Men känslan är så stark att orden inte räcker till. Ikväll tänder jag ett ljus för flickan som cyklade hem från fotbollsplanen, såsom alla barn ska kunna göra i trygghet.
Och här publicerar jag en bild av livet, det växande, det rörliga, det absolut nödvändiga.
Bilden är till henne.

2 kommentarer:
Jag vet.
Ibland finns det inga ord, helt enkelt. Vi kunde inte tända något ljus, då vi fortfarande har syrgastuber i hela lägenheten, men Engla har funnits i mitt medvetande varje sekund.
Det är lite jobbigt nu, det börjar närma sig ett år sen diagnosen och jag lever om vissa känslor. Gråter mycket - för allt och ingenting.Den senaste veckan har jag gråtit för Engla. I förrgår brast mitt hjärta för hennes mamma.
I morse, en dödsannons i Länstidningen:
Någon förlorade sin tre dagar gamla son.
Jag gråter även idag.
Mitt i all min glädje över min älskade Lovisa - så många tårar.
Det är väl så, livet.
Bra med en naturbild som minne, man måste bygga på det positiva...
Skicka en kommentar