Låg med näsan ner i ett hål, med en mängd nålar på ryggen och tänkte att det som krånglar till det för oss är Förnekelsen, inte Bejakandet.
"Det är ingen idé att försöka, det går ändå inte."
"Man vet vad man har, men inte vad man får."
"Jag borde, jag måste, jag är förpliktigad att."
"Nej, inte ge sig av, inte gå på okänd mark, inte riskera något."
"Tänk om jag inte duger?"
Så blir varje liten förnekande tanke en låsning i blodådrorna, i musklerna, i rörelsen som håller vår kropp levande. Allt spänns, blockeras, begränsas.
Och jag?
Jag som varit Bejakandets Väpnare i så många år, tills den gången jag var tvungen att krypa längst in i skalet och överge barnajagets godtrogenhet. Nu ställer jag kranarna på vid gavel med några nålar på ryggen och skrattar och andas och ångar av lust och längtan.
Om jag har rätt i mina funderingar ska inget längre vara krångligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar