Vi skulle göra potatismos, hon och jag, och hade kommit till det moment när allt geggas ihop med varm mjölk. Jag tog elvispen och satte igång. Men på bunkens kanter fanns forfarande stora bitar av omosad kokt potatis, alltså hämtade jag helt enkelt en sked för att putta ner allt, liksom ner i smeten.
Jag brydde mig aldrig om att stänga av vispen. Vadå - jag är ju expert på parallella verksamheter.
Schwisch! Tre sekunder senare såg det ut så här:
Och jag kände stor tacksamhet över att jag i alla fall inte försökte putta potatis med fingrarna...
(Vill passa på att tacka dig M som lyckades trassla ut skeden!)
Tag äventyr
3 kommentarer:
Aaah - elvispar!
Episoden när jag, i full visp, lutar mig över äggtoddyn känns fortfarande pinfärsk, trots att det är trettiofem år sedan...
Mitt långa hår sögs in i visparna, och mamma fick "virka" ut test för test med stålpinnen på en kam. Det tog en eeeevighet. Sen dess har jag en enorm respekt för min elvisp.
Vissa saker lär man sig den hårda vägen, hähä.
Hälsa dottern så gott!
Kram Kia
Otroligt! Antingen har du en dieselmotor driven elvisp eller folietunna skedar...
Och det lustiga är, farbror sid, att både sked och elvisp går fortfarande att använda...
Skicka en kommentar