Att lära av en delfin

Är vi vad vi gör eller vad vi inte gör?
Lär jag känna en människa via hens handlingar eller genom vad hen avstår från att göra?

Igår lekte vilda delfiner intill den båt där vi befann oss. De hoppade i kölvattnet och virvlade alldeles under fören där jag lutade mig ut. Jag kände mig speciell. Och tacksam. De valde att visa sig för oss.

Och jag tänker att det vi väljer att göra för en annan varelse, det är det största.

Outdoor and alive

Mina fötter tycker om att gå i ojämn terräng. Mina ben vill klättra. Mina ögon vill lyftas upp på höjder och se långt. Mitt hår vill bli rufsigt i vinden. Min hud behöver bli kysst av sol. Hela mitt jag vill ge mig av, utforska och upptäcka.

Dessutom vill min kamera fyllas av vackra naturbilder.

Det var en riktigt bra idag.

Älskade frihet

Jag har nästan ingenting på mig.
Jag flyter runt i det blå, helt viktlös.
Hör mina egna, djupa andetag inne i mig själv.
Ser solen bryta igenom ytan i leksam dans. Bubblor som virvlar av mina egna smidiga rörelser.

Ingen kan låsa mig.
Ingen kan begränsa mig.
Ingen kan sänka mig.

Efteråt blir jag kysst av solen och smekt av vinden.

Det är så enkelt.
Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv.

Söndag. Exteriör. Solstol. En fågel sjunger.

Betalning med kort kan ge upphov till många skratt. En prisvinnande bok slukas allt för fort. Huset är kritvitt och vattnet blått. Kläderna åker av vid första solstråle. Flocken har dragit söderut för kravlös samvaro.

Och myrboet i skallen vaggas till vintervila av ljus och ljumma vindar.

Tant Gröna Lund

Ibland hamnar man där. I sin egen nöjespark på något sätt.

Man förs upp och ner i karuseller som man inte kan kliva av, man kör igenom sin egen spöktunnel där mörka minnesbilder kastar sig ut från väggar och man står med klappande hjärta vid lyckohjulet, fullkomligt medveten om den minimala chansen till vinst.

Tafatt försöker man träffa prick på någon burk, men armen orkar knappt lyfta bollen. I radiobilen åker man på stöt efter stöt. Sockervaddet växer i munnen, popcornen fastnar i halsen. I de böjda speglarna ser man sig själv precis som man känner sig: en clown, ett miffo, en löjlig figur.

Utmattad går man till sist hem. Skinnad, mörbultad och tom.

Så märkligt det kan bli

Man tror att man vet. Alla signaler pekar åt samma håll. Men plötsligt vänder allt i luften. Ett lappkast, och inget som var sant förut gills längre. Som om man aldrig ens fick öppna den där presenten som räcktes fram, utan den drogs plötsligt bort med motiveringen att det var för ens eget bästa.

Och allt jag känner är en stor förvirring. Inget mer. Jag hade 180 grader fel. Hur kunde jag vara så lost in translation?

Götgatan, onsdag

Är lite tidig till ett möte och sitter på ett café mitt i stadens puls och skriver. Ser på människorna runt om mig. Undrar hur de mår.

Vem där ute är trasig? Vem har tårar som bränner? Vem bär hemligheter, vem ljuger, vem fantiserar om förbjudna lekar? Vem har en kropp som smärtar? Vem har en tilltufsad själ? Och vem är sann, lycklig och i balans? Finns någon?

Dricker mitt kaffe. Ser en diffus spegling av mig själv i glasrutan. Jag ser trött ut. Ledsen. Speglingen smälter ihop med alla de som passerar där utanför. Vi flyter alla i samma ström av mörker och ljus, av sorger och glädjerus. Livet serverar oss både slagg och sensation.

Så fastnar min blick på kvinnan som sitter på gatan, omsvept av en stor sjal. Hon gungar fram och tillbaka. Håller händerna framför sig, handlata mot handflata i en bedjande gest. Svarta, vädjande ögon.

Och jag blir påmind om vad verklig förtvivlan är.

Idag

Trådar vävs.
Trådar tvinnas.
Trådar blir till nät, ett skirt mönster kan urskiljas.
Nånstans finns drömmen om en väv. 

Trådar går av.
Trådar hänger lösa, trasiga.
Mönstret är ett minne blott som svävar vidare i luften.
Med tillräckligt många starka vindar kommer inget finnas kvar.

Och nya trådar kan börja spinnas.

Tag bort mig (en liten stund i alla fall)

Vissa dagar alltså ...

Arbetar i rapidfart, ingen paus, knappt någon mat. Ångar på vid skrivbordet, kastar mig sen iväg för arbetsmöte och först när jag kommer till busshållplatsen (alldeles för kallt klädd med kritvita fingrar och avdomnad nästipp) inser jag att jag dragit på mig byxor med en stor reva precis under ena skinkan. Osminkad, rufsigt hår och blottad alltså.

Intill mig en stor reklamskylt med två kända radiopratare. De ler brett med kritvita tänder. Hyn är jämn och lagom skär, kvinnans hår ligger perfekt, ögonen är stora och helt utan blodsprängd stress. De är så vackra och lyckade och allt är så bra så bra att jag bara vissnar en aning.

Kan man photoshoppa även i IRL 3-D?

Law of attraction

Hade ett samtal häromkvällen om aktiva och passiva val. Om att vi väljer det som sker, det vi låter hända oss. Det går inte att skylla ifrån sig, flytta skulden utanför oss själva och projicera sina eventuella tillkortakommanden på någon annan. Det vi fyller oss med, det drar vi till oss. Såsom magneter.

Jag blev berörd.

Nej, inget av detta är nytt för mig. Men det är nyttigt att reflektera över det med jämna mellanrum. Och det är så mycket större än bara en positiv eller negativ livssyn. Det är ett sätt att vara som människa.

Tar upp en liten bok en vän gav mig en gång. Slår på måfå upp en sida. Läser:

Your pain and misery does not help the world. But your joy and your life lived fully uplifts the world.

Och jag vet med glasklar säkerhet: vissa val kommer jag aldrig göra om. Om inte annat för omvärldens skull.

Skriv-liv

Vaknar utan väckarklocka (det är ett värdigt liv, jag vet). Börjar skriva. Efter en stund en kopp te, skriver och sippar på det varma under tiden. Oops vad tiden går, dags för lunch! Slänger på mig kläder (har suttit i morgonrock fram tills nu ...), vispar ihop en omelett och fortsätter att skriva. Lyfter blicken, sol ute. Vackert. Hej omvärlden. Skriver vidare. Tappar lite styrfart, hamnar i en svacka, gör en kopp kaffe och fortsätter att skriva. Tittar upp, solen är borta. Skriver vidare. Mörkret nalkas. Ryggen ömmar en aning. Skriver lite till.

Idag har jag gjort 4/28 sidor. Och med vilje inga stiliga radbrytningar eller luftig styckesindelning ovan. Bloggen behöver inte vara välformulerad, inte heller korrekt. Puh!

Jag – en pepparkaksform

Finns det ett ord för inre lugn? En visshet snarare än det vi kallar harmoni eller balans.

Eller är det självklara omöjligt att definiera, just för att benämningar behövs för att få syn på det som inte är självklart?

Så funderar jag en måndagkväll i ensam tystnad. Jag blundar. Känner något inta mitt väsen, sprida sig och fylla hela den kropp som är jag. Såsom en utkavlad deg fyller en pepparkaksform; och plötsligt syns där en gumma eller en gris, formen har lyckats i sin funktion och konturerna omringar nu ett innehåll istället för ett tomrum. Olé!

Ja, jag vet att jag kanske är knäpp som skriver det här. Man måste inte lyssna inåt, navelskåda, analysera. Men just den här känslan är stark. Jag behöver inte lyssna särskilt noga. Den har drabbat mig.

Och det är jag glad för.

Tandpetar-logik

Övningskör med dotter M. Kommer till den stora handelsplatsen som vi inte längre passerar eftersom vi satt ner våra bopålar på annan plats. Handelsplatsen har växt. Kanske till det dubbla?

Här kan nu shoppas bildelar, kläder, elektronik, sänglinne, möbler, leksaker, apparater, akvariefiskar, smycken, bensin, hamburgare, skor, pizza, cyklar, väskor, CD-skivor, verktyg, klockor, trisslotter, barnvagnar, böcker, vitvaror, krukväxter, golfklubbor, köksartiklar, Björn Borg-kalsonger och ta-med-latte. Med mera.

Och jag tänker på en rad ur den pjäs jag just nu arbetar med:

"Vi konsumerar och konsumerar
mat och kläder och prylar, 
ni har hundra gånger mer kläder
än de fattigaste på jorden 
– och mat och vatten och luft –
vem tänker ni dela mer er till, 
era goda jävla skitstövlar?!"

Själv skäller jag helst inte ut folk. Men jag citerar gärna en vettig man som jag pratade med i veckan:

"Här i Sverige har vi tandpetare med mintsmak. Vi har råd att ta emot flyktingar."

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

Liten by i norr, nästan vid finska gränsen. Stor grupp asylsökande som vandrat till fots, liftat, trängts under båtdäck och till sist slussats hit upp. Livskraftig teater, med öppna dörrar och sinnen. Och så en pjäs om kärlek.

Så har min vecka fyllts av ett myller av människor som lyhört lyssnat på min regi, bjudit på sin kreativitet, sin lekfullhet och delat med sig av sina erfarenheter. Den pjäs som var skriven för tre roller framförs nu av femton skådespelare.

Fem språk viskar i luften. Kroppar blir vindar ackompanjerade av Björk. Dragspel jäktar på i rusningstrafiken och rockringar är numera gudomlig rekvisita.

När vi sedan skulle fika i det lilla köket fanns inte sittplats åt alla. Så vi delade stolar.

Och lärde ut ett mycket gammalt och mycket, mycket sant svenskt ordspråk.

Fruset liv

Jag vet inte om det berodde på gruvans nedläggning, allmän avfolkning eller bara snökaoset, men det fanns inget flyg till mig. Ingen ersättningstransport heller. Trots bokad och betald biljett.

Så jag hittade helt enkelt en buss som tog mig till den ganska stora stadens shoppinggata. Sen frågade jag mig fram till busstationen, pulsandes i snön med rullväskan under armen. Lunchrestaurangen hade måndagsstängt men på Pressbyrån fanns det varm choklad.

Till sist avgick bussen och jag skumpade norrut i tre och en halv timme. Utanför det spruckna fönstret syntes oändliga sträckor av granar och åter granar. Höga, smala, snötyngda. Ett blånande, iskallt och orörligt landskap.
Det ser dött ut, tänkte jag. Nästan apokalyptiskt.

Nån gång skymtade ett lågt trähus i fjärran. Släckt. Öde. Men bussen slingrade sig även in i by efter by med ett tiotal hus, en gul brevlåda och en Ica-affär. Ingen gick av. Ingen gick heller på. Men Ica-handlaren fick en lunta kvällstidningar av busschauffören att sälja.

Här bor människor, tänkte jag. På vårvintern pilkar de i sjöar och åker skoter på vidderna. På somrarna leker de under midnattssolen. Och på hösten skjuter de älg. Men nu? Vad gör de nu?

De står ut.
Ja, det är vad jag tror.
De sitter i sina stugor under januari och februari och står ut.

Och jag undrar stilla, utan att lägga någon värdering i min undran: vad gör kylan, mörkret och avståndet med dem som bor här?

Vi vet hur mycket liv som frodas i tropiska klimat. Vi känner hur värme eggar växande. Vi ser hur det hettar till mellan människor i sydliga länder. Att värme är ett grundläggande behov är säkert sant, men kan kyla vara det?

Bussen rullar. Jag finner inget svar.

Men jag tror mig veta att även här finns platser som någon kallar sitt Hem.
För ett hem är där det finns människor som lever i nåns hjärta.
Och hjärtat är varma.
Året om.

Great minds drink alike

After Work på härligt ställe med bra vän. Bra samtal.

Vi kom in på det här med bekräftelse. Viljan, drivet att bli bekräftad av andra. Att sträva efter att någon ska fylla hålet i själen. Det som ömmar. Isar. Och längtar.

Så föds rockstjärnor. Presidenter. Artister. Och värstingar. Så håller sig det kommersiella samhället flytande, när vi öser ut resurser för att göra oss tillräckliga. Själv bloggar jag; är det för att du, som just nu läser, ska bekräfta mig? Tycka att jag är en spännande person?

Allt handlar om att vilja bli älskade. För de vi är. Utan botox, utmärkelser och feta bankkonton.

Detta vill jag: omge mig med människor som får mig att glittra. Välja och värna de relationer – i yrket, bland vänner, i kärlek – som plockar fram det bästa ur mig.

Om det är ett bekräftelsebehov, då erkänner jag mig skyldig.