مرحباً

Lördag eftermiddag och jag gör något som jag inte har gjort på många år: sitter i en sandlåda och håller koll på att inte alltför mycket sand stoppas i en ettårings mun. Treåringen gungar, lägger huvudet bakåt och blundar – den flickan kan konsten att njuta av livet här och nu.

Fyra främmande barn med mörka lockar och leende ögon leker runt om oss. Bjuder mina brorsbarn på kex, ger fart på karusellen, hjälper de små i ruschkanan. Vi försöker prata med varandra i vårsolen, och jag förstår snart att de nyligen flyttat in till min Stockholmsförort.

Det är då jag inser att engelskan inte är självklart universell som det är sagt, inte heller franskan räcker. Icke den lilla dos av tyska som jag fick i mig i gymnasiet (trots bedrövlig undervisning) eller operaitalienskan som en och annan översättning har lärt mig.

Jag har en enorm brist i min kunskapsbank.
Jag kan inte ens säga; ”Vad heter du?” till ett barn på arabiska.



Tags språk, kommunikation, arabiska