När mormodern sedan börjar med maten lägger flickan själv ut korten som de ska vara. Det finns en logik bakom, och den behärskar hon.
Det var på 60-talet. Jag lägger fortfarande patience.
Jag vet, det är säkert jättetöntigt och jättetantigt. Men jag gör det ibland, kammar ut tovorna i hjärnan med hjälp av mönster och struktur.
Och en dag kanske jag också är en mormor med en ung vän bredvid mig. Då ska jag föra vidare kunskapen om Napoleons grav!
3 kommentarer:
Jättetöntigt? Jättetantigt?
Håååånej, söta du.
Att lägga patients är balsam för själen.
Jag har ytterligare ett:
Jag lägger pussel. Jag älskar att pussla. Jag la pussel under nästan hela graviditeten. Det höll hjärnan sysselsatt och själen lugn. Så fort vi flyttat till större, ska jag ha ett stort pusselbord. Jag har sett en oljemålning på 7000 bitar jag hett önskar att få lägga. Senast fick jag nöja mig med världskartan och tvåtusen bitar.
Länge leve det stilla nöjet!
Oj, måste klickat fel...
Ovantstående erkännande är alltså mitt! * skrattar *
Kram
Kia
Javisst, det är bara att länka :)
Och nej, patiens är varken tantigt eller töntigt, snarare oerhört imponerande att det finns tålamodestestande mindgames som inte kräver en dator, eller? Länge leve offline-livet!
/L
Skicka en kommentar