam, en bred panna och känner en intensivt iakttagande blick. Inte en rörelse, färger som så väl smälter samman med omgivningen att vore det inte för den nästan svarta pupillen som vaksamt följer den allra minsta rörelse jag gör skulle man ta skepnaden för ett grårisigt busksly. En rörelse, den grå kommer steg för steg närmare. Ljudlös, doftlös, de bleka ögonens pupill intensivt fixerade vid mitt ansikte, mina händer, mina rörelser.

Är jag rädd…? Nej absolut inte, men fylld av stundens betydelse, storhet och sällsynthet. En varm flod av glädje, tillgivenhet och högaktning rinner genom min kropp. Ulv, Gråben, Lupus, Vargher, den Gråe, den Ludne… Varg. En del av de många namn som tilldelats detta kraftfulla, vackra och hemlighetsfulla djur. Av rädsla och okunskap har vi liknat denna skogarnas stolta innevånare vid Fan och Hin håle. Så fel, så fel , inte en glimt av ondska eller beräknande elakhet syns i de intelligenta ögonen, bara ett avvaktande intresse och en hel del nyfikenhet.

Fharack, ledarvargen, närmar sig sakta, resten av vargflocken står en bit bort bland träden och väntar på hans utlåtanden om mig som är främling i vargarnas skog. Jag undviker att stirra in i hans ögon, det kan upplevas som ett hot eller uppfordran till rangkamp. Inga hastiga, okontrollerade rörelser, inga höga ljud. Jag gör som jag fick lära mig i en dröm jag hade för en tid sedan; jag böjer sakta mitt huvud, sänker blicken mot marken och säger (och sänder) tyst och tydligt inom mig själv: Respekt och Beundran, Respekt och Beundran.

Fharack tar ett steg närmare, sträcker på sin hals och slickar mig nogsamt på munnen. Hans andedräkt är frisk och luktar skog, pälsen under min hand känns sträv men ändå så ren och skön. Jag talar från mitt inre än en gång till honom: Du har vackra och ärliga ögon, min vän! Du är vacker!

Farack ser mig rätt in i ögonen, blinkar med det ena ögat och stångar sin breda panna mot mig. Som en jättekatt stryker och buffar han sig mot mig… och jag vet nu att jag fått en ny vän. Nu närmar sig Ulvi, Wolfi , Varg och de andra i flocken. De är ganska många. En del följer ledarvargens exempel och ger mig en kyss eller två, men några är skygga och står helst en liten bit bort och sniffar i luften.

Ulvi knatar omkring med högburet huvud, i munnen har han en riktigt stor, jordig och bättre begagnad revbensrad. Han kommer nära, han vill visa upp att han är en förmögen herre. Nåde den som kommer för nära den plats där han till slut gräver ner godbiten… Utom Fharack: Mot ledarvargens göranden och låtanden mopsar man sig inte!

Vargarna cirklar runt mig, nosar, undersöker, kollar om jag har något trevligt eller roligt som man kan norpa åt sig och leka med…
”Om ni bli rädda, eller om vargarna blir FÖR närgångna, så försök inte att tillrättavisa dem själva. Säg till mig!” råder oss vår guide. ”Det är jag som är ledarvargen över flocken, och det är mig de lyder!”

Så sätter sig vår guide på huk (hon är spenslig och kan väl på sin höjd väga en tredjedel av vad en av hennes vargar väger).
”Nu skall jag kalla på dem”.

Första ylet får flocken att spetsa öronen, sen kommer alla lufsandes, som när skolfröken ringer i klockan. De trängs kring henne och ylar i kapp med varandra. Högre och högre och mer och mer utdraget studsar körsången mellan stammarna.

Tänk att få vara nära en livs levande vargflock som sjunger för en!!

1 kommentar:

Gunilla sa...

Tack för att jag fick vara med. Vilken levande berättelse. Så underbart att det blev så lyckat. Vill höra mer! Kram.