Behöver rådgöra med dig. Vad tycker du?
Slottets toaletter ska - förhoppningsvis! - renoveras.
Igår fick jag frågan:
- Vad tycker du? Separata Herr- och Damtoaletter, eller Allmän, dvs gemensam?
(Det blir fler bås om det inte behövs vägg och varsin ingång.)
Sen dess har jag funderat. Är det viktigt att dela på könen, eller är det bara något som lever kvar från den tid då inga pappor bytte blöjor? Behöver kvinnor stå framför speglarna ifred från männens blickar, och varför accepterar män den vedertagna sanning att det alltid luktar sämre på ett herrdass? Och är det rättvist att damkön alltid är oändlig medan herrarna glider rakt in till sitt lilla krypin? Men om det jämlika Sverige börjar med en gemensam kiss-kö, kommer då besökare från utlandet att snällt ställa sig där, eller kommer de att knipa, just för att i deras kulturer skulle aldrig en dam och en herre gå på samma toalett?
Alltså, i vårt moderna tidevarv:
Hur ska vi förhålla oss på sanitetsfronten?
onsdag, november 04, 2009
tisdag, november 03, 2009
Koncentrationsövning
Jag har inte ställt om köksklockan i lägenheten som jag hyr i den lilla stan intill den stora sjön. Klockan visar en timme senare än alla sina kollegor.
Det får vara så. Som en slags markering: ljuset kommer tillbaka. Och det är ju under sommartid som det händer saker i den här stan.
Så jag tränar min hjärna att snabbt omvandla vad den ser till faktiskt värde. Men jag blev lite stressad i morse när jag nyvaken och småmosig trodde att jag var en timme för sen till ett möte...
Det får vara så. Som en slags markering: ljuset kommer tillbaka. Och det är ju under sommartid som det händer saker i den här stan.
Så jag tränar min hjärna att snabbt omvandla vad den ser till faktiskt värde. Men jag blev lite stressad i morse när jag nyvaken och småmosig trodde att jag var en timme för sen till ett möte...
söndag, november 01, 2009
Vardagshjältar
Med vem pratar du med när något är svårt? När du darrar bakom fasaden, när dina tankar har tovat ihop sig eller känslorna runnit över varje sansad, förnuftig bägare?
Din sambo? Det är naturligt - om du har någon. "I nöd och lust" - din sambo ska vara din näsduk, din lekkamrat, ditt stöd och din sparringpartner. En vän? Ja, om det är en vän i vått och torrt, inte bara i fest och yra. Din terapeut? Absolut, om du har råd.
Men det finns stunder när inga kanaler längre räcker till. Du skriker, utan ljud. Du faller, utan botten. Du dör, utan valmöjlighet.
En sån natt, för några år sen, ringde jag Jourhavande Medmänniska. Jag höll på att gå sönder där jag satt med telefonen i skakig hand. I luren hördes en främmande röst. Jag minns inte om det var en man eller kvinna, jag minns bara att rösten varsamt lappade ihop mig, en aning. Precis så mycket att jag kunde sova mig till en ny dag med nya möjligheter.
Den människan har än idag min djupaste beundran och tacksamhet. Den, och alla andra, som osjälviskt arbetar för sina medmänniskor, som bär humanismens fana högre än alla andra.
Din sambo? Det är naturligt - om du har någon. "I nöd och lust" - din sambo ska vara din näsduk, din lekkamrat, ditt stöd och din sparringpartner. En vän? Ja, om det är en vän i vått och torrt, inte bara i fest och yra. Din terapeut? Absolut, om du har råd.
Men det finns stunder när inga kanaler längre räcker till. Du skriker, utan ljud. Du faller, utan botten. Du dör, utan valmöjlighet.
En sån natt, för några år sen, ringde jag Jourhavande Medmänniska. Jag höll på att gå sönder där jag satt med telefonen i skakig hand. I luren hördes en främmande röst. Jag minns inte om det var en man eller kvinna, jag minns bara att rösten varsamt lappade ihop mig, en aning. Precis så mycket att jag kunde sova mig till en ny dag med nya möjligheter.
Den människan har än idag min djupaste beundran och tacksamhet. Den, och alla andra, som osjälviskt arbetar för sina medmänniskor, som bär humanismens fana högre än alla andra.
fredag, oktober 30, 2009
Utanpåverk. Eller riktigt verk.
Jag vet. Man ska vara snygg. Fräsch som en försommardag. Smal men inte anorektisk. Bekymmersfria ansiktsdrag. Fotoanpassat leende som håller posen tillräckligt länge för skärpeinställning. Vitamin-stärkt hår som böljar och extra long dubble turbo ultra thick ögonfransar. Ditt utseende är ditt visitkort och din inträdesbiljett. Ve dig om du inte åldras vackert.
Men numera vet jag nåt annat också. Efter en veckas förbannat skrapande, slipande, putsande och utjämnande, efter en nästan dödsdömd kamp mot fyra lager gamla tapeter inklusive spackel och lim, efter en resa från mörkblått ytskikt in mot betongvägg à la 50-tal har jag lärt mig detta:
Det är underarbetet som är det viktiga.
Även hos oss människor.
Men numera vet jag nåt annat också. Efter en veckas förbannat skrapande, slipande, putsande och utjämnande, efter en nästan dödsdömd kamp mot fyra lager gamla tapeter inklusive spackel och lim, efter en resa från mörkblått ytskikt in mot betongvägg à la 50-tal har jag lärt mig detta:
Det är underarbetet som är det viktiga.
Även hos oss människor.
onsdag, oktober 28, 2009
Kärlek är
Min mamma fyller snart 70. Min mamma har ett starkt psyke och en intensivt brinnande kreativ flamma. Men hennes kropp går sönder, mer och mer.
Min pappa har fyllt 70. Min pappa har ett varmt hjärta, ett aldrig sinande glatt humör och en stor vishet. Hans kropp skuttar runt med andra Friskis & Svettis deltagare.
Just nu kommer med jämna mellanrum bloggrapporter från detta radarpar:
Det är frukostar på balkongen, bussturer och långa promenader, kyrkor och operaföreställningar, restauranger och caféer, loppmarknad och gigantiskt konstmuseum.
Dom är i Paris. Och min pappa rullar runt min mamma i rullstol, i denna en av världens minst handikappanpassade städer.
Det är kärlek.
Min pappa har fyllt 70. Min pappa har ett varmt hjärta, ett aldrig sinande glatt humör och en stor vishet. Hans kropp skuttar runt med andra Friskis & Svettis deltagare.
Just nu kommer med jämna mellanrum bloggrapporter från detta radarpar:
Det är frukostar på balkongen, bussturer och långa promenader, kyrkor och operaföreställningar, restauranger och caféer, loppmarknad och gigantiskt konstmuseum.
Dom är i Paris. Och min pappa rullar runt min mamma i rullstol, i denna en av världens minst handikappanpassade städer.
Det är kärlek.
lördag, oktober 24, 2009
Mer knytt
Jag fyller år nästa vecka. Och lönen har just kommit. Hm... en smakrik kombination om man hakat på BecauseI'mWorthIt-trenden. Alltså är det dags att unna mig nåt.
Kläder? Nej hu, provrum ger mig yrsel. Fullkomligt avskyr att shoppa kläder. (För att inte tala om skor.) Make-up? Icke. Det roar mig inte. Om nån tycker jag ser bra ut beror det mer på min charm än min foundation. En spa-dag kanske? Jo, men då vill jag ha sällskap. Det blir så fina samtal när man är avslappnad.
Jag ska gå till bokhandeln. Där ska jag köpa mig en bok som jag längtat efter hela hösten. Den enda som saknas i serien som jag, gång på gång, läser för att finna tilltro och förtröstan; "Pappan och havet" av Tove Jansson.
Mumintrollen och jag. Vi har liksom samma livsfilosofi.
Kläder? Nej hu, provrum ger mig yrsel. Fullkomligt avskyr att shoppa kläder. (För att inte tala om skor.) Make-up? Icke. Det roar mig inte. Om nån tycker jag ser bra ut beror det mer på min charm än min foundation. En spa-dag kanske? Jo, men då vill jag ha sällskap. Det blir så fina samtal när man är avslappnad.
Jag ska gå till bokhandeln. Där ska jag köpa mig en bok som jag längtat efter hela hösten. Den enda som saknas i serien som jag, gång på gång, läser för att finna tilltro och förtröstan; "Pappan och havet" av Tove Jansson.
Mumintrollen och jag. Vi har liksom samma livsfilosofi.
torsdag, oktober 22, 2009
Klotter är ett sätt att uttrycka sig
När jag gick i gymnasiet minns jag tydligt att nån hade skrivit med kaxiga bokstäver på en av skolans toaletter:
Det är skrämmande att leva i en tid när det är lättare att spränga en atombomb än en fördom.
Det var tidigt 80-tal. Sen blev det hälsovåg och friskvård, och budskapen på väggarna var:
Att kyssa en rökare är som att slicka ett askfat.
Idag var jag på min dotters gymnasieskola i Stockholm city. Där fick jag syn på ett klotter som jag aldrig förut sett. En ensam flicka har suttit och skrivit på pappershållaren. Nåt hon tänker på. Som känns viktigt. En önskan, en bön - eller kanske ett straff mot sig själv?
Jag blev tagen. Och plötsligt tyckte jag om mina (alldeles för många) kilon. Som en tyst protest. En stillsam revolt.
"Jag vill väga 42 kg"
Under har nån kommenterat:
"Då tycker jag synd om dig"
Det är skrämmande att leva i en tid när det är lättare att spränga en atombomb än en fördom.
Det var tidigt 80-tal. Sen blev det hälsovåg och friskvård, och budskapen på väggarna var:
Att kyssa en rökare är som att slicka ett askfat.
Idag var jag på min dotters gymnasieskola i Stockholm city. Där fick jag syn på ett klotter som jag aldrig förut sett. En ensam flicka har suttit och skrivit på pappershållaren. Nåt hon tänker på. Som känns viktigt. En önskan, en bön - eller kanske ett straff mot sig själv?
Jag blev tagen. Och plötsligt tyckte jag om mina (alldeles för många) kilon. Som en tyst protest. En stillsam revolt.
"Jag vill väga 42 kg"
Under har nån kommenterat:
"Då tycker jag synd om dig"
onsdag, oktober 21, 2009
Sduvigh...
Först blev alla livrädda för svininfluensan. Nu är alla skraja för vaccinet.
Själv sitter jag i raggsockor och stor halsduk, huttrar av feber, snorar och ömmar i varenda muskel. (Fördelen med att arbeta hemma är att man inte behöver stanna hemma från jobbet, utan ångar på som vanligt. Det går ändå inte att ligga ner för då dunkar skallen så att jag har svårt att andas.)
Gudskelov har jag paradisisk hemmagjord äppelmust som jag fått av mor&far. Säkerligen även svininfluensan - åtminstone tänker jag mig det, för att fylla mitt behov av vardagsdramatik. Jag dör garanterat inte. Jag bara gör av med extra många toalettpappersrullar den här veckan.
Men visst. Vaccinera er. För kul är det inte att må så här...
Själv sitter jag i raggsockor och stor halsduk, huttrar av feber, snorar och ömmar i varenda muskel. (Fördelen med att arbeta hemma är att man inte behöver stanna hemma från jobbet, utan ångar på som vanligt. Det går ändå inte att ligga ner för då dunkar skallen så att jag har svårt att andas.)
Gudskelov har jag paradisisk hemmagjord äppelmust som jag fått av mor&far. Säkerligen även svininfluensan - åtminstone tänker jag mig det, för att fylla mitt behov av vardagsdramatik. Jag dör garanterat inte. Jag bara gör av med extra många toalettpappersrullar den här veckan.
Men visst. Vaccinera er. För kul är det inte att må så här...
måndag, oktober 19, 2009
Oktober
Det är mörkt.
Mannen bär svart läderjacka och mörkblå jeans.
Jag kör nästan på honom.
Det är mörkt.
Kökslampan har brunnit upp och fallit ner.
Vi ser knappt vad vi äter, trots mängder av stearinljus.
Det är mörkt.
Jag går runt och känner mig lite dunkel.
Det var länge sen nån tände mitt inre ljus.
Mannen bär svart läderjacka och mörkblå jeans.
Jag kör nästan på honom.
Det är mörkt.
Kökslampan har brunnit upp och fallit ner.
Vi ser knappt vad vi äter, trots mängder av stearinljus.
Det är mörkt.
Jag går runt och känner mig lite dunkel.
Det var länge sen nån tände mitt inre ljus.
lördag, oktober 17, 2009
Äpplet faller inte långt från päronträdet
Det kom ett mail från min mamma för ett tag sen:
Din far upphör aldrig att förvåna mig. Imorse kom han nedspringande för trappan och ropade:
- Har vi nån honung?
- Va, vad ska du med honung till?
- Jo, det sitter en liten fjäril i mitt fönster och den är alldeles kall och behöver näring.
Upp i full fart för trappan med en klick honung upplöst i varmt vatten på en tesked. Efter en stund kommer han ner igen, helt belåten.
- Nu har den ätit, nu klarar den sig.
Själv har jag en nyväckt fluga i köket. Fet och sällskaplig. När vi tittar på TV i rummet bredvid följer han oss dit och surrar förtjust runt våra huvuden.
Och mellan krukväxterna i köksfönstret står numera en liten skål med honung.
torsdag, oktober 15, 2009
Det är +1 grad i luften.
Åker till stan, möte. Raska steg. Tjock jacka.
Stark sol långt borta ger ljus men ingen värme.
Brinnande färger i kontrast mot den iskalla luften.
Intill kyrkväggen täckt av vildvin, ligger han.
Det hugger i hjärtat. Åt dem som har skola vara givet.
Men han ser fridfull ut. Sover stilla. Avslappnad i rabatten.
Det finns något väldigt rörande i den lilla människan skyddad av det gigantiska tegeltemplet.
Men jag hade velat kunna lägga över honom en filt.
onsdag, oktober 14, 2009
Jag tror att jag är arg
Jag är antagligen arg.
Arg på att människor säger saker som de inte menar.
Arg på att elementet i dotter M's rum inte fungerar, att el och bredband trasslar, att jag inte har nåt badkar och på att diska i största allmänhet.
Arg på prestige och arrogans som jag tvingas möta och förhålla mig till.
Arg på kulturpolitiken som ständigt tar struptag på oss som försöker göra livet lite drägligare.
Arg på mig själv som lät mig bli så trampad på.
Arg på ensamheten som är självvald och arg på stoltheten som gör mig till den jag är.
Arg på spärrvakten som pratade i telefon när jag ville köpa biljett.
Arg på hösten, för att den är så jävla vacker samtidigt som allt bara dör.
Frågan är: vad gör man med all sin ilska?
Arg på att människor säger saker som de inte menar.
Arg på att elementet i dotter M's rum inte fungerar, att el och bredband trasslar, att jag inte har nåt badkar och på att diska i största allmänhet.
Arg på prestige och arrogans som jag tvingas möta och förhålla mig till.
Arg på kulturpolitiken som ständigt tar struptag på oss som försöker göra livet lite drägligare.
Arg på mig själv som lät mig bli så trampad på.
Arg på ensamheten som är självvald och arg på stoltheten som gör mig till den jag är.
Arg på spärrvakten som pratade i telefon när jag ville köpa biljett.
Arg på hösten, för att den är så jävla vacker samtidigt som allt bara dör.
Frågan är: vad gör man med all sin ilska?
lördag, oktober 10, 2009
Jag har
Jag har en vit sten i fickan.
Jag har en vit sten i fickan och en tår i ögat.
Jag har en sten i fickan, en tår i ögat och minnet av en vidunderlig strand vid havets kant.
Jag har en sten i fickan, tårar i ögonen, bortflyende sommarminnen och ett hål i mitt hjärta.
Jag har en sten, en gråt, ett minne, en sorg och ett helt liv kvar att leva.
Jag har en vit sten i fickan och en tår i ögat.
Jag har en sten i fickan, en tår i ögat och minnet av en vidunderlig strand vid havets kant.
Jag har en sten i fickan, tårar i ögonen, bortflyende sommarminnen och ett hål i mitt hjärta.
Jag har en sten, en gråt, ett minne, en sorg och ett helt liv kvar att leva.
torsdag, oktober 08, 2009
tisdag, oktober 06, 2009
Ett knytts bekännelse
Jo, jag är lite höstruggig.
Som ni har märkt.
Det är ingen fara. Jag tänker inga dystra tankar.
En del av att vara vaken och lyhörd, att hitta flödet i sitt eget skapande och växande, det är Sårbarheten. Den går alldeles utmärkt att lära sig leva med. Jag är en obotlig optimist i grunden.
Men ibland, när man känner sig liten och frusen och en smula rädd för det mörka som drar allt närmre, då skulle det vara skönt med nån som sträckte ut sin hand...
Som ni har märkt.
Det är ingen fara. Jag tänker inga dystra tankar.
En del av att vara vaken och lyhörd, att hitta flödet i sitt eget skapande och växande, det är Sårbarheten. Den går alldeles utmärkt att lära sig leva med. Jag är en obotlig optimist i grunden.
Men ibland, när man känner sig liten och frusen och en smula rädd för det mörka som drar allt närmre, då skulle det vara skönt med nån som sträckte ut sin hand...
måndag, oktober 05, 2009
Längtar till en problemfri höjd
Det mosar och det såsar.
Sticker ner fingrarna i kakburken för att se om socker är lösningen.
Spinnar på då och då trots tristess och skav i rumpan.
Suckar djupt med jämna mellanrum - det sägs att man syresätter blodet då.
Scannar av mig själv från topp till tå och upptäcker att det inte är mycket som känns livskraftigt just nu. Röntgen visar dock att det mesta är helt. Lite ärr bara. I naveln syns tacksamhet och stolthet. Ändå är det som att simma i motvind.
Tror det är dags att klättra upp på ett berg nånstans.
Sticker ner fingrarna i kakburken för att se om socker är lösningen.
Spinnar på då och då trots tristess och skav i rumpan.
Suckar djupt med jämna mellanrum - det sägs att man syresätter blodet då.
Scannar av mig själv från topp till tå och upptäcker att det inte är mycket som känns livskraftigt just nu. Röntgen visar dock att det mesta är helt. Lite ärr bara. I naveln syns tacksamhet och stolthet. Ändå är det som att simma i motvind.
Tror det är dags att klättra upp på ett berg nånstans.
lördag, oktober 03, 2009
Narrspel
Inte lita på nån.
Inte tro att det finns samförstånd.
Inte lägga en annan människas namn i ditt hjärtas arkiv av vänner som går att luta sig mot, berikas av och som behöver omtanke, uppmärksamhet och stöd tillbaka.
Den andre kan när som helst stänga dörren och säga: "Tyvärr. Jag behöver sinnesro. Jag hoppas att du förstår."
Och du står där med ditt blottade struphuvud och din avslöjade svaghet och tänker att du skiljdes från sammanhang i samma stund som du föddes och att allt annat bara är att lura sig själv.
Inte tro att det finns samförstånd.
Inte lägga en annan människas namn i ditt hjärtas arkiv av vänner som går att luta sig mot, berikas av och som behöver omtanke, uppmärksamhet och stöd tillbaka.
Den andre kan när som helst stänga dörren och säga: "Tyvärr. Jag behöver sinnesro. Jag hoppas att du förstår."
Och du står där med ditt blottade struphuvud och din avslöjade svaghet och tänker att du skiljdes från sammanhang i samma stund som du föddes och att allt annat bara är att lura sig själv.
torsdag, oktober 01, 2009
Varglapp
Klapp klapp klapp.
Skrik och vrål.
Hotfulla steg.
Spända rep.
Flaggor som fladdrar i vinden.
Så drevs vargarna ihop med hjälp av skrämmande målningar på guteväv innan de dödades med spjut, slag eller skott.
Människan är verkligen det grymmaste rovdjuret av de alla.
Men mitt i allt kan jag inte låta bli att le åt denne man som räcker ut tungan. Och önska att den fick hänga på min vägg istället för på ett museum i Västra Götaland...
Skrik och vrål.
Hotfulla steg.
Spända rep.
Flaggor som fladdrar i vinden.
Så drevs vargarna ihop med hjälp av skrämmande målningar på guteväv innan de dödades med spjut, slag eller skott.
Människan är verkligen det grymmaste rovdjuret av de alla.
Men mitt i allt kan jag inte låta bli att le åt denne man som räcker ut tungan. Och önska att den fick hänga på min vägg istället för på ett museum i Västra Götaland...
tisdag, september 29, 2009
söndag, september 27, 2009
Svensk kvalitets-tv?
Jag har egentligen aldrig sett "Robinson" på riktigt, men jag vet vad som erbjuds: blå himmel, topasfärgat hav, gul sand och gröna, vajande palmer. Deltagarna är solbrända och har snygga shorts. Kvinnliga bröst visas upp i olika bikiniliv. Nakna manliga överkroppar med muskler och svett. Kameraglidningar över höga berg och vida hav.
Jag begriper att man väljer att lägga pengar på att producera sånt.
Eller lördags-kvällstid på att konsumera det.
Så hamnade jag framför "Kändisdjungeln" häromkvällen...
Sveriges i särklass tråkigaste kändisar säger ointressanta saker, ständigt med mungiporna nere. De sitter håglöst på sina bänkar i något som är misstänkt likt en studio. Uppmixade insektsläten - pålagd ljudeffekt? Närbilderna är filmade mitt i natten (av någon outgrundlig anledning). Ibland får deltagarna göra äckliga saker, som inte är äckliga att titta på, eftersom uppdragen är så absurda att vi är övertygade om att allt är fejk.
Vet du, jag tror faktiskt inte att de är i Malaysia. Jag tror de sitter inlåsta i en bunker i Frihamnen utanför Stockholm. Det är därför de ser så bleka och sura ut hela tiden.
Tacka vet jag Robinson. Där får man i alla fall se solen och havet. Och drömma sig bort lite...
Andra bloggar om Robinson, Kändisdjungeln, kvalitetsteve
Jag begriper att man väljer att lägga pengar på att producera sånt.
Eller lördags-kvällstid på att konsumera det.
Så hamnade jag framför "Kändisdjungeln" häromkvällen...
Sveriges i särklass tråkigaste kändisar säger ointressanta saker, ständigt med mungiporna nere. De sitter håglöst på sina bänkar i något som är misstänkt likt en studio. Uppmixade insektsläten - pålagd ljudeffekt? Närbilderna är filmade mitt i natten (av någon outgrundlig anledning). Ibland får deltagarna göra äckliga saker, som inte är äckliga att titta på, eftersom uppdragen är så absurda att vi är övertygade om att allt är fejk.
Vet du, jag tror faktiskt inte att de är i Malaysia. Jag tror de sitter inlåsta i en bunker i Frihamnen utanför Stockholm. Det är därför de ser så bleka och sura ut hela tiden.
Tacka vet jag Robinson. Där får man i alla fall se solen och havet. Och drömma sig bort lite...
Andra bloggar om Robinson, Kändisdjungeln, kvalitetsteve
torsdag, september 24, 2009
I
I min säng: fyra böcker, alla på gång samtidigt. Läste en Tove Jansson novell igår, om Snusmumriken som vill vara självständig och oberoende och därför är ganska taskig mot ett knytt utan namn. "Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket", sa Snusmumriken. (Man måste bara älska Tove Jansson.) Den novellen fick jag läsa högt för mina flickor ikväll.
I mitt kök: dagliga suckar över hur ofantligt tråkigt det är att alltid alltid behöva laga mat. Jag försöker skärpa mig. Zuccini- eller broccoligratäng t ex. Sen tog idéerna slut. Nån som vill bli min kock? Jag lovar, jag tar disken.
I mina öron: lätt sus och en mängd låtar som pockar på uppmärksamhet. Vill bli ihågkomna. Vill kanske säga mig nåt. The long and winding road...
I min närhet: Förut var dom två, nu är dom tre. Och jag njuter varje sekund. Den som säger något nedsättande om dagens ungdom vill jag gärna prata med öga mot öga. För bättre, rakare, schysstare och smartare personer än dessa tre, 13-18 år, har jag inte mött.
I mitt kök: dagliga suckar över hur ofantligt tråkigt det är att alltid alltid behöva laga mat. Jag försöker skärpa mig. Zuccini- eller broccoligratäng t ex. Sen tog idéerna slut. Nån som vill bli min kock? Jag lovar, jag tar disken.
I mina öron: lätt sus och en mängd låtar som pockar på uppmärksamhet. Vill bli ihågkomna. Vill kanske säga mig nåt. The long and winding road...
I min närhet: Förut var dom två, nu är dom tre. Och jag njuter varje sekund. Den som säger något nedsättande om dagens ungdom vill jag gärna prata med öga mot öga. För bättre, rakare, schysstare och smartare personer än dessa tre, 13-18 år, har jag inte mött.
tisdag, september 22, 2009
Min granne
Min granne spelar hög musik som inte är särskilt kul.
Min granne tittar på TV hela natten.
Min granne lyssnar på starka, nasala böneutrop.
Min granne har högljutt sex.
Min granne skrattar mycket och pratar livligt med sina kompisar.
Min granne har en hund som skäller.
Jag har öronproppar, rogivande kvällsthé, en spännande bok och ett oändligt tålamod. Det händer att jag bankar i väggen, men numera bankar han bara glatt tillbaka. "Hej på dig du, kul att du hörde av dig!"
Jag bryr mig inte om att bråka mer än så, för jag inser att han kommer från en kultur där det inte måste vara knäpptyst kl 23 på vardagar. Där det inte finns någon bostadsrättsförening med välformulerade stadgar. Där människor umgås och låter och ljudar och skrattar och festar och älskar och vibrerar. Där det går att sova i oväsen, så länge det är skapat av levande människor och inte missiler eller attackerande stridsflygplan.
Men jag har en stark lust att tända moteld. Vad sägs om lite Verdi lagom till midnatt?
Min granne tittar på TV hela natten.
Min granne lyssnar på starka, nasala böneutrop.
Min granne har högljutt sex.
Min granne skrattar mycket och pratar livligt med sina kompisar.
Min granne har en hund som skäller.
Jag har öronproppar, rogivande kvällsthé, en spännande bok och ett oändligt tålamod. Det händer att jag bankar i väggen, men numera bankar han bara glatt tillbaka. "Hej på dig du, kul att du hörde av dig!"
Jag bryr mig inte om att bråka mer än så, för jag inser att han kommer från en kultur där det inte måste vara knäpptyst kl 23 på vardagar. Där det inte finns någon bostadsrättsförening med välformulerade stadgar. Där människor umgås och låter och ljudar och skrattar och festar och älskar och vibrerar. Där det går att sova i oväsen, så länge det är skapat av levande människor och inte missiler eller attackerande stridsflygplan.
Men jag har en stark lust att tända moteld. Vad sägs om lite Verdi lagom till midnatt?
söndag, september 20, 2009
Jag söker - alltså finns jag
Det spelar väl ingen roll om det är sant eller falskt? Om det går att bevisa? Alla strömmar genom livets mysterium släcker vår törst efter begriplighet.
Tänk om bara det som syns fanns.
Hur ser då musik ut? Kärlek?
Finns inte dessa?
(I så fall säger jag tack och adjö för mig.)
Och om det nu är så att det finns sanningar som vi inte kan uppfatta på det medvetandeplan vi befinner oss, är det inte då inte osmart att avfärda allt det vi inte kan förklara som humbug? Tänk om det verkligen är sant. Det vore dumt att chansa...
Alltså lägger jag mina kort. Besöker ett medium. Läser mitt horoskop. Vilar blicken på en ljuslåga. Vänder ansiktet mot solen och visslar tre gånger. Säger hej till lyftkranar. Tackar för allt det goda som kommer att komma till mig. Kramar ett träd. Slappnar av på en spikmatta. Läser en dikt. Drabbas av en Meatloaf-ballad. Öppnar en digial Fortune Cookie på facebook. Springer i skogen. Slätas ut invid horisonten. Minns doften av en saknad. Letar tecken bland siffror. Fantiserar. Läser och funderar. Kommunicerar ordlöst med ett djur eller ett barn. Har små kuddar i bilens vindruta för skyddsandarna att sitta på. Tillhör inte svenska kyrkan men kan sitta länge i en kyrka och bara vara. Eller sjunga. Eller regissera. Säger "akta er!" till de små under jorden innan jag häller ut hett vatten på marken. Viskar min önskan i bergakungens öra. Lägger en helande hand på någons rygg.
Men några spöken har jag aldrig stött på, hur mycket jag än försökt.
De finns nog inte helt enkelt.
Tänk om bara det som syns fanns.
Hur ser då musik ut? Kärlek?
Finns inte dessa?
(I så fall säger jag tack och adjö för mig.)
Och om det nu är så att det finns sanningar som vi inte kan uppfatta på det medvetandeplan vi befinner oss, är det inte då inte osmart att avfärda allt det vi inte kan förklara som humbug? Tänk om det verkligen är sant. Det vore dumt att chansa...
Alltså lägger jag mina kort. Besöker ett medium. Läser mitt horoskop. Vilar blicken på en ljuslåga. Vänder ansiktet mot solen och visslar tre gånger. Säger hej till lyftkranar. Tackar för allt det goda som kommer att komma till mig. Kramar ett träd. Slappnar av på en spikmatta. Läser en dikt. Drabbas av en Meatloaf-ballad. Öppnar en digial Fortune Cookie på facebook. Springer i skogen. Slätas ut invid horisonten. Minns doften av en saknad. Letar tecken bland siffror. Fantiserar. Läser och funderar. Kommunicerar ordlöst med ett djur eller ett barn. Har små kuddar i bilens vindruta för skyddsandarna att sitta på. Tillhör inte svenska kyrkan men kan sitta länge i en kyrka och bara vara. Eller sjunga. Eller regissera. Säger "akta er!" till de små under jorden innan jag häller ut hett vatten på marken. Viskar min önskan i bergakungens öra. Lägger en helande hand på någons rygg.
Men några spöken har jag aldrig stött på, hur mycket jag än försökt.
De finns nog inte helt enkelt.
fredag, september 18, 2009
Att Återkoppla
Det uppstår ofrånkomligt ett tomrum när en boll är ivägskickad och ännu inte studsat tillbaka.
Själv returnerar jag så snabbt jag kan. Svarar. Kommenterar. Replikerar. Knyter an - eller sätter punkt om behövs. Jag har alltid varit fullständigt medveten om vårt behov av återkoppling.
Men det händer att jag sänder ut nåt i världsrymden - och det blir alldeles tyst.
En liten krypande oro i magen: är det nåt fel på mig?
Distraherande tankar i huvudet: har jag gjort nåt fel?
Klok-häxan på ena axeln nynnar: stilla dig, allt har sin tid.
Självkritik-häxan på den andra väser: där ser du.
Och så hyvlas ännu en bit kraft och tillit ner, alldeles i onödan. Vi har ju alla möjligheter att svara numera. Kommunikationsmöjligheterna är nästintill obegränsade. Ett sms kan ta 10 sekunder att skriva och skicka.
Ett exempel: jag skickade ett paket med ett långt brev till en vän för över en månad sen. Har då och då undrat varför vännen inte gett nån feedback på det jag skrev. Jag kunde förstås ha ringt och frågat, men det var så mycket annat som kom i vägen hela tiden, och så glömde jag, och....
Idag kom paketet tillbaka. Oöppnat. Åter till avsändaren. Det hade aldrig nått sitt mål.
Så nästa gång jag går och väntar på återkoppling ska jag helt enkelt viska tyst till mig själv:
Catarina, det är ingen fara. Det har bara kommit bort i posten.
Själv returnerar jag så snabbt jag kan. Svarar. Kommenterar. Replikerar. Knyter an - eller sätter punkt om behövs. Jag har alltid varit fullständigt medveten om vårt behov av återkoppling.
Men det händer att jag sänder ut nåt i världsrymden - och det blir alldeles tyst.
En liten krypande oro i magen: är det nåt fel på mig?
Distraherande tankar i huvudet: har jag gjort nåt fel?
Klok-häxan på ena axeln nynnar: stilla dig, allt har sin tid.
Självkritik-häxan på den andra väser: där ser du.
Och så hyvlas ännu en bit kraft och tillit ner, alldeles i onödan. Vi har ju alla möjligheter att svara numera. Kommunikationsmöjligheterna är nästintill obegränsade. Ett sms kan ta 10 sekunder att skriva och skicka.
Ett exempel: jag skickade ett paket med ett långt brev till en vän för över en månad sen. Har då och då undrat varför vännen inte gett nån feedback på det jag skrev. Jag kunde förstås ha ringt och frågat, men det var så mycket annat som kom i vägen hela tiden, och så glömde jag, och....
Idag kom paketet tillbaka. Oöppnat. Åter till avsändaren. Det hade aldrig nått sitt mål.
Så nästa gång jag går och väntar på återkoppling ska jag helt enkelt viska tyst till mig själv:
Catarina, det är ingen fara. Det har bara kommit bort i posten.
torsdag, september 17, 2009
Tidningsanka?
Jag har absolut ingen aning om vem Anna Anka är. Men jag har sett hennes namn på löpsedlarna och på första sidorna på båda - av mig fullständigt avskydda - kvällstidningarna flera dar i rad.
Och jag tänker: hon måste ha gjort nåt riktigt smart för att få så mycket publicitet.
Däremot köper jag inte tidningen. Det finns så många andra människor som jag vill ge av min tid till.
Och jag tänker: hon måste ha gjort nåt riktigt smart för att få så mycket publicitet.
Däremot köper jag inte tidningen. Det finns så många andra människor som jag vill ge av min tid till.
onsdag, september 16, 2009
Dolda kameran
Hon trummar med pekfingret mot bordskanten.
Hummar och nynnar.
Reser sig plötsligt och slår ut med en arm.
Pratar högt och tydligt.
Går ett varv i lägenheten. Vattene alla malora.
Taramtam. Tatataramtam.
Sätter sig igen.
Tittar ut genom fönstret.
Dra nåt gammalt över dig - typ? Får inte vara för elakt. Pubertalt hellre.
Suckar.
Gör en espresso.
Hon går till pianot. My funny Valentine så det ekar i trapphuset.
Tillbaka till datorn.
Men gubbe, gå och lägg dig.
Hummar och nynnar.
Reser sig plötsligt och slår ut med en arm.
Pratar högt och tydligt.
Går ett varv i lägenheten. Vattene alla malora.
Taramtam. Tatataramtam.
Sätter sig igen.
Tittar ut genom fönstret.
Dra nåt gammalt över dig - typ? Får inte vara för elakt. Pubertalt hellre.
Suckar.
Gör en espresso.
Hon går till pianot. My funny Valentine så det ekar i trapphuset.
Tillbaka till datorn.
Men gubbe, gå och lägg dig.
tisdag, september 15, 2009
CQ
Fastnade för en skäggstubbig haka. Starkt behov av att stryka över den med handen. Behärskade mig.
Tittade in i ögon som var lite ledsna. Längtade efter att få kyssa ögonlocken varsamt med varma läppar. Behärskade mig.
Kunde inte låta bli att snegla ner mot jeansen, där under linningen. Behärskade mig.
*
Så passerade ännu ett ögonblick i förnuftets och hederlighetens tecken.
Men jag längtar till den stund jag inte längre måste behärska mig...
Tittade in i ögon som var lite ledsna. Längtade efter att få kyssa ögonlocken varsamt med varma läppar. Behärskade mig.
Kunde inte låta bli att snegla ner mot jeansen, där under linningen. Behärskade mig.
*
Så passerade ännu ett ögonblick i förnuftets och hederlighetens tecken.
Men jag längtar till den stund jag inte längre måste behärska mig...
måndag, september 14, 2009
Ja de e måndag morgon
Nu är den näst sista båten nattad. Uppdragen på land, vänd och tvättad. Den stora båtens vinterförvaring köper jag mig fri ifrån. Men ännu några månader ska jag kunna dra ut på havet. Sova i stugan några nätter till, fortsätta plocka av björnbärsbusken och sakta men säkert stänga igen för säsongen.
Premiären i lördags gick alldeles lysande. Värme och mänsklighet. Uttryck och innerlighet.
Idag har jag ont i magen. Kanske av vemod. Kanske för det som måste göras - annars är man bara en liten lort. Brygger en espresso. Sätter mig vid köksbordet för att arbeta. Det tar emot.
Det kanske helt enkelt är en vanlig måndagsblues...
Premiären i lördags gick alldeles lysande. Värme och mänsklighet. Uttryck och innerlighet.
Idag har jag ont i magen. Kanske av vemod. Kanske för det som måste göras - annars är man bara en liten lort. Brygger en espresso. Sätter mig vid köksbordet för att arbeta. Det tar emot.
Det kanske helt enkelt är en vanlig måndagsblues...
fredag, september 11, 2009
Järvafältet 11/9 kl 15.44
Ensam på vägen.
Ensam vid vägrenen.
Vi fick syn på varandra. Sa hej.
Småpratade en stund om ditt och datt.
Förstod så väl.
Sen skildes vi utan att ha rört vid varandra.
Man ska aldrig bryta den kraft som envisas, trots allt.
torsdag, september 10, 2009
På begäran
En man frågade mig igår kväll varför jag inte bloggar om det underbara arbete jag håller på med just nu.
Nu har jag ju bestämt mig för att inte räkna upp allt jag gör hela tiden, utan mer låta tankar, iakttagelser och berättelser flöda ut över skärmen. Men jag gör ett undantag.
Alltså, i min värld:
Har jag uppfyllt din önskan?
Nu har jag ju bestämt mig för att inte räkna upp allt jag gör hela tiden, utan mer låta tankar, iakttagelser och berättelser flöda ut över skärmen. Men jag gör ett undantag.
Alltså, i min värld:
- kör jag 3o mil om dan
- svär jag i kyrkan (förlåt, men det slinker ur mig en instruktion typ: "hon är så in i helvete arg!")
- skapas mardrömmar, gudsbrottning, långdans och bröllopsyra, sinnlig förälskelse och dånande offerriter
- drillar jag kören i diverse handrörelser, såsom "a-a-a-stopp" eller "ååå-tjoff!"
- får jag gåshud och tårar i ögonen fast jag vet precis vad som händer
- njuter jag av att möta varma, öppna leenden och imponeras av allas arbetsiver, koncentration och fokus
- undrar lite för mig själv vem i branschen som kommer upptäcka vår titelrolls-innehaverska först (hon är brilliant)
- sjunker jag ner i ett musikaliskt bad som är något av det vackraste jag vet
- tappar jag bort mina anteckningar överallt bland bänkraderna för att jag kan aldrig sitta still mer än en minut
- upphör jag inte att förvånas hur bra det är trots att vi bara har repeterat i två veckor
Har jag uppfyllt din önskan?
onsdag, september 09, 2009
En deckargåta
Det ligger ett kvastskaft på golvet bredvid den obäddade sängen.
Det sitter en regissör med en kopp extra starkt kaffe vid köksbordet.
Kan ni lista ut vad som har hänt?
(eventuella skriftliga förslag i kommentarfältet, där också svaret publiceras på torsdag)
Det sitter en regissör med en kopp extra starkt kaffe vid köksbordet.
Kan ni lista ut vad som har hänt?
(eventuella skriftliga förslag i kommentarfältet, där också svaret publiceras på torsdag)
tisdag, september 08, 2009
On the road
Jag är minst 10 kg lättare och mycket vältränad. Jeans uppvikta över stövlar med skyhög klack, nitbälte och ett linne som framhäver mina muskulösa armar. Jag går rakt in, fullkomligt orädd och ställer mig mitt på golvet.
Det är tyst en stund. Och jag säger: ok, jag är 45 men va f-n. Madonna är 51.
Sen sjunger jag med hela livets sorger och glädjeämnen i strupen - snabbt klipp över till hon som gråter, han som är totalt fängslad och så den tredje, den kärvaste, som håller en hand över munnen, som för att hindra ett skrik att komma ut.
Efter det är inget sig likt. 40 plussare är kult. Medelåldern rules. Alla unga vill lyssna och lära, slitage är trend, ordet gubbrock upphör att existera och rockfestivalernas medelålder höjs med 20 år.
Bara för att jag sökte Idol 2009.
Så dagdrömmer jag när jag kör hem i mörkret och sjunger med för full hals i radions:
and through it all she offers me protection
a lot of love and affection
whether I'm right or wrong
and down the waterfall
wherever it may take me
I know that life wont break me
when I come to call she wont forsake me
I'm loving angels instead
Tags Idol, Madonna
Det är tyst en stund. Och jag säger: ok, jag är 45 men va f-n. Madonna är 51.
Sen sjunger jag med hela livets sorger och glädjeämnen i strupen - snabbt klipp över till hon som gråter, han som är totalt fängslad och så den tredje, den kärvaste, som håller en hand över munnen, som för att hindra ett skrik att komma ut.
Efter det är inget sig likt. 40 plussare är kult. Medelåldern rules. Alla unga vill lyssna och lära, slitage är trend, ordet gubbrock upphör att existera och rockfestivalernas medelålder höjs med 20 år.
Bara för att jag sökte Idol 2009.
Så dagdrömmer jag när jag kör hem i mörkret och sjunger med för full hals i radions:
and through it all she offers me protection
a lot of love and affection
whether I'm right or wrong
and down the waterfall
wherever it may take me
I know that life wont break me
when I come to call she wont forsake me
I'm loving angels instead
Tags Idol, Madonna
lördag, september 05, 2009
Heja konsten
Jag tycker det är spännande att någon vågar iscensätta ett sammanbrott såsom ett konstnärligt experiment. Att klottra ner en tågvagn är kanske lite sämre - men varför inte låta SL samarbeta med konstnärer för att skapa liv i fula och slitna vagnar? Graffiti kan vara grymt snyggt dessutom.
Men allra bäst är toaletten på Bonniers konsthall i Stockholm.
Tänk dig en vanlig toalettstol. På väggen till vänster hänger en TV- skärm. Den visar en bild av något dunkelt och svårtytt. Den tycks vara alldeles stilla.
Du lyfter på toalettlocket och bilden börjar röra sig. Hm, tänker du. Sätter dig som du brukar på plastringen. Och plötsligt dyker din nakna bak upp på skärmen!
Sen kan du glatt roa dig med att se på TV hur kisset plaskar ner i vattnet, hur pappret landar och - vackrast av allt - kaskaderna av rörligt vatten när du spolar.
Gissa om jag stannade länge där inne! Jag var tvungen att vinka till kameran nere i kröken. Se om jag kunde se mitt ansikte. Spola flera gånger. Öppna och stänga locket. Och jag småskrattade för mig själv hela tiden.
Nu måste jag bara se till att passera konsthallen så fort jag känner att jag behöver göra det där stora ni vet....
Men allra bäst är toaletten på Bonniers konsthall i Stockholm.
Tänk dig en vanlig toalettstol. På väggen till vänster hänger en TV- skärm. Den visar en bild av något dunkelt och svårtytt. Den tycks vara alldeles stilla.
Du lyfter på toalettlocket och bilden börjar röra sig. Hm, tänker du. Sätter dig som du brukar på plastringen. Och plötsligt dyker din nakna bak upp på skärmen!
Sen kan du glatt roa dig med att se på TV hur kisset plaskar ner i vattnet, hur pappret landar och - vackrast av allt - kaskaderna av rörligt vatten när du spolar.
Gissa om jag stannade länge där inne! Jag var tvungen att vinka till kameran nere i kröken. Se om jag kunde se mitt ansikte. Spola flera gånger. Öppna och stänga locket. Och jag småskrattade för mig själv hela tiden.
Nu måste jag bara se till att passera konsthallen så fort jag känner att jag behöver göra det där stora ni vet....
fredag, september 04, 2009
Till köksklockans tickande
När jag kommer hem sent på kvällarna har jag ingen att berätta för. Jo, jag kan chatta en stund med en vän, men en sån här natt har alla hunnit somna. Det är bara jag och varulvarna som är vakna.
Det regnar.
Jag stod stilla på motorvägen i en timme, mitt i ett pärlband av röda baklyktor. Långtradare tätt efter varandra - de såg ut som en kringresande cirkus. Slog av motorn men hade radion på. Rockkanalen, den enda min bilstereo får in (gott så, men jag avskyr reklamen).
Det var en olycka.
Både polisbil och ambulans passerade med blåljusen påslagna. Och jag grät där ensam i bilen, för det blev så tydligt att allt kan förändras på bara några sekunder. Någon hade varit på väg till en älskad, ett hem, ett barn - och så plötsligt sladdat i regnet. Eller blundat bara lite för länge.
Men jag tänkte också att om det varit jag,
då hade ingen väntat förgäves.
Det regnar.
Jag stod stilla på motorvägen i en timme, mitt i ett pärlband av röda baklyktor. Långtradare tätt efter varandra - de såg ut som en kringresande cirkus. Slog av motorn men hade radion på. Rockkanalen, den enda min bilstereo får in (gott så, men jag avskyr reklamen).
Det var en olycka.
Både polisbil och ambulans passerade med blåljusen påslagna. Och jag grät där ensam i bilen, för det blev så tydligt att allt kan förändras på bara några sekunder. Någon hade varit på väg till en älskad, ett hem, ett barn - och så plötsligt sladdat i regnet. Eller blundat bara lite för länge.
Men jag tänkte också att om det varit jag,
då hade ingen väntat förgäves.
onsdag, september 02, 2009
Målet är inget - vägen är allt
Jag skulle kunna skriva att jag inte är det minsta skraj för svininfluensan. Eller att jag stödjer Anna Odell: Sacha Baron Cohen gjorde samma sak* och blev berömd. Jag skulle kunna berätta om drömmen som väckte mig med gråt i hjärtat och fick mig att undra hur lång tid en sorg-process egentligen tar.
Jag skulle möjligen skildra regnet, höstblåsten, den klara luften, känslan av avsked. Eller också berätta om repetitionsarbetet som är så roligt och intensivt och alla de glada ansikten jag möter när jag kommer dit. Att jag antagligen inspirerar och rör om mer än jag tänkt mig: jag gör ju bara mitt jobb. Iscensätter en berättelse som berör mig starkt.
Slutligen skulle jag kunna berätta om Operation Läsa Om Kerstin Ekman. Sista meningen i "Händelser vid vattnet" som är som ett knytnävslag i själen.
Men jag skriver inget av allt det där. Inte på riktigt. Jag bara skriver, för hur det nu är så är vägen viktigare än målet...
*bestämmer sig för en karaktär, går ut i samhället med ett påhittat skeende för att väcka reaktion och få syn på tendenser - och låter sig filmas under tiden
Tags Svininfluensan, Anna Odell, hösten, Kerstin Ekman
Jag skulle möjligen skildra regnet, höstblåsten, den klara luften, känslan av avsked. Eller också berätta om repetitionsarbetet som är så roligt och intensivt och alla de glada ansikten jag möter när jag kommer dit. Att jag antagligen inspirerar och rör om mer än jag tänkt mig: jag gör ju bara mitt jobb. Iscensätter en berättelse som berör mig starkt.
Slutligen skulle jag kunna berätta om Operation Läsa Om Kerstin Ekman. Sista meningen i "Händelser vid vattnet" som är som ett knytnävslag i själen.
Men jag skriver inget av allt det där. Inte på riktigt. Jag bara skriver, för hur det nu är så är vägen viktigare än målet...
*bestämmer sig för en karaktär, går ut i samhället med ett påhittat skeende för att väcka reaktion och få syn på tendenser - och låter sig filmas under tiden
Tags Svininfluensan, Anna Odell, hösten, Kerstin Ekman
söndag, augusti 30, 2009
Sömnig Haiku
Försöker mig på 5-7-5 dikten, inspirerad av Tecken i tiden som skriver så rasande fint. Men tankarna går långsamt och kroppen ömmar efter tung sömn. Snart ska jag ge mig av mot ännu en heldagsrepetition. Vacker text, sinnlig musik, begåvade artister. Jag piggnar nog till snart!
Vaknar nu långsamt
Sängvärmen kvar i kroppen
Tur att kaffe finns
Vaknar nu långsamt
Sängvärmen kvar i kroppen
Tur att kaffe finns
torsdag, augusti 27, 2009
"Jag vill leva utan galler, älska utan skyddsnät"
Vi var flera tusen. Vi stod upp, gång på gång i slutet av konserten. Och vi fick också extranummer efter extranummer. Spelglädjen gick inte att ta miste på. Det som kan låta lite städat på skivorna var helt vilt. Rock'n'roll i folkviseton.
Innan dess hade jag förundrats över hur många människor som ständigt fanns runt om mig. I tunnelbanan, så nära att jag hade kunnat ta på varenda en. På gatorna, där mitt skärgårdstempo sakta färgades av storstadspulsen. Vid uteserveringarna, där avslappnade söderbor satt med en gitarr eller en chailatte. Sen träffade jag en mycket kär vän och en mycket kär dotter.
Jag har lämnat ön, återvänt till fastlandet och sett Sofia Karlsson en varm sensommarkväll.
Tags Sofia Karlsson, Vitabergsparken, storstadspuls
tisdag, augusti 25, 2009
Född fri
Grannar och gäster har lämnat ön. Nu är det bara jag och fjärilen.
Jag fullkomligt dröp av svett efter att ha burit upp motorn till boden och sköljt igenom den med sötvatten, så jag hoppade i från badhuset, tvålade in mig och hoppade på nytt. 14 grader. Max.
Nu sitter jag inlindad i en filt på min veranda och dricker gin och tonic.
Livet är gott.
Jag fullkomligt dröp av svett efter att ha burit upp motorn till boden och sköljt igenom den med sötvatten, så jag hoppade i från badhuset, tvålade in mig och hoppade på nytt. 14 grader. Max.
Nu sitter jag inlindad i en filt på min veranda och dricker gin och tonic.
Livet är gott.
måndag, augusti 24, 2009
Återträff
Så var jag tillbaka vid havet.
Vad ska man med hantlar till när man har båtar som måste dras upp? Jollen vägde säkert 50 kilo, men jag lyckades vända den mot en trädstam, och nu rinner Östersjön tillbaka till sitt ursprung.
Trappan är varm av sol. Håret lätt överdraget av spindelnät. De är snabba att spinna sina vävar runt min vattenpump och mina utemöbler, de ständigt verksamma.
Om en stund får jag besök. Det var över 25 år sen vi ordnade teaterläger, spelade gitarr och lyssnade på Peter Gabriel. Vad har hänt oss sen dess? Allt. Ändå är vi precis desamma.
Jag hoppas det kommer med en gitarr ikväll också...
Vad ska man med hantlar till när man har båtar som måste dras upp? Jollen vägde säkert 50 kilo, men jag lyckades vända den mot en trädstam, och nu rinner Östersjön tillbaka till sitt ursprung.
Trappan är varm av sol. Håret lätt överdraget av spindelnät. De är snabba att spinna sina vävar runt min vattenpump och mina utemöbler, de ständigt verksamma.
Om en stund får jag besök. Det var över 25 år sen vi ordnade teaterläger, spelade gitarr och lyssnade på Peter Gabriel. Vad har hänt oss sen dess? Allt. Ändå är vi precis desamma.
Jag hoppas det kommer med en gitarr ikväll också...
söndag, augusti 23, 2009
:-)
Söndag. Det sovs i min närhet. Anar solljuset där ute, trots genomskitig fönsterruta.
Jag har haft vansinnigt roligt - tre kvällar i rad. Först det där udda surströmmingspartyt, sedan natten med flödande champagne och "Heartbreak Hotel"-studiebesöket och så privatfesten med gubb-rockarna och idel 60-tals hits. Lite träningsvärk har jag allt efter allt dansande. Men ett leende på läpparna.
Imorgon är det måndag.
Och jag har en vecka till att suga ut det bästa ur sommaren och livet.
Jag har haft vansinnigt roligt - tre kvällar i rad. Först det där udda surströmmingspartyt, sedan natten med flödande champagne och "Heartbreak Hotel"-studiebesöket och så privatfesten med gubb-rockarna och idel 60-tals hits. Lite träningsvärk har jag allt efter allt dansande. Men ett leende på läpparna.
Imorgon är det måndag.
Och jag har en vecka till att suga ut det bästa ur sommaren och livet.
fredag, augusti 21, 2009
Sturehof 20/8
Förväntningarna var höga - för ett år sen hade vi verkligen lyckats höja temperaturen rejält på Stockholmskrogens surströmmingspremiär. Bara så där, bara spontant. Nu var vi inbjudna speciellt huldran och jag, uppbackade av tre dragspelande män. Alltså hade vi repeterat.
Så här dan efter, lagom mosig i huvudet, känner jag mig mycket nöjd. Vi gjorde vårt jobb, och det med bravur. Huldrans pipa går förstås inte att mäta sig med, men jag klämde i med ett rivigt solo utan att tveka. Tunnbrödskungen fick sin årliga vals med armen om min midja. Dessutom åt jag fyra strömmingar och tyckte det var riktigt gott.
Alltså! Jag är värsta surströmmingsbaben.
Ps Förra årets inlägg om just detta läser du här...
Så här dan efter, lagom mosig i huvudet, känner jag mig mycket nöjd. Vi gjorde vårt jobb, och det med bravur. Huldrans pipa går förstås inte att mäta sig med, men jag klämde i med ett rivigt solo utan att tveka. Tunnbrödskungen fick sin årliga vals med armen om min midja. Dessutom åt jag fyra strömmingar och tyckte det var riktigt gott.
Alltså! Jag är värsta surströmmingsbaben.
Ps Förra årets inlägg om just detta läser du här...
onsdag, augusti 19, 2009
Pirr
Vad är det första du ser hos en människa?
Blicken? Munnen? Klädstilen?
Och när du vistats en stund i hennes närhet, vad tänker du då på?
Skrattet? Gesterna? Berättelserna om henne själv?
Vad väljer du sedan att fantisera om?
Blicken? Munnen? Klädstilen?
Och när du vistats en stund i hennes närhet, vad tänker du då på?
Skrattet? Gesterna? Berättelserna om henne själv?
Vad väljer du sedan att fantisera om?
söndag, augusti 16, 2009
Rapport från paradiset
Det börjar bli kallt på mornarna nu. Elementet står på i köket, jag sover inte längre med öppna fönster.
Min sista besökare har lämnats av på fastlandet och nu är stugan tom och tyst. Igår flödade vin och drinkar, skratt och opera från radions P2. Idag blåser styv kuling och jag är glad att jag har konserver i skåpen. Båten är visserligen stadig och sjösäker - men ändå...
Ormen har inte synts till på ett par dar. Inte en enda fästing på benen, däremot två stora vackra hjortar precis bakom huset. Vi tittade på varandra en lång stund innan de graciöst skuttade iväg över blåbärsbuskarna.
Tre omgångar kantarellsmörgås har jag kunnat bjuda de olika gästerna på. En blåbärspaj. Inga nät lagda i år, men många heldagar på de olika stränderna. Två gånger i grottviken, den vackraste plats jag vet på hela jorden. Och härliga båtfärder med både Sessan och Stumpan.
En önskning viskad i bergakungens öra.
Brygga och trappa oljade, stigar röjda, gräs klippt. Har inte kommit mig för att måla huset i år heller. Men jag ska rensa boden och samla ihop grovsopor inför hämtning om några veckor.
Solbränd. Flagnad. Smutsig. Östersjöbadad. Myggbettad.
Jag har inte haft två veckors semester än, men känner mig fullkomligt utvilad.
Min sista besökare har lämnats av på fastlandet och nu är stugan tom och tyst. Igår flödade vin och drinkar, skratt och opera från radions P2. Idag blåser styv kuling och jag är glad att jag har konserver i skåpen. Båten är visserligen stadig och sjösäker - men ändå...
Ormen har inte synts till på ett par dar. Inte en enda fästing på benen, däremot två stora vackra hjortar precis bakom huset. Vi tittade på varandra en lång stund innan de graciöst skuttade iväg över blåbärsbuskarna.
Tre omgångar kantarellsmörgås har jag kunnat bjuda de olika gästerna på. En blåbärspaj. Inga nät lagda i år, men många heldagar på de olika stränderna. Två gånger i grottviken, den vackraste plats jag vet på hela jorden. Och härliga båtfärder med både Sessan och Stumpan.
En önskning viskad i bergakungens öra.
Brygga och trappa oljade, stigar röjda, gräs klippt. Har inte kommit mig för att måla huset i år heller. Men jag ska rensa boden och samla ihop grovsopor inför hämtning om några veckor.
Solbränd. Flagnad. Smutsig. Östersjöbadad. Myggbettad.
Jag har inte haft två veckors semester än, men känner mig fullkomligt utvilad.
torsdag, augusti 13, 2009
Solens glitter mot havsytan
Jag har sett det förut: unga människor som inte är riktigt glada längre. Inte fria i sinnet. Leken har tagit slut. Tyngden tagit över. (Jag har sett unga som är fulla av liv och lust också förstås. Två finns i min omedelbara närhet, till exempel.)
Men hon, vars pappa drog iväg med en annan och vars mamma blev sjuk av sorg. Hon ler knappt längre. Uttrycker inga åsikter. Förmedlar inget.
Och jag blir så sorgsen. Har vi vuxna blivit mer självcentrerade? Sätter vi oftare vårt eget förverkligande före barnens bästa nuförtiden? Jag dömer ingen - har själv gjort val utifrån mina egna behov först.
Men ändå. Tänk en skrattande tonåring som med nyfikenhet och förväntan tar in världen runt om sig. Hela livet ligger framför henne eller honom. Allt kan hända. Allt är gott.
Livet kan ju vara så vidunderligt.
onsdag, augusti 12, 2009
Ny karriär kanske?
Dottern skulle välja ringsignal till sin nya mobil och vi andra - smakrådet - lyssnade noga.
Några låtar lät som bakgrundmusik i amerikansk porrfilm, andra som signaturer till diverse science fiction-serier. Slående många, ja de flesta, hade nedåtgående melodisk rörelse, ibland med en liten vändning upp precis på slutet. Såsom ett sista hopp: Snälla - kom igen, svara då!
Vem komponerar alla dessa ringsignaler? Och varför måste de alltid gå nedåt? Tänk hur omgivna vi ständigt är av folks ringande telefoner. Skapar inte de fallande melodierna en tyngd, ett suckande, en uppgiven känsla inför hela kommunikations-kitet? "Ånej, måste det ringa nu igen... måste jag prata med nån"
Jag tror jag ska knåpa ihop några uppiggande varianter och skicka in till Nokia + Ericson. Jag döper dom till "Solen går upp", "Kebnekaise och jag", "Avgång Arlanda" och "1792" (antal trappsteg upp i Eiffeltornet). Blir stormrik. Och gör nåt gott för mänskligheten på samma gång!
Några låtar lät som bakgrundmusik i amerikansk porrfilm, andra som signaturer till diverse science fiction-serier. Slående många, ja de flesta, hade nedåtgående melodisk rörelse, ibland med en liten vändning upp precis på slutet. Såsom ett sista hopp: Snälla - kom igen, svara då!
Vem komponerar alla dessa ringsignaler? Och varför måste de alltid gå nedåt? Tänk hur omgivna vi ständigt är av folks ringande telefoner. Skapar inte de fallande melodierna en tyngd, ett suckande, en uppgiven känsla inför hela kommunikations-kitet? "Ånej, måste det ringa nu igen... måste jag prata med nån"
Jag tror jag ska knåpa ihop några uppiggande varianter och skicka in till Nokia + Ericson. Jag döper dom till "Solen går upp", "Kebnekaise och jag", "Avgång Arlanda" och "1792" (antal trappsteg upp i Eiffeltornet). Blir stormrik. Och gör nåt gott för mänskligheten på samma gång!
tisdag, augusti 11, 2009
Äntligen!
Barfota på varm sand, runda stenar eller klippor.
Naken i salt vatten eller på en gungande brygga.
Insvept i en sarong på en trappa med en kopp kaffe i handen.
Fullt påklädd tillsammans med vänner över goda middagar.
Myggskyddad under det skrattfyllda kubb-spelet i skymningen.
Bloggaren har semester.
fredag, augusti 07, 2009
Hav, hund och herre
Havet glittrar som aldrig förut.
Hunden äter tång, måsfjädrar och snäckskal.
Herrn vandrar naken, i sitt ursprungliga jag.
Idag var den vackraste dagen på hela sommaren.
onsdag, augusti 05, 2009
Kära beryktade förort.
Det ligger en stark doft av grillkol och tändvätska över dina radhustak. Solbrända karlar vandrar från centrum med blå systemkassar i båda händerna. Kvinnorna bär ljusa linnen och sandaler. I parken leker asfaltsbarnen och en bit bort spelas fotboll ljudligt och glatt.
Hur hamnade jag här? Jag, en lantlolla och skärgårdstös. Teaterhoppa. Fantasimakerska. Inte en kotte känner jag, men jag saknar min grannes höga etiopiska pop. Det gjorde mig inget att jag alltid fick vika hans kläder i tvättstugan.
Nu har jag mellanlandat i förorten på väg till havet där jag hör hemma. Slottet fick min sommar, men augusti återstår.
Måtte den bli oändligt lång...
Hur hamnade jag här? Jag, en lantlolla och skärgårdstös. Teaterhoppa. Fantasimakerska. Inte en kotte känner jag, men jag saknar min grannes höga etiopiska pop. Det gjorde mig inget att jag alltid fick vika hans kläder i tvättstugan.
Nu har jag mellanlandat i förorten på väg till havet där jag hör hemma. Slottet fick min sommar, men augusti återstår.
Måtte den bli oändligt lång...
tisdag, augusti 04, 2009
Såsom en lilla My
"Jag har lärt mig att jag klarar av väldigt mycket." sa hon, och jag tänkte att är det nåt som är bra att veta om sig själv så är det just det.
Sen funderade jag på vad jag själv har lärt mig. Att människor reagerar olika under press, det har jag vetat länge, men vilken typ av reaktion som jag kan förhålla mig till bäst har jag inte riktigt haft koll på förut.
Man kan peka finger och räcka ut tungan.
Man kan bli kyligt överlägsen, förmer och högdragen, och säga arroganta saker.
Man kan börja storgråta och tycka synd om sig själv.
Man kan fnissa ironiskt och himla med ögonen.
Man kan sätta sig på andra.
Man kan sucka och stöna i märkbart smyg men ändå hålla masken utåt.
Man kan ryta till i rak och ocensurerad vrede, blåsa ut och sen vara som vanligt igen.
Man kan vända blicken inåt och analysera allt genom sin egen psykologiska förklaringsmodell.
Man kan vända allt ryggen och bara gå därifrån, utan ett ord.
Man kan vandra runt med ett stone-face där missnöjet anas genom tystnad.
Man kan tappa lust till allt, bli handfallen och bara stå där.
Man kan bli hysteriskt överenergisk.
Den som blåser ut är enklast att bemöta.
Det jag har svårast för är när nån sätter sig på en annan.
Allt annat däremellan är en del av att vara människa.
Sen funderade jag på vad jag själv har lärt mig. Att människor reagerar olika under press, det har jag vetat länge, men vilken typ av reaktion som jag kan förhålla mig till bäst har jag inte riktigt haft koll på förut.
Man kan peka finger och räcka ut tungan.
Man kan bli kyligt överlägsen, förmer och högdragen, och säga arroganta saker.
Man kan börja storgråta och tycka synd om sig själv.
Man kan fnissa ironiskt och himla med ögonen.
Man kan sätta sig på andra.
Man kan sucka och stöna i märkbart smyg men ändå hålla masken utåt.
Man kan ryta till i rak och ocensurerad vrede, blåsa ut och sen vara som vanligt igen.
Man kan vända blicken inåt och analysera allt genom sin egen psykologiska förklaringsmodell.
Man kan vända allt ryggen och bara gå därifrån, utan ett ord.
Man kan vandra runt med ett stone-face där missnöjet anas genom tystnad.
Man kan tappa lust till allt, bli handfallen och bara stå där.
Man kan bli hysteriskt överenergisk.
Den som blåser ut är enklast att bemöta.
Det jag har svårast för är när nån sätter sig på en annan.
Allt annat däremellan är en del av att vara människa.
lördag, augusti 01, 2009
Att skiljas är adjö en smula
Jag vet att jag har skrivit det här förut: det är viktigt med bra avslut.
Ett schysst och respektfullt avsked låter oss ha kvar de goda minnena resten av livet. En bra avslutningsceremoni får oss att glädjas över det som varit utan besk eftersmak i munnen.
Nu tittar jag snart upp mot himlen för sista gången och undrar det ska gå med utomhusföreställningen just idag. Sen skiljs vi åt; sångare, musiker, tekniker - riktigt bra människor hela bunten.
Måtte vi få ett fint avslut.
För det finns mycket gott att minnas.
Ett schysst och respektfullt avsked låter oss ha kvar de goda minnena resten av livet. En bra avslutningsceremoni får oss att glädjas över det som varit utan besk eftersmak i munnen.
Nu tittar jag snart upp mot himlen för sista gången och undrar det ska gå med utomhusföreställningen just idag. Sen skiljs vi åt; sångare, musiker, tekniker - riktigt bra människor hela bunten.
Måtte vi få ett fint avslut.
För det finns mycket gott att minnas.
torsdag, juli 30, 2009
Universe according to -
Människor kan vara solar eller planeter. Solarna drar till sig planeter, klot eller annan lös materia och är en trygg mittpunkt - en dragningskraft - en fixstjärna. Planeterna däremot cirkulerar runt om. Flyttar på sig. Ändrar bana. Byter perspektiv.
Jag är definitivt en planet. Kretsar någonstans oregelbundet långt ut, med ordentlig överblick och stort rörelseutrymme. Nej, jag trivs inte med att vara mittpunkt, fast det kan tyckas så just nu i jobbet. Jag vill inte stå still, inte stagnera. Jag drar inga till mig och håller ingen fast i tvingande omlopp.
Men skulle du vilja snurra runt med mig är du innerligt välkommen.
Försök bara aldrig hålla mig fast.
onsdag, juli 29, 2009
Onsdag 29 juli (så försvann även juli)
Natten blev lite för kort. Morgonen för tidig.
Jag drack ett glas vin när de andra sov och tänkte att nu börjar den stora summeringen. Utvärderingen. Kanske klagan. Det är bara att lyssna och lära, jag har ju själv alltid uttryckt mina åsikter utan att fega ur.
Nu dricker jag en kopp kaffe när de andra sover och funderar på vad jag ska göra efter det stora arbetets slut. Till ön, förstås. Men senare? Dra till Grekland och kraschlanda i första bästa solstol? Åka till London och se gatuartisterna vid Covent Garden? Ta med laptopen till Thailand, hyra en bungalow vid havet och bara skriva?
Allt är möjligt.
Det gäller bara att ha lust.
Jag drack ett glas vin när de andra sov och tänkte att nu börjar den stora summeringen. Utvärderingen. Kanske klagan. Det är bara att lyssna och lära, jag har ju själv alltid uttryckt mina åsikter utan att fega ur.
Nu dricker jag en kopp kaffe när de andra sover och funderar på vad jag ska göra efter det stora arbetets slut. Till ön, förstås. Men senare? Dra till Grekland och kraschlanda i första bästa solstol? Åka till London och se gatuartisterna vid Covent Garden? Ta med laptopen till Thailand, hyra en bungalow vid havet och bara skriva?
Allt är möjligt.
Det gäller bara att ha lust.
söndag, juli 26, 2009
· · · - - - · · ·
Var har man sin privata vrå här i livet? Var får man rulla ihop sig och bara vara den man är? I tanken? I den fysiska ensamheten? I hjärtat?
Var får jag ge utlopp för den heta kroppens längtan efter den där halsgropen som jag vill kyssa? Eller det mogna jagets nyfikenhet på ett samtal som jag inte vet om det existerar mer än i fantasin?
Var får jag svära över situationen jag inte rår på, men ändå stångar mig blodig mot? Vart ska min frustration och förtvivlan ta vägen - på vem ska jag själv kräkas över all skit som hamnar på mig?
Bloggen? Ja: min ventil.
Ord som dränerar. Bara lite - men ändå.
För just nu är det bitvis för djävligt. Då är det gott att skriva.
Och om några timmar ringer telefonen igen och jag är glad och duktig och problemlösande.
Var får jag ge utlopp för den heta kroppens längtan efter den där halsgropen som jag vill kyssa? Eller det mogna jagets nyfikenhet på ett samtal som jag inte vet om det existerar mer än i fantasin?
Var får jag svära över situationen jag inte rår på, men ändå stångar mig blodig mot? Vart ska min frustration och förtvivlan ta vägen - på vem ska jag själv kräkas över all skit som hamnar på mig?
Bloggen? Ja: min ventil.
Ord som dränerar. Bara lite - men ändå.
För just nu är det bitvis för djävligt. Då är det gott att skriva.
Och om några timmar ringer telefonen igen och jag är glad och duktig och problemlösande.
fredag, juli 24, 2009
Heja Uppfinnar-Jocke
Människans uppfinningsrikedom känner inga gränser.
För fyrtio år sen hoppade hon runt på månen. Sedan dess har internet och telefoni utvecklats i rasande fart och krympt avståndet mellan individ-individ. Organ kan bytas. Läppar och bröst kan göras större, magar mindre (viktig detalj i vår yt-fixerade nutid). Luften och havet mår visserligen inte så bra, men antagligen skulle vi fixa att åtgärda detta också, om det kändes tillräckligt viktigt (läs lönsamt).
Igår stötte jag på en Nödvändig Pryl. Igen! Ännu en slags månlandare, denna gång med mer vispliknande underrede, men utan att mötas i slutet om ni förstår hur jag menar.
Det är en huvudkrattare. Hårkillare. Skalpkittlare.
Och den är makalöst skön.
Nu behöver vi alltså inte längre pyssla med varandra! En schysst automatisk massagefotölj, en elektrisk fot-tryckare och så den här Yukain - och mitt liv är perfekt!
Så vad ska man med en livs levande partner till egentligen....
För fyrtio år sen hoppade hon runt på månen. Sedan dess har internet och telefoni utvecklats i rasande fart och krympt avståndet mellan individ-individ. Organ kan bytas. Läppar och bröst kan göras större, magar mindre (viktig detalj i vår yt-fixerade nutid). Luften och havet mår visserligen inte så bra, men antagligen skulle vi fixa att åtgärda detta också, om det kändes tillräckligt viktigt (läs lönsamt).
Igår stötte jag på en Nödvändig Pryl. Igen! Ännu en slags månlandare, denna gång med mer vispliknande underrede, men utan att mötas i slutet om ni förstår hur jag menar.
Det är en huvudkrattare. Hårkillare. Skalpkittlare.
Och den är makalöst skön.
Nu behöver vi alltså inte längre pyssla med varandra! En schysst automatisk massagefotölj, en elektrisk fot-tryckare och så den här Yukain - och mitt liv är perfekt!
Så vad ska man med en livs levande partner till egentligen....
torsdag, juli 23, 2009
6:48
vaknade jag av ett stark metalliskt ljud. Ett alarm.
Hm... tittar mig omkring.
Mobilen? Nej (svart). Datorn? Nej (avstängd). Någon annan apparat? Nej (har inga andra här).
Återstår: från mitt undermedvetna (fyllt av fantasier) eller från yttre rymden?
Jag tror på rymden. Ett tecken. Ett möte?
Något beamades in i mig.
Energi tror jag.
Varför sitter jag annars i köket fullt vaken och pigg efter fyra timmars sömn?
Hm... tittar mig omkring.
Mobilen? Nej (svart). Datorn? Nej (avstängd). Någon annan apparat? Nej (har inga andra här).
Återstår: från mitt undermedvetna (fyllt av fantasier) eller från yttre rymden?
Jag tror på rymden. Ett tecken. Ett möte?
Något beamades in i mig.
Energi tror jag.
Varför sitter jag annars i köket fullt vaken och pigg efter fyra timmars sömn?
Mitt mantra, från och med nu
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn nu.
Jag vill inte ha mera regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte ha regn.
Jag vill inte.
söndag, juli 19, 2009
Från ett hus vid havet
Lätt regn. Badade och öste Stumpan.
Nu kaffe vid köksbordet. Stilla sus i linden. Annars alldeles tyst.
Det är så otroligt rofyllt. Om en liten stund börjar släktkalaset och då kommer det att vara många goda vänner och bekanta i en av stugorna. Jag tycker om min släkt.
Sen till kvällen blir jag ensam i stockhuset igen. Det gör mig inget, jag är mycket trevlig att umgås med!
Men ändå.
Det börjar bli lite trist att vara själv.
Har nu slickat sår i två år - det räcker.
Därför funderar jag på att annonsera ut mig.
Kanske helt enkelt ordna en auktion:
"Lite sliten men mycket värdefull sak från 60-talet. Mjuk och varm i sin formgivning, vilja av stål. Kommer i set om två döttrar, diverse båtar, släktäga på ö i skärgården, stort intresse av sitt arbete och sitt eget skapande, går utmärkt att leka med, men måste vårdas med respekt och omtanke."
Har vi ett utgångsbud - någon?
lördag, juli 18, 2009
Nattfjäril
Det ekar ett skratt i mig. Minnet av en kväll bland goda människor. Inte många. Men bra. Levande.
Nu drar örttéet. Kylskåpet surrar. Himlen ljusnar. Och jag sitter i mitt andrahandskök och ser ut över kyrktornet och tänker att människor med liv ger så mycket glädje, så mycket rikedom. Vad spelar det för roll om vi har lite skavanker här och där? Vi är inte fläckfria, vi är långt ifrån perfekta, men vi ger och tar och vågar och drabbar.
Så gryr snart en ny dag med nya möjligheter, och du anar inte hur mycket som kan hända dig om du bara öppnar dina sinnen och låter det ske som skulle kunna ske.
Nu drar örttéet. Kylskåpet surrar. Himlen ljusnar. Och jag sitter i mitt andrahandskök och ser ut över kyrktornet och tänker att människor med liv ger så mycket glädje, så mycket rikedom. Vad spelar det för roll om vi har lite skavanker här och där? Vi är inte fläckfria, vi är långt ifrån perfekta, men vi ger och tar och vågar och drabbar.
Så gryr snart en ny dag med nya möjligheter, och du anar inte hur mycket som kan hända dig om du bara öppnar dina sinnen och låter det ske som skulle kunna ske.
torsdag, juli 16, 2009
Fantasi versus Ferlin
Jaha. Nähä. Inte det. Förstås. Så dum jag är.
Så ändras perspektivet och allt belyses från ett annat håll. Spegel spegel på väggen där... Bakvänt. Förvridet. Eller det riktiga?
Ändå: när tanken klarnar är det en ganska häftig upplevelse. Imorse vaknade jag med en förnimmelse - något jag ville, trodde, hoppades på. Nu har jag omtolkat. Aha-at. Det är nästan så att jag skrattar åt mig själv; hur kunde jag någonsin få för mig något annat?
Och jag går ut i verkligheten, mumlandes Ferlins gamla diktrad "mitt tak är någon annans golv"...
Så ändras perspektivet och allt belyses från ett annat håll. Spegel spegel på väggen där... Bakvänt. Förvridet. Eller det riktiga?
Ändå: när tanken klarnar är det en ganska häftig upplevelse. Imorse vaknade jag med en förnimmelse - något jag ville, trodde, hoppades på. Nu har jag omtolkat. Aha-at. Det är nästan så att jag skrattar åt mig själv; hur kunde jag någonsin få för mig något annat?
Och jag går ut i verkligheten, mumlandes Ferlins gamla diktrad "mitt tak är någon annans golv"...
onsdag, juli 15, 2009
En halvtimmes ledigt: då ringer telefonen!
(- i ett ärende som jag på alla sätt och vis bedömer inte ligger på mitt bord. )
Det var det där med hierarkier och översittarfasoner och nu är det gräddfiler som stör mig. Plus regn och bussar som går före utsatt tid och borttappade nycklar, arga hyresvärdar, oroliga musiker och pressade scentekniker.
Kanske platsbanken.se blir mitt nästa stopp helt enkelt...
Det var det där med hierarkier och översittarfasoner och nu är det gräddfiler som stör mig. Plus regn och bussar som går före utsatt tid och borttappade nycklar, arga hyresvärdar, oroliga musiker och pressade scentekniker.
Kanske platsbanken.se blir mitt nästa stopp helt enkelt...
måndag, juli 13, 2009
En fot in genom dörren?
Just när jag tänkte tanken att jag inte visste vad jag skulle skriva om idag ringde telefonen.
- Catarina.
- Hej! Det här är frun i huset förstår jag.
- Eh.... ja? (jag är ingen jävla fru)
- Men det var ju roligt! Jag hoppas att allt är bra så här på sommaren!
- ...joda.... (vad jag avskyr klämkäcka kommentarer)
- Jag tänkte fråga lite vad ni har för teveoperatör i huset.
- Eh... (ska han inte ens säga vad han heter?)
- Jo för jag ser att ni har Telenor här..
(har jag det? ja, nån av tjejernas mobiler förstås, själv har jag Telia, men det har han tydligen inte sett)
Sen slutar jag att lyssna.
Och gör det jag alltid gör. Håller min lilla föreläsning:
- Du ursäkta mig, du får inte ta det här personligt. Men nu är det så att du ringer och stör mig, och du har inte ens presenterat dig, jag vet inte vad du heter och du har inte frågat om du ringer olämpligt, eller ens haft en artig och respektfull attityd. Så nu ber jag dig avsluta det här samtalet med mig, för vad du än vill sälja eller förmedla till mig så är jag inte längre intresserad. Tack. Hej då.
Klick.
Nu dricker jag en kopp kaffe och funderar över vilken tv-operatör jag ska vända mig till, för tydligen har kabeltv-nätet upphört i huset, och jag måste ju kunna följa Prison Break på trean i höst...
- Catarina.
- Hej! Det här är frun i huset förstår jag.
- Eh.... ja? (jag är ingen jävla fru)
- Men det var ju roligt! Jag hoppas att allt är bra så här på sommaren!
- ...joda.... (vad jag avskyr klämkäcka kommentarer)
- Jag tänkte fråga lite vad ni har för teveoperatör i huset.
- Eh... (ska han inte ens säga vad han heter?)
- Jo för jag ser att ni har Telenor här..
(har jag det? ja, nån av tjejernas mobiler förstås, själv har jag Telia, men det har han tydligen inte sett)
Sen slutar jag att lyssna.
Och gör det jag alltid gör. Håller min lilla föreläsning:
- Du ursäkta mig, du får inte ta det här personligt. Men nu är det så att du ringer och stör mig, och du har inte ens presenterat dig, jag vet inte vad du heter och du har inte frågat om du ringer olämpligt, eller ens haft en artig och respektfull attityd. Så nu ber jag dig avsluta det här samtalet med mig, för vad du än vill sälja eller förmedla till mig så är jag inte längre intresserad. Tack. Hej då.
Klick.
Nu dricker jag en kopp kaffe och funderar över vilken tv-operatör jag ska vända mig till, för tydligen har kabeltv-nätet upphört i huset, och jag måste ju kunna följa Prison Break på trean i höst...
lördag, juli 11, 2009
Idag
- är en dag när jag vaknar utan kraft, lust, motivation.
Idag är en dag när jag är känslig för att någon skäller på mig.
Idag är en dag då jag behöver vara stark, glad, livfull, diplomatisk, flitig, arbetsför, utåtriktad, flexibel, snabb i tanke och handling, stabil.
Idag har jag lust att skita i allt.
Idag vill jag varken arbeta, umgås eller festa.
Och framför allt: idag är en dag det skulle behöva vara sol, molnfritt, vindstilla och varmt.
Idag är en dag när jag är känslig för att någon skäller på mig.
Idag är en dag då jag behöver vara stark, glad, livfull, diplomatisk, flitig, arbetsför, utåtriktad, flexibel, snabb i tanke och handling, stabil.
Idag har jag lust att skita i allt.
Idag vill jag varken arbeta, umgås eller festa.
Och framför allt: idag är en dag det skulle behöva vara sol, molnfritt, vindstilla och varmt.
fredag, juli 10, 2009
Nattlig chatt
Jag existerar i två verkligheter.
Mina fötter rantar runt på jorden (i går i höga klackar då jag behövde vara representativ men hindrades av ett ihållande regn). Fötterna bär upp det utseende som är jag, som jag inte tycker om, men som jag vet att jag måste bära med stolthet så att själen - betydligt vackrare - lyser igenom.
Där går jag och pratar och skrattar och reagerar och tar ansvar. Runt om mig olika personer i skilda sammanhang. De flesta tycker om mig. Några kramar mig, lutar sig mot mig, tar på mig.
Jag finns. Jag är människa bland människor.
Blod. Kött. Doft.
Så har vi skenvärlden. Där träffar du mig just precis nu. I sin faktiska form är jag ettor och nollor (det där har jag aldrig riktigt begripit), i sin omvandlade form är jag ord du nu registrerar, meningar du följer. Och här ser du mig bara precis som du vill se mig, för jag är luft och fantasi och kanske kanske en liten smula av min själ men absolut inget av min hud.
Så kom det sig att jag i natt pratade med en fullständig främling - i den andra verkligheten. (Även han ettor och nollor.) Tidigare på kvällen hade jag pratat med arbetskamrater som träffar mig i den första verkligheten.
Var vill jag vara?
Absolut i fast form.
Jag vill ha ögonkontakt.
Jag vill bli strykt över ryggen.
Jag vill klinga mitt glas mot en annans.
Det goda samtalet är A och O. Kommunikation. Och jag är lite förundrad över hur jag ändå kan sväva runt i cyberspace och möta främlingar.
Men allra helst vill jag vara Verklig.
Mina fötter rantar runt på jorden (i går i höga klackar då jag behövde vara representativ men hindrades av ett ihållande regn). Fötterna bär upp det utseende som är jag, som jag inte tycker om, men som jag vet att jag måste bära med stolthet så att själen - betydligt vackrare - lyser igenom.
Där går jag och pratar och skrattar och reagerar och tar ansvar. Runt om mig olika personer i skilda sammanhang. De flesta tycker om mig. Några kramar mig, lutar sig mot mig, tar på mig.
Jag finns. Jag är människa bland människor.
Blod. Kött. Doft.
Så har vi skenvärlden. Där träffar du mig just precis nu. I sin faktiska form är jag ettor och nollor (det där har jag aldrig riktigt begripit), i sin omvandlade form är jag ord du nu registrerar, meningar du följer. Och här ser du mig bara precis som du vill se mig, för jag är luft och fantasi och kanske kanske en liten smula av min själ men absolut inget av min hud.
Så kom det sig att jag i natt pratade med en fullständig främling - i den andra verkligheten. (Även han ettor och nollor.) Tidigare på kvällen hade jag pratat med arbetskamrater som träffar mig i den första verkligheten.
Var vill jag vara?
Absolut i fast form.
Jag vill ha ögonkontakt.
Jag vill bli strykt över ryggen.
Jag vill klinga mitt glas mot en annans.
Det goda samtalet är A och O. Kommunikation. Och jag är lite förundrad över hur jag ändå kan sväva runt i cyberspace och möta främlingar.
Men allra helst vill jag vara Verklig.
tisdag, juli 07, 2009
Ett leende
Var på väg, saker att göra. Lite tung i sinnet.
Då – ett leende.
Stod där, hungrig och hängig. Väntade.
Då - ett leende.
Kvar i den grå skymningen, trött och orkeslös.
Då, ett leende.
Leendet
som bränner hål
i varje regnmoln
och släpper in solen rakt i hjärtat.
Om inte annat så har jag fått det.
Då – ett leende.
Stod där, hungrig och hängig. Väntade.
Då - ett leende.
Kvar i den grå skymningen, trött och orkeslös.
Då, ett leende.
Leendet
som bränner hål
i varje regnmoln
och släpper in solen rakt i hjärtat.
Om inte annat så har jag fått det.
söndag, juli 05, 2009
Ett skepp i stormen
Du kan stå stadigt med båda fötterna på jorden. Grundad i dig själv. Rakryggad. Stolt.
Du kan gå med bestämda steg, nöta ner dina klackar och platta ut dina fotsulor. Målinriktad blick och medvetet vidvinkelseende.
Du kan arbeta flitigt, ivrigt, oförtrutet. Fylla i hålrum, skapa jämnvikt i obalans, stödja det som tippar, finna det som saknas och uppmuntra den som tvivlar.
Så en dag blåser någon på dig och du faller.
Och jag undrar: med vilken rätt får en människa ha synpunkter på en annan människas själ?
Du kan gå med bestämda steg, nöta ner dina klackar och platta ut dina fotsulor. Målinriktad blick och medvetet vidvinkelseende.
Du kan arbeta flitigt, ivrigt, oförtrutet. Fylla i hålrum, skapa jämnvikt i obalans, stödja det som tippar, finna det som saknas och uppmuntra den som tvivlar.
Så en dag blåser någon på dig och du faller.
Och jag undrar: med vilken rätt får en människa ha synpunkter på en annan människas själ?
torsdag, juli 02, 2009
Lockrop
Hallå? Juni? Vart tog du vägen?!
Snälla lilla juni, kom tillbaka.
Det var inte meningen att strunta i dig så där. Förlåt. Jag glömde binda en krans till ditt hår. Missade helt att lyssna på dina ljud; fåglarna - de lustfyllt kvittrande, längtande, lockande. Som jag.
Käraste juni, jag har varit dum. Jag tänkte aldrig på att ta in dina ljusa nätter, på riktigt. Se dig för den du är. Kom tillbaka är du snäll. Jag ber dig...
(inget svar)
Men titta. Här är juli. Ska vi lägga oss och älska i en skogsdunge, du och jag?
Snälla lilla juni, kom tillbaka.
Det var inte meningen att strunta i dig så där. Förlåt. Jag glömde binda en krans till ditt hår. Missade helt att lyssna på dina ljud; fåglarna - de lustfyllt kvittrande, längtande, lockande. Som jag.
Käraste juni, jag har varit dum. Jag tänkte aldrig på att ta in dina ljusa nätter, på riktigt. Se dig för den du är. Kom tillbaka är du snäll. Jag ber dig...
(inget svar)
Men titta. Här är juli. Ska vi lägga oss och älska i en skogsdunge, du och jag?
tisdag, juni 30, 2009
Sommarnattens leende
Jag vill inte gå och lägga mig. Det är för vackert. Det sitter för mycket kvar i kropp och sinne för att allt ska släckas ner och försvinna.
Jag håller mig vaken. Huden minns ännu Vänerns ljumma vatten. Jag simmade. Rakt mot Kinnekulle. Ögonen ler. Andningen är lugn. Livet nära och vibrerande.
Idag fick jag veta något jag inte visste förut. Det gjorde mig gott. Det finns min sanning och det finns din sanning, men kanske finns den där tredje sanningen ändå, den som renar blicken och avvärjer fantasierna. Och idag blev jag fullt och fast övertygad om att jag hade valt rätt.
Jag håller mig vaken. Huden minns ännu Vänerns ljumma vatten. Jag simmade. Rakt mot Kinnekulle. Ögonen ler. Andningen är lugn. Livet nära och vibrerande.
Idag fick jag veta något jag inte visste förut. Det gjorde mig gott. Det finns min sanning och det finns din sanning, men kanske finns den där tredje sanningen ändå, den som renar blicken och avvärjer fantasierna. Och idag blev jag fullt och fast övertygad om att jag hade valt rätt.
lördag, juni 27, 2009
Moment
Sakta sakta vaknar kroppen till liv. Jag går naken hemma - värmen flödar in från både öster och väster - och försöker sortera in mina papper, mina kläder och mig i själv i någon slags rimlig uppdelning mellan förnuft och känsla.
Tankarna vill inte riktigt gå i ledband längre. Klockan tickar på, plikterna kallar men jag lägger mig bara rakt ner på parkettgolvet och låter den lena vinden vandra över huden.
Det är lördag. Det är sol.
Och det är jag.
Tankarna vill inte riktigt gå i ledband längre. Klockan tickar på, plikterna kallar men jag lägger mig bara rakt ner på parkettgolvet och låter den lena vinden vandra över huden.
Det är lördag. Det är sol.
Och det är jag.
onsdag, juni 24, 2009
Kvällstankar, i all enkelhet
Funderar på det här med ålder. Är det viktigt? Är det bara en siffra, eller har siffran egentligen en betydelse? Vad gör åldern med en människa - och hur ser omgivningen på det här med antal levnadsår?
Till exempel: ett antal män i min bekantskapskrets är tillsammans med 15-20 år yngre kvinnor, men skulle jag kunna vara tillsammans med en - låt oss säga - 16 år yngre man?
Till exempel: ett antal män i min bekantskapskrets är tillsammans med 15-20 år yngre kvinnor, men skulle jag kunna vara tillsammans med en - låt oss säga - 16 år yngre man?
måndag, juni 22, 2009
Det är det där med belöningssystem
Jag känner mig rätt nöjd. Mår bra. Trött i kropp och sinne, men glad. Har hunnit, klarat av, fått till det, kanske till och med blivit en aning klokare, en gnutta mer erfaren och en smula bekräftad.
Var är då min belöning?
Sitter ensam och funderar på vad jag nu är värd. Ska jag öppna min finländska Minttu? Nej, dricker gör jag bara i vänners samvaro, inte ensam i skymningen. Ta en snus? Har ingen, förresten så har jag hostat tillräckligt och kan inte tänka mig något värre än tobak i kroppen. Shoppa lite? Haha vad jag är rolig, klockan är ju 23.26... Ta ett bad? Det var många år sen jag hade den möjligheten.
Ett glas Pro Viva Skogsbär med en isbit i.
Det vill jag ha.
I väntan på den där axeln att luta mig emot.
Var är då min belöning?
Sitter ensam och funderar på vad jag nu är värd. Ska jag öppna min finländska Minttu? Nej, dricker gör jag bara i vänners samvaro, inte ensam i skymningen. Ta en snus? Har ingen, förresten så har jag hostat tillräckligt och kan inte tänka mig något värre än tobak i kroppen. Shoppa lite? Haha vad jag är rolig, klockan är ju 23.26... Ta ett bad? Det var många år sen jag hade den möjligheten.
Ett glas Pro Viva Skogsbär med en isbit i.
Det vill jag ha.
I väntan på den där axeln att luta mig emot.
lördag, juni 20, 2009
Midsommardag
Förmiddagssolen letar sig in genom den lilla rutan i det gamla huset. På golvet, tätt intill varandra på en madrass ligger de två unga.
Rummet flödar av ljus.
Han blundar, kanske sover han ännu. Hon är vaken, ligger alldeles stilla och bara tittar på honom. Så börjar hon sakta stryka med fingertopparna över hans ansikte. Rita varje ansiktdrag.
Det är den vackraste bild av kärlek jag sett på mycket mycket länge.
Rummet flödar av ljus.
Han blundar, kanske sover han ännu. Hon är vaken, ligger alldeles stilla och bara tittar på honom. Så börjar hon sakta stryka med fingertopparna över hans ansikte. Rita varje ansiktdrag.
Det är den vackraste bild av kärlek jag sett på mycket mycket länge.
fredag, juni 19, 2009
Suck och stön
Jag fullkomligt avskyr hierarkier.
När vissa människor ser ner på andra, upplever sig själv som viktigare, smartare, snyggare eller bara helt enkelt mer värda. När det suckas för att någon (som placerats lägre ner på stegen) gör fel. När det himlas med ögonen om den som redan klassats som fåne yttrar sig eller det lilla föraktfulla leendet som uppstår i en mungipa då en annan människa gör något som bedöms vara barnsligt, löjligt, onödigt.
Jag gör konstant bort mig - om man vill kalla spontana skutt, skratt och infall för det. Jag tar alltid den svagares parti. Jag hamnar oftast hos barnen på en fest, och jag vägrar spela spelet som krävs för att komma upp i karriären.
Varför tänker jag på det här just nu? Kanske för att det har funnits lite stön i min närhet då och då. Men idag är det midsommar, och då finns inga hierarkier. Idag är vi alla små grodor.
När vissa människor ser ner på andra, upplever sig själv som viktigare, smartare, snyggare eller bara helt enkelt mer värda. När det suckas för att någon (som placerats lägre ner på stegen) gör fel. När det himlas med ögonen om den som redan klassats som fåne yttrar sig eller det lilla föraktfulla leendet som uppstår i en mungipa då en annan människa gör något som bedöms vara barnsligt, löjligt, onödigt.
Jag gör konstant bort mig - om man vill kalla spontana skutt, skratt och infall för det. Jag tar alltid den svagares parti. Jag hamnar oftast hos barnen på en fest, och jag vägrar spela spelet som krävs för att komma upp i karriären.
Varför tänker jag på det här just nu? Kanske för att det har funnits lite stön i min närhet då och då. Men idag är det midsommar, och då finns inga hierarkier. Idag är vi alla små grodor.
tisdag, juni 16, 2009
And the rest is silence
Otroligt besvärlig det här.
Att hålla tyst.
Samtidigt: att försöka få fram ljud.
Med största möjliga ansträngning drar jag in luft och pressar fram ett dovt ljud genom slemhindret i luftrören. Allra helst skulle jag tiga helt - men hur? Hur svarar man till exempel i telefon utan att prata? (Provade visslingar, men det var ingen som förstod.)
Jag drogar mig på nätterna med stark hostmedicin (tack mamma) så jag sover gott. Men sen står jag dubbelvikt och hostar i en kvart när jag vaknat och allt ska upp, ut, fram i ljuset.
Var det nån som sa "Stanna hemma. Gå och lägg dig igen"?
Nej, det där sista hörde jag nog inte...
Att hålla tyst.
Samtidigt: att försöka få fram ljud.
Med största möjliga ansträngning drar jag in luft och pressar fram ett dovt ljud genom slemhindret i luftrören. Allra helst skulle jag tiga helt - men hur? Hur svarar man till exempel i telefon utan att prata? (Provade visslingar, men det var ingen som förstod.)
Jag drogar mig på nätterna med stark hostmedicin (tack mamma) så jag sover gott. Men sen står jag dubbelvikt och hostar i en kvart när jag vaknat och allt ska upp, ut, fram i ljuset.
Var det nån som sa "Stanna hemma. Gå och lägg dig igen"?
Nej, det där sista hörde jag nog inte...
söndag, juni 14, 2009
Ett svartvitt fotografi
Där var ett svartvitt fotografi. En grupp glada arbetskamrater riktade rakt mot kameran. Och där till höger stod hon och han; hon i långkjol och väst, lockig och charmig - han lång och vacker, i jeans och kavaj, lite allvarligare. De höll varandra i handen.
Jag log. Det var så länge sen, jag hade glömt bort.
Åren innan det nötande grubbleriet. Åren innan de stora kastbyarna mellan kärlek och krig. Tiden då tilliten ännu inte malts ner av suckar, misstänksamhet eller svartsjuka.
Och jag hade kunnat plocka fram mitt hjärta än en gång och lägga det där och då i hans hand igen.
Jag log. Det var så länge sen, jag hade glömt bort.
Åren innan det nötande grubbleriet. Åren innan de stora kastbyarna mellan kärlek och krig. Tiden då tilliten ännu inte malts ner av suckar, misstänksamhet eller svartsjuka.
Och jag hade kunnat plocka fram mitt hjärta än en gång och lägga det där och då i hans hand igen.
lördag, juni 13, 2009
Nu jäklar ska här röjas!
En i gymnasiet, en som börjar högstadiet efter sommaren. På varsin sida lådan full av damm. Och mängder av leksaker från förr.
- Åååååå den här! Den kommer jag ihåg!
- Och titta, den som jag brukade leka med!
- Min Jane-docka! Var är hatten? Var är skorna?
Ögon och händer hittar fler ljusa minnen, flicksjälar flyger iväg och mamman tänker att hon kanske inte erbjöd en så taskig barndom ändå.
Sen sorteras allt i tre högar:
* sunk det vill säga släng
* fint som går att ge bort till småkusiner
* sparas för att det inte går att slita sig loss
Den sista högen blir rätt stor ändå.
- Åååååå den här! Den kommer jag ihåg!
- Och titta, den som jag brukade leka med!
- Min Jane-docka! Var är hatten? Var är skorna?
Ögon och händer hittar fler ljusa minnen, flicksjälar flyger iväg och mamman tänker att hon kanske inte erbjöd en så taskig barndom ändå.
Sen sorteras allt i tre högar:
* sunk det vill säga släng
* fint som går att ge bort till småkusiner
* sparas för att det inte går att slita sig loss
Den sista högen blir rätt stor ändå.
fredag, juni 12, 2009
tillstånd
ibland
men bara ibland
vill jag backa bandet
gå baklänges i mina fotspår
göra om, göra nytt, göra bra igen
ibland vill jag fråga dig om du nånsin saknar mig
men bara ibland
vill jag backa bandet
gå baklänges i mina fotspår
göra om, göra nytt, göra bra igen
ibland vill jag fråga dig om du nånsin saknar mig
onsdag, juni 10, 2009
Janis och jag
Vi är båda lika rufsiga i håret och bleka i hyn.
Vi knarkar lite, båda två. Jag projekt-knarkar och drogar mig dessutom gärna med Vicks Blå Liquid Centre när jag får tag i dessa i en affär.
Vi vrålar ut smärtan och frustrationen i musikaliska utbrott, för att däremellan gå in i oss själva, i en slags inåtvänd nynnande monolog.
Och vi har på oss balla kläder.
Eller rättare sagt, jag har idag gjort ett undantag från Varumärke Svart och satt på mig en 70-tals top. Skitsnygg. I teorin. Det återstår att se om jag kommer känna mig utklädd resten av dagen...
Vi knarkar lite, båda två. Jag projekt-knarkar och drogar mig dessutom gärna med Vicks Blå Liquid Centre när jag får tag i dessa i en affär.
Vi vrålar ut smärtan och frustrationen i musikaliska utbrott, för att däremellan gå in i oss själva, i en slags inåtvänd nynnande monolog.
Och vi har på oss balla kläder.
Eller rättare sagt, jag har idag gjort ett undantag från Varumärke Svart och satt på mig en 70-tals top. Skitsnygg. I teorin. Det återstår att se om jag kommer känna mig utklädd resten av dagen...
tisdag, juni 09, 2009
Rusningstrafik
Hon låg raklång på Stockholms central och tittade upp mot duvorna i taket. Runt om satt en grupp människor, pratade stilla, höll i en hand, strök över pannan.
Jag passerade, ilandes mellan punkt A och B, men såg hastigt scenen i ögonvrån. Och det sa klick i mage-bröst-huvud.
Med stenhård disciplin och osviklig självkontroll gick jag vidare, fast hela mitt jag skrek efter att bara lägga sig ner. Just så där. Mitt bland alla människor. Mitt i all rörelse.
Det var länge sen nån satt vid min sida och strök en hand.
Jag passerade, ilandes mellan punkt A och B, men såg hastigt scenen i ögonvrån. Och det sa klick i mage-bröst-huvud.
Med stenhård disciplin och osviklig självkontroll gick jag vidare, fast hela mitt jag skrek efter att bara lägga sig ner. Just så där. Mitt bland alla människor. Mitt i all rörelse.
Det var länge sen nån satt vid min sida och strök en hand.
söndag, juni 07, 2009
Skapelsens krona? Aldrig.
Nu har jag till sist bestämt mig för vem som får min röst idag. Surfade runt på nätet och läste artiklar, och där dök en person upp som jag skulle kunna lita på, med en ideologi som jag tror på. (Däremot visste jag hela tiden att jag tänkte rösta ja till EU, då för länge sen. Framför allt för freden. Och balansen.) Så får det bli.
Men ännu sitter jag i ett hus vid havet. Långt från valstress och eldiga brandtal. Solen glittrar över viken. Löven vaggas av junivinden. Herr skata trippar försiktigt fram och snor mitt lin. Småfåglarna sjunger för mig, men måsarna har tystnat. Jag tror att de fryser.
Mänsklig lort luktar dynga. Vi är ett med den natur som bär oss.
Säg aldrig något annat.
TAGS EU, EU-valet
Men ännu sitter jag i ett hus vid havet. Långt från valstress och eldiga brandtal. Solen glittrar över viken. Löven vaggas av junivinden. Herr skata trippar försiktigt fram och snor mitt lin. Småfåglarna sjunger för mig, men måsarna har tystnat. Jag tror att de fryser.
Mänsklig lort luktar dynga. Vi är ett med den natur som bär oss.
Säg aldrig något annat.
TAGS EU, EU-valet
fredag, juni 05, 2009
Cecilia
Hon stod vid spelautomaten med en öl i handen.
- Hur går det för dig?
- Nej fan, jag förlorar. Trehundra spänn. Spöket kommer att slå ihjäl mig.
Spöket var hennes kille. Han hade stått utanför fönstret med en systembolagskasse i varje hand och skakat på huvudet. Nu var han borta.
- Han väntar på mig hemma. Fan, han kommer döda mig.
- Det tror jag inte. Var glad att du har nån som väntar på dig. Som bryr sig.
- Du, vad heter du?
- Catarina.
- Vet du, jag har sex barn. Sex barn!
Lite senare, när jag skulle gå, kom hon ut till mig. Hon hade druckit några öl till.
- Bara till dig ska jag säga det här. Jag hatar mitt liv. Jag ska sluta det. Först ska jag ta ihjäl en annan och sen mig själv.
Hon grät. Hon, sexbarnsmamman från Chile som polisen sätter i häkte när hon har druckit för mycket. Jag la armen runt henne och sa: Du har sex anledningar att leva. Och du har ett val. Det är ditt liv, ingen annans.
För en sekund såg hon mig rakt in i ögonen. Spiknykter. Sen fick hon syn på en man en bit bort och började skrika.
- Hörrdu, din jävel! Jag ska döda dig!
Hon sprang dit. Jag såg på hennes rygg en lång stund innan jag gick hem.
- Hur går det för dig?
- Nej fan, jag förlorar. Trehundra spänn. Spöket kommer att slå ihjäl mig.
Spöket var hennes kille. Han hade stått utanför fönstret med en systembolagskasse i varje hand och skakat på huvudet. Nu var han borta.
- Han väntar på mig hemma. Fan, han kommer döda mig.
- Det tror jag inte. Var glad att du har nån som väntar på dig. Som bryr sig.
- Du, vad heter du?
- Catarina.
- Vet du, jag har sex barn. Sex barn!
Lite senare, när jag skulle gå, kom hon ut till mig. Hon hade druckit några öl till.
- Bara till dig ska jag säga det här. Jag hatar mitt liv. Jag ska sluta det. Först ska jag ta ihjäl en annan och sen mig själv.
Hon grät. Hon, sexbarnsmamman från Chile som polisen sätter i häkte när hon har druckit för mycket. Jag la armen runt henne och sa: Du har sex anledningar att leva. Och du har ett val. Det är ditt liv, ingen annans.
För en sekund såg hon mig rakt in i ögonen. Spiknykter. Sen fick hon syn på en man en bit bort och började skrika.
- Hörrdu, din jävel! Jag ska döda dig!
Hon sprang dit. Jag såg på hennes rygg en lång stund innan jag gick hem.
Torsdag
Stod två timmar i en kyrka och pratade om tillit och försoning. Nej, jag är inte präst, jag är regissör! Men kanske våra yrken har vissa likheter ändå. Vi vill berätta något för människor, röra vid deras inre.
Men jag berättar i lag. Och aldrig från en predikstol.
Men jag berättar i lag. Och aldrig från en predikstol.
onsdag, juni 03, 2009
Tänk att vara kung.
Alla är glada, barnen viftar med flaggor, solen skiner, flygplanet brakar förbi i en ljudlig salut, värdar och vakter följer varje steg, banar väg. Dagen är schemalagd i detalj, till och med toalettbesöken. Omgivningen visar värme och respekt. Artigt och vänligt sägs ett Ers Majestät, men aldrig med darr på rösten - för han är ju kung, inte diktator.
- Är det du som är Kevin Costner? frågade jag livvakten.
Han skrattade och berättade att hans arbete inte var det minsta glamoröst. Det bestod mest i att vänta.
Senare på dagen kallade en av musikerna mig för "lilla märkliga människa". Leendes. Jag tror att det var en komplimang jag fick.
- Är det du som är Kevin Costner? frågade jag livvakten.
Han skrattade och berättade att hans arbete inte var det minsta glamoröst. Det bestod mest i att vänta.
Senare på dagen kallade en av musikerna mig för "lilla märkliga människa". Leendes. Jag tror att det var en komplimang jag fick.
tisdag, juni 02, 2009
Vad ska jag egentligen skriva om???
En vän har påpekat för mig att jag gärna räknar upp hur mycket jag jobbar, hur duktig jag är, hur mycket jag presterar. En annan, en kärlek, sa att jag liksom alla korta människor har ett stort hävdelsebehov.
De har säkert båda beskrivit en del av sanningen. Å andra sidan är bloggandet en slags dagbok, och periodvis gör jag inte mycket mer än arbetar. Jag har själv glädje av att läsa om det jag en gång gjort, långt efteråt.
Men jag ska skärpa mig - jag lovar! Skriva om politik kanske? Jag som inte bestämt mig för hur jag ska rösta på söndag... Matrecept? Hm. Wok-variationer möjligen. Mode då? Nej - ett provrum är definitivt den miljö jag trivs allra sämst i. Viktminskning? Det skulle jag behöva. Men inte skriva om, utan praktisera.
Dikter och noveller.
Betraktelser och funderingar.
Tankar och upplevelser.
Så får det bli. Om inte du har önskemål om något annat.
Och så här skriver andra om EU-valet, matlagning, mode, bantning
De har säkert båda beskrivit en del av sanningen. Å andra sidan är bloggandet en slags dagbok, och periodvis gör jag inte mycket mer än arbetar. Jag har själv glädje av att läsa om det jag en gång gjort, långt efteråt.
Men jag ska skärpa mig - jag lovar! Skriva om politik kanske? Jag som inte bestämt mig för hur jag ska rösta på söndag... Matrecept? Hm. Wok-variationer möjligen. Mode då? Nej - ett provrum är definitivt den miljö jag trivs allra sämst i. Viktminskning? Det skulle jag behöva. Men inte skriva om, utan praktisera.
Dikter och noveller.
Betraktelser och funderingar.
Tankar och upplevelser.
Så får det bli. Om inte du har önskemål om något annat.
Och så här skriver andra om EU-valet, matlagning, mode, bantning
måndag, juni 01, 2009
En förortsbos bekännelse
Nej.
Jag skulle inte vilja bo mitt i stan.
Tvingas lägga mig i en park om jag ville ha en naturupplevelse.
Jag vill ha vattnet och skogen och ängen alldeles intill mig. Ljud av vågor och måsar.
Det har jag, på ön. När jag åkt till dit. Öppnar den gnisslande trädörren och ser rakt ut över sluttningen ner mot ängen och linden. Där växte en gång den så vackra trädgården, den som drog till sig besökare från när och fjärran. Nu finns bara sockeln till ett solur och en övervuxen stentrappa kvar. Några steg förbi den korstimrade knuten och jag ser havet. Berget under mina fötter. Min lilla brygga där nere. Klättrar upp på kullen där en styckad tomt väntar på sitt undantag och ser horisonten i sundet.
Men även förorten där jag bor har natur. Trots pendeltåg och inglasad galleria! Tio minuter åt ena hållet och jag är ute på det enorma fältet med grusvägar och sjöar och gårdar och skog skog skog. Tio minuter åt det andra och jag hittar ett välvårdat bad vid Mälaren.
Där tillbringar jag min söndag.
Fyra segelbåtar med slaka segel, en kanotist, en vattenskideåkare, ett antal simmare (varför tog jag ingen baddräkt?), grillande vuxna, vollybollstävlande unga och lekande barn. Här finns gott om plats för alla.
Ingen smörjer min rygg, men det gör inget.
Jag trivs bra i ensamheten.
Jag kan höra mig själv tänka.
Jag skulle inte vilja bo mitt i stan.
Tvingas lägga mig i en park om jag ville ha en naturupplevelse.
Jag vill ha vattnet och skogen och ängen alldeles intill mig. Ljud av vågor och måsar.
Det har jag, på ön. När jag åkt till dit. Öppnar den gnisslande trädörren och ser rakt ut över sluttningen ner mot ängen och linden. Där växte en gång den så vackra trädgården, den som drog till sig besökare från när och fjärran. Nu finns bara sockeln till ett solur och en övervuxen stentrappa kvar. Några steg förbi den korstimrade knuten och jag ser havet. Berget under mina fötter. Min lilla brygga där nere. Klättrar upp på kullen där en styckad tomt väntar på sitt undantag och ser horisonten i sundet.
Men även förorten där jag bor har natur. Trots pendeltåg och inglasad galleria! Tio minuter åt ena hållet och jag är ute på det enorma fältet med grusvägar och sjöar och gårdar och skog skog skog. Tio minuter åt det andra och jag hittar ett välvårdat bad vid Mälaren.
Där tillbringar jag min söndag.
Fyra segelbåtar med slaka segel, en kanotist, en vattenskideåkare, ett antal simmare (varför tog jag ingen baddräkt?), grillande vuxna, vollybollstävlande unga och lekande barn. Här finns gott om plats för alla.
Ingen smörjer min rygg, men det gör inget.
Jag trivs bra i ensamheten.
Jag kan höra mig själv tänka.
söndag, maj 31, 2009
Nature morte (et vivante)
Båt i sjön! Sommardag!
Herbret har stått orört sen oktober, men allt är sig likt. Utanpå.
Linet som jag drevat stockarna med har dragits ut och norpats av ivrig fågelnäbb. Det bjuder jag på - gissar att det är ett inspirerande byggmaterial för en arkitekturintresserad skata.
Inne i huset är det lätt kaos. Det har ramlat ner saker från hyllor, en lampa är vält. Inget trasigt eller tråkigt, bara lite dramatiskt. Och till slut hittar jag högen av dun och fjädrar på ett golv. Stackars fågel som har flugit in genom skorstenen och sedan aldrig hittat ut. Inte ett enda fjuttigt skelettben har mössen lämnat kvar, bara det där som skulle fastnat i halsen.
Står där länge och känner fågelns dödsångest i min bröstkorg. Sen inleds Operation Städning. Fyra timmar senare är allt rent och dammat och desinficerat och rensat och vädrat. Stumpan har fått ny bottenfärg och dasset är tipp-topp.
På kvällen, tillbaka i stan, grillar jag entrecôte med vänner.
Plötsligt blir jag biten av en mygga.
Ja! Naturen lever.
Och nu är sommaren här. På riktigt.
Herbret har stått orört sen oktober, men allt är sig likt. Utanpå.
Linet som jag drevat stockarna med har dragits ut och norpats av ivrig fågelnäbb. Det bjuder jag på - gissar att det är ett inspirerande byggmaterial för en arkitekturintresserad skata.
Inne i huset är det lätt kaos. Det har ramlat ner saker från hyllor, en lampa är vält. Inget trasigt eller tråkigt, bara lite dramatiskt. Och till slut hittar jag högen av dun och fjädrar på ett golv. Stackars fågel som har flugit in genom skorstenen och sedan aldrig hittat ut. Inte ett enda fjuttigt skelettben har mössen lämnat kvar, bara det där som skulle fastnat i halsen.
Står där länge och känner fågelns dödsångest i min bröstkorg. Sen inleds Operation Städning. Fyra timmar senare är allt rent och dammat och desinficerat och rensat och vädrat. Stumpan har fått ny bottenfärg och dasset är tipp-topp.
På kvällen, tillbaka i stan, grillar jag entrecôte med vänner.
Plötsligt blir jag biten av en mygga.
Ja! Naturen lever.
Och nu är sommaren här. På riktigt.
torsdag, maj 28, 2009
Philippe
Om hennes liv hade varit en fransk film skulle hon vara brunbränd och smal med en liten stark kropp och varma, djupa ögon i vilka det brann en modig låga. Hon skulle vara i medelåldern, ensam med vuxna barn, helt lugn i förvissningen om att hon inte saknade något. Hennes andning skulle vara lugn, hennes blick stadig, hennes hållning stolt.
Och en dag skulle hon skulle resa iväg, söderut, för att vandra bakåt i sina egna fotspår.
Om hennes liv vore en fransk film skulle hon kliva av i den lilla staden på Atlantkusten där hon tillbringat en sommar som 16-åring, vandra planlöst utmed gator och strandkant och plötsligt, längst ut på klipporna, se en man stå ensam och se ut över havet. Hon skulle omedelbart känna igen honom.
Om det vore en film, då skulle han sakta vända sig om, och deras blickar skulle mötas, precis som den kvällen på torget, där de stod på varsin sida om den stora flammande elden, och han skulle sträcka sin hand mot henne, precis som den gången för 30 år sen, och säga:
-Vien…
Om det vore så, då skulle de slå sig ner vid havet och samtala om den sommaren, minnas hur de sjungit, letat snäckor, jagat varandra genom vågbrus, kyssts under stjärnhimlar. Hur han en varm natt hade tagit två grässtrån och först bundit ihop dem, för att sedan visa hur de båda brast när han drog dem åt olika håll, och sedan istället tvinnat två nya strån runt varandra och visat att de fortfarande höll ihop, även när han försökte dra isär dem, och på så sätt berättat för henne - flickan från norden - hur han såg på skillnaden mellan äktenskap och en relation utan giftermål.
- Kärleken måste man vara rädd om, hade han sagt, men om vi är sammanknutna kanske vi glömmer det, och då går vi sönder.
De skulle minnas hur han sista kvällen mjukt hade viskat att nästa sommar, när hon kom tillbaka, då ville han älska med henne, och hon hade gråtit av glädje över att han inte tvingat henne nu, och samtidigt av smärta för att det var så oändligt långt tills de skulle ses igen.
Sedan skulle de prata om hur de skrev till varandra under hösten, om brevet där han tröstat henne för hennes morfars död - om brevväxlingen som tagit slut strax efter han åkt in i lumpen och hon skulle erkänna sin tonårsfantasi; ångesten och oron över att han hade dött där och då. Och hon skulle i hans ansikte alltid se den vackraste man hon någonsin mött, han med sina klarblå ögon, sitt svarta lockiga hår och den mjuka munnen som alltid bar ett leende.
Om hennes liv hade varit en fransk film hade de båda sedan plötsligt svepts bort av en enorm flodvåg, och de hade drunknat tillsammans - sammanflätade likt två grässtrån, tätt intill varandra i en hungrig omfamning där 30-års sökande efter den första kärleken, den som aldrig lämnat någon av dem, äntligen mättades.
Nu var inte hennes liv en fransk film.
Det var svensk vardag och hon drack sitt kaffe ensam medan hon väntade på att tvättstugan skulle bli ledig.
Och en dag skulle hon skulle resa iväg, söderut, för att vandra bakåt i sina egna fotspår.
Om hennes liv vore en fransk film skulle hon kliva av i den lilla staden på Atlantkusten där hon tillbringat en sommar som 16-åring, vandra planlöst utmed gator och strandkant och plötsligt, längst ut på klipporna, se en man stå ensam och se ut över havet. Hon skulle omedelbart känna igen honom.
Om det vore en film, då skulle han sakta vända sig om, och deras blickar skulle mötas, precis som den kvällen på torget, där de stod på varsin sida om den stora flammande elden, och han skulle sträcka sin hand mot henne, precis som den gången för 30 år sen, och säga:
-Vien…
Om det vore så, då skulle de slå sig ner vid havet och samtala om den sommaren, minnas hur de sjungit, letat snäckor, jagat varandra genom vågbrus, kyssts under stjärnhimlar. Hur han en varm natt hade tagit två grässtrån och först bundit ihop dem, för att sedan visa hur de båda brast när han drog dem åt olika håll, och sedan istället tvinnat två nya strån runt varandra och visat att de fortfarande höll ihop, även när han försökte dra isär dem, och på så sätt berättat för henne - flickan från norden - hur han såg på skillnaden mellan äktenskap och en relation utan giftermål.
- Kärleken måste man vara rädd om, hade han sagt, men om vi är sammanknutna kanske vi glömmer det, och då går vi sönder.
De skulle minnas hur han sista kvällen mjukt hade viskat att nästa sommar, när hon kom tillbaka, då ville han älska med henne, och hon hade gråtit av glädje över att han inte tvingat henne nu, och samtidigt av smärta för att det var så oändligt långt tills de skulle ses igen.
Sedan skulle de prata om hur de skrev till varandra under hösten, om brevet där han tröstat henne för hennes morfars död - om brevväxlingen som tagit slut strax efter han åkt in i lumpen och hon skulle erkänna sin tonårsfantasi; ångesten och oron över att han hade dött där och då. Och hon skulle i hans ansikte alltid se den vackraste man hon någonsin mött, han med sina klarblå ögon, sitt svarta lockiga hår och den mjuka munnen som alltid bar ett leende.
Om hennes liv hade varit en fransk film hade de båda sedan plötsligt svepts bort av en enorm flodvåg, och de hade drunknat tillsammans - sammanflätade likt två grässtrån, tätt intill varandra i en hungrig omfamning där 30-års sökande efter den första kärleken, den som aldrig lämnat någon av dem, äntligen mättades.
Nu var inte hennes liv en fransk film.
Det var svensk vardag och hon drack sitt kaffe ensam medan hon väntade på att tvättstugan skulle bli ledig.
tisdag, maj 26, 2009
Jag är rik
Vännerna på gården bygger och skapar.
Här ska det bli replokal, vi har frilagt den gamla kospiltan, vi ska bara tvätta och olja in träet, och så ska ungdomarna få göra en graffitimålning på den här väggen. Och här uppe, tänk om man röjde bort allt från hela loftet, tog upp ett fönster här - vilket underbart rum det kan bli! De här byggfuttarna körde jag hit med lastbil förra veckan, jag ska slå ut väggen och höja taket och så blir det min verkstad, och här, kom ska jag visa, här ska vi bygga oss ett hus.
Eken, den lilla, har överlevt och börjar skjuta gröna skott. Fåren betar stilla eller vilar i skuggan under studsmattan. Den stora hunden skuttar runt huset, där sitter en man med bara fötter i solen, och jag bjuds på rårakor med lingon och fläsk.
Jag är en mycket rik människa som har tillgång till så fina vänner.
Här ska det bli replokal, vi har frilagt den gamla kospiltan, vi ska bara tvätta och olja in träet, och så ska ungdomarna få göra en graffitimålning på den här väggen. Och här uppe, tänk om man röjde bort allt från hela loftet, tog upp ett fönster här - vilket underbart rum det kan bli! De här byggfuttarna körde jag hit med lastbil förra veckan, jag ska slå ut väggen och höja taket och så blir det min verkstad, och här, kom ska jag visa, här ska vi bygga oss ett hus.
Eken, den lilla, har överlevt och börjar skjuta gröna skott. Fåren betar stilla eller vilar i skuggan under studsmattan. Den stora hunden skuttar runt huset, där sitter en man med bara fötter i solen, och jag bjuds på rårakor med lingon och fläsk.
Jag är en mycket rik människa som har tillgång till så fina vänner.
måndag, maj 25, 2009
Färg och form i Paris
Ljuset.
Den varmt vita stenen.
De ljusgröna och ljusbruna taken.
Och så artisteriet. Överallt.
Varje balkongräcke är ett konstverk.
Gatlyktorna likaså.
Vi gick i trappor.
Upp på höjder, bågar, kyrktak.
Vidderna vid våra fötter, vänligt välkomnande.
Och så åkte vi under jorden.
En kanalväg jag aldrig känt till.
Men även här letade sig ljuset in.
Fyra dagar i Paris.
En livstid i mitt hjärta.
onsdag, maj 20, 2009
"Stängt mellan hägg och syrén"
Blev ditt liv som du tänkte?
Är du stolt över dina val?
Befinner du dig där du vill vara?
För länge sen tänkte jag flytta till Paris.
Istället mötte jag den man som blev pappa till mina barn.
Det valet har jag aldrig ångrat.
Imorgon ska jag visa dotter M gatorna där jag sjöng och dansade sommar efter sommar på 80-talet. Ingen dator, inget jobb, telefonen avstängd - bara hon och jag och Paris i fyra dagar.
Så välkommen tillbaka nästa vecka!
Är du stolt över dina val?
Befinner du dig där du vill vara?
För länge sen tänkte jag flytta till Paris.
Istället mötte jag den man som blev pappa till mina barn.
Det valet har jag aldrig ångrat.
Imorgon ska jag visa dotter M gatorna där jag sjöng och dansade sommar efter sommar på 80-talet. Ingen dator, inget jobb, telefonen avstängd - bara hon och jag och Paris i fyra dagar.
Så välkommen tillbaka nästa vecka!
måndag, maj 18, 2009
Dagens Flum (?)
Det sägs att det är något som vi, var och en, måste lära oss. Ett slags uppdrag på den här resan mellan vaggan och graven.
Tillit kanske? A och O för varaktiga relationer - även med sig själv.
Ödmjukhet? Absolut. Ödmjukhet och tacksamhet förhöjer livskänslan.
Mod? Oj, svårt. Det är så personligt, dessutom. Men att bemästra sina rädslor är något av det viktigaste som finns.
Fördomsfrihet? Nödvändigt. Hur ska man annars kunna släppa fram sitt kreativa flow?
Uthållighet? Enormt viktigt i denna Quick Time tillvaro.
Tålamod? "Att vänta är det värsta bebin vet. Han tycker fem minuter är en evighet." läste jag högt ur en barnbok för mina flickor en gång. Är att orka vänta helt enkelt = att bli vuxen?
Jag vet vad jag har på schemat idag.
Vet du vad som står på ditt?
Tillit kanske? A och O för varaktiga relationer - även med sig själv.
Ödmjukhet? Absolut. Ödmjukhet och tacksamhet förhöjer livskänslan.
Mod? Oj, svårt. Det är så personligt, dessutom. Men att bemästra sina rädslor är något av det viktigaste som finns.
Fördomsfrihet? Nödvändigt. Hur ska man annars kunna släppa fram sitt kreativa flow?
Uthållighet? Enormt viktigt i denna Quick Time tillvaro.
Tålamod? "Att vänta är det värsta bebin vet. Han tycker fem minuter är en evighet." läste jag högt ur en barnbok för mina flickor en gång. Är att orka vänta helt enkelt = att bli vuxen?
Jag vet vad jag har på schemat idag.
Vet du vad som står på ditt?
söndag, maj 17, 2009
fredag, maj 15, 2009
Sisyfos och jag
Sisyfos och jag, vi har liksom blivit polare. Bästa vänner skulle man kunna säga. Vi förstår nämligen verkligen varandra till 100 %.
Ta disken till exempel. Jag lyfter upp den i köksskåpen, men det är som om den hela tiden rullar ner igen, tillbaka på diskbänken. I ett lätt kladdigt skick.
Eller återvinningslådan. Varje gång jag är säker på att allt har hamnat i rätt grön container är det som om allting halkar tillbaka ner i den röda hinken.
Tvätten... Upp i skåp, upp på galjar, men knappt har jag vänt ryggen till så ligger de där, strumporna och bomullströjorna, på nytt utspridda över badrumsgolvet.
Och så gruset i hallen: dammsugare fram, slurp in i röret, dammsugare bort, räkna till tio, knaster på hallgolvet.
Du Sisyfos, vad skulle hända om vi helt enkelt struntade i att rulla upp våra stenbumlingar? Vad sägs om att ta ett glas vin med mig på balkongen istället?
Ta disken till exempel. Jag lyfter upp den i köksskåpen, men det är som om den hela tiden rullar ner igen, tillbaka på diskbänken. I ett lätt kladdigt skick.
Eller återvinningslådan. Varje gång jag är säker på att allt har hamnat i rätt grön container är det som om allting halkar tillbaka ner i den röda hinken.
Tvätten... Upp i skåp, upp på galjar, men knappt har jag vänt ryggen till så ligger de där, strumporna och bomullströjorna, på nytt utspridda över badrumsgolvet.
Och så gruset i hallen: dammsugare fram, slurp in i röret, dammsugare bort, räkna till tio, knaster på hallgolvet.
Du Sisyfos, vad skulle hända om vi helt enkelt struntade i att rulla upp våra stenbumlingar? Vad sägs om att ta ett glas vin med mig på balkongen istället?
torsdag, maj 14, 2009
Uppfinningarnas moder
Besluten i mitt verksamhetsfält är tagna, allt vilar nu på ett nästan färdigorganiserat raster. 35 mil bort utövar mina praktikanter värdskap för slottet och operaprojektet. Vi har gått över i "den operativa fasen", och jag sitter i mitt hem och skriver texter till trycksaker mellan otaliga mail och telefonsamtal. En hög solrese-kataloger inspirerar; någon säljare är jag inte, jag måste helt enkelt sno idéer från andra...
Mitt i detta behöver jag en kopp kaffe. Som på alla andra arbetsplatser i hela Sverige. Men sen jag fick espressomaskinen i present för 4,5 år sen har jag gjort mig av med alla bryggare och trattar och kokkannor. Inte ens ett melitta-filter har jag glömt sortera bort.
Nååjåå.
Nöden har ingen lag:
Durkslag.
Hushållspapper.
Nymalda bönor.
Hett vatten.
Det blev helt ok!
Mitt i detta behöver jag en kopp kaffe. Som på alla andra arbetsplatser i hela Sverige. Men sen jag fick espressomaskinen i present för 4,5 år sen har jag gjort mig av med alla bryggare och trattar och kokkannor. Inte ens ett melitta-filter har jag glömt sortera bort.
Nååjåå.
Nöden har ingen lag:
Durkslag.
Hushållspapper.
Nymalda bönor.
Hett vatten.
Det blev helt ok!
onsdag, maj 13, 2009
Vårförälskelse
Jag är inte alls vacker, inte snygg, på sin höjd lite gullig. Ja, jag åldras; leken finns kvar i ögonen, men gråten, kampen och tiden har satt sina spår i kropp och hud.
Ändå. När solen värmer min panna känns det inte viktigt. Jag äter en glass med en vän på en parkbänk, jag ser de 25 körsbärsträden släppa ifrån sig skönheten och låta den virvla i luften innan den landar på bilrutorna eller trottoarkanten. Förgängligt. Naturligt. Levande. Träden är inte mindre vackra för att de skira rosa bladen nu trampas på av ivrigt handlande förortsbor.
Det fanns en tid när jag citerade Söderberg.
"Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv.
Varken skalet eller innanmätet.
Men jag ville inte vara någon annan."
Nu är jag rejält kär. I mig själv.
Ändå. När solen värmer min panna känns det inte viktigt. Jag äter en glass med en vän på en parkbänk, jag ser de 25 körsbärsträden släppa ifrån sig skönheten och låta den virvla i luften innan den landar på bilrutorna eller trottoarkanten. Förgängligt. Naturligt. Levande. Träden är inte mindre vackra för att de skira rosa bladen nu trampas på av ivrigt handlande förortsbor.
Det fanns en tid när jag citerade Söderberg.
"Jag tycker inte särdeles mycket om mig själv.
Varken skalet eller innanmätet.
Men jag ville inte vara någon annan."
Nu är jag rejält kär. I mig själv.
tisdag, maj 12, 2009
Saknad
Jo, jag saknar. När flickorna har gått till sina skolor är det alldeles tomt och tyst.
Så mycket för självständigheten och stå på egna ben och klara sig på egen hand. Jag vill inte vara beroende på något sätt, ändå fylls jag av ensamheten och längtan. Minnet av det goda, ja kicken jag fick, - lusten, njutningen, förtjusningen. Nu är det bara jag och min dator och en thékopp och tystnaden runt om oss och den lite sömniga blicken som letar sig ut genom en alldeles för patinerad fönsterruta, och den försiktiga frågan hur länge det här ska pågå, hur länge ska jag vara övergiven på det här viset.
Men det finns ett slut.
Den är ju bara på service,
min Gaggia Classic.
Så mycket för självständigheten och stå på egna ben och klara sig på egen hand. Jag vill inte vara beroende på något sätt, ändå fylls jag av ensamheten och längtan. Minnet av det goda, ja kicken jag fick, - lusten, njutningen, förtjusningen. Nu är det bara jag och min dator och en thékopp och tystnaden runt om oss och den lite sömniga blicken som letar sig ut genom en alldeles för patinerad fönsterruta, och den försiktiga frågan hur länge det här ska pågå, hur länge ska jag vara övergiven på det här viset.
Men det finns ett slut.
Den är ju bara på service,
min Gaggia Classic.
söndag, maj 10, 2009
Luft. Lättnad. Ljus.
Monsterveckorna är över. Framför mig ligger lediga helger: jag har ett hus med en glimt utsikt över horisonten att ta hand om. En båt att köra. En kropp att motionera. Och vänner att träffa.
På Åland gavs två alldeles strålande föreställningar av "Dido & Aeneas". Efter premiären lördag eftermiddag var jag helt omtumlad. Den nerv, den känsla som sångarna förmedlade drabbade djupt, och jag grät mig genom sista scenen. (Olikt mig. Jag brukar vara ganska distanserad till mina föreställningar när de väl börjar spelas för publik. Men i Mariehamns Stadshus var det magiskt, och ensemblen tog ett steg längre än på någon repetition. Publiken kände som jag. Det hände nånting stort där och då.)
Hann en sväng till Kastellholms slott och Jan Karlsgården för att dricka en kopp kaffe med de mina innan andra föreställningen.
Tillbaka till teatern. Grät igen. Stolt. Lättad. Imponerad. Lämnade det glädjeyra gänget och åkte till hotellet med M, där vi tätt intill varandra delade på godis och såg dålig humorshow på teve.
Och så idag, söndag. Vi tar en sväng till konstmuséet vid den forna målarkolonin, och jag blir igenkänd och insläppt, och vi får en alldeles privat visning. Innan färjan lämnar ön hinner vi en sväng till det gamla fiskelägret i Kärringsund.
Lägger mig raklång på en brygga.
Trött, men leende.
- Har du nånsin fotograferat rakt upp i luften? frågar min pappa.
- Nej, svarar jag.
Sen gör jag det.
På Åland gavs två alldeles strålande föreställningar av "Dido & Aeneas". Efter premiären lördag eftermiddag var jag helt omtumlad. Den nerv, den känsla som sångarna förmedlade drabbade djupt, och jag grät mig genom sista scenen. (Olikt mig. Jag brukar vara ganska distanserad till mina föreställningar när de väl börjar spelas för publik. Men i Mariehamns Stadshus var det magiskt, och ensemblen tog ett steg längre än på någon repetition. Publiken kände som jag. Det hände nånting stort där och då.)
Hann en sväng till Kastellholms slott och Jan Karlsgården för att dricka en kopp kaffe med de mina innan andra föreställningen.
Tillbaka till teatern. Grät igen. Stolt. Lättad. Imponerad. Lämnade det glädjeyra gänget och åkte till hotellet med M, där vi tätt intill varandra delade på godis och såg dålig humorshow på teve.
Och så idag, söndag. Vi tar en sväng till konstmuséet vid den forna målarkolonin, och jag blir igenkänd och insläppt, och vi får en alldeles privat visning. Innan färjan lämnar ön hinner vi en sväng till det gamla fiskelägret i Kärringsund.
Lägger mig raklång på en brygga.
Trött, men leende.
- Har du nånsin fotograferat rakt upp i luften? frågar min pappa.
- Nej, svarar jag.
Sen gör jag det.
torsdag, maj 07, 2009
Samtal
- Du, imorgon... Det kanske inte blir så roligt för dig. Jag måste träffa en kille och jobba lite med ljuset, vi ska programmera ljusbordet och lägga in tider för alla övergångar. Det kan ta några timmar. Sen kommer sångarna och då är det smink och påklädning, då finns det förstås mer för dig att titta på, men jag jobbar, och det kan tänkas att alla drar i mig och jag inte hinner ta hand om dig alls. Under kvällen är det genrep och jag måste koncentrera mig på vad som händer på scenen och sen ha genomgång med alla, och på lördag behöver jag vara redan klockan elva på teatern, så jag hinner inte visa dig så mycket av Åland, och...
- Du mamma. Jag är van vid sånt där.
- Du mamma. Jag är van vid sånt där.
onsdag, maj 06, 2009
Avgiftning
Min espressobryggare har lagt av.
Och samtidigt min energi, min skärpa, min ork.
Regnet utanför ger visst motiv för verksamhet i slowmotion, men jag borde kanske borsta håret i alla fall. Kanske till och med ta mig till ett café och beställa in en Latte Extra Ultraturbo Large Grande?
Eller nä.
Jag stannar nog inne ändå.
Och låter giftet lämna kroppen...
Och samtidigt min energi, min skärpa, min ork.
Regnet utanför ger visst motiv för verksamhet i slowmotion, men jag borde kanske borsta håret i alla fall. Kanske till och med ta mig till ett café och beställa in en Latte Extra Ultraturbo Large Grande?
Eller nä.
Jag stannar nog inne ändå.
Och låter giftet lämna kroppen...
måndag, maj 04, 2009
Några dar - flera år
Det rinner en tår nedför min kind.
Bara av trötthet.
Bara för att jag släppt efter.
Filmdagen på slottet, intensivt för-, under och efterarbete.
Femmans växel. Mitt i stormens öga.
Sen festen med alla vänner från förr, par om par.
Stiliga, smarta, glada.
Den självklara tvåsamheten. Och så jag.
Sist två-dagars kick-offen inför sommaren.
Projekterad, planerad, utförd.
Samtalet, det öppna, ärliga, när yrkesrollen hängts upp i hallen.
Skratten och nerverna. Konstnärs-själarna.
Den eviga väntan på projektets centralgestalt.
75 mil bakom minibussens ratt.
Hemma igen. Hur många nätter får jag sova i egen säng?
Fyra!
Middag serverad kl 23.06.
Öronsus och hjärnsudd.
Och innerst inne vill jag bara bli älskad.
Som alla andra människor på hela denna jord.
Bara av trötthet.
Bara för att jag släppt efter.
Filmdagen på slottet, intensivt för-, under och efterarbete.
Femmans växel. Mitt i stormens öga.
Sen festen med alla vänner från förr, par om par.
Stiliga, smarta, glada.
Den självklara tvåsamheten. Och så jag.
Sist två-dagars kick-offen inför sommaren.
Projekterad, planerad, utförd.
Samtalet, det öppna, ärliga, när yrkesrollen hängts upp i hallen.
Skratten och nerverna. Konstnärs-själarna.
Den eviga väntan på projektets centralgestalt.
75 mil bakom minibussens ratt.
Hemma igen. Hur många nätter får jag sova i egen säng?
Fyra!
Middag serverad kl 23.06.
Öronsus och hjärnsudd.
Och innerst inne vill jag bara bli älskad.
Som alla andra människor på hela denna jord.
lördag, maj 02, 2009
My (fairy) garden
Maj.
Dörrar öppnas, luft fyller varje rum, ljus flödar genom vinterlortiga fönsterrutor. Och det rotas och pysslas och gräves och fikas i var mans trädgård.
Först satt jag en stund på min ex-mans och hans nya familjs uteplats, i väntan på ett packande barn. Dagen efter vilade jag i en solstol i mina föräldrars paradis-trädgård. Och idag har jag mött honom som jag ville dela mitt liv med, och påmints om vårt atrium, vår gräsmatta, vår hallonbuske.
Jag har ingen trädgård längre. Jag äger ingen solstol mer. Jag vårdar ingen hallonbuske numera. Men jag öppnar min inglasade balkong mot solen, planterar växter i krukorna och sjunger stilla för mig själv. Känner ingen saknad. Inget missnöje. Ingen bitterhet.
Dessutom har jag köpt en båt idag.
Dörrar öppnas, luft fyller varje rum, ljus flödar genom vinterlortiga fönsterrutor. Och det rotas och pysslas och gräves och fikas i var mans trädgård.
Först satt jag en stund på min ex-mans och hans nya familjs uteplats, i väntan på ett packande barn. Dagen efter vilade jag i en solstol i mina föräldrars paradis-trädgård. Och idag har jag mött honom som jag ville dela mitt liv med, och påmints om vårt atrium, vår gräsmatta, vår hallonbuske.
Jag har ingen trädgård längre. Jag äger ingen solstol mer. Jag vårdar ingen hallonbuske numera. Men jag öppnar min inglasade balkong mot solen, planterar växter i krukorna och sjunger stilla för mig själv. Känner ingen saknad. Inget missnöje. Ingen bitterhet.
Dessutom har jag köpt en båt idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)