Nätet är farligt. Du är fullständigt exponerad, alla kan se och dra slutsatser av dina handlingar.
Du kanske lever i ett förhållande men leker med tanken att det finns något annat för dig, något bättre. Du söker kärleken. Och så trycker du tummen upp på facebook, eller kommenterar en bild på en vacker kvinna/man, och vips har du gått bakom ryggen på din partner och det är för alltid dokumenterat. Vem litar på dig, om du en dag lämnar ditt gamla liv och går in i ett nytt förhållande?
Eller så är du singel och längtar efter ett omtumlande möte; du publicerar bilder på dig själv med bar mage (gäller både kvinnor och män, i båda fall gäller förstås att magen är snyggt skulpterad), och du får uppskattande kommentarer under din bild, en hel lista av kärleksförklaringar som inte rymmer ogrumlad kärlek, enbart kättja.
Och vad gör en blogg? Öppnar dörrar till en människas inre, låter vem som helst promenera runt och ta för sig. Fantisera. Granska. Tugga i sig och spotta ut.
Jag går inte bakom någons rygg längre. Livet har lärt mig att alltid vara fullständigt rak och ärlig, och varsam om de människor som betyder något för mig. Jag söker heller inte sexuell bekräftelse via längtande bilder och lockbeten. Men jag låter mig synas genom mina ord, och har mer än en gång gråtit över en kommentar som velat mig illa.
Plötsligt fick jag lust att lämna cyberspace.
4 kommentarer:
Snälla Catarina lämna inte cybervärlden. Dina vackra och tankvärda ord läser jag med glädje och ett stort mått av igenkännande. Dina texter och tankar som du delar med dig av förgyller även min värld.
kram från
Anita B (fd uwp...)
Håller med. Nätet skulle bli tomt och kallt utan dig!
Tack för fina ord.
Nej, jag slutar inte. Inte än. Inte utan en rejäl final i så fall!
Men det är riskabelt det här med internet... och jag är inte så hårdhudad som jag skulle önska.
Fyraåringen i mej ylar:
Neeeej, då vinner ju STYGGINGARNA! Och min mamma säger att det inte får vara så.
Dom snälla måste synas mest.
Annars går det inte.
Skicka en kommentar