Man får inte vara för blödig.
Efter lite förseningar vid båtmackar och annat kom vi äntligen till ön - över havet i dimma, genom skogen i dimma. Lättheten i kroppen, tallarnas kraft i inandningen, ögonens stillhet mot horisontlinjen.
Där på köksgolvet låg min vän Humlan.
Stendöd.
Jag sög upp den med den nyköpta nödvändigheten.
Som dotter N beskrev i ö-boken:
"En damsugare som suger".
Vila i frid vännen.
Jag dricker ingen gravöl, men väl en gin & tonic.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar