Där borta låtsas min vän att hon ror över ett spegelblankt hav, med den ljumma försommarvinden lätt smekande hennes kind.
Framför mig låtsas en ung man att han slår ner sin värsta dödsfiende. Höger, vänster, rak höger igen, armbåge, så hålla fast och knäa, knäa, knäa.
Den snygge låtsas att han lyfter en stor stock som fallit över en jungfru. Gång på gång befriar han henne, upp och ner, upp och ner lyfter han.
Själv låtsas jag att jag springer i skogen med en älskad strax intill mig. Ingen av oss säger något, vi trivs så väl i varandras närhet; i tystnad, i forsande samtal, i skratt, i allvar, i sång. Solen lägger sig sakta till ro, vi är svettiga och utpumpade, men jag vet att vi kommer att älska hela natten.
I själva verket joggar jag på ett löpband utan att komma en meter samtidigt som jag studerar grabben med slagsäcken, tyngdlyftaren och A vid roddmaskinen. Och det enda som är sant är den lackande svetten.
Tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar