På begäran!

Min yngsta dotter vill att jag berättar något som hände häromdagen.

Vi skulle göra potatismos, hon och jag, och hade kommit till det moment när allt geggas ihop med varm mjölk. Jag tog elvispen och satte igång. Men på bunkens kanter fanns forfarande stora bitar av omosad kokt potatis, alltså hämtade jag helt enkelt en sked för att putta ner allt, liksom ner i smeten.

Jag brydde mig aldrig om att stänga av vispen. Vadå - jag är ju expert på parallella verksamheter.
Schwisch! Tre sekunder senare såg det ut så här:



Och jag kände stor tacksamhet över att jag i alla fall inte försökte putta potatis med fingrarna...

(Vill passa på att tacka dig M som lyckades trassla ut skeden!)

Tag äventyr

Avsked med djup suck, måndag kväll

Så tog ännu en säsong av Prison Break slut och jag är, som alltid, jäkligt imponerad av berättartekniken, manuset och vändningarna. Trodde jag skulle tröttna när allt började om från början i Panama-fängelset, men nej... jag fastnade igen.

Prison Break använder sig av framför allt två sätt att skapa ständig framåtrörelse: hinder och komplikation. Sedan är varje avsnitt fyllt av "säga A men inte B", cliffhangers, utmätt tid och planteringar av både objekt och människor som jag vet kommer att få en funktion längre fram, men förstår inte ännu hur. Och trots att jag känner mig rätt hemma på dramaturgi-fronten lyckas jag bli överraskad. Hela tiden.

Att sedan karaktärerna är utmejslade av skickliga skådespelare, att varje gestalt bär på en mörk hemlighet, att det kan komma långa scener av fördjupning och reflektion mitt i all action och att den jag "hejar på" värderar heder, etik och medmänsklighet högst, ja det får mig att sitta klistrad. Jag som aldrig annars lyckas följa en tv-serie.

Missat Prison Break? Serien fortsätter i höst.



Läs även andra bloggares åsikter om Prison Break

Hudlöst

Det är nånting med den nakna, sårbara människan som intresserar mig så oerhört. Avskalningen. Synliggörandet. Innehåll, inte yta.

Så jag köpte Noréns "En dramatikers dagbok", och redan nu, efter knappt tio sidor, känner jag mig fullständigt indragen. Lars Norén är kompromisslös, men hårdast mot sig själv. Eftersom han inte försöker behaga skriver han också inget annat än sin egen sanning (den som boken fått så mycket uppmärksamhet för, men som bara är en konsekvens av ett sätt att leva som människa bland andra människor.)

Mitt första möte med Norén var som tjugoåring. I min värlsbild var teater = sagor, bakgrundsmusik och glansiga kostymer, men så satt jag en kväll på Dramaten och fullständigt golvades av "Natten är dagens mor." Noréns text var som en biljardkula som sköts in i mitt intellekt och sprängde den prydliga pyramiden av ordning och reda.

Och jag vet att måste jag välja mellan försköning eller krass verklighet, omskrivning eller osminkad uppriktighet, så tar jag det senare.
Längtar redan till ikväll när jag får läsa vidare i den svarta dagboken...

Andra bloggar om Norén, En dramatikers dagbok

Nej, det finns inga garantier

Hon ville veta hur lång tid det tar. Hon ville höra exakt När det går över. Hon ringde för hon är i en känslomässig sträckbänk där även jag varit, och hon vet att jag överlevde.

Jag hade bara ett enda svar att ge: let it be.
Låt allt få plats. Krälar du så är det ok. Raggar du upp nån på krogen, låt det gå. Skrik, gråt, skratta, sup, hata, böna, förlåt eller förtvivla, men värdera inte och framför allt: stick inte huvudet i sanden. En kris är en kris är en kris är en kris är en -

Och den går över.
Men jag kan inte säga När.

Etikett livskris

Dit och tillbaka igen

Ska bara hit ett tag. Tillbaka imorgon!

Sagan om... III

Rödluvan på väg hem genom skogen.
Vargen, dyker upp bakom ett träd.

Vargen
Vart är du på väg, lilla vän?

Rödluvan
Hem. Min mamma väntar på mig.

Vargen
Ska du inte följa med mig istället?

Rödluvan
Nej, jag får inte.

Vargen
Gör som jag säger. Kom här!

Rödluvan
Rör mig inte – jag ropar på mamma!

Hon sparkar vargen på smalbenen. Då blir han rasande.

Vargen
Du din lilla jävla råtta! Jag ska visa dig vem det är som bestämmer.

Han tar stryptag runt Rödluvans hals.
Efter en stund rör hon sig inte mer.
Han lägger henne i bakluckan och kör iväg.

Sagan om... II

Törnrosa är ensam hemma. Föräldrarna åkt iväg någonstans och hon irrar planlöst runt i salarna. Så kommer hon till ett dunkelt rum.

Fen
Kom in min vän.

Törnrosa
Vad gör du?

Fen
Jag spinner en tråd. Gör något som ger resultat.

Törnrosa tittar på sländan och spinnrocken under tystnad.

Fen
Och du, vad gör du?

Törnrosa
Inget. Det finns inget att göra.

Fen
Har du svårt att finna en mening med allt?

Törnrosa
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

Fen
Sätt dig här och prova. Jag lovar att det kommer att göra dig lugnare.

Törnrosa går närmare. Den vassa nålen sticks in i armvecket.
Strax efter sprids ett leende över tonåringens bleka ansikte, innan hon försvinner in i dimman.

Sagan om... I

Snövit ligger i en säng.
Runt henne sju dvärgar. Svettiga. Trötter har sträckt ut sig på golvet.

Kloker
Om vi inte hade hittat henne hade hon varit död nu.

Butter
Vad skulle hon ut i skogen att göra från första början?

Trötter
Som om vi inte hade tillräckligt att ta hand om.

Blyger
Hon är i alla fall rätt söt där hon ligger.

Butter
Hon har inget här att göra.

Glader
Jaså? (skrattar) Så sa du inte nyss.

Butter
Lägg av.

Kloker
Tänk om hon hade blivit liggande där på marken.

Prosit
Hon kunde blivit sjuk.

Glader
Hon ska vara jävligt glad att vi råkade komma förbi.

Trötter
Men fan vad det tog på krafterna…

Toker
Kom igen grabbar, ni snackar för mycket. Vi knullar henne en gång till. Hon tigger om det, ser ni inte det?

Miroir

Den enda vettiga förstoringsspegel som finns i mitt liv är backspegeln i bilen. Där sitter jag och noppar mustasch och ögonbryn.
Det måste se ganska kul ut.

Etiketter: skönhetstips
;-)

Vissi Darte

Vissa dagar bara är som de är. Svårfångade. Obegripliga. Liksom svävande. Jag försöker inte ens förklara för mig själv varför det vilar ett stråk av melankoli över allt. Det kan vara våren. Eller minnena. Eller längtan.

Men ändå, sökare som jag är, tar jag ett spåkort, bara på skoj:
”Eremiten representerar insikter som uppstår när du tillbringar tid ensam med dig själv och dina tankar. Det finns stunder i ditt liv när isolation är nödvändig.”

Ner i jordhålan alltså?
Nej, jag tror jag håller mig kvar i dagsljuset.
Vissa dagar går över och blir nya dagar.

Jag dissar, alltså finns jag, Descartes

Två bottennapp på kort tid:

Usel film:
”Beowulf” från 2007, där bl a Anthony Hopkins lånat sin röst och sitt utseende till denna digitala slakt på ett av litteraturens stora verk: Beowulfkvädet från 900-talet, troligen skrivet av en engelsk munk.

I Zemeckis version möter vi en plastig hjälte som vrålar, knullar unga hovdamer och har ett sexpack som inga anabola i världen skulle kunna åstadkomma. Blodet sprutar, monstret dregglar och draken är i detta manus – naturligtvis – Beowulfs son. Kul komplikation, eller?



Dålig bok:
”En sorts kärlek” av Ray Kluun. Ok, temat är rörande och jag drabbades i slutet, men texten är ganska undermålig och innehållet ytterst irriterande. Snygg man i karriären har en hustru som får bröstcancer, varpå han ständigt bedrar henne (han har det jobbigt, stackaren). Värst blir det när den förstående älskarinnan träder in och ger tröst, sex, närhet. Hon som han kan prata med, hon som gör honom hel, som ser honom såsom han är värd att bli sedd – och som inte ställer ett enda krav. Kanske är detta varje mans dröm om kvinnan som hör till hans privata rum? Själv tror jag inte att hon finns.

Jag ska tänka mig för innan jag lägger ner mer pengar på något som på sin höjd kan leda till en sågning på nätet!

Andra bloggar om Beowulf, Kluun, bottennapp

Årlig PMS?

Det är nu jag minns varför jag valde humanistisk linje, en gång för länge sen. Just nu idag, när jag spänner min matematiska förmåga till det yttersta för att räkna ut diverse fastighetsskatter, uppskov från bostadsförsäljningar, återföringsbelopp och vilka siffror som ska stå i vilken ruta. Aldrig någonsin har jag deklarerat med bara ett kryss, så jag har en viss beredskap, men så här snårigt har det inte varit förut. Till och med den ekonom jag ringer upp svarar: ”Tyvärr, jag kan inget om uppskov, jag arbetar med företag…”

Och jag kan inte begripa att jag själv måste vara revisor och ekonomisk strateg på samma gång. Det finns ju datorer, register och en massiv byråkratisk apparat; staten vet väl redan allt om mina affärer? Varför kan inte även dessa siffror vara förtryckta? Så att jag kan gå ut i solen och njuta av våren istället?!

Jag biter ihop och tänker att det bor en detektiv i mig; en jäkel på slutledningar, analyser och logiska samband. Dessutom ligger det inte i min natur att ge upp.

Till sist tror jag att jag har fått till det. Tittar ut: solen har gått ner.
Skit också. Men det finns ju en söndag…

Fler än jag som skrivit om deklaration, byråkrati

Livet som nomad

Det finns runda och kantiga hem.

Jag har precis lämnat ett mjukt och följsamt andrahands-boende på min arbetsort och flyttat in en lägenhet där allt är väldigt trendigt stylat. Men hårt.

Så nu har jag blåmärke i pannan (bockade rakt in i vass vägghylla), på låret (gick emot fyrkantigt bord) och på ena foten (trampade på en skarp skohylla av stål).

Jag vänjer mig kanske.
Annars får jag börja madrassera, det går det med.



Andra bloggar om inredning

I strävan efter njutning...

Människans uppfinningsrikedom känner inga gränsen. Jag har just suttit i en enorm massagefotölj av mörkbrunt läder, som en relik från farfars gamla rökrum. Hårda kulor har löpt upp och ner utmed min ömma rygg. Jag blundade och låtsades att det var starka händer.

En kvart senare tog det förinställda programmet slut. Det var då jag hade velat säga: tack snälla du, men kan du inte trycka lite mer just här...

Jag har en vän i viken

Ibland får man kontakt. Vid en vik av Vänern satt en vän och tittade på mig. Länge. Trots kameraklick och försiktiga steg närmre i gruset.

Men det är sant. Jag är faktiskt inte ett dugg farlig.

Det ska böjas i tid!

På Kungliga Operan i Stockholm har man gjort ett snilledrag: en operakonsert för små, ja spädbarn. Sammetsbeklädda stolsrader ersatta av barnvagnar, nappar istället för pärlhalsband. Det är genialt, och operaälskaren inom mig jublar: ut i verkligheten, ut till människorna, ut ur fördomarna!

Själv leder jag arbetet med nyskriven opera på urgammalt slott. Också vi vill komma förbi det elitistiska; kom och njut, kom i seglaroverall om du vill, kom och hänförs av miljön, klangerna, orden och den enormt fysiska prestation den sjungande människa gör, mitt framför dina ögon.

Vi kommer inte att ackompanjeras av så mycket barnskrik, tror jag, men säkert en och annan svala.

Läs även andra bloggares åsikter om opera

Tuff dag

Idag tänker jag på förövare och offer. Jag är förbannad och förtvivlad på samma gång; hur kan en människa hota, skada, släcka ett barns liv?

Men känslan är så stark att orden inte räcker till. Ikväll tänder jag ett ljus för flickan som cyklade hem från fotbollsplanen, såsom alla barn ska kunna göra i trygghet.

Och här publicerar jag en bild av livet, det växande, det rörliga, det absolut nödvändiga.
Bilden är till henne.

Hit me!

Det är det där med Bollplank. Någon som skickar tillbaka det jag kastar ifrån mig - i en annan riktning än den jag förväntar mig. Eller sänder iväg något helt nytt som jag måste reagera på.

Det finns riktigt goda medspelare i min närhet, men det finns också många därute som signalerna studsar mot. Och det är lika roligt varje gång! Jag inspireras av andras tankar, ordlekar och associations- förmågor, jag är en mix av en vettexduk som suger åt mig och en ficktjuv som nappar till mig. Och liksom en orm växer jag alltid några centimeter när själen fått ny näring.

Så främmande och kända läsare och vänner; backhand eller forward spelar ingen roll, men bolla gärna tillbaka. Mail. Kommentarer. Eller så bygger vi fantasihistorier tillsammans på facebook. Skulle vi sedan ses irl någon gång så kan vi diskutera stort och smått en hel dag, eller bara vara tysta.

För i tystnaden pågår livet allra tydligast.

Grön bubbla

Idag kände jag mig som damen i Kieslowskis "Trikoloren" filmerna. Jag fick sträcka mig rejält på tå för att nå upp till hålet i glasåtervinningsbubblan.

Så måste det vara att vara ett barn. Från och med idag ska jag hålla ögon öppna för ett se om någon behöver min hjälp. Trots att jag inte har så mycket att erbjuda på nå-högt fronten.

Och kanske en dag får jag själv lite handräckning?
Vad enkelt det vore om alla kunde fungera så mot varandra.

Sex ords romaner

Hemmingways är berömd: "For sale: Baby shoes. Never worn."
Sex ord och ett helt livsöde.

Nu finns det en svensk websida dit kända och okända skickar in egna beskrivningar på sig själv och sitt liv – allt inbakat i sex ord. (Länk till sidan hittar du här, eller under länkar i höger spalt.)

Själv har jag svårt att välja vilka ord som hör till mig. Rollerna varierar, dagsformen varierar, livet är ju allt annat än statiskt. Men jag har några förslag:

”Musen som röt rätt förnuftigt ändå.”
(tänker och tycker om det mesta)

”Det går bra. Javisst! Absolut. Jajamensan.”
(kan inte säga nej)

”Lätt att såra, lätt att lura”
(svarta stunder)

”En nål i en mänsklig höstack”
(ljusa stunder)

”Jag litar bara på min själv”
(säkrast så)

Eller kanske den här, som jag känner mest för:

”Kastar mig ut; faller, färdas, flyger.”

En Askungesaga?

Det är vår i den lilla staden och på min arbetsplats är det strömavbrott, så jag ger mig ut på en stadsrunda. Och plötsligt får jag sån lust att bara handla nåt! Det är det där ljuset som gör det tror jag.

Jag går in i en skoaffär. Nyligen listade jag nämligen ut att om jag var 10 cm längre skulle jag inte räknas som överviktig. Alltså, 10 cm klack får det bli. Tänkte jag... Innan jag försökte få ner mina nedplattade barfota-tassar i designade dojor. Trixade och spetsade och lirkade och höll andan, men det gick inte, inte förrän jag valde tre storlekar upp. Äntligen!

Då var det det där med att hålla balansen. (Vilket jag gör alldeles utmärkt på en hästrygg eller under core-gympa övningar.) Foten gled fram och tillbaka och vristerna satte av åt motsatt håll. Den långa stiliga Catarina såg mer ut som en småberusad spratteldocka, vars värdighet var lika med noll.

Gav upp. Det blev ett nytt headset istället.
Och vad gäller skor kan jag alltid gå ner i vårt kostymförråd och låna nån av de här:


(bilden visar en fjärdedel av urvalet...)

Andra bloggar om skor

Vi gör våra val...

Maxim Vengerov, 32 år, världens bäste violinist, slutar.
28 års stenhårt övande och nu får det vara nog. Fiolen ner i lådan och upp på hyllan.
Spatsiba!

Nu vill han köra Harley Davidsson.
Och åka skidor.
Och så har han skaffat flickvän.

Vadå 300 000 kronor för en solokonsert?
Det finns mer värdefulla saker i livet...

Moderna uttryck

”Må bra” är ett trevligt avslut, men ”Må bäst” är lite märkligt. Är någon värd att må bättre än andra? Varför det i så fall?

Användandet av ordet ’fett’ är begripligt i dessa ”du-är-vad-du-äter- tider”, fett aktuellt alltså, ungefär som det var sjukt inne med ordet ’sjukt’ i samband med att galna ko-sjukan skrämde slag på alla.

"Värsta grejen" kanske har liknande drag från "Må bäst" - eller?
Tävlar gör vi i alla fall, vi nutidsmänniskor. Hej vilt och helst i TV.

Att lägga till ett NOT efter en mening är däremot en underbar förtydling - i alla fall för mig, som alltid har en fördröjd reaktion vid ironi (jag utgår från att människor menar det de säger). Med ordet ’not’ blir det glasklart och jag slipper känna mig dum för att jag trodde att något var sant!

Ja, så där kan man ligga och fundera vid fem-tiden en måndagmorgon… Kan inte lova att tankarna är särskilt klara (har inte riktigt vaknat än), men jag ville ändå skriva ner dem här på bloggen.

Har du några fler moderna uttryck som kan vara roliga att skärskåda? Skriv en kommentar!

Tags ord, språk, moderna uttryck

مرحباً

Lördag eftermiddag och jag gör något som jag inte har gjort på många år: sitter i en sandlåda och håller koll på att inte alltför mycket sand stoppas i en ettårings mun. Treåringen gungar, lägger huvudet bakåt och blundar – den flickan kan konsten att njuta av livet här och nu.

Fyra främmande barn med mörka lockar och leende ögon leker runt om oss. Bjuder mina brorsbarn på kex, ger fart på karusellen, hjälper de små i ruschkanan. Vi försöker prata med varandra i vårsolen, och jag förstår snart att de nyligen flyttat in till min Stockholmsförort.

Det är då jag inser att engelskan inte är självklart universell som det är sagt, inte heller franskan räcker. Icke den lilla dos av tyska som jag fick i mig i gymnasiet (trots bedrövlig undervisning) eller operaitalienskan som en och annan översättning har lärt mig.

Jag har en enorm brist i min kunskapsbank.
Jag kan inte ens säga; ”Vad heter du?” till ett barn på arabiska.



Tags språk, kommunikation, arabiska

Fritt efter Edith Södergran

”Jag längtar till landet där allting är,
ty allt som är dött är jag trött att förtära.”

(En vegans credo?)

Age is a state of soul

Jag vet en man som tröttnade på sin kvinna för att hon åldrades och gick upp i vikt, och istället bytte ner sig 25 årgångar och ett antal kilo. Logiskt visserligen, men det går inte att komma ifrån det faktum att alla åldras, oavsett startpunkt. Och många lägger på sig fler kilon tillsammans med rynkorna, som någon slags kompensation kanske: ”om det ska falla inåt där kan det väl i alla fall få gå ut här?”

Själv är jag en barnslig, smårund, medelålders jänta som ännu inte lyckats lära mig smutta belevat på rödvin, rutinerat krafsa ur ett krabbskal eller njuta av desserter indränkta i sprit och nötter.
Glass med chokladsås blir bra för mig. Efter spagettin, innan Rappakalja-matchen.

Häromdagen trillade jag på ett "vuxentest". Säkert vattentätt vetenskapligt förankrat ( - not), definitivt lite småroligt.
Och var det inte det jag visste: min egentliga ålder är 33.9 år!
Så: dömer du mig efter mitt skal, eller min själs liv och lust och lekfullhet?

Gör testet själv.
Och kanske ses vi någon gång på Gröna Lund sen?!
*
(Apropos vikt och kvinnors kroppar:
läs Anna Larssons lysande krönika i dagens SvD.)

Andra bloggar om utseende, ålder, vikt, kroppsfixering, vuxenpoäng

Tålamod, min vän, tålamod

Flickan sitter tyst bredvid kvinnan med de böljande brösten. Stora ögon följer en rynkig hand, när den flyttar kort fram och tillbaka mellan högarna. Flickan är liten, hon har inte så många tankar i sitt huvud ännu, men hon ser mönstret. Och hon ser hur den gamla fuskar i smyg, men säger inget.

När mormodern sedan börjar med maten lägger flickan själv ut korten som de ska vara. Det finns en logik bakom, och den behärskar hon.

Det var på 60-talet. Jag lägger fortfarande patience.
Jag vet, det är säkert jättetöntigt och jättetantigt. Men jag gör det ibland, kammar ut tovorna i hjärnan med hjälp av mönster och struktur.

Och en dag kanske jag också är en mormor med en ung vän bredvid mig. Då ska jag föra vidare kunskapen om Napoleons grav!

Alfabetslek

Jakten på lyckan pågår. Lyckopiller är uteslutet. Det får bli en lista.
Alltså: otrendig bloggare tvingar sig själv att formulera det som är mest värdefullt för hennes lyckliggörande. Med alfabetet som mall.

Artistiska uttryck (scenkonst/bildkonst/skrivkonst)
Barn
Chokladglass (italiensk)
Dagljus
Egenvärde
Frihet
Generositet (både i den lilla och i den stora världen)
Havet
Integritet
Jämlikhet
Kyssar (inte de som smälter i munnen, de som smälter hela kroppen)
Lek
Musik
N+M
Olika perspektiv
Projekt (gärna lite krångliga)
Q oväntade humoristiska vändningar och intelligenta lappkast
Rörelse (yttre + inre)
Sol
Thai-mat
Uppriktighet
Vänskap
William Shakespeare
X bättre pappa till N+M finns inte
Yacht (alltså segelbåt, behöver inte vara glassig, en enkel Vega går bra)
Zzzz (god sådan)
Åtrå
Äventyr (inte på bekostnad av andra)
Ön

Hur ser din lista ut?