Prison Break använder sig av framför allt två sätt att skapa ständig framåtrörelse: hinder och komplikation. Sedan är varje avsnitt fyllt av "säga A men inte B", cliffhangers, utmätt tid och planteringar av både objekt och människor som jag vet kommer att få en funktion längre fram, men förstår inte ännu hur. Och trots att jag känner mig rätt hemma på dramaturgi-fronten lyckas jag bli överraskad. Hela tiden.
Att sedan karaktärerna är utmejslade av skickliga skådespelare, att varje gestalt bär på en mörk hemlighet, att det kan komma långa scener av fördjupning och reflektion mitt i all action och att den jag "hejar på" värderar heder, etik och medmänsklighet högst, ja det får mig att sitta klistrad. Jag som aldrig annars lyckas följa en tv-serie.
Missat Prison Break? Serien fortsätter i höst.
Läs även andra bloggares åsikter om Prison Break
2 kommentarer:
Kul att ha en serie att följa...
Har själv aldrig fångats av denna serie. Först är de inne i fängelset och ska ut - och sen är de ute och ska in - och sen...
Men jag förstår vad du menar, som du säger: man fastnar...
/svensson
Det är just det:
De är inspärrade men måste ut. Basic! Utifrån detta allra mest simpla "hur ska det gå?"-knep lyckas manusförfattarna fylla avsnitt efter avsnitt med innehåll. Grymt kreativt.
Skicka en kommentar