Tacka vet jag Newbody

Var på väg hem från ett lunchmöte i city när jag passerade den där affären. Den jag aldrig trott jag skulle gå in i, den jag föreställt mig var för en helt annan kvinna än jag nånsin skulle kunna bli. Jag har inget att skryta med vad gäller det yttre; skalet, förpackningen. Istället har jag arbetat för att förädla mitt innehåll.

Men jag liksom drogs in, som till en magnet. Det var rosa och rött och sött och glänsande, och där låg det ena raffigare objektet än det andra på en blank, svart disk.

Genast kom det fram en mycket lång blondin med onaturligt långa ögonfransar. Hon synade mig uppifrån och ner. Hon såg inte särskilt vänlig ut.

-Vad söker du för storlek? frågade hon.

Plötsligt kunde jag inte förmå mig att säga till henne att jag lekte med tanken att skaffa något till mig själv.

- Jo ... stammade jag fram lite vagt. Jag tänkte på min dotter ...

- Hur gammal?

- Arton, sa jag snabbt. Förundrad över hur liten jag kände mig.

Expediten såg lättad ut.

- Ja, då går det bra med spets! Har hon samma storlek som jag tror du?

Hon drog upp tröjan och visade en perfekt svarvad bak i tajta jeans.

- Jo, mumlade jag. Borta var vetskapen om att jag egentligen är en stark, självständig kvinna med högskolepoäng och rejäl yrkeserfarenhet. Just där och då var jag bara femtio fyllda, kort och rund med valkar och skrynkel.

- Då föreslår jag Small! Säg till om du vill ha hjälp.

Hon försvann bland krämer och burkar. Jag gick därifrån så fort jag kunde.

Utan spetstrosor från Victoria's Secret.

Bleu - Blanc - Rouge

Dotter M skriver om franska revolutionen mitt emot mig vid köksbordet. Själv minns jag sommaren -89 i Paris, där jubileumsfirande fransmän kastade smällare och sjöng Ah! Ça ira! så det dånade. Jag var fri, självständig och social på samma gång.

Idag tänker jag på orden ... Frihet, jämlikhet, broderskap. Självklara.

Frihet att tänka, att uttrycka sig, att utöva. Varje individs jämlika och rättvisa värde. Omtanke och solidaritet i samhällsgrupper. Bra ord. Bra innebörd. Varför fungerar de inte?

Sedan glider mina tankar över till Kieslowskis trilogi. Och då förstår jag svårigheten. Livets komplexitet är stort.

Så här:

I Frihet - den blå filmen skildras en kvinna helt utan bindande, känslomässiga relationer. Hennes frihet är fullkomlig. Smärtan likaså. Kan det vara så att friheten behöver förankring för att ens få form? Att total frihet är detsamma som vakuum och icke-liv?

Jämlikheten i Den vita filmen är att likna vid en slags revansch. Allt vad du gör mot andra skall också drabba dig själv, ungefär. Och jag tänker; är jämlikhet att spegla sig själv i en annan människa? Är vi för alltid bundna till samspel, vare sig vi vill eller inte, och att vi därför måste våga ta emot vad en motpart ger? Och är då vår strävan att finna den som ger oss mest balans?

Sista filmen, Den röda. Som jag först inte tyckte om. Idag vet jag bättre; ingen kärlek till någon annan är möjlig utan kärlek till sig själv. Snacka om broderskap. Eller ... ja, i mitt fall, systerskap.

Jag tar mig själv i handen, sätter mig i ena vågskålen och låter friheten få rot. Och längtar efter att se om Kieslowskis enastående filmer så snart som möjligt.

Lördag

Vad är trygghet?

Jo jag vet; skydd för stormen, värme, mättad hunger. Befrielse från hot. Autonomi och ekonomi. Också möjligheten att utvecklas, friheten att förändras. Vi är trygga i den här delen av världen.

Men en sak till.

Som bara är för mig:

Att somna en stund på din mage.

Ett litet citat så här i all enkelhet

Läste detta någonstans:

"A storyteller, like a travel agent, can help gather us up from wherever we are, and put us down in another setting."

Jag ser mig själv som en historieberättare. Professionellt och privat. För mina närmaste berättar jag gärna att som pågår; i huvudet, i fantasin, i vardagen och (lite försiktigare) i hjärtat. På arbetet berättar jag just nu om en trött gud, en irriterande planet, en kvinna som måste få fram ett meddelande och konsten att finna kärleken, påhejad av liten men mycket mäktig varelse i alldeles för stora snickarbyxor. Humor är mitt verktyg, mänsklighet mitt mål.

Jag kan också berätta att det är minus 23 grader ute. Att snön inte går att krama, så snöbollskrig är uteslutet. Att gungor inte växer på träd. Och att det finns många riktigt bra människor i min närhet.

Rapport från ett hotellrum

Vad kan det vara? Elva kvadrat?

Det finns ett litet skrivbord. Där ligger manuset som jag just nu arbetar med. Det finns en mini-fotölj, där mina kläder ligger lite huller om buller. Och där finns en säng. Där ligger jag.

Sen är det inte mycket mer. Från mitt fönster ser jag ljusreklamen som rullar fram datum, tid och temperatur. Som i värsta metropolen!

Det är tyst. Och tomt. Och mörkt. Och kallt. Polarnatten sätter sina spår i människorna här uppe, vi pratar trötthet, ensamhet, isolering. I vissa fall, depression.

Jag är mycket glad att jag får vara gäst här. Och glad att jag får åka hem efter en god arbetsvecka, till en värld som är kärv på ett för mig mer bekant sätt. Jag vet att jag kan få tillgång till enorma vidder här uppe. Men elva kvadrat räcker gott för mig.

Yttre, fysisk rymd är inte alltid detsamma som inre.

Tanke

Att kunna vara sig själv med någon annan.
Att tycka om den man blir tillsammans med någon annan.

Det är väldigt mycket värt.

Människor jag mött: Russ

Eller, om det inte låter för kaxigt, var det kanske Russ som mötte mig. Jag hade stött på honom tidigare; han pratade ständigt högre än alla andra och lyckades alltid på något vis lägga under sig de miljöer han kom till. Och jag höll mig undan.

Nu stod han där och väntade in mig.
- Hey Swede! ropade han så det ekade mellan stenhusen.

Vi slog följe. Han var gränspolis i Georgia, skild, en tonårsson. Och jag vet inte hur det gick till men vi kom in på temat dödsstraff. Han var för.

Min första impuls var att ge mig av. Men jag valde att dra ett djupt andetag och fortsätta samtalet. Lugn lyssnade jag på hans argument, sen förklarade jag mina. Att död aldrig kan kvitta död. Att ett demokratiskt samhälle inte kan skriva lagar - rättesnören som vi behöver när vi instinktivt vill agera i affekt - som omvandlar brott till rättighet. Att ingen statistik tyder på att dödstraff sänker kriminaliteten, tvärtom. Att det är oåterkalleligt; att man efteråt kunnat bevisa att oskyldiga avrättats. Att - om det nu är viktigt med bestraffning - flera dömda inte upplever det som ett straff, utan en befrielse. Att det alltid är en (oskyldig) människa som måste utföra handlingen. Och framför allt: ett samhälle som accepterar dödsstraff är ett samhälle som håller den humanistiska fanan mindre högt; det blir hårdare, strängare och mindre värdigt. När människovärdet sänks inom ett område dras fler med. Vilket samhälle vill vi erbjuda våra barn?

När vi skiljdes stod han länge stilla och såg mig i ögonen.
- Vet du, du har fått mig att ändra åsikt. Jag håller med dig, i allt du säger.

Russ skickar mig varje jul en mycket vacker och exklusiv julprydnad i stilig ask sedan dess. " The White House Collection".
Jag ser det som en fredsgåva.

Dagens I-landsproblem

Jag vet, det är kanske fånigt. I alla fall inte särskilt vuxet. Men jag vill att det ska vara lent under min kind.

Det är klart att det var trevligt att komma till ett rent hotellrum. Papperskorgen tömd. Det luktade gott och sängen var bäddad.

Men det var något som inte stämde ... Min kudde? Var hade de gjort av min kudde? Vände och vred på täcken och filtar och till sist förstod jag att den var där i alla fall. Men ombytt. Mitt sköna, mjuka, uråldriga örngott var avtaget och bortfört. Nu satt där ett strävt. Hotellstandard.

Ingen tar mitt örngott ifrån mig.

Så nu har jag varit i källaren.
Efter att ha tömt två stora tvättmaskiner fann jag det till sist.
I en svart sopsäck.

Minus 40

Jag sov med mössa och vantar i natt. Sov gott, så där som man gör när man fått upp lite värme till sist under täcket i ett kylslaget rum. Utomhus är hela världen svagt blå; den tjocka snön som bäddat in allting, flingorna som yr, himlen där det en kort stund ska visa sig en sol innan den gömmer sig bakom granarna igen.

Det är mycket kallt. Och makalöst vackert. Jag klär mig lager på lager, virar halsduken över näsa och mun och behöver inte gå många steg innan jag kommer till teatern med rykande kaffe och varma vänner.

Då tänker på vad jag hörde igår. Kommunens flyktingmottagande ... När som helst kan det komma en buss afrikaner i shorts och sandaler och lämnas vid den nedlagda gruvbyn. Inga vinterkläder, ingen briefing, ingenting. Helt absurt. Säg inte att det är flyktingarna som gör fel. Det är vi.

Så tänker jag medan två killar luftar elementet i mitt hotellrum och jag värmer själv mig med hett te i en varm och ombonad frukostmatsal.

Mammakonst

Lakanen är urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha lakan ska ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.

Eller: på väg att laga middag. Sätter på stekpannan på spisen (som är lite kladdig. Liksom kaklet.). Då bara måste jag skriva ner något som plötsligt farit in i skallen. En formulering. En diktrad.

Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag behöver skärpa mig. Bli lite mer som en mamma ska vara.

Dubbelcheckar med min dotter vid frukosten:

- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa ...

Å vad jag älskar henne.

Från Gate 3, i väntan på ...

Grå morgon i Malmö. Tryck över bröstet efter rejält otäck dröm. På min chatt-skärm ord och smekningar från en speciell person som gör mig lugn och glad igen.

Regn och rusk. Möter tidigare kollega på flygbussen och hamnar direkt i samtal om hur vi bemöter hatet, intoleransen, dumheten. Han visar ett klipp där en före detta Ku Klux Klanledare berättar om mötet med en svart präst. Hur hjärta, förståelse och klokskap pulvriserar hela klanen.

På flygplatsens espresso-bar två kvittrande unga kvinnor som förklarar för mig att i Skåne betyder fika det man har till kaffet. Inte bara kaffe. Livets goda. Vi skrattar.

Och nu ska jag flyga hem. Det blir en bra dag idag.

Efter attacken i Paris

Du som hatar: lägg ditt huvud i en älskad väns knä och blunda. Låt hatet rinna av dig, som saltet smälter i det klara vattnet.

Du som förbannar: ta en gammal människa i handen, smek ådringar och veck. Låt vreden skingras som dimman i den friska vinden.

Du som förintar: lyft upp ett gråtande barn och blås på de blödande knäna. För varje tår, låt din destruktivitet rinna bort. Gråt människa, tills du inte längre behöver förinta.

Inget annat än kärlek kan läka.
Ingenting annat.

Que sera sera

Jag försöker lyssna så mycket jag kan på min intuition. Känslan i diafragman, andningens lätta skälvning, blodets puls.

Jag försöker också vara lyhörd för signaler utifrån. Viskande vindar som säger: vänd hem. Ett lutande träd som pekar: gå dit istället. Stenformationer som varnar. Djur som visar vägen.

Jag vill på alla sätt hålla mig öppen för livets magi. Det kan inte bara vara det vi ser, det måste vara större än så här. Hur skapas annars musik? Hur förklarar vi kärlek?

Jag har stängt några dörrar också. Av rädsla. Självbevarelsedrift. Ja, även av stolthet. (Det är min kamp och utmaning; att bända upp. Ställa på glänt. Och sakta skjuta upp helt.)

Men nu pågår något. Igen.
Jag förstår inte, men det är i rörelse.
Skuggor i periferin, ännu inte i mitt synfält.

I morse tänkte jag att en bok ville bli skriven. Eller att jag skulle ge mig av på en mycket lång resa. Möjligen att det handlar om ett mänskligt möte.

Jag ska inte tänka. Jag ska lyssna, inåt och utåt.
Och låta det ske, det som är på väg att ske.

Body and Soul

Kroppen är en sinnrik sak.
Tänk så mycket roligt man kan ha med den. Kyssar till exempel ... och det som följer. Kropp som leker med annan kropp – är inte det njutbart?

Och mat. Smaker, dofter, det som händer när något läggs på tungan, smälter. Bara det! Eller drycker; svalkande, rusande (som de där champagnebubblorna som spritter till i huvudet, mycket trevliga i lagom dos och rätt sammanhang ...).

Beröring. Att stryka med handen över mjuk sammet, en varm hästnos, ett barns mage. Eller när någon nuddar med sina fingertoppar på din rygg.

Hår som skyddar mot köld. Pincettgrepp som förmår plocka en knippe vårblommor. Tår som kan grävas ner i varm sand.

Kroppen är också sinnrikt konstruerad.
Tänk ett sår. Först blod som rinner, sen slutar det och en liten hinna dras över såret. En sårskorpa. Ett skydd. Och så börjar huden läka, byggs upp, sluter sig om skadan, och snart är kroppen hel igen. Tada!

Ibland tänker jag att själen kanske är konstruerad på samma sinnrika sätt.

Jag har gjort slut

Igen.
Med socker.

Första gången var i början av oktober. Jag hade vistats i frihet, i regn & sol om vartannat – varje dag utomhus från soluppgång till solnedgång. Hemma var det murrigt och grått och jag ville bevara känslan av rus i kroppen. Utan droger. Så blev ett principbeslut mot det vita sockret taget.

Det tog ett tag att ta sig förbi trötthet och huvudvärk, men sen hamnade hela världen i balans. Inga toppar, inga dalar, ingen gnagande hunger. Den där lätta irritationen, som jag försökte bespara min omgivning men som ändå fanns där när blodsockret var lågt, den var som bortblåst. (Anade hela tiden att den inte hörde till mitt verkliga jag.)

Så kom julen. En väldigt god gräddkola. Hemgjord tryffel. En och annan pepparkaka. Efterrätten med lingon i kolasås. Och det storslagna nyårskalaset med chokladfontän som kronan på verket. Å så pigg jag var!

Nu har jag brutit på nytt. Adjö socker. Du ska ingen makt över mig ha.

Långsam och orkeslös har jag tagit mig igenom en arbetsdag där tanken varit allt annat än skarp. Avgiftning pågår.

Varje tidsålder har sin drog ... Vem vet, kanske ser vi stora varningsskyltar på strösockerpaketen en dag? Svart text på vit botten: "Socker dödar".