Så började det regna. Tack - jag slipper gå ut och leta brasa i stan som inte är min, bland människor som inte är mina. Orkar inte vara vilsen. Eller vild.
TV finns (men inget som lockar). Laptopen finns (hej bloggen - hej uttrycksbehovet). Noterna och musiken till den charmiga musikalen finns! En regissör som inte får repetera är inte en lycklig regissör: jag har två dagar framför mig som antagligen kommer göra mig dödstrött, men å andra sidan fylla mig med glädje.
Ha en fin valborg, du som ger dig ut. Hälsa brasan från mig (jag är svag för majeldar). Själv gräver jag ner mig i Lloyd-Webber så här i slutet av april.
fredag, april 30, 2010
torsdag, april 29, 2010
(skrivet av hungrig bloggare utan rena underkläder)
Å vad jag bitvis hatar ensamheten och friheten!
Aldrig nån lapp på köksbordet. Aldrig en kaffepanna på. Just idag, just ikväll, hemma efter arbete och träning: ingen middag ens påbörjad. Kylen förstås tom, vem skulle fyllt den om inte jag själv? Och tvätten, nej visst, självklart finns ingen som kunde ha slängt in en maskin lite tidigare så att kläderna hinner torka innan strömmen stängs av.
I min närhet finns kvinnor som klagar på sina män (tyvärr vanligare än män som klagar på sina kvinnor, även om jag möter också det). Och jag blir så jävla provocerad! Förändra ditt liv om du är missnöjd! Byt med mig! Eller - varför inte - flytta ihop med mig. Jag kommer att värdesätta din närhet.
För jag vet hur det är att leva ensam.
Aldrig nån lapp på köksbordet. Aldrig en kaffepanna på. Just idag, just ikväll, hemma efter arbete och träning: ingen middag ens påbörjad. Kylen förstås tom, vem skulle fyllt den om inte jag själv? Och tvätten, nej visst, självklart finns ingen som kunde ha slängt in en maskin lite tidigare så att kläderna hinner torka innan strömmen stängs av.
I min närhet finns kvinnor som klagar på sina män (tyvärr vanligare än män som klagar på sina kvinnor, även om jag möter också det). Och jag blir så jävla provocerad! Förändra ditt liv om du är missnöjd! Byt med mig! Eller - varför inte - flytta ihop med mig. Jag kommer att värdesätta din närhet.
För jag vet hur det är att leva ensam.
onsdag, april 28, 2010
Intervju pågår
Det är en ynnest att få träffa nya människor.
Jag letar just nu en viktig medarbetare och har långa möten med oerhört kompetenta och bra personer. Men hur ska jag välja? Du som såg mig rakt i ögonen, du som skrattade med värme, du som verkade kunna så mycket eller du som verkligen vill?
Kan vi inte göra ett arbetsprov helt enkelt:
Jag riggar ösregn, storm och ett gäng statister och så ber jag allt och alla ge sig på oss med full kraft. Vi har fem minuter på oss att blidka väder och känslor - vi hinner inte planera utan måste kommunicera ordlöst och mot samma mål. Du och jag ska vara som Neo och Carrie i "Matrix": rygg mot rygg gemensamt klara av allt motstånd.
Först då vet jag med säkerhet.
Nu får jag gå på magkänsla.
Jag letar just nu en viktig medarbetare och har långa möten med oerhört kompetenta och bra personer. Men hur ska jag välja? Du som såg mig rakt i ögonen, du som skrattade med värme, du som verkade kunna så mycket eller du som verkligen vill?
Kan vi inte göra ett arbetsprov helt enkelt:
Jag riggar ösregn, storm och ett gäng statister och så ber jag allt och alla ge sig på oss med full kraft. Vi har fem minuter på oss att blidka väder och känslor - vi hinner inte planera utan måste kommunicera ordlöst och mot samma mål. Du och jag ska vara som Neo och Carrie i "Matrix": rygg mot rygg gemensamt klara av allt motstånd.
Först då vet jag med säkerhet.
Nu får jag gå på magkänsla.
måndag, april 26, 2010
Synlig i cyberspace
Nätet är farligt. Du är fullständigt exponerad, alla kan se och dra slutsatser av dina handlingar.
Du kanske lever i ett förhållande men leker med tanken att det finns något annat för dig, något bättre. Du söker kärleken. Och så trycker du tummen upp på facebook, eller kommenterar en bild på en vacker kvinna/man, och vips har du gått bakom ryggen på din partner och det är för alltid dokumenterat. Vem litar på dig, om du en dag lämnar ditt gamla liv och går in i ett nytt förhållande?
Eller så är du singel och längtar efter ett omtumlande möte; du publicerar bilder på dig själv med bar mage (gäller både kvinnor och män, i båda fall gäller förstås att magen är snyggt skulpterad), och du får uppskattande kommentarer under din bild, en hel lista av kärleksförklaringar som inte rymmer ogrumlad kärlek, enbart kättja.
Och vad gör en blogg? Öppnar dörrar till en människas inre, låter vem som helst promenera runt och ta för sig. Fantisera. Granska. Tugga i sig och spotta ut.
Jag går inte bakom någons rygg längre. Livet har lärt mig att alltid vara fullständigt rak och ärlig, och varsam om de människor som betyder något för mig. Jag söker heller inte sexuell bekräftelse via längtande bilder och lockbeten. Men jag låter mig synas genom mina ord, och har mer än en gång gråtit över en kommentar som velat mig illa.
Plötsligt fick jag lust att lämna cyberspace.
Du kanske lever i ett förhållande men leker med tanken att det finns något annat för dig, något bättre. Du söker kärleken. Och så trycker du tummen upp på facebook, eller kommenterar en bild på en vacker kvinna/man, och vips har du gått bakom ryggen på din partner och det är för alltid dokumenterat. Vem litar på dig, om du en dag lämnar ditt gamla liv och går in i ett nytt förhållande?
Eller så är du singel och längtar efter ett omtumlande möte; du publicerar bilder på dig själv med bar mage (gäller både kvinnor och män, i båda fall gäller förstås att magen är snyggt skulpterad), och du får uppskattande kommentarer under din bild, en hel lista av kärleksförklaringar som inte rymmer ogrumlad kärlek, enbart kättja.
Och vad gör en blogg? Öppnar dörrar till en människas inre, låter vem som helst promenera runt och ta för sig. Fantisera. Granska. Tugga i sig och spotta ut.
Jag går inte bakom någons rygg längre. Livet har lärt mig att alltid vara fullständigt rak och ärlig, och varsam om de människor som betyder något för mig. Jag söker heller inte sexuell bekräftelse via längtande bilder och lockbeten. Men jag låter mig synas genom mina ord, och har mer än en gång gråtit över en kommentar som velat mig illa.
Plötsligt fick jag lust att lämna cyberspace.
GÄSTKRÖNIKA!
Varsågod, mina vänner. En gästkrönika - gästblogg - gästbetraktelse, skriven av min fina mamma som i lördags mötte en flock vargar på Kolmården:
Solen gliser mellan stammarna och bildar förvillande ljus och skuggspel över ris och mosskullar. Där… var det något där?... Eller där?? Jo! nu ser jag en bit bort, bakom en trädstam, en bred panna och känner en intensivt iakttagande blick. Inte en rörelse, färger som så väl smälter samman med omgivningen att vore det inte för den nästan svarta pupillen som vaksamt följer den allra minsta rörelse jag gör skulle man ta skepnaden för ett grårisigt busksly. En rörelse, den grå kommer steg för steg närmare. Ljudlös, doftlös, de bleka ögonens pupill intensivt fixerade vid mitt ansikte, mina händer, mina rörelser.
Är jag rädd…? Nej absolut inte, men fylld av stundens betydelse, storhet och sällsynthet. En varm flod av glädje, tillgivenhet och högaktning rinner genom min kropp. Ulv, Gråben, Lupus, Vargher, den Gråe, den Ludne… Varg. En del av de många namn som tilldelats detta kraftfulla, vackra och hemlighetsfulla djur. Av rädsla och okunskap har vi liknat denna skogarnas stolta innevånare vid Fan och Hin håle. Så fel, så fel , inte en glimt av ondska eller beräknande elakhet syns i de intelligenta ögonen, bara ett avvaktande intresse och en hel del nyfikenhet.
Fharack, ledarvargen, närmar sig sakta, resten av vargflocken står en bit bort bland träden och väntar på hans utlåtanden om mig som är främling i vargarnas skog. Jag undviker att stirra in i hans ögon, det kan upplevas som ett hot eller uppfordran till rangkamp. Inga hastiga, okontrollerade rörelser, inga höga ljud. Jag gör som jag fick lära mig i en dröm jag hade för en tid sedan; jag böjer sakta mitt huvud, sänker blicken mot marken och säger (och sänder) tyst och tydligt inom mig själv: Respekt och Beundran, Respekt och Beundran.
Fharack tar ett steg närmare, sträcker på sin hals och slickar mig nogsamt på munnen. Hans andedräkt är frisk och luktar skog, pälsen under min hand känns sträv men ändå så ren och skön. Jag talar från mitt inre än en gång till honom: Du har vackra och ärliga ögon, min vän! Du är vacker!
Farack ser mig rätt in i ögonen, blinkar med det ena ögat och stångar sin breda panna mot mig. Som en jättekatt stryker och buffar han sig mot mig… och jag vet nu att jag fått en ny vän. Nu närmar sig Ulvi, Wolfi , Varg och de andra i flocken. De är ganska många. En del följer ledarvargens exempel och ger mig en kyss eller två, men några är skygga och står helst en liten bit bort och sniffar i luften.
Ulvi knatar omkring med högburet huvud, i munnen har han en riktigt stor, jordig och bättre begagnad revbensrad. Han kommer nära, han vill visa upp att han är en förmögen herre. Nåde den som kommer för nära den plats där han till slut gräver ner godbiten… Utom Fharack: Mot ledarvargens göranden och låtanden mopsar man sig inte!
Vargarna cirklar runt mig, nosar, undersöker, kollar om jag har något trevligt eller roligt som man kan norpa åt sig och leka med…
”Om ni bli rädda, eller om vargarna blir FÖR närgångna, så försök inte att tillrättavisa dem själva. Säg till mig!” råder oss vår guide. ”Det är jag som är ledarvargen över flocken, och det är mig de lyder!”
Så sätter sig vår guide på huk (hon är spenslig och kan väl på sin höjd väga en tredjedel av vad en av hennes vargar väger).
”Nu skall jag kalla på dem”.
Första ylet får flocken att spetsa öronen, sen kommer alla lufsandes, som när skolfröken ringer i klockan. De trängs kring henne och ylar i kapp med varandra. Högre och högre och mer och mer utdraget studsar körsången mellan stammarna.
Tänk att få vara nära en livs levande vargflock som sjunger för en!!
Solen gliser mellan stammarna och bildar förvillande ljus och skuggspel över ris och mosskullar. Där… var det något där?... Eller där?? Jo! nu ser jag en bit bort, bakom en trädstam, en bred panna och känner en intensivt iakttagande blick. Inte en rörelse, färger som så väl smälter samman med omgivningen att vore det inte för den nästan svarta pupillen som vaksamt följer den allra minsta rörelse jag gör skulle man ta skepnaden för ett grårisigt busksly. En rörelse, den grå kommer steg för steg närmare. Ljudlös, doftlös, de bleka ögonens pupill intensivt fixerade vid mitt ansikte, mina händer, mina rörelser.
Är jag rädd…? Nej absolut inte, men fylld av stundens betydelse, storhet och sällsynthet. En varm flod av glädje, tillgivenhet och högaktning rinner genom min kropp. Ulv, Gråben, Lupus, Vargher, den Gråe, den Ludne… Varg. En del av de många namn som tilldelats detta kraftfulla, vackra och hemlighetsfulla djur. Av rädsla och okunskap har vi liknat denna skogarnas stolta innevånare vid Fan och Hin håle. Så fel, så fel , inte en glimt av ondska eller beräknande elakhet syns i de intelligenta ögonen, bara ett avvaktande intresse och en hel del nyfikenhet.
Fharack, ledarvargen, närmar sig sakta, resten av vargflocken står en bit bort bland träden och väntar på hans utlåtanden om mig som är främling i vargarnas skog. Jag undviker att stirra in i hans ögon, det kan upplevas som ett hot eller uppfordran till rangkamp. Inga hastiga, okontrollerade rörelser, inga höga ljud. Jag gör som jag fick lära mig i en dröm jag hade för en tid sedan; jag böjer sakta mitt huvud, sänker blicken mot marken och säger (och sänder) tyst och tydligt inom mig själv: Respekt och Beundran, Respekt och Beundran.
Fharack tar ett steg närmare, sträcker på sin hals och slickar mig nogsamt på munnen. Hans andedräkt är frisk och luktar skog, pälsen under min hand känns sträv men ändå så ren och skön. Jag talar från mitt inre än en gång till honom: Du har vackra och ärliga ögon, min vän! Du är vacker!
Farack ser mig rätt in i ögonen, blinkar med det ena ögat och stångar sin breda panna mot mig. Som en jättekatt stryker och buffar han sig mot mig… och jag vet nu att jag fått en ny vän. Nu närmar sig Ulvi, Wolfi , Varg och de andra i flocken. De är ganska många. En del följer ledarvargens exempel och ger mig en kyss eller två, men några är skygga och står helst en liten bit bort och sniffar i luften.
Ulvi knatar omkring med högburet huvud, i munnen har han en riktigt stor, jordig och bättre begagnad revbensrad. Han kommer nära, han vill visa upp att han är en förmögen herre. Nåde den som kommer för nära den plats där han till slut gräver ner godbiten… Utom Fharack: Mot ledarvargens göranden och låtanden mopsar man sig inte!
Vargarna cirklar runt mig, nosar, undersöker, kollar om jag har något trevligt eller roligt som man kan norpa åt sig och leka med…
”Om ni bli rädda, eller om vargarna blir FÖR närgångna, så försök inte att tillrättavisa dem själva. Säg till mig!” råder oss vår guide. ”Det är jag som är ledarvargen över flocken, och det är mig de lyder!”
Så sätter sig vår guide på huk (hon är spenslig och kan väl på sin höjd väga en tredjedel av vad en av hennes vargar väger).
”Nu skall jag kalla på dem”.
Första ylet får flocken att spetsa öronen, sen kommer alla lufsandes, som när skolfröken ringer i klockan. De trängs kring henne och ylar i kapp med varandra. Högre och högre och mer och mer utdraget studsar körsången mellan stammarna.
Tänk att få vara nära en livs levande vargflock som sjunger för en!!
söndag, april 25, 2010
Söndag?
Glömde mörkläggningsgardinen och vaknar allt för tidigt i rummet med snedtak. Det hade kunnat vara mitt barndomshem, men det är det inte. I går vaknade jag i rummet med utsikt över kyrktornet. Och i förrgår i sängen bakom bokhyllan. Där sover jag ikväll. I morgon är jag tillbaka intill kyrkan.
Solen strömmar in. Jag är trött. Det är söndag, men just nu säger det mig inte så mycket: jag måste flytta på mig igen, hålla tider, ha rätt packning i väskan och hinna med alla moment. Ändå... jag vill bara somna om. Och sen, när jag vaknat utsövd, sätta mig i trädgården med en kopp kaffe.
Om du var här skulle jag lägga huvudet vid din axel och vila mig stark.
Solen strömmar in. Jag är trött. Det är söndag, men just nu säger det mig inte så mycket: jag måste flytta på mig igen, hålla tider, ha rätt packning i väskan och hinna med alla moment. Ändå... jag vill bara somna om. Och sen, när jag vaknat utsövd, sätta mig i trädgården med en kopp kaffe.
Om du var här skulle jag lägga huvudet vid din axel och vila mig stark.
fredag, april 23, 2010
HLR
varsamt böjer jag ditt huvud bakåt
värmer ditt bröst, väcker ditt hjärta
ett slag
flera
lägger min mjuka mun mot din
andas liv in i ditt liv
sen sitter jag intill dig
tills du själv kan välja
om du ska stanna
eller gå
värmer ditt bröst, väcker ditt hjärta
ett slag
flera
lägger min mjuka mun mot din
andas liv in i ditt liv
sen sitter jag intill dig
tills du själv kan välja
om du ska stanna
eller gå
onsdag, april 21, 2010
Hmpff
- och så förebygger man och trixar och drar upp riktlinjer. Gör rockader. Trollar med knäna. Utvärderar, drar lärdom och förutser. Bedömer. Granskar. Slår fast.
Står sen mitt i stormens öga med hökblicken i skarpt läge. Håller stadigt i det rasande fyrspannet med alla sina bläckfiskarmar.
Inget får gå fel.
Då vaknar en vulkan.
Och plötsligt skymtar där bara en mycket obetydlig liten verksamhetsledare...
Står sen mitt i stormens öga med hökblicken i skarpt läge. Håller stadigt i det rasande fyrspannet med alla sina bläckfiskarmar.
Inget får gå fel.
Då vaknar en vulkan.
Och plötsligt skymtar där bara en mycket obetydlig liten verksamhetsledare...
tisdag, april 20, 2010
Minns mig
Jag har läst en oerhört gripande bok: "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud. En liten, liten poetisk skrift, full av kärlek och sorg på samma gång. Det är kanske därför jag inte varit så sprittande glad idag.
Författaren - jaget - är döende i cancer och tar avsked av sitt liv, sina minnen, sina förmågor. När han är borta finns boken kvar, och i den bevarad en bit av hans själ - hans fjäril. Det är nog det vackraste testamente jag läst.
Och jag tänker: om jag dör, hur minns ni mig då?
Stäng min hemsida och min facebook - men låt bloggen vara. Tänk om nån vill tränga in i den som en gång var jag? Gå tillbaka i mina web-fotspår och läsa denna blandning av personlig dagbok och berättarlysten krönika?
En vuxen dotter - eller kanske ett barnbarn.
Nån som missade mig när jag pågick.
Eller nån som bara snubblat över mig i cyberspace.
Låt mig vara öppen.
Låt mig finnas kvar.
I alla fall en bit av min fjäril.
Författaren - jaget - är döende i cancer och tar avsked av sitt liv, sina minnen, sina förmågor. När han är borta finns boken kvar, och i den bevarad en bit av hans själ - hans fjäril. Det är nog det vackraste testamente jag läst.
Och jag tänker: om jag dör, hur minns ni mig då?
Stäng min hemsida och min facebook - men låt bloggen vara. Tänk om nån vill tränga in i den som en gång var jag? Gå tillbaka i mina web-fotspår och läsa denna blandning av personlig dagbok och berättarlysten krönika?
En vuxen dotter - eller kanske ett barnbarn.
Nån som missade mig när jag pågick.
Eller nån som bara snubblat över mig i cyberspace.
Låt mig vara öppen.
Låt mig finnas kvar.
I alla fall en bit av min fjäril.
måndag, april 19, 2010
söndag, april 18, 2010
Dialog med tonårsdotter (sann)
Lakanen nyss urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha väntar på att ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela lite piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.
Eller: fullt av disk på köksbänken. Bordet smuligt. Kaklet i allra högsta grad fläckigt. Då bara måste jag skriva ner en tanke som flugit in i skallen. En formulering. En diktrad. Eller rent av en projektidé.
Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag antagligen behöver skärpa mig. Bli lite mer som mammor bör vara. Erbjuda mina döttrar ett normalare familjeliv.
Dubbelcheckar med min äldsta vid frukosten:
- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker att du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa...
Å vad jag älskar henne.
Eller: fullt av disk på köksbänken. Bordet smuligt. Kaklet i allra högsta grad fläckigt. Då bara måste jag skriva ner en tanke som flugit in i skallen. En formulering. En diktrad. Eller rent av en projektidé.
Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag antagligen behöver skärpa mig. Bli lite mer som mammor bör vara. Erbjuda mina döttrar ett normalare familjeliv.
Dubbelcheckar med min äldsta vid frukosten:
- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker att du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa...
Å vad jag älskar henne.
lördag, april 17, 2010
Prinsessbröllop
Nej. Jag kan inte vara mindre road.
Kärlek, - ja! Fira den! Stå för den! Njut av den!
Men att 'nedräkning' pågår på Arlanda, att lägenheter på Blocket plötsligt hyrs ur för 15 000 kr i veckan och att allt tycks kretsa kring detta, det får mig att vilja snabbspola tiden fram till den 20:e juni.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka kreativt. Vilken chans skulle inte det här kunna vara för ett per automatik kvarlevat kungahus (med säkert snälla men - förlåt - ganska ointressanta människor)?
Ut i världsmedia:
I Sverige gör vi ett miljövänligt, människovänligt bröllop. Modernt och medvetet. Vi ställer till med galor för jordens framtid, plockar upp uteliggarna från gatan, vi lägger pengarna på stöd och resursfördelning. Vi väljer att fronta oss som Icke-traditionalister och går i täten för ett rättvisare, mer empatiskt samhälle!
Kvällstidningarna frossar i stället i systrarna Spara & Slösa och visar präktig Victoria vid sidan om rökande Madeleine med kärlekstrassel. Som om allt vi vill är att de ska vara gudomliga förebilder (att se upp till) med mänskliga drag (som vi kan se ner på, så blir vi själva lite lite bättre. Gungbrädsprincipen.).
Jag skulle föredra att känna respekt för dem.
Som jag känner för Barack Obama.
Som å andra sidan är vald för det han kan, gör och står för...
Tags
Victoria, Madeleine, prinsessbröllop, kungahuset, Obama
Kärlek, - ja! Fira den! Stå för den! Njut av den!
Men att 'nedräkning' pågår på Arlanda, att lägenheter på Blocket plötsligt hyrs ur för 15 000 kr i veckan och att allt tycks kretsa kring detta, det får mig att vilja snabbspola tiden fram till den 20:e juni.
Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka kreativt. Vilken chans skulle inte det här kunna vara för ett per automatik kvarlevat kungahus (med säkert snälla men - förlåt - ganska ointressanta människor)?
Ut i världsmedia:
I Sverige gör vi ett miljövänligt, människovänligt bröllop. Modernt och medvetet. Vi ställer till med galor för jordens framtid, plockar upp uteliggarna från gatan, vi lägger pengarna på stöd och resursfördelning. Vi väljer att fronta oss som Icke-traditionalister och går i täten för ett rättvisare, mer empatiskt samhälle!
Kvällstidningarna frossar i stället i systrarna Spara & Slösa och visar präktig Victoria vid sidan om rökande Madeleine med kärlekstrassel. Som om allt vi vill är att de ska vara gudomliga förebilder (att se upp till) med mänskliga drag (som vi kan se ner på, så blir vi själva lite lite bättre. Gungbrädsprincipen.).
Jag skulle föredra att känna respekt för dem.
Som jag känner för Barack Obama.
Som å andra sidan är vald för det han kan, gör och står för...
Tags
Victoria, Madeleine, prinsessbröllop, kungahuset, Obama
fredag, april 16, 2010
Duktig flicka
Jag har jobbat bra, hela veckan.
Dotter M och dotter N mår bra.
Det står en gryta och puttrar på spisen.
Jag får ta en kall öl.
Men jag dricker helst inte ensam.
Kommer du?
Dotter M och dotter N mår bra.
Det står en gryta och puttrar på spisen.
Jag får ta en kall öl.
Men jag dricker helst inte ensam.
Kommer du?
torsdag, april 15, 2010
Varför jag aldrig köper lotter
"Fru Micu har i halva sitt liv spelat på lotto. Sedan hon gått i pension har spelandet växt. Hon har alltid vetat att en stor rikedom en gång i livet kommer att hamna i knäet på henne. Eftersom det börjar bli sent, tror hon alltmer på det. Hon väntar varje onsdag i rödblommig söndagsklänning på att resultatet av dragningarna skall offentliggöras. I tamburen står hennes bruna lackskor för att hon snabbt ska kunna kliva i dem när lottobudet ringer på. För det mesta ringer det inte alls på hela förmiddagen, för att man i huset numera känner till hur speciellt känslig denna dag är. Om om det händer, då är det på sin höjd brevbäraren eller en glömsk granne som vågar sig fram till dörren. När fru Micu i sin söndagsstass långsamt stänger dörren inifrån, är hon bedragen ytterligare en gång."
Ur Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv"
Ur Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv"
onsdag, april 14, 2010
Tusensköna
Sånt som gör mig glad:
- fick tid för sjösättning av min vackra båt 8:e maj
- och en hel CD med bra låtar från en vacker man
- solen väcker liv i naturen
- kroppsvarm deg jäser i köket
- kreativt flöde i fantasihjärna och fingertoppar
- avbetade poster på To Do-listan
- skatteåterbäring
- dotter M och dotter N: kloka, varma, goda, vackra
- familjen och alla vänner
- nej förresten jag tänker inte på det. Jag vänder mitt ansikte mot ljuset.
tisdag, april 13, 2010
Gjort är gjort
Ni vet när man efteråt kommer på vad man skulle ha sagt. Egentligen. Istället. Eller när man tänker på vad man faktiskt sa. Och vad man gjorde när man sa det.
Då börjar orsak-och-verkan-analysen:
"Om jag inte hade sagt just det där, då skulle allt vara annorlunda." "Hade jag sagt så istället hade jag säkert fått den reaktion jag ville ha." "Varför betedde jag mig på det sättet? Jag hade min chans - nu har jag förstört allt..."
Sen kommer insikten att det är kört, över, bränt och kasserat. Andningen blir sorgsen, pannan förgrämd och fotstegen tunga.
Och så går tiden.
Du står kvar.
Det var aldrig så stort eller viktigt.
Inget är förstört.
Kanske får du till och med en ny chans?
Då börjar orsak-och-verkan-analysen:
"Om jag inte hade sagt just det där, då skulle allt vara annorlunda." "Hade jag sagt så istället hade jag säkert fått den reaktion jag ville ha." "Varför betedde jag mig på det sättet? Jag hade min chans - nu har jag förstört allt..."
Sen kommer insikten att det är kört, över, bränt och kasserat. Andningen blir sorgsen, pannan förgrämd och fotstegen tunga.
Och så går tiden.
Du står kvar.
Det var aldrig så stort eller viktigt.
Inget är förstört.
Kanske får du till och med en ny chans?
måndag, april 12, 2010
Soul Protection Factor
Jag fryser. Det beror inte på vädret - ute strålar solen.
Jag sätter mig i duschen, lutar huvudet mot väggen, andas in ångorna och låter det heta vattnet rinna över min rygg. Fryser ändå.
Jag drar på mig fleecetröja och raggsockor, dricker honungsvatten och lindar en sjal runt axlarna. Det hjälper inte.
Försöker tänka på annat. Ställer förnuftet vid rodret för att återerövra lugnet och värmen. Det ska gå, även om det tar sin tid.
Glömde helt enkelt Själskyddsfaktorn och har bränt mig en aning.
Jag sätter mig i duschen, lutar huvudet mot väggen, andas in ångorna och låter det heta vattnet rinna över min rygg. Fryser ändå.
Jag drar på mig fleecetröja och raggsockor, dricker honungsvatten och lindar en sjal runt axlarna. Det hjälper inte.
Försöker tänka på annat. Ställer förnuftet vid rodret för att återerövra lugnet och värmen. Det ska gå, även om det tar sin tid.
Glömde helt enkelt Själskyddsfaktorn och har bränt mig en aning.
söndag, april 11, 2010
Follow the white rabbit
Du ser en skymt av ett öra, en svanstipp, en tass. Du vet inte vad det är, men du kan inte låta bli att smyga efter.
Den snabba rörelsen framför dig drar dig vidare, bort från tryggheten. Du hade ett val: att stå kvar i det välkända eller att följa med mot det osäkra. Du valde risken. Och möjligheten.
Sen faller du.
Men du kommer aldrig att ångra dig.
Den snabba rörelsen framför dig drar dig vidare, bort från tryggheten. Du hade ett val: att stå kvar i det välkända eller att följa med mot det osäkra. Du valde risken. Och möjligheten.
Sen faller du.
Men du kommer aldrig att ångra dig.
fredag, april 09, 2010
Att gå i höga skor
Jag är en kort sak. Inte för att jag känner mig kort: på gruppbilder blir jag alltid lika förvånad när jag inte hittar mig själv i jämnhöjd med resten av de uppställda ansikena. Efter långt letande sänker jag blicken till församlingens bröstkorgsnivå. "Va, är det där jag?!" Men bevisligen står det 156 cm i passet.
Fast jag gillar att vara kort. På flyg eller bussar kan jag alltid krypa upp i sätena, när andra suckar och stönar och undrar var de ska göra av sina ben. I korta soffor kan jag rulla ihop mig - till och med i nåns knä. (Har jag tur blir jag då kliad i håret.)
Och framför allt har jag närmare till barn. Vi kan hälsa glatt på varandra, barnen och jag, ingen behöver se ner på den andre. (Barn har alltid haft lätt för att tycka om mig, säkert för att de märker att jag liksom hör till deras temperaturnivå.)
Men nu har jag bestämt mig för att lära mig gå i högklackat. Så när andra tar sig en fredagsdrink eller går på krogen med vänner stapplar jag runt hemma på nyköpta 10-centimeters klackar. Plötsligt når jag upp till skåphyllor. Hittar saker högst upp i bokhyllan. Ser ännu längre bort över takåsarna. Det är en hisnande upplevelse.
Sen slänger jag upp fötterna på bordet och beundrar klackarna. Dom gör sig bäst där. Och jag trivs bäst barfota ändå...
Fast jag gillar att vara kort. På flyg eller bussar kan jag alltid krypa upp i sätena, när andra suckar och stönar och undrar var de ska göra av sina ben. I korta soffor kan jag rulla ihop mig - till och med i nåns knä. (Har jag tur blir jag då kliad i håret.)
Och framför allt har jag närmare till barn. Vi kan hälsa glatt på varandra, barnen och jag, ingen behöver se ner på den andre. (Barn har alltid haft lätt för att tycka om mig, säkert för att de märker att jag liksom hör till deras temperaturnivå.)
Men nu har jag bestämt mig för att lära mig gå i högklackat. Så när andra tar sig en fredagsdrink eller går på krogen med vänner stapplar jag runt hemma på nyköpta 10-centimeters klackar. Plötsligt når jag upp till skåphyllor. Hittar saker högst upp i bokhyllan. Ser ännu längre bort över takåsarna. Det är en hisnande upplevelse.
Sen slänger jag upp fötterna på bordet och beundrar klackarna. Dom gör sig bäst där. Och jag trivs bäst barfota ändå...
torsdag, april 08, 2010
Vem vill bli miljonär - egentligen?
Såsig, dåsig, slö.
Oinspirerad. Oengagerad. Omotiverad.
Idétorka, fantasilöshet och allmän tomhet.
Får man använda en livlina i bloggsammanhang?
Eller låta publiken rösta och se vad majoriteten kommer fram till?
Möjligen presentera fyra ämnen, och låta datorn plocka bort hälften så att det bara finns två kvar att välja emellan?
Nej, jag bloggar inte ikväll, helt enkelt.
Imorgon kanske inspirationen kommit tillbaka.
Oinspirerad. Oengagerad. Omotiverad.
Idétorka, fantasilöshet och allmän tomhet.
Får man använda en livlina i bloggsammanhang?
Eller låta publiken rösta och se vad majoriteten kommer fram till?
Möjligen presentera fyra ämnen, och låta datorn plocka bort hälften så att det bara finns två kvar att välja emellan?
Nej, jag bloggar inte ikväll, helt enkelt.
Imorgon kanske inspirationen kommit tillbaka.
onsdag, april 07, 2010
Segrar alltid godheten?
Revolution härjar i Kirgizistan. Hungriga stormar massorna de offentliga byggnaderna och presidenten flyr i häst och vagn - förlåt, jag menar flygplan. Priset för folkets frihet är blod. Över tvåhundra år har gått, men lärdomen från 1789 tycks ha fallit i glömska. Historien upprepar sig.
En lugn och vältalande man pläderar för barnaga i radions Ring P1. Rasismen får ny näring av en vidrigt störd individ i Landskrona. Kvällstidningar frossar i ordet "dubbelmörderska".
Våld föder våld.
Hat väcker hat.
Hämnd kräver hämnd.
*
Jag mötte en man på flyget som sa: "Man måste vara snäll. Jag vill inte ens göra business med nån som inte är snäll." Han var marknadsföringschef på Lapplands hetaste turistattraktion.
Och mitt i allt det fruktansvärda som pågår kände jag en gnutta hopp.
En lugn och vältalande man pläderar för barnaga i radions Ring P1. Rasismen får ny näring av en vidrigt störd individ i Landskrona. Kvällstidningar frossar i ordet "dubbelmörderska".
Våld föder våld.
Hat väcker hat.
Hämnd kräver hämnd.
*
Jag mötte en man på flyget som sa: "Man måste vara snäll. Jag vill inte ens göra business med nån som inte är snäll." Han var marknadsföringschef på Lapplands hetaste turistattraktion.
Och mitt i allt det fruktansvärda som pågår kände jag en gnutta hopp.
tisdag, april 06, 2010
Att kyssa en älg
Älg-Lasse går i täten och busvisslar. Med graciösa steg kliver Moses fram mellan de avgnagda trädstammarna och möter oss. Lite längre bort står Tuva och hennes två kalvar. Tuva vill gärna kela och bli kliad, kalvarna är blygare. Den andra honan (vars namn jag inte minns) är dräktig och hälsar på oss med vänlig men något trött blick. Sist kommer den store. Nyfiket sträcker han sin långa mule mot mig.
Öga mot öga med kungens konung vill jag spontant böja min nacke i ödmjuk vördnad. Djuret är enormt, trots tappade horn, men det rör sig som en dansör. Blicken är god och klok. Det finns inget ont i denna varelse.
Jag lägger mina läppar mot den mjuka mulen.
Sen matar jag kungen med en banan.
måndag, april 05, 2010
Påskdag
I morse perforerades isen med 200 hål. Senare fylldes älven av pimpelfiskare som försökte dra upp så mycket som möjligt under begränsad tid, för att vinna pengar och priser.
Vi satte oss i solskenet och tittade på. Efter en timme hade åtta fiskar totalt rapporterats in. Några skotrar körde runt och stilade, popmusiken dunkade genom dålig högtalaranläggning och de hundratals hoppfulla pimplarna satt orörliga vid sina hål. Bara en lätt ryckande rörelse i höger arm.
Vi strosade hem, för det verkade inte bli mer action än så.
På kvällen gavs vår andra och sista föreställning. Det är lite speciellt att arbeta i denna avlägsna by med 65 invånare. Fisketävlingar har många - men opera finns bara här. Jag fylldes av stolthet och värme när publiken ställde sig upp i slutet.
Bara en sak är trist: fortfarande inget norrsken.
Vi satte oss i solskenet och tittade på. Efter en timme hade åtta fiskar totalt rapporterats in. Några skotrar körde runt och stilade, popmusiken dunkade genom dålig högtalaranläggning och de hundratals hoppfulla pimplarna satt orörliga vid sina hål. Bara en lätt ryckande rörelse i höger arm.
Vi strosade hem, för det verkade inte bli mer action än så.
På kvällen gavs vår andra och sista föreställning. Det är lite speciellt att arbeta i denna avlägsna by med 65 invånare. Fisketävlingar har många - men opera finns bara här. Jag fylldes av stolthet och värme när publiken ställde sig upp i slutet.
Bara en sak är trist: fortfarande inget norrsken.
söndag, april 04, 2010
Där det finns eld finns det liv
Vi sitter i den stora kåtan, samlade runt elden över vilken kaffepannan hänger i sin krok. Det är alldeles tyst, bara brasans sprakande hörs. Den fräna lukten från renfällarna blandar sig med kaffeoset och den söta doften av rökt falukorv. Blicken vilar på flammorna. Jag saknar min kamera, ändå kommer jag aldrig att glömma just den här bilden.
Utanför en rad skotrar. Jag vet att vi är på en ö, men jag kan inte fullt förstå det, för allt är vitt och orörligt och vi har färdats hit över vidder som lika gärna kunde vara åkrar - inte en rusande älv.
När det blir för kallt i kåtan går vi in i stugan. Kaminen värmer, några somnar, andra småpratar. Senare på kvällen, hemma i byn, fortsätter samtalet i bastun. Hettan mjukar upp kroppar och sinnen, allt öppnar sig i tryggheten och tilliten.
Eld.
Värme.
Liv.
Utanför en rad skotrar. Jag vet att vi är på en ö, men jag kan inte fullt förstå det, för allt är vitt och orörligt och vi har färdats hit över vidder som lika gärna kunde vara åkrar - inte en rusande älv.
När det blir för kallt i kåtan går vi in i stugan. Kaminen värmer, några somnar, andra småpratar. Senare på kvällen, hemma i byn, fortsätter samtalet i bastun. Hettan mjukar upp kroppar och sinnen, allt öppnar sig i tryggheten och tilliten.
Eld.
Värme.
Liv.
lördag, april 03, 2010
Rapport från en god fredag
Först Kycklingloppet på ängen. Pojkarna som hör till oss kommer på första och andra plats, efter lite käbbel i spåret, nån tackling och en tappad stav. Sen far vi till Vittangi, huldran och jag.
Allt är stängt. Byn, som är den största i närheten, är totalt ödelagd. På OK hittar vi youghurt och mikropajer. Plus alla andra bybor som behöver nånstans att hänga en stund.
Åter i vildmarken bjuds vi på älggryta innan vi drar till vårt "operahus". Några timmar senare väller publiken in. 130 stycken? Det är i alla fall fullsatt, och efter 2,15 timmar med allt ifrån Puccini - Pohjanen står publiken upp och applåderar. Succé.
Mingel med öl och sallad, men sångarna är trötta och jag ännu krasslig, så den stora premiärfesten uteblir. (Trogna läsare minns en sömnlös natt då en rejäl infektion helt enkelt bröt ut.)
Det var en bra fredag.
Nu försöker jag varva ner.
Då är det gott att ha en blogg att berätta för.
Allt är stängt. Byn, som är den största i närheten, är totalt ödelagd. På OK hittar vi youghurt och mikropajer. Plus alla andra bybor som behöver nånstans att hänga en stund.
Åter i vildmarken bjuds vi på älggryta innan vi drar till vårt "operahus". Några timmar senare väller publiken in. 130 stycken? Det är i alla fall fullsatt, och efter 2,15 timmar med allt ifrån Puccini - Pohjanen står publiken upp och applåderar. Succé.
Mingel med öl och sallad, men sångarna är trötta och jag ännu krasslig, så den stora premiärfesten uteblir. (Trogna läsare minns en sömnlös natt då en rejäl infektion helt enkelt bröt ut.)
Det var en bra fredag.
Nu försöker jag varva ner.
Då är det gott att ha en blogg att berätta för.
torsdag, april 01, 2010
En regissörs kostym
Hur klär sig en regissör när hon ska gå till jobbet?
I jeans, polotröja och kavaj? Ja, det är nog ganska vanligt.
På Dramaten.
I kortbyxor, T-shirt med tryck och baseballkeps?
Kanske, om man regisserar fantasyfilm.
I svarta långbyxor, klackskor och lite glansig top under pälsen?
En opera är på gång.
Men jag klär mig i underställ, täckbyxor och fleecetröja. Vi ska till det stora byahuset nere vid älven för en sista heldagsrepetition innan Operagalan i vildmarken.
Imorgon fylls salongen, byn fördubblas. Med brasans knastrande i bakgrunden ska vi förmedla några av de vackraste melodier som nånsin skapats. Ingen kan säga att opera bara finns för det fina folket i de överdådiga operahusen.
I jeans, polotröja och kavaj? Ja, det är nog ganska vanligt.
På Dramaten.
I kortbyxor, T-shirt med tryck och baseballkeps?
Kanske, om man regisserar fantasyfilm.
I svarta långbyxor, klackskor och lite glansig top under pälsen?
En opera är på gång.
Men jag klär mig i underställ, täckbyxor och fleecetröja. Vi ska till det stora byahuset nere vid älven för en sista heldagsrepetition innan Operagalan i vildmarken.
Imorgon fylls salongen, byn fördubblas. Med brasans knastrande i bakgrunden ska vi förmedla några av de vackraste melodier som nånsin skapats. Ingen kan säga att opera bara finns för det fina folket i de överdådiga operahusen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)