Idag kände jag mig som damen i Kieslowskis "Trikoloren" filmerna. Jag fick sträcka mig rejält på tå för att nå upp till hålet i glasåtervinningsbubblan.
Så måste det vara att vara ett barn. Från och med idag ska jag hålla ögon öppna för ett se om någon behöver min hjälp. Trots att jag inte har så mycket att erbjuda på nå-högt fronten.
Och kanske en dag får jag själv lite handräckning?
Vad enkelt det vore om alla kunde fungera så mot varandra.
1 kommentar:
Jag chockade en tjej på badhuset i fredags.... hon skulle hjälpa en liten flicka att ta på en supertight badmössa på afrikanskt hår. Det gick inte så bra... så jag sa "vänta, så hjälper jag dig", tog tag i mössan i bak och hon i fram och så fick vi den på plats gemensamt.
- Du skulle sett hennes uttryck! Förvånad, glad och det syntes verkligen att hon tänkte "wow, finns det folk som hjälper okända??"
- Det var det värt, absolut. Jag ska också se mig omkring mer i omvärlden...
- Brukar själv be om hjälp om jag ska ha nåt högt uppe i affären, eller om mjölken står långt in och ner. Har trasig rygg som jag inte kan böja ner så bra. Och jag får alltid vänliga reaktioner, aldrig nån sur min!
- Tror människor ofta vill hjälpa till bara man ser behovet, men man kan vara rädd att verka påflugen också...?
Skicka en kommentar