Först kom portkoderna.
Dom gick att sjunga in i minnet, ibland blev det riktigt fina melodier.
Sen kom kortkoden som gick att omvandla till ett fyrstavigt ord med personlig innebörd, och på så sätt etsade sig via själen in i hjärnan.
Så sist alla miljoner lösenordskoder som ibland måste vara längre än fyra tecken, ibland mixa siffror med bokstäver och som ibland delas ut av en maskin. Då blir resultatet ett slags xY2b5nOPy1j.
Hur man nu ska komma ihåg det.
Suck.
Idag sket sig allt:
Skulle betala en biljett via kontokort men då krävdes en personlig kod som jag förstås glömt och när jag provade mig fram blev allt spärrat. Ringde telefonbanken för support och ombads knappa in en kod som jag förstås glömt. Samtalet bröts, antagligen på grund av för lång tanketid.
Jag har aldrig tyckt om stängda dörrar, än mindre låsta. Värst av allt är kodlås. Jag kanske helt enkelt ska strunta i allt och ägna mig åt att elda i min vedspis och fiska min abborre istället?
(Men om du, av nån anledning, skulle vilja ha koden till mig, prova 5683. Eller 5433.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar