Ryktet går, tissel och tassel i palatset. Ett fönster öppnas. En dörr.
Den förälskade flickan kommer rusande - han är tillbaka!
Den andra är inte intresserad. Läser hon hellre en bok?
Männen kommer. Det är som värsta OS-lagets återkomst. Hurra!
Vilka ska bära de vita fanorna?
En av officerarna har ett problem. Sten i stöveln. Eller kanske problemet i själva verket är en kvinna?
Måste googla dirigentpinne. Antagligen beställa.
Grotesk hyllningssång till det kommande brudparet.
"Dö ni älskande två, ty lyckan er berusar.
Ja dö, för varför leva korta stunder blott?
Men en död full av sällhet,
bevarar er båda så ljuvt
som en natt mättad av drömmar."
Detta ska jag skriva 15 gånger på 15 handgjorda pappersark.
Klockan är 10, pärmen ligger uppslagen på sidan 107 och jag tar en kopp kaffe, på denna världens allra bästa arbetsplats.
Jag är en mycket lycklig lottad kulturarbetare.
måndag, maj 11, 2015
söndag, maj 10, 2015
Målet är ingenting, väget är allt (lalalalalalala)
Söndag förmiddag, kaffe och laptop i sängen.
Lördagen var ljuvlig.
Morgonen var ljuvlig. Stilla regn utanför fönstret, en kylig vårluft, värme i min närhet.
Ibland tänker jag att jag ska döpa om bloggen till "Andra halvlek". Nu spelar jag inte lika hetsigt. Ovisshet och förväntningar har övergått till erfarenhet och fördjupning. Att vinna är inte längre viktigt - bara att spela så bra som möjligt. Göra snygga passningar, kloka bedömningar, schyssta pareringar. Lämna planen svettig och lycklig, viss om att jag spelat ett hederligt spel.
Robert Broberg, du har så rätt.
Lördagen var ljuvlig.
Morgonen var ljuvlig. Stilla regn utanför fönstret, en kylig vårluft, värme i min närhet.
Ibland tänker jag att jag ska döpa om bloggen till "Andra halvlek". Nu spelar jag inte lika hetsigt. Ovisshet och förväntningar har övergått till erfarenhet och fördjupning. Att vinna är inte längre viktigt - bara att spela så bra som möjligt. Göra snygga passningar, kloka bedömningar, schyssta pareringar. Lämna planen svettig och lycklig, viss om att jag spelat ett hederligt spel.
Robert Broberg, du har så rätt.
onsdag, maj 06, 2015
Midnatt
Vandrar hem genom den lilla staden med de låga husen och breda gatorna. En gräsand går bredvid mig en stund. Ljud av måsar och doft av vår. Går lite vilse - har ännu inte lärt mig hitta till nya lyan. Men natten är mjuk och len. Luften mild, vinden har lagt sig och regnet upphört.
Jag bara är. Helt lugn. Fylld.
Tänker på allt som är bra. Inte det som är dåligt.
Är tacksam för det jag har. Inte missnöjd med det jag inte har.
Ser det som är gott i varje människa. Inte fel och brister.
Väl hemma, sittande i sängen med rufsiga lockar, benen i kors och datorn framför mig, ivrig knattrandes in dagens blogginlägg, skrattar jag till. Plötsligt ser jag mig själv som en tjockare och betydligt mindre välklädd Carrie Bradshaw.
Jag bara är. Helt lugn. Fylld.
Tänker på allt som är bra. Inte det som är dåligt.
Är tacksam för det jag har. Inte missnöjd med det jag inte har.
Ser det som är gott i varje människa. Inte fel och brister.
Väl hemma, sittande i sängen med rufsiga lockar, benen i kors och datorn framför mig, ivrig knattrandes in dagens blogginlägg, skrattar jag till. Plötsligt ser jag mig själv som en tjockare och betydligt mindre välklädd Carrie Bradshaw.
måndag, maj 04, 2015
SE MIG! (åtminstone på facebook)
Halva meningar. Dolda hintar. Budskap mellan rader. Offentligt vrål - men bara för de initierade.
Detta läser jag på sociala medier. Det är statusar som jag antagligen borde sätta en tumme upp på, eller knacka in ledsen gubbe under. Eller åtminstone skriva "stackars dig". Men jag gör ingenting. För jag förstår inte.
Det är citat-tecken, punkt punkt punkt och hum-hum, och det är alltid minst ett par kommentatorer som verkar förstå exakt vad som står ovan. Själv begriper jag ingenting. Varför är du på sjukhus? tänker jag. Vad var det som hände igår? Eller, i värsta fall: planerar hen att ta livet av sig?
Outtalade meningar är bland det värsta jag vet. Och facebook är en farlig fälla: här vräks inre smärtor och yttre olyckor ut som vore det vardagsmat. Omgivningen klickar vilt på gilla. Avsändarens tragik lindras en aning av X antal kommentarer inklusive rara hjärtsymboler - allt detta sedan nedskuffat i nästa dags logg-flöde. Quick-fixen är över, och jag antar att mörkret, ensamheten finns kvar.
Ingen facebook-status i världen kan läka dina sår.
Varken de yttre eller de inre.
Bygget sker inifrån och ut. Inte tvärtom.
Detta läser jag på sociala medier. Det är statusar som jag antagligen borde sätta en tumme upp på, eller knacka in ledsen gubbe under. Eller åtminstone skriva "stackars dig". Men jag gör ingenting. För jag förstår inte.
Det är citat-tecken, punkt punkt punkt och hum-hum, och det är alltid minst ett par kommentatorer som verkar förstå exakt vad som står ovan. Själv begriper jag ingenting. Varför är du på sjukhus? tänker jag. Vad var det som hände igår? Eller, i värsta fall: planerar hen att ta livet av sig?
Outtalade meningar är bland det värsta jag vet. Och facebook är en farlig fälla: här vräks inre smärtor och yttre olyckor ut som vore det vardagsmat. Omgivningen klickar vilt på gilla. Avsändarens tragik lindras en aning av X antal kommentarer inklusive rara hjärtsymboler - allt detta sedan nedskuffat i nästa dags logg-flöde. Quick-fixen är över, och jag antar att mörkret, ensamheten finns kvar.
Ingen facebook-status i världen kan läka dina sår.
Varken de yttre eller de inre.
Bygget sker inifrån och ut. Inte tvärtom.
lördag, maj 02, 2015
Ordlös
Vill skriva om det goda.
Vill skriva om allt nytt, allt omvälvande, allt det ovana.
Vill skriva om närheten jag möter, njutningen jag upplever.
Vill skriva om tvivlen. Skuggorna som drar förbi.
Oron att inte räcka till.
Vill lägga ord efter ord i en enda lång yellow brick road.
Men jag är rädd att orden blir till hinder. Stötestenar. Missförstånd.
För dina ord kanske inte är mina ord.
Din innebörd kanske inte är min innebörd.
Som du och jag.
Olika.
Så jag blundar och lyssnar.
Hör puls, kroppars rörelser, gemensamma andetag.
Och för det finns inga ord som räcker.
Vill skriva om allt nytt, allt omvälvande, allt det ovana.
Vill skriva om närheten jag möter, njutningen jag upplever.
Vill skriva om tvivlen. Skuggorna som drar förbi.
Oron att inte räcka till.
Vill lägga ord efter ord i en enda lång yellow brick road.
Men jag är rädd att orden blir till hinder. Stötestenar. Missförstånd.
För dina ord kanske inte är mina ord.
Din innebörd kanske inte är min innebörd.
Som du och jag.
Olika.
Så jag blundar och lyssnar.
Hör puls, kroppars rörelser, gemensamma andetag.
Och för det finns inga ord som räcker.
onsdag, april 29, 2015
Än en gång, till dig (du sa att du tyckte om det)
För 25 år sen låg vi där, han och jag, sida vid sida, och berättade allt för varandra. Om barnaår, ungdomslängtan och växtvärk. Vi kunde prata hela nätter, det tog aldrig slut.
Vi samtalade om framtiden. Allt vi skulle bygga tillsammans. Vi ville så mycket. Vi fyllde vår gemenskap med förväntningar och visioner.
Livet blev bra, men allt utvecklades förstås inte som vi trodde. Det gör sällan det, framför allt inte om man är ung och ännu inte tillräckligt knådad av verkligheten.
Så: idag.
Jag spelar min andra halvlek. Jag är tydligare, tyngre och mer tvivlande. På nytt, på ett märkligt magiskt sätt som jag inte trodde skulle kunna hända, ligger jag sida vid sida med en människa. Intill mig värme, lugn, erfarenhet. Det som har varit har format oss, men det har varit. Det var då.
Vi har ett nu.
Och ett nu.
Och nu.
På ett sätt blir stunderna av nu en slags framtid.
Och jag vet att om vi fortsätter våra 'nu' tillsammans har vi varsin rik källa av berättelser att ösa ur och delge varandra. Så väver vi vidare historierna om våra liv.
Oavsett vad som kommer att hända har nuets trådar letat sig in bland de gamla. Väven har fått en ny, skimrande lyster.
Tack.
Vi samtalade om framtiden. Allt vi skulle bygga tillsammans. Vi ville så mycket. Vi fyllde vår gemenskap med förväntningar och visioner.
Livet blev bra, men allt utvecklades förstås inte som vi trodde. Det gör sällan det, framför allt inte om man är ung och ännu inte tillräckligt knådad av verkligheten.
Så: idag.
Jag spelar min andra halvlek. Jag är tydligare, tyngre och mer tvivlande. På nytt, på ett märkligt magiskt sätt som jag inte trodde skulle kunna hända, ligger jag sida vid sida med en människa. Intill mig värme, lugn, erfarenhet. Det som har varit har format oss, men det har varit. Det var då.
Vi har ett nu.
Och ett nu.
Och nu.
På ett sätt blir stunderna av nu en slags framtid.
Och jag vet att om vi fortsätter våra 'nu' tillsammans har vi varsin rik källa av berättelser att ösa ur och delge varandra. Så väver vi vidare historierna om våra liv.
Oavsett vad som kommer att hända har nuets trådar letat sig in bland de gamla. Väven har fått en ny, skimrande lyster.
Tack.
lördag, april 25, 2015
Så lätt, men ändå så svårt
Att vara öppen.
Att acceptera.
Att utsätta sig för nya möten, miljöer, sammanhang.
Att prova nya smaker, upplevelser, tankegångar.
Att utmana sig själv. Aldrig sluta lära. Att vara uppmärksam.
Att välja sina strider.
Att lyfta sig ur snårigheterna och se helheten.
Att göra aktiva val.
Och att tycka att man duger som man är.
Att acceptera.
Att utsätta sig för nya möten, miljöer, sammanhang.
Att prova nya smaker, upplevelser, tankegångar.
Att utmana sig själv. Aldrig sluta lära. Att vara uppmärksam.
Att välja sina strider.
Att lyfta sig ur snårigheterna och se helheten.
Att göra aktiva val.
Och att tycka att man duger som man är.
torsdag, april 23, 2015
Våren och växandet
Vi människor är vanedjur.
Vi tar den väg vi känner till. Köper den apparat vi redan kan hantera. Väljer det som är oss bekant. Det finns en trygghet i detta. Och ett skyddsnät; känner jag vägen behöver jag aldrig undra om den håller för mina steg.
Men när någon ny möter oss, tar sig in i våra invanda mönster, utmanar våra livets lärdomar och förutfattade förväntningar, det är då det händer.
Det är då blodet pulserar lite snabbare. Det är då syret känns friskare och huden mer mottaglig för smekande vind. Det är då värmen lägger sig som en filt över mage och bröst och det är då huvudet fylls av klara, pigga tankegångar.
Så ruska om mig. Putta mig ur min trånga omloppsbana. Locka mig att sträcka mig lite längre, flyga aningen högre, dyka en droppe djupare.
Låt mig växa vid din sida och jag ska slå ut med mer prakt än nånsin förr.
Vi tar den väg vi känner till. Köper den apparat vi redan kan hantera. Väljer det som är oss bekant. Det finns en trygghet i detta. Och ett skyddsnät; känner jag vägen behöver jag aldrig undra om den håller för mina steg.
Men när någon ny möter oss, tar sig in i våra invanda mönster, utmanar våra livets lärdomar och förutfattade förväntningar, det är då det händer.
Det är då blodet pulserar lite snabbare. Det är då syret känns friskare och huden mer mottaglig för smekande vind. Det är då värmen lägger sig som en filt över mage och bröst och det är då huvudet fylls av klara, pigga tankegångar.
Så ruska om mig. Putta mig ur min trånga omloppsbana. Locka mig att sträcka mig lite längre, flyga aningen högre, dyka en droppe djupare.
Låt mig växa vid din sida och jag ska slå ut med mer prakt än nånsin förr.
onsdag, april 22, 2015
... liksom varje möte
Och så finns den som lyssnar och läker.
Som accepterar vem jag varit, tillåter mig vara den jag är, och tror på den jag kommer att bli.
Som accepterar vem jag varit, tillåter mig vara den jag är, och tror på den jag kommer att bli.
tisdag, april 21, 2015
Varje dag är en ny chans
Vi brottas alla med våra demoner.
Jag sjunker. Känner tydligt hur allt bara faller. Ställningen som håller uppe brakar ihop, stöttorna singlar ner mot marken. Allt kött är hö; det som var människa blir till en pöl. Eller en hög. Något att kliva över, eller till och med gå rakt igenom. Sparka runt lite i, så att dammet yr.
Tänker förnuftigt. Biter ihop. Ler.
Säger att allt är bra.
Och lär mig.
Jag sjunker. Känner tydligt hur allt bara faller. Ställningen som håller uppe brakar ihop, stöttorna singlar ner mot marken. Allt kött är hö; det som var människa blir till en pöl. Eller en hög. Något att kliva över, eller till och med gå rakt igenom. Sparka runt lite i, så att dammet yr.
Tänker förnuftigt. Biter ihop. Ler.
Säger att allt är bra.
Och lär mig.
lördag, april 18, 2015
Med Tjechov malandes i mitt inre
Jag vet ju. Jag har uppfostrats så. Jag har förmedlat det vidare till mina egna döttrar. Att det du bär i ditt inre är din skönhet. Vad du ger är viktigare än vad du får. Dina handlingar, reaktioner och riktningar är vad som gör dig vacker och värdefull. Inte din yta.
Ändå.
Bilden av mig själv sjunker ihop till en liten rishög. Förlåt mig, omvärld, för det ni tvingas se. De extra kilona, dallret, skrynklet, krumheten, löjligheten. Instinkten säger; göm dig, skyl dig. Du är inget värd. Bara vackra människor är. Smala. Tränade. De med karaktär. De smarta (för överviktiga är korkade, det vet vi ju). De som passar in. De som vi vill presenteras tillsammans med.
Sonjas monolog börjar åter ringa i öronen. "Jag vet att jag är ful, jag vet det." Ledarens ord "You don't look good on stage." Och käftsmällen ... "Du attraherar mig inte längre."
Sen läser jag Mia Skäringers artikel.
Ändå.
Bilden av mig själv sjunker ihop till en liten rishög. Förlåt mig, omvärld, för det ni tvingas se. De extra kilona, dallret, skrynklet, krumheten, löjligheten. Instinkten säger; göm dig, skyl dig. Du är inget värd. Bara vackra människor är. Smala. Tränade. De med karaktär. De smarta (för överviktiga är korkade, det vet vi ju). De som passar in. De som vi vill presenteras tillsammans med.
Sonjas monolog börjar åter ringa i öronen. "Jag vet att jag är ful, jag vet det." Ledarens ord "You don't look good on stage." Och käftsmällen ... "Du attraherar mig inte längre."
Sen läser jag Mia Skäringers artikel.
"Hälsostress är det nya ordet. Och andefattighet.
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden."
Vi är snart bara kroppar som förlorat sin medvetenhet.
Dumhuvuden, tomburkar och falska stora leenden."
Och känner mer än nånsin att jag längtar efter ett samhälle där vad vi gör betyder något. Inte hur vi ser ut i bikini.
fredag, april 17, 2015
Djur i bur?
Ett steg, och jag är framme vid sängen. Tre steg från sängen till soffan. Och så fyra till den lilla kokvrån. Om jag inte genar direkt från sängen, då är det fem fram till diskbänken (den i lekstuge-höjd).
Den här gången var jag beredd. Allt gick bra.
Och jag vet ju. Min inre rymd är ett universum.
Obegränsad.
(P.S. Måste läsa om John Fowles The Collector.)
Den här gången var jag beredd. Allt gick bra.
Och jag vet ju. Min inre rymd är ett universum.
Obegränsad.
(P.S. Måste läsa om John Fowles The Collector.)
onsdag, april 15, 2015
Recept på en lyckad helg
Tag tre stänk saltvatten, ett skålpund aska, en droppe portvin och blanda med kalla tår och varma händer. Låt det växa i solen, näras av goda samtal och till sist avnjutas i värmen från en brasa.
Det behöver inte vara krångligare än så.
Det behöver inte vara krångligare än så.
söndag, april 12, 2015
Med glansiga ögon
Det fanns en tid när jag inte visste. Inte förmådde. Inte förstod.
Idag blev jag påmind. Vi bläddrade i album – och där kom den, repliken, som fick mig att minnas hela scenen. Och ja, jag vet precis hur jag agerade den gången. Vad som var min del i del hela.
Vad jag inte visste var att taggen satt kvar. Men chansen gavs mig nu, en aprilkväll med blek sol som letade sig in genom alldeles för smutsiga fönster. Nu kunde jag ärligt be om ursäkt. För min del, en del med lika stor skuld som den andres. Vi skakade hand. Sa att nu var det borta.
Och jag vet idag att det jag brast i var tacksamhet.
Allt det jag hade; så stort, så viktigt, så värdefullt.
Jag glömde bort att vara tacksam.
Det misstaget vill jag aldrig göra igen.
Idag blev jag påmind. Vi bläddrade i album – och där kom den, repliken, som fick mig att minnas hela scenen. Och ja, jag vet precis hur jag agerade den gången. Vad som var min del i del hela.
Vad jag inte visste var att taggen satt kvar. Men chansen gavs mig nu, en aprilkväll med blek sol som letade sig in genom alldeles för smutsiga fönster. Nu kunde jag ärligt be om ursäkt. För min del, en del med lika stor skuld som den andres. Vi skakade hand. Sa att nu var det borta.
Och jag vet idag att det jag brast i var tacksamhet.
Allt det jag hade; så stort, så viktigt, så värdefullt.
Jag glömde bort att vara tacksam.
Det misstaget vill jag aldrig göra igen.
torsdag, april 09, 2015
I vårsolen
Jag blev så glad.
De stod tätt intill varandra.
De kunde inte låta bli att ta på varandra.
Händerna lekte tafatt, letade efter den andres närhet, efter en älskad människas kropp. Snabba kyssar mellan skratten och de självklara orden. Ögon som glittrar, blickar som möts mellan hastiga ögonkast för att se om bussen är på väg.
Och jag log och fylldes av våren, ljuset, klarheten i luften. Fylldes av deras förälskelse, där jag stod i en främmande stad och väntade vid samma hållplats.
När jag senare åkte iväg med en annan linje tänkte jag på hur fina de var.
Han och han.
De stod tätt intill varandra.
De kunde inte låta bli att ta på varandra.
Händerna lekte tafatt, letade efter den andres närhet, efter en älskad människas kropp. Snabba kyssar mellan skratten och de självklara orden. Ögon som glittrar, blickar som möts mellan hastiga ögonkast för att se om bussen är på väg.
Och jag log och fylldes av våren, ljuset, klarheten i luften. Fylldes av deras förälskelse, där jag stod i en främmande stad och väntade vid samma hållplats.
När jag senare åkte iväg med en annan linje tänkte jag på hur fina de var.
Han och han.
lördag, april 04, 2015
För döva öron
Lyssnandet är så väldigt viktigt.
Att lyssna på en instruktion.
Att höra riktningen i ett tonfall.
Att följa tråden i en berättelse.
Ta in en annan människa.
Vara lyhörd för sammanhanget.
Lyssna, ta in och sedan omvandla till sitt eget.
Och så:
Att vara uppmärksam på viskningar i vinden, tecken ifrån världen utanför.
Lyssna inåt.
Förstå signalerna.
Låta magkänslan styra.
Det har aldrig varit tydligare än under veckan som gått.
Att lyssna på en instruktion.
Att höra riktningen i ett tonfall.
Att följa tråden i en berättelse.
Ta in en annan människa.
Vara lyhörd för sammanhanget.
Lyssna, ta in och sedan omvandla till sitt eget.
Och så:
Att vara uppmärksam på viskningar i vinden, tecken ifrån världen utanför.
Lyssna inåt.
Förstå signalerna.
Låta magkänslan styra.
Det har aldrig varit tydligare än under veckan som gått.
måndag, mars 30, 2015
Natt i norr
Det gula huset med de goda bullarna. Det röda med blå knutar där den nära vännen alltid håller dörren öppen. Det stora vid älven med obegränsade möjligheter till nytt skapande. Allt är som vanligt.
Utom att vi gör på fem dagar det som tar en månad att få till. Att vi sätter punkt, för mig efter elva år i rad. Att vi dessutom tampas med ett av världens mest kända verk, och jag är fullkomligt ointresserad av hur det brukar göras.
Det kanske inte är så konstigt att jag ligger sömnlös ...
Utom att vi gör på fem dagar det som tar en månad att få till. Att vi sätter punkt, för mig efter elva år i rad. Att vi dessutom tampas med ett av världens mest kända verk, och jag är fullkomligt ointresserad av hur det brukar göras.
Det kanske inte är så konstigt att jag ligger sömnlös ...
fredag, mars 27, 2015
Grand Finale
Nu vill jag gå vidare. Upptäcka nya marker. Njuta av nuet. Fördjupa det jag har. Släppa kraven på mig själv att alltid vara så duktig.
Vildmarken ligger kvar. Och jag är mycket tacksam för allt jag lärt mig om snö, is, kyla och kärvhet.
torsdag, mars 26, 2015
Sömnig morgon
Väcktes hastig ur en diffus dröm, en förvirrad värld där ett myller av arbetskamrater hanterade något slags problem jag nu glömt.
Gick upp. Morgonmosig. Men redo.
Som vanligt tänkte jag lyfta fram min laptop på köksbordet för att börja arbetsdagen. Jobbar alltid nån timme eller två innan frukost. Lutade mig ner, började lyfta fram apparaten ur ett skåp (fick flytta undan kaffekvarn och elvisp innan jag fick tag i kartongen), undrade plötsligt vad jag höll på med och insåg med ens - klarvaken - att jag var i full färd med att ta fram våffeljärnet. Inte datorn.
Skrattade högt. (Det är befriande att skratta åt sig själv.) Ville berätta och skrev ett sms till dotter M som en kvart tidigare sett mig vingla ut ur sovrummet.
Svaret kom blixtsnabbt:
"Tur att du inte hann stoppa in sladden och börjat skriva."
Gick upp. Morgonmosig. Men redo.
Som vanligt tänkte jag lyfta fram min laptop på köksbordet för att börja arbetsdagen. Jobbar alltid nån timme eller två innan frukost. Lutade mig ner, började lyfta fram apparaten ur ett skåp (fick flytta undan kaffekvarn och elvisp innan jag fick tag i kartongen), undrade plötsligt vad jag höll på med och insåg med ens - klarvaken - att jag var i full färd med att ta fram våffeljärnet. Inte datorn.
Skrattade högt. (Det är befriande att skratta åt sig själv.) Ville berätta och skrev ett sms till dotter M som en kvart tidigare sett mig vingla ut ur sovrummet.
Svaret kom blixtsnabbt:
"Tur att du inte hann stoppa in sladden och börjat skriva."
tisdag, mars 24, 2015
"Hej hej ..."
Liten, äldre, böjd och krumbent man på tunnelbanan:
"Hej hej. Har du möjligen en krona eller två till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Har du någon liten peng till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Inga droger eller sprit, jag vill bara ha lite kaffe."
Käre lille farbror! tänkte jag med ett hål i bröstet. I min plånbok ligger inte en enda peng. Inga sedlar. Ingenting i fickorna. Tomma sidofack i väskan. Jag vet ju det, det är ingen idé att leta. Men jag skulle så gärna ha gett.
"Hej hej ..." Den skorrande, vänliga rösten närmar sig platsen där jag sitter.
"Förlåt. Jag har inga kontakter. Ingenting. Det är sant. Jag kan inte hjälpa dig." sa jag och tryckte hans utsträckta hand mellan båda mina.
"Det gör inget. Men jag kanske kan få en kram? För att du är så snäll?"
Hans kind var skrovlig och orakad. Gammelmans-doft. Men inga spritångor.
När han stapplade vidare genom vagnen tänkte jag att det finns inget jag önskar mer i världen just nu än att han får ihop till sin kopp kaffe.
"Hej hej. Har du möjligen en krona eller två till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Har du någon liten peng till en kopp kaffe?"
"Hej hej. Inga droger eller sprit, jag vill bara ha lite kaffe."
Käre lille farbror! tänkte jag med ett hål i bröstet. I min plånbok ligger inte en enda peng. Inga sedlar. Ingenting i fickorna. Tomma sidofack i väskan. Jag vet ju det, det är ingen idé att leta. Men jag skulle så gärna ha gett.
"Hej hej ..." Den skorrande, vänliga rösten närmar sig platsen där jag sitter.
"Förlåt. Jag har inga kontakter. Ingenting. Det är sant. Jag kan inte hjälpa dig." sa jag och tryckte hans utsträckta hand mellan båda mina.
"Det gör inget. Men jag kanske kan få en kram? För att du är så snäll?"
Hans kind var skrovlig och orakad. Gammelmans-doft. Men inga spritångor.
När han stapplade vidare genom vagnen tänkte jag att det finns inget jag önskar mer i världen just nu än att han får ihop till sin kopp kaffe.
måndag, mars 23, 2015
Löjliga familjen
Vi spelade kort i helgen.
Spelet hette som det brukar, men där fanns ingen "unge herr Fenkål" eller "fröken Kladd" längre. Inte heller män med titlar och bihang, såsom "Magister Plugg" med "Fru Plugg".
Nu var det Herr Doktor, Fru Doktor, Doktorns pojke och Doktorns flicka. Inte särskilt löjligt. Stråk av genustänk. Men lik förbannat kärnfamilj. "Hej alla barn. Det är så här det skulle ha sett ut egentligen. Sorry! Era föräldrar har inte klarat det."
Här är mitt förslag på karaktärer i den uppdaterade versionen av Löjliga Familjen:
- Herr Frisör, Herr Frisörs man
- Fru Bagare, Fru Bagares ex, Fru Bagares nye, Fru Bagares PT
- Kaptenens son, Kaptenens sons plastmamma, Kaptenens sons bonus-syskon
- Snickarens dotter-som-snart-är-snickarens-son
- Herr Bonde (söker fru)
- Fru Doktor, Fru Doktors KK
- Herr Fotograf, Herr Fotografs sexkompis, Herr Fotografs MILF
- Fru Trädgårdsmästare, Fru Trädgårdsmästares åtta katter
:-)
lördag, mars 21, 2015
Här och nu kommunikation
Jag har ärvt min mormors tummade brev från en beundrare, när hon som ung vistades på sanatorium. I en ask med omsorgfullt knutet band ligger brev jag själv fått en gång; från bästa vänner, den seende lärarinnan, min mamma och från honom, han min själsfrände.
I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.
Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.
En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.
Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.
Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.
Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...
I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.
Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.
En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.
Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.
Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.
Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...
fredag, mars 20, 2015
Till dig
Du är så vacker.
Din höga panna, din rena profil.
Din mjuka mun och raka blick.
Du är god och intelligent. Busig och sann.
Och du är precis dig själv, inget spel.
Och jag ... jag är glad över att få gå bredvid ibland.
Din höga panna, din rena profil.
Din mjuka mun och raka blick.
Du är god och intelligent. Busig och sann.
Och du är precis dig själv, inget spel.
Och jag ... jag är glad över att få gå bredvid ibland.
onsdag, mars 18, 2015
Life as a road movie
Vi kryssar fram utmed stenlagda leder, över fallfärdiga broar, mellan fladdrande snitslar och genom svårforcerade hinder. Ibland helt ovetande om väderstrecken, ibland precis på väg dit vi ska.
Liv är rörelse. Verklighet är förändring. Kärlek handling.
Själv cruisar jag fram; lugnt och stilla men intensivt glödande. Vet vart jag är på väg. Väjer för de hinder jag möter utan att ta blicken ifrån målet. Undviker stenskott och potthål. Väljer de bästa färdkamrater. Söker ingen genväg. Njuter av färden, att vara på väg. Trots tyngande ballast och onödig packning, det vi alla måste lära oss bära utan bitterhet.
Balans.
Och ansats.
Det är ännu några månader kvar tills jag måste gasa upp till högsta växeln.
Liv är rörelse. Verklighet är förändring. Kärlek handling.
Själv cruisar jag fram; lugnt och stilla men intensivt glödande. Vet vart jag är på väg. Väjer för de hinder jag möter utan att ta blicken ifrån målet. Undviker stenskott och potthål. Väljer de bästa färdkamrater. Söker ingen genväg. Njuter av färden, att vara på väg. Trots tyngande ballast och onödig packning, det vi alla måste lära oss bära utan bitterhet.
Balans.
Och ansats.
Det är ännu några månader kvar tills jag måste gasa upp till högsta växeln.
tisdag, mars 17, 2015
Bokslut
Ibland, men inte för ofta, ska man titta i livets backspegel. Se vad som är passerat, avslutat, över.
Och ibland får man plötsligt syn på en mapp som ligger kvar öppen. Som glömdes. Eller förträngdes. En som aldrig hamnade på sin riktiga plats i arkivet.
Utan bitterhet och utan sorg lägger jag stilla ihop blad efter blad. Vissheten att det som var det vackraste av vackra, det skönaste av sköna och det sannaste av sanna blev täckt i tjock svart lava efter det stora utbrottet. Begravet under aska. Livlöst.
Jag blåser lite på minnet, och svagt därunder skimrar färgerna igen. Det var gott. Också.
Nu säger jag tack och hej då.
Inget gammalt ska hindra mig.
Och ibland får man plötsligt syn på en mapp som ligger kvar öppen. Som glömdes. Eller förträngdes. En som aldrig hamnade på sin riktiga plats i arkivet.
Utan bitterhet och utan sorg lägger jag stilla ihop blad efter blad. Vissheten att det som var det vackraste av vackra, det skönaste av sköna och det sannaste av sanna blev täckt i tjock svart lava efter det stora utbrottet. Begravet under aska. Livlöst.
Jag blåser lite på minnet, och svagt därunder skimrar färgerna igen. Det var gott. Också.
Nu säger jag tack och hej då.
Inget gammalt ska hindra mig.
måndag, mars 16, 2015
Utan retuschering
Verkligheten är så mycket bättre än dikten. Den är framför allt verkligare. Den är på riktigt.
Jag vänder mitt ansikte mot verkligheten och låter det andra falla i glömska. Drömmandet (som förstås ibland är bättre än det som pågår - där har ingen ont till exempel) slänger jag iväg i vårvinden. Det digitala klickandet tystnar av sig själv inför fåglarnas kvitter. Länkar lockar inte längre, bara ljus och luft.
I verkligheten är jag rufsig och mänsklig, begagnad och levande, ansatt och andandes, men jag är jag. Och jag är på riktigt.
Med rak blick möter jag dig.
Er.
Omvärlden.
Ni får ta mig som jag är.
Jag vänder mitt ansikte mot verkligheten och låter det andra falla i glömska. Drömmandet (som förstås ibland är bättre än det som pågår - där har ingen ont till exempel) slänger jag iväg i vårvinden. Det digitala klickandet tystnar av sig själv inför fåglarnas kvitter. Länkar lockar inte längre, bara ljus och luft.
I verkligheten är jag rufsig och mänsklig, begagnad och levande, ansatt och andandes, men jag är jag. Och jag är på riktigt.
Med rak blick möter jag dig.
Er.
Omvärlden.
Ni får ta mig som jag är.
torsdag, mars 12, 2015
De fyra årstiderna
onsdag, mars 11, 2015
Kontor (onsdag eftermiddag, sent)
Det är stökigt i ögonen. För mycket detaljer.
Fyllda kartonger och kassar runt om mig. Proppade bokhyllor bakom. Mängder av högar på det stora skrivbordet framför.
Papper. Muggar (två). Kartor. Skisser. Post-it lappar. Pärmar. Böcker. Pennor. Malldokument. CD-skivor. Visitkort. Avtal. Kuvert. Tre hålslag (varför tre?). Stenar. Mynt. Lypsyl. Tidtabeller. Kortlekar (man vet aldrig). Värmeljus. Batterier. Fotografier. Vattenglas (två). Klädnypor. Kollegieblock. En vattenpistol. Broschyrer.
I helgen ska jag vila blicken. Släta ut trassliga tanketrådar.
Lägga ner mitt huvud där det tycker om att vara.
Så varvas verksamhet och vila.
Fyllda kartonger och kassar runt om mig. Proppade bokhyllor bakom. Mängder av högar på det stora skrivbordet framför.
Papper. Muggar (två). Kartor. Skisser. Post-it lappar. Pärmar. Böcker. Pennor. Malldokument. CD-skivor. Visitkort. Avtal. Kuvert. Tre hålslag (varför tre?). Stenar. Mynt. Lypsyl. Tidtabeller. Kortlekar (man vet aldrig). Värmeljus. Batterier. Fotografier. Vattenglas (två). Klädnypor. Kollegieblock. En vattenpistol. Broschyrer.
I helgen ska jag vila blicken. Släta ut trassliga tanketrådar.
Lägga ner mitt huvud där det tycker om att vara.
Så varvas verksamhet och vila.
måndag, mars 09, 2015
"Hade jag varit nykter" ...
Kollegan och jag satt i restaurangvagnen. Två främmande män vid bordet intill frågade om de fick flytta till oss istället. En äldre och en i min ålder. Båda var från norr. Vi började prata. Det var många timmar att fördriva, på väg söderut.
Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.
- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.
- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.
- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?
- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...
Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.
Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.
Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.
- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.
- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.
- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?
- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...
Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.
Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.
torsdag, mars 05, 2015
Att bada i ljuvlighet
Jag tycker om när världen är len.
När jag får stryka din mjuka hud, leka med fingertoppar över ditt mjuka skägg, lägga läpparna mot din mjuka mun.
Jag vill ha lena lakan mot min kropp.
Följsamma, sköna kläder.
Mjuka vänliga ord.
Milda blickar.
Varma leenden.
Får jag bara fylla mig med allt det ibland, då orkar jag det sträva också.
När jag får stryka din mjuka hud, leka med fingertoppar över ditt mjuka skägg, lägga läpparna mot din mjuka mun.
Jag vill ha lena lakan mot min kropp.
Följsamma, sköna kläder.
Mjuka vänliga ord.
Milda blickar.
Varma leenden.
Får jag bara fylla mig med allt det ibland, då orkar jag det sträva också.
tisdag, mars 03, 2015
Nationell stolthet?
"Grattis Charlotte Kalla" står det i den rullande texten på Pajala kommunhus (strax efter klockslag och temperatur-angivelse).
Och jag slås av vissheten att jag själv aldrig skulle smälla upp en sådan text. Jag känner inte nationell stolthet. Har aldrig gjort, trots OS-vinster, tennispokaler och schlagersegrar. Jag kan känna djup respekt och högaktning för individer som gör något riktigt bra. Som spränger gränser och töjer rekord. Eldsjälar. Inspiratörer. Artister och atleter. Upptäcktsresanden och forskare.
Att däremot tycka att hela landet är lite lyckligare idag, på grund av Charlotte Kalla, eller att vara extra stolt över den nation jag fötts i, bara för att en skicklig skidåkare också råkar ha Sverige stämplat i sitt pass, nej ... det kan jag inte.
Vad jag däremot är stolt över är den pjäs som formas framför mina ögon. På scenen talas nu fem språk: ukrainska, arabiska, tigrinja, meänkieli och svenska. Åtta asylsökande vuxna har valt att lägga tid och energi på att berika vår föreställning. Fylla den med kroppar, med ljud och rörelse.
Allt hör samman. Människor, djur, stjärnor, skogar och hav - allt är del av samma gudomliga ström vi kallar liv.
Och jag slås av vissheten att jag själv aldrig skulle smälla upp en sådan text. Jag känner inte nationell stolthet. Har aldrig gjort, trots OS-vinster, tennispokaler och schlagersegrar. Jag kan känna djup respekt och högaktning för individer som gör något riktigt bra. Som spränger gränser och töjer rekord. Eldsjälar. Inspiratörer. Artister och atleter. Upptäcktsresanden och forskare.
Att däremot tycka att hela landet är lite lyckligare idag, på grund av Charlotte Kalla, eller att vara extra stolt över den nation jag fötts i, bara för att en skicklig skidåkare också råkar ha Sverige stämplat i sitt pass, nej ... det kan jag inte.
Vad jag däremot är stolt över är den pjäs som formas framför mina ögon. På scenen talas nu fem språk: ukrainska, arabiska, tigrinja, meänkieli och svenska. Åtta asylsökande vuxna har valt att lägga tid och energi på att berika vår föreställning. Fylla den med kroppar, med ljud och rörelse.
Allt hör samman. Människor, djur, stjärnor, skogar och hav - allt är del av samma gudomliga ström vi kallar liv.
måndag, mars 02, 2015
På väg
Vaknar på ön där ljuset och värmen gett kraft. Färdas norrut med bil, sen flyg, sen bil igen till mörker och slask. Touchdown Basecamp. Några maskintvättar senare färdas jag vidare norrut med buss, tunnelbana, pendeltåg, flygplan och till sist en oändligt lång och skumpig taxiresa.
Nomaden i mig ler.
Men ändå. En förankring, en trygghet, en famn, ett hem - allt det är mig förärat idag.
Den inre resan är lika nödvändig som den yttre.
Nomaden i mig ler.
Men ändå. En förankring, en trygghet, en famn, ett hem - allt det är mig förärat idag.
Den inre resan är lika nödvändig som den yttre.
torsdag, februari 26, 2015
Att lära av en delfin
Är vi vad vi gör eller vad vi inte gör?
Lär jag känna en människa via hens handlingar eller genom vad hen avstår från att göra?
Igår lekte vilda delfiner intill den båt där vi befann oss. De hoppade i kölvattnet och virvlade alldeles under fören där jag lutade mig ut. Jag kände mig speciell. Och tacksam. De valde att visa sig för oss.
Och jag tänker att det vi väljer att göra för en annan varelse, det är det största.
Lär jag känna en människa via hens handlingar eller genom vad hen avstår från att göra?
Igår lekte vilda delfiner intill den båt där vi befann oss. De hoppade i kölvattnet och virvlade alldeles under fören där jag lutade mig ut. Jag kände mig speciell. Och tacksam. De valde att visa sig för oss.
Och jag tänker att det vi väljer att göra för en annan varelse, det är det största.
tisdag, februari 24, 2015
Outdoor and alive
Mina fötter tycker om att gå i ojämn terräng. Mina ben vill klättra. Mina ögon vill lyftas upp på höjder och se långt. Mitt hår vill bli rufsigt i vinden. Min hud behöver bli kysst av sol. Hela mitt jag vill ge mig av, utforska och upptäcka.
Dessutom vill min kamera fyllas av vackra naturbilder.
Det var en riktigt bra idag.
Dessutom vill min kamera fyllas av vackra naturbilder.
Det var en riktigt bra idag.
måndag, februari 23, 2015
Älskade frihet
Jag har nästan ingenting på mig.
Jag flyter runt i det blå, helt viktlös.
Hör mina egna, djupa andetag inne i mig själv.
Ser solen bryta igenom ytan i leksam dans. Bubblor som virvlar av mina egna smidiga rörelser.
Ingen kan låsa mig.
Ingen kan begränsa mig.
Ingen kan sänka mig.
Efteråt blir jag kysst av solen och smekt av vinden.
Det är så enkelt.
Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv.
Jag flyter runt i det blå, helt viktlös.
Hör mina egna, djupa andetag inne i mig själv.
Ser solen bryta igenom ytan i leksam dans. Bubblor som virvlar av mina egna smidiga rörelser.
Ingen kan låsa mig.
Ingen kan begränsa mig.
Ingen kan sänka mig.
Efteråt blir jag kysst av solen och smekt av vinden.
Det är så enkelt.
Jag vet precis hur jag vill leva mitt liv.
söndag, februari 22, 2015
Söndag. Exteriör. Solstol. En fågel sjunger.
Betalning med kort kan ge upphov till många skratt. En prisvinnande bok slukas allt för fort. Huset är kritvitt och vattnet blått. Kläderna åker av vid första solstråle. Flocken har dragit söderut för kravlös samvaro.
Och myrboet i skallen vaggas till vintervila av ljus och ljumma vindar.
Och myrboet i skallen vaggas till vintervila av ljus och ljumma vindar.
fredag, februari 20, 2015
Tant Gröna Lund
Ibland hamnar man där. I sin egen nöjespark på något sätt.
Man förs upp och ner i karuseller som man inte kan kliva av, man kör igenom sin egen spöktunnel där mörka minnesbilder kastar sig ut från väggar och man står med klappande hjärta vid lyckohjulet, fullkomligt medveten om den minimala chansen till vinst.
Tafatt försöker man träffa prick på någon burk, men armen orkar knappt lyfta bollen. I radiobilen åker man på stöt efter stöt. Sockervaddet växer i munnen, popcornen fastnar i halsen. I de böjda speglarna ser man sig själv precis som man känner sig: en clown, ett miffo, en löjlig figur.
Utmattad går man till sist hem. Skinnad, mörbultad och tom.
Man förs upp och ner i karuseller som man inte kan kliva av, man kör igenom sin egen spöktunnel där mörka minnesbilder kastar sig ut från väggar och man står med klappande hjärta vid lyckohjulet, fullkomligt medveten om den minimala chansen till vinst.
Tafatt försöker man träffa prick på någon burk, men armen orkar knappt lyfta bollen. I radiobilen åker man på stöt efter stöt. Sockervaddet växer i munnen, popcornen fastnar i halsen. I de böjda speglarna ser man sig själv precis som man känner sig: en clown, ett miffo, en löjlig figur.
Utmattad går man till sist hem. Skinnad, mörbultad och tom.
torsdag, februari 19, 2015
Så märkligt det kan bli
Man tror att man vet. Alla signaler pekar åt samma håll. Men plötsligt vänder allt i luften. Ett lappkast, och inget som var sant förut gills längre. Som om man aldrig ens fick öppna den där presenten som räcktes fram, utan den drogs plötsligt bort med motiveringen att det var för ens eget bästa.
Och allt jag känner är en stor förvirring. Inget mer. Jag hade 180 grader fel. Hur kunde jag vara så lost in translation?
Och allt jag känner är en stor förvirring. Inget mer. Jag hade 180 grader fel. Hur kunde jag vara så lost in translation?
onsdag, februari 18, 2015
Götgatan, onsdag
Är lite tidig till ett möte och sitter på ett café mitt i stadens puls och skriver. Ser på människorna runt om mig. Undrar hur de mår.
Vem där ute är trasig? Vem har tårar som bränner? Vem bär hemligheter, vem ljuger, vem fantiserar om förbjudna lekar? Vem har en kropp som smärtar? Vem har en tilltufsad själ? Och vem är sann, lycklig och i balans? Finns någon?
Dricker mitt kaffe. Ser en diffus spegling av mig själv i glasrutan. Jag ser trött ut. Ledsen. Speglingen smälter ihop med alla de som passerar där utanför. Vi flyter alla i samma ström av mörker och ljus, av sorger och glädjerus. Livet serverar oss både slagg och sensation.
Så fastnar min blick på kvinnan som sitter på gatan, omsvept av en stor sjal. Hon gungar fram och tillbaka. Håller händerna framför sig, handlata mot handflata i en bedjande gest. Svarta, vädjande ögon.
Och jag blir påmind om vad verklig förtvivlan är.
Vem där ute är trasig? Vem har tårar som bränner? Vem bär hemligheter, vem ljuger, vem fantiserar om förbjudna lekar? Vem har en kropp som smärtar? Vem har en tilltufsad själ? Och vem är sann, lycklig och i balans? Finns någon?
Dricker mitt kaffe. Ser en diffus spegling av mig själv i glasrutan. Jag ser trött ut. Ledsen. Speglingen smälter ihop med alla de som passerar där utanför. Vi flyter alla i samma ström av mörker och ljus, av sorger och glädjerus. Livet serverar oss både slagg och sensation.
Så fastnar min blick på kvinnan som sitter på gatan, omsvept av en stor sjal. Hon gungar fram och tillbaka. Håller händerna framför sig, handlata mot handflata i en bedjande gest. Svarta, vädjande ögon.
Och jag blir påmind om vad verklig förtvivlan är.
tisdag, februari 17, 2015
Idag
Trådar vävs.
Trådar tvinnas.
Trådar blir till nät, ett skirt mönster kan urskiljas.
Nånstans finns drömmen om en väv.
Trådar går av.
Trådar hänger lösa, trasiga.
Mönstret är ett minne blott som svävar vidare i luften.
Med tillräckligt många starka vindar kommer inget finnas kvar.
Och nya trådar kan börja spinnas.
Trådar tvinnas.
Trådar blir till nät, ett skirt mönster kan urskiljas.
Nånstans finns drömmen om en väv.
Trådar går av.
Trådar hänger lösa, trasiga.
Mönstret är ett minne blott som svävar vidare i luften.
Med tillräckligt många starka vindar kommer inget finnas kvar.
Och nya trådar kan börja spinnas.
måndag, februari 16, 2015
Tag bort mig (en liten stund i alla fall)
Vissa dagar alltså ...
Arbetar i rapidfart, ingen paus, knappt någon mat. Ångar på vid skrivbordet, kastar mig sen iväg för arbetsmöte och först när jag kommer till busshållplatsen (alldeles för kallt klädd med kritvita fingrar och avdomnad nästipp) inser jag att jag dragit på mig byxor med en stor reva precis under ena skinkan. Osminkad, rufsigt hår och blottad alltså.
Intill mig en stor reklamskylt med två kända radiopratare. De ler brett med kritvita tänder. Hyn är jämn och lagom skär, kvinnans hår ligger perfekt, ögonen är stora och helt utan blodsprängd stress. De är så vackra och lyckade och allt är så bra så bra att jag bara vissnar en aning.
Kan man photoshoppa även i IRL 3-D?
Arbetar i rapidfart, ingen paus, knappt någon mat. Ångar på vid skrivbordet, kastar mig sen iväg för arbetsmöte och först när jag kommer till busshållplatsen (alldeles för kallt klädd med kritvita fingrar och avdomnad nästipp) inser jag att jag dragit på mig byxor med en stor reva precis under ena skinkan. Osminkad, rufsigt hår och blottad alltså.
Intill mig en stor reklamskylt med två kända radiopratare. De ler brett med kritvita tänder. Hyn är jämn och lagom skär, kvinnans hår ligger perfekt, ögonen är stora och helt utan blodsprängd stress. De är så vackra och lyckade och allt är så bra så bra att jag bara vissnar en aning.
Kan man photoshoppa även i IRL 3-D?
fredag, februari 13, 2015
Law of attraction
Hade ett samtal häromkvällen om aktiva och passiva val. Om att vi väljer det som sker, det vi låter hända oss. Det går inte att skylla ifrån sig, flytta skulden utanför oss själva och projicera sina eventuella tillkortakommanden på någon annan. Det vi fyller oss med, det drar vi till oss. Såsom magneter.
Jag blev berörd.
Nej, inget av detta är nytt för mig. Men det är nyttigt att reflektera över det med jämna mellanrum. Och det är så mycket större än bara en positiv eller negativ livssyn. Det är ett sätt att vara som människa.
Tar upp en liten bok en vän gav mig en gång. Slår på måfå upp en sida. Läser:
Your pain and misery does not help the world. But your joy and your life lived fully uplifts the world.
Och jag vet med glasklar säkerhet: vissa val kommer jag aldrig göra om. Om inte annat för omvärldens skull.
Jag blev berörd.
Nej, inget av detta är nytt för mig. Men det är nyttigt att reflektera över det med jämna mellanrum. Och det är så mycket större än bara en positiv eller negativ livssyn. Det är ett sätt att vara som människa.
Tar upp en liten bok en vän gav mig en gång. Slår på måfå upp en sida. Läser:
Your pain and misery does not help the world. But your joy and your life lived fully uplifts the world.
Och jag vet med glasklar säkerhet: vissa val kommer jag aldrig göra om. Om inte annat för omvärldens skull.
onsdag, februari 11, 2015
Skriv-liv
Vaknar utan väckarklocka (det är ett värdigt liv, jag vet). Börjar skriva. Efter en stund en kopp te, skriver och sippar på det varma under tiden. Oops vad tiden går, dags för lunch! Slänger på mig kläder (har suttit i morgonrock fram tills nu ...), vispar ihop en omelett och fortsätter att skriva. Lyfter blicken, sol ute. Vackert. Hej omvärlden. Skriver vidare. Tappar lite styrfart, hamnar i en svacka, gör en kopp kaffe och fortsätter att skriva. Tittar upp, solen är borta. Skriver vidare. Mörkret nalkas. Ryggen ömmar en aning. Skriver lite till.
Idag har jag gjort 4/28 sidor. Och med vilje inga stiliga radbrytningar eller luftig styckesindelning ovan. Bloggen behöver inte vara välformulerad, inte heller korrekt. Puh!
Idag har jag gjort 4/28 sidor. Och med vilje inga stiliga radbrytningar eller luftig styckesindelning ovan. Bloggen behöver inte vara välformulerad, inte heller korrekt. Puh!
måndag, februari 09, 2015
Jag – en pepparkaksform
Finns det ett ord för inre lugn? En visshet snarare än det vi kallar harmoni eller balans.
Eller är det självklara omöjligt att definiera, just för att benämningar behövs för att få syn på det som inte är självklart?
Så funderar jag en måndagkväll i ensam tystnad. Jag blundar. Känner något inta mitt väsen, sprida sig och fylla hela den kropp som är jag. Såsom en utkavlad deg fyller en pepparkaksform; och plötsligt syns där en gumma eller en gris, formen har lyckats i sin funktion och konturerna omringar nu ett innehåll istället för ett tomrum. Olé!
Ja, jag vet att jag kanske är knäpp som skriver det här. Man måste inte lyssna inåt, navelskåda, analysera. Men just den här känslan är stark. Jag behöver inte lyssna särskilt noga. Den har drabbat mig.
Och det är jag glad för.
Eller är det självklara omöjligt att definiera, just för att benämningar behövs för att få syn på det som inte är självklart?
Så funderar jag en måndagkväll i ensam tystnad. Jag blundar. Känner något inta mitt väsen, sprida sig och fylla hela den kropp som är jag. Såsom en utkavlad deg fyller en pepparkaksform; och plötsligt syns där en gumma eller en gris, formen har lyckats i sin funktion och konturerna omringar nu ett innehåll istället för ett tomrum. Olé!
Ja, jag vet att jag kanske är knäpp som skriver det här. Man måste inte lyssna inåt, navelskåda, analysera. Men just den här känslan är stark. Jag behöver inte lyssna särskilt noga. Den har drabbat mig.
Och det är jag glad för.
söndag, februari 08, 2015
Tandpetar-logik
Övningskör med dotter M. Kommer till den stora handelsplatsen som vi inte längre passerar eftersom vi satt ner våra bopålar på annan plats. Handelsplatsen har växt. Kanske till det dubbla?
Här kan nu shoppas bildelar, kläder, elektronik, sänglinne, möbler, leksaker, apparater, akvariefiskar, smycken, bensin, hamburgare, skor, pizza, cyklar, väskor, CD-skivor, verktyg, klockor, trisslotter, barnvagnar, böcker, vitvaror, krukväxter, golfklubbor, köksartiklar, Björn Borg-kalsonger och ta-med-latte. Med mera.
Och jag tänker på en rad ur den pjäs jag just nu arbetar med:
"Vi konsumerar och konsumerar
mat och kläder och prylar,
ni har hundra gånger mer kläder
än de fattigaste på jorden
– och mat och vatten och luft –
vem tänker ni dela mer er till,
era goda jävla skitstövlar?!"
Själv skäller jag helst inte ut folk. Men jag citerar gärna en vettig man som jag pratade med i veckan:
"Här i Sverige har vi tandpetare med mintsmak. Vi har råd att ta emot flyktingar."
Här kan nu shoppas bildelar, kläder, elektronik, sänglinne, möbler, leksaker, apparater, akvariefiskar, smycken, bensin, hamburgare, skor, pizza, cyklar, väskor, CD-skivor, verktyg, klockor, trisslotter, barnvagnar, böcker, vitvaror, krukväxter, golfklubbor, köksartiklar, Björn Borg-kalsonger och ta-med-latte. Med mera.
Och jag tänker på en rad ur den pjäs jag just nu arbetar med:
"Vi konsumerar och konsumerar
mat och kläder och prylar,
ni har hundra gånger mer kläder
än de fattigaste på jorden
– och mat och vatten och luft –
vem tänker ni dela mer er till,
era goda jävla skitstövlar?!"
Själv skäller jag helst inte ut folk. Men jag citerar gärna en vettig man som jag pratade med i veckan:
"Här i Sverige har vi tandpetare med mintsmak. Vi har råd att ta emot flyktingar."
torsdag, februari 05, 2015
Finns det hjärterum så finns det stjärterum
Liten by i norr, nästan vid finska gränsen. Stor grupp asylsökande som vandrat till fots, liftat, trängts under båtdäck och till sist slussats hit upp. Livskraftig teater, med öppna dörrar och sinnen. Och så en pjäs om kärlek.
Så har min vecka fyllts av ett myller av människor som lyhört lyssnat på min regi, bjudit på sin kreativitet, sin lekfullhet och delat med sig av sina erfarenheter. Den pjäs som var skriven för tre roller framförs nu av femton skådespelare.
Fem språk viskar i luften. Kroppar blir vindar ackompanjerade av Björk. Dragspel jäktar på i rusningstrafiken och rockringar är numera gudomlig rekvisita.
När vi sedan skulle fika i det lilla köket fanns inte sittplats åt alla. Så vi delade stolar.
Och lärde ut ett mycket gammalt och mycket, mycket sant svenskt ordspråk.
Så har min vecka fyllts av ett myller av människor som lyhört lyssnat på min regi, bjudit på sin kreativitet, sin lekfullhet och delat med sig av sina erfarenheter. Den pjäs som var skriven för tre roller framförs nu av femton skådespelare.
Fem språk viskar i luften. Kroppar blir vindar ackompanjerade av Björk. Dragspel jäktar på i rusningstrafiken och rockringar är numera gudomlig rekvisita.
När vi sedan skulle fika i det lilla köket fanns inte sittplats åt alla. Så vi delade stolar.
Och lärde ut ett mycket gammalt och mycket, mycket sant svenskt ordspråk.
onsdag, februari 04, 2015
Fruset liv
Jag vet inte om det berodde på gruvans nedläggning, allmän avfolkning eller bara snökaoset, men det fanns inget flyg till mig. Ingen ersättningstransport heller. Trots bokad och betald biljett.
Så jag hittade helt enkelt en buss som tog mig till den ganska stora stadens shoppinggata. Sen frågade jag mig fram till busstationen, pulsandes i snön med rullväskan under armen. Lunchrestaurangen hade måndagsstängt men på Pressbyrån fanns det varm choklad.
Till sist avgick bussen och jag skumpade norrut i tre och en halv timme. Utanför det spruckna fönstret syntes oändliga sträckor av granar och åter granar. Höga, smala, snötyngda. Ett blånande, iskallt och orörligt landskap.
Det ser dött ut, tänkte jag. Nästan apokalyptiskt.
Nån gång skymtade ett lågt trähus i fjärran. Släckt. Öde. Men bussen slingrade sig även in i by efter by med ett tiotal hus, en gul brevlåda och en Ica-affär. Ingen gick av. Ingen gick heller på. Men Ica-handlaren fick en lunta kvällstidningar av busschauffören att sälja.
Här bor människor, tänkte jag. På vårvintern pilkar de i sjöar och åker skoter på vidderna. På somrarna leker de under midnattssolen. Och på hösten skjuter de älg. Men nu? Vad gör de nu?
De står ut.
Ja, det är vad jag tror.
De sitter i sina stugor under januari och februari och står ut.
Och jag undrar stilla, utan att lägga någon värdering i min undran: vad gör kylan, mörkret och avståndet med dem som bor här?
Vi vet hur mycket liv som frodas i tropiska klimat. Vi känner hur värme eggar växande. Vi ser hur det hettar till mellan människor i sydliga länder. Att värme är ett grundläggande behov är säkert sant, men kan kyla vara det?
Bussen rullar. Jag finner inget svar.
Men jag tror mig veta att även här finns platser som någon kallar sitt Hem.
För ett hem är där det finns människor som lever i nåns hjärta.
Och hjärtat är varma.
Året om.
Så jag hittade helt enkelt en buss som tog mig till den ganska stora stadens shoppinggata. Sen frågade jag mig fram till busstationen, pulsandes i snön med rullväskan under armen. Lunchrestaurangen hade måndagsstängt men på Pressbyrån fanns det varm choklad.
Till sist avgick bussen och jag skumpade norrut i tre och en halv timme. Utanför det spruckna fönstret syntes oändliga sträckor av granar och åter granar. Höga, smala, snötyngda. Ett blånande, iskallt och orörligt landskap.
Det ser dött ut, tänkte jag. Nästan apokalyptiskt.
Nån gång skymtade ett lågt trähus i fjärran. Släckt. Öde. Men bussen slingrade sig även in i by efter by med ett tiotal hus, en gul brevlåda och en Ica-affär. Ingen gick av. Ingen gick heller på. Men Ica-handlaren fick en lunta kvällstidningar av busschauffören att sälja.
Här bor människor, tänkte jag. På vårvintern pilkar de i sjöar och åker skoter på vidderna. På somrarna leker de under midnattssolen. Och på hösten skjuter de älg. Men nu? Vad gör de nu?
De står ut.
Ja, det är vad jag tror.
De sitter i sina stugor under januari och februari och står ut.
Och jag undrar stilla, utan att lägga någon värdering i min undran: vad gör kylan, mörkret och avståndet med dem som bor här?
Vi vet hur mycket liv som frodas i tropiska klimat. Vi känner hur värme eggar växande. Vi ser hur det hettar till mellan människor i sydliga länder. Att värme är ett grundläggande behov är säkert sant, men kan kyla vara det?
Bussen rullar. Jag finner inget svar.
Men jag tror mig veta att även här finns platser som någon kallar sitt Hem.
För ett hem är där det finns människor som lever i nåns hjärta.
Och hjärtat är varma.
Året om.
söndag, februari 01, 2015
Great minds drink alike
After Work på härligt ställe med bra vän. Bra samtal.
Vi kom in på det här med bekräftelse. Viljan, drivet att bli bekräftad av andra. Att sträva efter att någon ska fylla hålet i själen. Det som ömmar. Isar. Och längtar.
Så föds rockstjärnor. Presidenter. Artister. Och värstingar. Så håller sig det kommersiella samhället flytande, när vi öser ut resurser för att göra oss tillräckliga. Själv bloggar jag; är det för att du, som just nu läser, ska bekräfta mig? Tycka att jag är en spännande person?
Allt handlar om att vilja bli älskade. För de vi är. Utan botox, utmärkelser och feta bankkonton.
Detta vill jag: omge mig med människor som får mig att glittra. Välja och värna de relationer – i yrket, bland vänner, i kärlek – som plockar fram det bästa ur mig.
Om det är ett bekräftelsebehov, då erkänner jag mig skyldig.
Vi kom in på det här med bekräftelse. Viljan, drivet att bli bekräftad av andra. Att sträva efter att någon ska fylla hålet i själen. Det som ömmar. Isar. Och längtar.
Så föds rockstjärnor. Presidenter. Artister. Och värstingar. Så håller sig det kommersiella samhället flytande, när vi öser ut resurser för att göra oss tillräckliga. Själv bloggar jag; är det för att du, som just nu läser, ska bekräfta mig? Tycka att jag är en spännande person?
Allt handlar om att vilja bli älskade. För de vi är. Utan botox, utmärkelser och feta bankkonton.
Detta vill jag: omge mig med människor som får mig att glittra. Välja och värna de relationer – i yrket, bland vänner, i kärlek – som plockar fram det bästa ur mig.
Om det är ett bekräftelsebehov, då erkänner jag mig skyldig.
tisdag, januari 27, 2015
Tacka vet jag Newbody
Var på väg hem från ett lunchmöte i city när jag passerade den där affären. Den jag aldrig trott jag skulle gå in i, den jag föreställt mig var för en helt annan kvinna än jag nånsin skulle kunna bli. Jag har inget att skryta med vad gäller det yttre; skalet, förpackningen. Istället har jag arbetat för att förädla mitt innehåll.
Men jag liksom drogs in, som till en magnet. Det var rosa och rött och sött och glänsande, och där låg det ena raffigare objektet än det andra på en blank, svart disk.
Genast kom det fram en mycket lång blondin med onaturligt långa ögonfransar. Hon synade mig uppifrån och ner. Hon såg inte särskilt vänlig ut.
-Vad söker du för storlek? frågade hon.
Plötsligt kunde jag inte förmå mig att säga till henne att jag lekte med tanken att skaffa något till mig själv.
- Jo ... stammade jag fram lite vagt. Jag tänkte på min dotter ...
- Hur gammal?
- Arton, sa jag snabbt. Förundrad över hur liten jag kände mig.
Expediten såg lättad ut.
- Ja, då går det bra med spets! Har hon samma storlek som jag tror du?
Hon drog upp tröjan och visade en perfekt svarvad bak i tajta jeans.
- Jo, mumlade jag. Borta var vetskapen om att jag egentligen är en stark, självständig kvinna med högskolepoäng och rejäl yrkeserfarenhet. Just där och då var jag bara femtio fyllda, kort och rund med valkar och skrynkel.
- Då föreslår jag Small! Säg till om du vill ha hjälp.
Hon försvann bland krämer och burkar. Jag gick därifrån så fort jag kunde.
Utan spetstrosor från Victoria's Secret.
Men jag liksom drogs in, som till en magnet. Det var rosa och rött och sött och glänsande, och där låg det ena raffigare objektet än det andra på en blank, svart disk.
Genast kom det fram en mycket lång blondin med onaturligt långa ögonfransar. Hon synade mig uppifrån och ner. Hon såg inte särskilt vänlig ut.
-Vad söker du för storlek? frågade hon.
Plötsligt kunde jag inte förmå mig att säga till henne att jag lekte med tanken att skaffa något till mig själv.
- Jo ... stammade jag fram lite vagt. Jag tänkte på min dotter ...
- Hur gammal?
- Arton, sa jag snabbt. Förundrad över hur liten jag kände mig.
Expediten såg lättad ut.
- Ja, då går det bra med spets! Har hon samma storlek som jag tror du?
Hon drog upp tröjan och visade en perfekt svarvad bak i tajta jeans.
- Jo, mumlade jag. Borta var vetskapen om att jag egentligen är en stark, självständig kvinna med högskolepoäng och rejäl yrkeserfarenhet. Just där och då var jag bara femtio fyllda, kort och rund med valkar och skrynkel.
- Då föreslår jag Small! Säg till om du vill ha hjälp.
Hon försvann bland krämer och burkar. Jag gick därifrån så fort jag kunde.
Utan spetstrosor från Victoria's Secret.
måndag, januari 26, 2015
Bleu - Blanc - Rouge
Dotter M skriver om franska revolutionen mitt emot mig vid köksbordet. Själv minns jag sommaren -89 i Paris, där jubileumsfirande fransmän kastade smällare och sjöng Ah! Ça ira! så det dånade. Jag var fri, självständig och social på samma gång.
Idag tänker jag på orden ... Frihet, jämlikhet, broderskap. Självklara.
Frihet att tänka, att uttrycka sig, att utöva. Varje individs jämlika och rättvisa värde. Omtanke och solidaritet i samhällsgrupper. Bra ord. Bra innebörd. Varför fungerar de inte?
Sedan glider mina tankar över till Kieslowskis trilogi. Och då förstår jag svårigheten. Livets komplexitet är stort.
Så här:
I Frihet - den blå filmen skildras en kvinna helt utan bindande, känslomässiga relationer. Hennes frihet är fullkomlig. Smärtan likaså. Kan det vara så att friheten behöver förankring för att ens få form? Att total frihet är detsamma som vakuum och icke-liv?
Jämlikheten i Den vita filmen är att likna vid en slags revansch. Allt vad du gör mot andra skall också drabba dig själv, ungefär. Och jag tänker; är jämlikhet att spegla sig själv i en annan människa? Är vi för alltid bundna till samspel, vare sig vi vill eller inte, och att vi därför måste våga ta emot vad en motpart ger? Och är då vår strävan att finna den som ger oss mest balans?
Sista filmen, Den röda. Som jag först inte tyckte om. Idag vet jag bättre; ingen kärlek till någon annan är möjlig utan kärlek till sig själv. Snacka om broderskap. Eller ... ja, i mitt fall, systerskap.
Jag tar mig själv i handen, sätter mig i ena vågskålen och låter friheten få rot. Och längtar efter att se om Kieslowskis enastående filmer så snart som möjligt.
Idag tänker jag på orden ... Frihet, jämlikhet, broderskap. Självklara.
Frihet att tänka, att uttrycka sig, att utöva. Varje individs jämlika och rättvisa värde. Omtanke och solidaritet i samhällsgrupper. Bra ord. Bra innebörd. Varför fungerar de inte?
Sedan glider mina tankar över till Kieslowskis trilogi. Och då förstår jag svårigheten. Livets komplexitet är stort.
Så här:
I Frihet - den blå filmen skildras en kvinna helt utan bindande, känslomässiga relationer. Hennes frihet är fullkomlig. Smärtan likaså. Kan det vara så att friheten behöver förankring för att ens få form? Att total frihet är detsamma som vakuum och icke-liv?
Jämlikheten i Den vita filmen är att likna vid en slags revansch. Allt vad du gör mot andra skall också drabba dig själv, ungefär. Och jag tänker; är jämlikhet att spegla sig själv i en annan människa? Är vi för alltid bundna till samspel, vare sig vi vill eller inte, och att vi därför måste våga ta emot vad en motpart ger? Och är då vår strävan att finna den som ger oss mest balans?
Sista filmen, Den röda. Som jag först inte tyckte om. Idag vet jag bättre; ingen kärlek till någon annan är möjlig utan kärlek till sig själv. Snacka om broderskap. Eller ... ja, i mitt fall, systerskap.
Jag tar mig själv i handen, sätter mig i ena vågskålen och låter friheten få rot. Och längtar efter att se om Kieslowskis enastående filmer så snart som möjligt.
lördag, januari 24, 2015
Lördag
Vad är trygghet?
Jo jag vet; skydd för stormen, värme, mättad hunger. Befrielse från hot. Autonomi och ekonomi. Också möjligheten att utvecklas, friheten att förändras. Vi är trygga i den här delen av världen.
Men en sak till.
Som bara är för mig:
Att somna en stund på din mage.
torsdag, januari 22, 2015
Ett litet citat så här i all enkelhet
Läste detta någonstans:
"A storyteller, like a travel agent, can help gather us up from wherever we are, and put us down in another setting."
Jag ser mig själv som en historieberättare. Professionellt och privat. För mina närmaste berättar jag gärna att som pågår; i huvudet, i fantasin, i vardagen och (lite försiktigare) i hjärtat. På arbetet berättar jag just nu om en trött gud, en irriterande planet, en kvinna som måste få fram ett meddelande och konsten att finna kärleken, påhejad av liten men mycket mäktig varelse i alldeles för stora snickarbyxor. Humor är mitt verktyg, mänsklighet mitt mål.
Jag kan också berätta att det är minus 23 grader ute. Att snön inte går att krama, så snöbollskrig är uteslutet. Att gungor inte växer på träd. Och att det finns många riktigt bra människor i min närhet.
"A storyteller, like a travel agent, can help gather us up from wherever we are, and put us down in another setting."
Jag ser mig själv som en historieberättare. Professionellt och privat. För mina närmaste berättar jag gärna att som pågår; i huvudet, i fantasin, i vardagen och (lite försiktigare) i hjärtat. På arbetet berättar jag just nu om en trött gud, en irriterande planet, en kvinna som måste få fram ett meddelande och konsten att finna kärleken, påhejad av liten men mycket mäktig varelse i alldeles för stora snickarbyxor. Humor är mitt verktyg, mänsklighet mitt mål.
Jag kan också berätta att det är minus 23 grader ute. Att snön inte går att krama, så snöbollskrig är uteslutet. Att gungor inte växer på träd. Och att det finns många riktigt bra människor i min närhet.
måndag, januari 19, 2015
Rapport från ett hotellrum
Vad kan det vara? Elva kvadrat?
Det finns ett litet skrivbord. Där ligger manuset som jag just nu arbetar med. Det finns en mini-fotölj, där mina kläder ligger lite huller om buller. Och där finns en säng. Där ligger jag.
Sen är det inte mycket mer. Från mitt fönster ser jag ljusreklamen som rullar fram datum, tid och temperatur. Som i värsta metropolen!
Det är tyst. Och tomt. Och mörkt. Och kallt. Polarnatten sätter sina spår i människorna här uppe, vi pratar trötthet, ensamhet, isolering. I vissa fall, depression.
Jag är mycket glad att jag får vara gäst här. Och glad att jag får åka hem efter en god arbetsvecka, till en värld som är kärv på ett för mig mer bekant sätt. Jag vet att jag kan få tillgång till enorma vidder här uppe. Men elva kvadrat räcker gott för mig.
Yttre, fysisk rymd är inte alltid detsamma som inre.
Det finns ett litet skrivbord. Där ligger manuset som jag just nu arbetar med. Det finns en mini-fotölj, där mina kläder ligger lite huller om buller. Och där finns en säng. Där ligger jag.
Sen är det inte mycket mer. Från mitt fönster ser jag ljusreklamen som rullar fram datum, tid och temperatur. Som i värsta metropolen!
Det är tyst. Och tomt. Och mörkt. Och kallt. Polarnatten sätter sina spår i människorna här uppe, vi pratar trötthet, ensamhet, isolering. I vissa fall, depression.
Jag är mycket glad att jag får vara gäst här. Och glad att jag får åka hem efter en god arbetsvecka, till en värld som är kärv på ett för mig mer bekant sätt. Jag vet att jag kan få tillgång till enorma vidder här uppe. Men elva kvadrat räcker gott för mig.
Yttre, fysisk rymd är inte alltid detsamma som inre.
söndag, januari 18, 2015
Tanke
Att kunna vara sig själv med någon annan.
Att tycka om den man blir tillsammans med någon annan.
Det är väldigt mycket värt.
Att tycka om den man blir tillsammans med någon annan.
Det är väldigt mycket värt.
fredag, januari 16, 2015
Människor jag mött: Russ
Eller, om det inte låter för kaxigt, var det kanske Russ som mötte mig. Jag hade stött på honom tidigare; han pratade ständigt högre än alla andra och lyckades alltid på något vis lägga under sig de miljöer han kom till. Och jag höll mig undan.
Nu stod han där och väntade in mig.
- Hey Swede! ropade han så det ekade mellan stenhusen.
Vi slog följe. Han var gränspolis i Georgia, skild, en tonårsson. Och jag vet inte hur det gick till men vi kom in på temat dödsstraff. Han var för.
Min första impuls var att ge mig av. Men jag valde att dra ett djupt andetag och fortsätta samtalet. Lugn lyssnade jag på hans argument, sen förklarade jag mina. Att död aldrig kan kvitta död. Att ett demokratiskt samhälle inte kan skriva lagar - rättesnören som vi behöver när vi instinktivt vill agera i affekt - som omvandlar brott till rättighet. Att ingen statistik tyder på att dödstraff sänker kriminaliteten, tvärtom. Att det är oåterkalleligt; att man efteråt kunnat bevisa att oskyldiga avrättats. Att - om det nu är viktigt med bestraffning - flera dömda inte upplever det som ett straff, utan en befrielse. Att det alltid är en (oskyldig) människa som måste utföra handlingen. Och framför allt: ett samhälle som accepterar dödsstraff är ett samhälle som håller den humanistiska fanan mindre högt; det blir hårdare, strängare och mindre värdigt. När människovärdet sänks inom ett område dras fler med. Vilket samhälle vill vi erbjuda våra barn?
När vi skiljdes stod han länge stilla och såg mig i ögonen.
- Vet du, du har fått mig att ändra åsikt. Jag håller med dig, i allt du säger.
Russ skickar mig varje jul en mycket vacker och exklusiv julprydnad i stilig ask sedan dess. " The White House Collection".
Jag ser det som en fredsgåva.
Nu stod han där och väntade in mig.
- Hey Swede! ropade han så det ekade mellan stenhusen.
Vi slog följe. Han var gränspolis i Georgia, skild, en tonårsson. Och jag vet inte hur det gick till men vi kom in på temat dödsstraff. Han var för.
Min första impuls var att ge mig av. Men jag valde att dra ett djupt andetag och fortsätta samtalet. Lugn lyssnade jag på hans argument, sen förklarade jag mina. Att död aldrig kan kvitta död. Att ett demokratiskt samhälle inte kan skriva lagar - rättesnören som vi behöver när vi instinktivt vill agera i affekt - som omvandlar brott till rättighet. Att ingen statistik tyder på att dödstraff sänker kriminaliteten, tvärtom. Att det är oåterkalleligt; att man efteråt kunnat bevisa att oskyldiga avrättats. Att - om det nu är viktigt med bestraffning - flera dömda inte upplever det som ett straff, utan en befrielse. Att det alltid är en (oskyldig) människa som måste utföra handlingen. Och framför allt: ett samhälle som accepterar dödsstraff är ett samhälle som håller den humanistiska fanan mindre högt; det blir hårdare, strängare och mindre värdigt. När människovärdet sänks inom ett område dras fler med. Vilket samhälle vill vi erbjuda våra barn?
När vi skiljdes stod han länge stilla och såg mig i ögonen.
- Vet du, du har fått mig att ändra åsikt. Jag håller med dig, i allt du säger.
Russ skickar mig varje jul en mycket vacker och exklusiv julprydnad i stilig ask sedan dess. " The White House Collection".
Jag ser det som en fredsgåva.
torsdag, januari 15, 2015
Dagens I-landsproblem
Jag vet, det är kanske fånigt. I alla fall inte särskilt vuxet. Men jag vill att det ska vara lent under min kind.
Det är klart att det var trevligt att komma till ett rent hotellrum. Papperskorgen tömd. Det luktade gott och sängen var bäddad.
Men det var något som inte stämde ... Min kudde? Var hade de gjort av min kudde? Vände och vred på täcken och filtar och till sist förstod jag att den var där i alla fall. Men ombytt. Mitt sköna, mjuka, uråldriga örngott var avtaget och bortfört. Nu satt där ett strävt. Hotellstandard.
Ingen tar mitt örngott ifrån mig.
Så nu har jag varit i källaren.
Efter att ha tömt två stora tvättmaskiner fann jag det till sist.
I en svart sopsäck.
Efter att ha tömt två stora tvättmaskiner fann jag det till sist.
I en svart sopsäck.
tisdag, januari 13, 2015
Minus 40
Jag sov med mössa och vantar i natt. Sov gott, så där som man gör när man fått upp lite värme till sist under täcket i ett kylslaget rum. Utomhus är hela världen svagt blå; den tjocka snön som bäddat in allting, flingorna som yr, himlen där det en kort stund ska visa sig en sol innan den gömmer sig bakom granarna igen.
Det är mycket kallt. Och makalöst vackert. Jag klär mig lager på lager, virar halsduken över näsa och mun och behöver inte gå många steg innan jag kommer till teatern med rykande kaffe och varma vänner.
Då tänker på vad jag hörde igår. Kommunens flyktingmottagande ... När som helst kan det komma en buss afrikaner i shorts och sandaler och lämnas vid den nedlagda gruvbyn. Inga vinterkläder, ingen briefing, ingenting. Helt absurt. Säg inte att det är flyktingarna som gör fel. Det är vi.
Så tänker jag medan två killar luftar elementet i mitt hotellrum och jag värmer själv mig med hett te i en varm och ombonad frukostmatsal.
Det är mycket kallt. Och makalöst vackert. Jag klär mig lager på lager, virar halsduken över näsa och mun och behöver inte gå många steg innan jag kommer till teatern med rykande kaffe och varma vänner.
Då tänker på vad jag hörde igår. Kommunens flyktingmottagande ... När som helst kan det komma en buss afrikaner i shorts och sandaler och lämnas vid den nedlagda gruvbyn. Inga vinterkläder, ingen briefing, ingenting. Helt absurt. Säg inte att det är flyktingarna som gör fel. Det är vi.
Så tänker jag medan två killar luftar elementet i mitt hotellrum och jag värmer själv mig med hett te i en varm och ombonad frukostmatsal.
söndag, januari 11, 2015
Mammakonst
Lakanen är urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha lakan ska ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.
Eller: på väg att laga middag. Sätter på stekpannan på spisen (som är lite kladdig. Liksom kaklet.). Då bara måste jag skriva ner något som plötsligt farit in i skallen. En formulering. En diktrad.
Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag behöver skärpa mig. Bli lite mer som en mamma ska vara.
Dubbelcheckar med min dotter vid frukosten:
- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa ...
Å vad jag älskar henne.
Eller: på väg att laga middag. Sätter på stekpannan på spisen (som är lite kladdig. Liksom kaklet.). Då bara måste jag skriva ner något som plötsligt farit in i skallen. En formulering. En diktrad.
Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag behöver skärpa mig. Bli lite mer som en mamma ska vara.
Dubbelcheckar med min dotter vid frukosten:
- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa ...
Å vad jag älskar henne.
lördag, januari 10, 2015
Från Gate 3, i väntan på ...
Grå morgon i Malmö. Tryck över bröstet efter rejält otäck dröm. På min chatt-skärm ord och smekningar från en speciell person som gör mig lugn och glad igen.
Regn och rusk. Möter tidigare kollega på flygbussen och hamnar direkt i samtal om hur vi bemöter hatet, intoleransen, dumheten. Han visar ett klipp där en före detta Ku Klux Klanledare berättar om mötet med en svart präst. Hur hjärta, förståelse och klokskap pulvriserar hela klanen.
På flygplatsens espresso-bar två kvittrande unga kvinnor som förklarar för mig att i Skåne betyder fika det man har till kaffet. Inte bara kaffe. Livets goda. Vi skrattar.
Och nu ska jag flyga hem. Det blir en bra dag idag.
Regn och rusk. Möter tidigare kollega på flygbussen och hamnar direkt i samtal om hur vi bemöter hatet, intoleransen, dumheten. Han visar ett klipp där en före detta Ku Klux Klanledare berättar om mötet med en svart präst. Hur hjärta, förståelse och klokskap pulvriserar hela klanen.
På flygplatsens espresso-bar två kvittrande unga kvinnor som förklarar för mig att i Skåne betyder fika det man har till kaffet. Inte bara kaffe. Livets goda. Vi skrattar.
Och nu ska jag flyga hem. Det blir en bra dag idag.
torsdag, januari 08, 2015
Efter attacken i Paris
Du som hatar: lägg ditt huvud i en älskad väns knä och blunda. Låt hatet rinna av dig, som saltet smälter i det klara vattnet.
Du som förbannar: ta en gammal människa i handen, smek ådringar och veck. Låt vreden skingras som dimman i den friska vinden.
Du som förintar: lyft upp ett gråtande barn och blås på de blödande knäna. För varje tår, låt din destruktivitet rinna bort. Gråt människa, tills du inte längre behöver förinta.
Inget annat än kärlek kan läka.
Ingenting annat.
Du som förbannar: ta en gammal människa i handen, smek ådringar och veck. Låt vreden skingras som dimman i den friska vinden.
Du som förintar: lyft upp ett gråtande barn och blås på de blödande knäna. För varje tår, låt din destruktivitet rinna bort. Gråt människa, tills du inte längre behöver förinta.
Inget annat än kärlek kan läka.
Ingenting annat.
måndag, januari 05, 2015
Que sera sera
Jag försöker lyssna så mycket jag kan på min intuition. Känslan i diafragman, andningens lätta skälvning, blodets puls.
Jag försöker också vara lyhörd för signaler utifrån. Viskande vindar som säger: vänd hem. Ett lutande träd som pekar: gå dit istället. Stenformationer som varnar. Djur som visar vägen.
Jag vill på alla sätt hålla mig öppen för livets magi. Det kan inte bara vara det vi ser, det måste vara större än så här. Hur skapas annars musik? Hur förklarar vi kärlek?
Jag har stängt några dörrar också. Av rädsla. Självbevarelsedrift. Ja, även av stolthet. (Det är min kamp och utmaning; att bända upp. Ställa på glänt. Och sakta skjuta upp helt.)
Men nu pågår något. Igen.
Jag förstår inte, men det är i rörelse.
Skuggor i periferin, ännu inte i mitt synfält.
I morse tänkte jag att en bok ville bli skriven. Eller att jag skulle ge mig av på en mycket lång resa. Möjligen att det handlar om ett mänskligt möte.
Jag ska inte tänka. Jag ska lyssna, inåt och utåt.
Och låta det ske, det som är på väg att ske.
Jag försöker också vara lyhörd för signaler utifrån. Viskande vindar som säger: vänd hem. Ett lutande träd som pekar: gå dit istället. Stenformationer som varnar. Djur som visar vägen.
Jag vill på alla sätt hålla mig öppen för livets magi. Det kan inte bara vara det vi ser, det måste vara större än så här. Hur skapas annars musik? Hur förklarar vi kärlek?
Jag har stängt några dörrar också. Av rädsla. Självbevarelsedrift. Ja, även av stolthet. (Det är min kamp och utmaning; att bända upp. Ställa på glänt. Och sakta skjuta upp helt.)
Men nu pågår något. Igen.
Jag förstår inte, men det är i rörelse.
Skuggor i periferin, ännu inte i mitt synfält.
I morse tänkte jag att en bok ville bli skriven. Eller att jag skulle ge mig av på en mycket lång resa. Möjligen att det handlar om ett mänskligt möte.
Jag ska inte tänka. Jag ska lyssna, inåt och utåt.
Och låta det ske, det som är på väg att ske.
söndag, januari 04, 2015
Body and Soul
Kroppen är en sinnrik sak.
Tänk så mycket roligt man kan ha med den. Kyssar till exempel ... och det som följer. Kropp som leker med annan kropp – är inte det njutbart?
Och mat. Smaker, dofter, det som händer när något läggs på tungan, smälter. Bara det! Eller drycker; svalkande, rusande (som de där champagnebubblorna som spritter till i huvudet, mycket trevliga i lagom dos och rätt sammanhang ...).
Beröring. Att stryka med handen över mjuk sammet, en varm hästnos, ett barns mage. Eller när någon nuddar med sina fingertoppar på din rygg.
Hår som skyddar mot köld. Pincettgrepp som förmår plocka en knippe vårblommor. Tår som kan grävas ner i varm sand.
Kroppen är också sinnrikt konstruerad.
Tänk ett sår. Först blod som rinner, sen slutar det och en liten hinna dras över såret. En sårskorpa. Ett skydd. Och så börjar huden läka, byggs upp, sluter sig om skadan, och snart är kroppen hel igen. Tada!
Ibland tänker jag att själen kanske är konstruerad på samma sinnrika sätt.
Tänk så mycket roligt man kan ha med den. Kyssar till exempel ... och det som följer. Kropp som leker med annan kropp – är inte det njutbart?
Och mat. Smaker, dofter, det som händer när något läggs på tungan, smälter. Bara det! Eller drycker; svalkande, rusande (som de där champagnebubblorna som spritter till i huvudet, mycket trevliga i lagom dos och rätt sammanhang ...).
Beröring. Att stryka med handen över mjuk sammet, en varm hästnos, ett barns mage. Eller när någon nuddar med sina fingertoppar på din rygg.
Hår som skyddar mot köld. Pincettgrepp som förmår plocka en knippe vårblommor. Tår som kan grävas ner i varm sand.
Kroppen är också sinnrikt konstruerad.
Tänk ett sår. Först blod som rinner, sen slutar det och en liten hinna dras över såret. En sårskorpa. Ett skydd. Och så börjar huden läka, byggs upp, sluter sig om skadan, och snart är kroppen hel igen. Tada!
Ibland tänker jag att själen kanske är konstruerad på samma sinnrika sätt.
fredag, januari 02, 2015
Jag har gjort slut
Igen.
Med socker.
Första gången var i början av oktober. Jag hade vistats i frihet, i regn & sol om vartannat – varje dag utomhus från soluppgång till solnedgång. Hemma var det murrigt och grått och jag ville bevara känslan av rus i kroppen. Utan droger. Så blev ett principbeslut mot det vita sockret taget.
Det tog ett tag att ta sig förbi trötthet och huvudvärk, men sen hamnade hela världen i balans. Inga toppar, inga dalar, ingen gnagande hunger. Den där lätta irritationen, som jag försökte bespara min omgivning men som ändå fanns där när blodsockret var lågt, den var som bortblåst. (Anade hela tiden att den inte hörde till mitt verkliga jag.)
Så kom julen. En väldigt god gräddkola. Hemgjord tryffel. En och annan pepparkaka. Efterrätten med lingon i kolasås. Och det storslagna nyårskalaset med chokladfontän som kronan på verket. Å så pigg jag var!
Nu har jag brutit på nytt. Adjö socker. Du ska ingen makt över mig ha.
Långsam och orkeslös har jag tagit mig igenom en arbetsdag där tanken varit allt annat än skarp. Avgiftning pågår.
Varje tidsålder har sin drog ... Vem vet, kanske ser vi stora varningsskyltar på strösockerpaketen en dag? Svart text på vit botten: "Socker dödar".
Med socker.
Första gången var i början av oktober. Jag hade vistats i frihet, i regn & sol om vartannat – varje dag utomhus från soluppgång till solnedgång. Hemma var det murrigt och grått och jag ville bevara känslan av rus i kroppen. Utan droger. Så blev ett principbeslut mot det vita sockret taget.
Det tog ett tag att ta sig förbi trötthet och huvudvärk, men sen hamnade hela världen i balans. Inga toppar, inga dalar, ingen gnagande hunger. Den där lätta irritationen, som jag försökte bespara min omgivning men som ändå fanns där när blodsockret var lågt, den var som bortblåst. (Anade hela tiden att den inte hörde till mitt verkliga jag.)
Så kom julen. En väldigt god gräddkola. Hemgjord tryffel. En och annan pepparkaka. Efterrätten med lingon i kolasås. Och det storslagna nyårskalaset med chokladfontän som kronan på verket. Å så pigg jag var!
Nu har jag brutit på nytt. Adjö socker. Du ska ingen makt över mig ha.
Långsam och orkeslös har jag tagit mig igenom en arbetsdag där tanken varit allt annat än skarp. Avgiftning pågår.
Varje tidsålder har sin drog ... Vem vet, kanske ser vi stora varningsskyltar på strösockerpaketen en dag? Svart text på vit botten: "Socker dödar".
onsdag, december 31, 2014
måndag, december 29, 2014
Skuldra mot skuldra eller ansikte mot ansikte?
Minns en sex timmar lång vandring med mycket trevlig man från Irland. En gång varje år reser han iväg med sina två bästa vänner för att bara gå. Pausa från familjer, arbete och plikter. Nu satt dessa vänner med rejäla skoskav på en buss och istället slog han följe med mig. Vi pratade oavbrutet.
- Män samtalar skuldra mot skuldra, sa han. Kvinnor ansikte mot ansikte.
Jag bad honom utveckla.
- Sätt irländska män i en ring med varsitt glas öl, och de pratar bara sport och drar massa skämt. Kvinnor kan sitta mitt emot varandra, se varandra i ögonen och prata allvar. Öppna sig. Säga sanningar. Det gör inte vi män. Men när vi vandrar skuldra mot skuldra, Paddy, Pete och jag, då pratar vi om allt. Barnen. Svårigheter. Känslor. Det som trycker oss. Så håller vi vår vänskap levande.
Jag har ofta tänkt på det där samtalet sedan dess. Att män skulle 'på-riktigt-prata' skuldra mot skuldra, kvinnor öga mot öga. Om det är sant, då är jag nog mer manlig. För idag har jag vandrat nästan en mil med en vän, en kvinna, och pratat om livet. Livet som tar slut, livet som börjar. Livets utmaningar, svårigheter och glädjeämnen. Och jag föredrar absolut ett samtal skuldra mot skuldra.
- Män samtalar skuldra mot skuldra, sa han. Kvinnor ansikte mot ansikte.
Jag bad honom utveckla.
- Sätt irländska män i en ring med varsitt glas öl, och de pratar bara sport och drar massa skämt. Kvinnor kan sitta mitt emot varandra, se varandra i ögonen och prata allvar. Öppna sig. Säga sanningar. Det gör inte vi män. Men när vi vandrar skuldra mot skuldra, Paddy, Pete och jag, då pratar vi om allt. Barnen. Svårigheter. Känslor. Det som trycker oss. Så håller vi vår vänskap levande.
Jag har ofta tänkt på det där samtalet sedan dess. Att män skulle 'på-riktigt-prata' skuldra mot skuldra, kvinnor öga mot öga. Om det är sant, då är jag nog mer manlig. För idag har jag vandrat nästan en mil med en vän, en kvinna, och pratat om livet. Livet som tar slut, livet som börjar. Livets utmaningar, svårigheter och glädjeämnen. Och jag föredrar absolut ett samtal skuldra mot skuldra.
lördag, december 27, 2014
"Tack för att du varit med och gjort det här året fantastiskt!" (Facebook gratitude)
Nej, jag vill inte se mitt år genom en Facebook-app. Vill inte att ett dataprogram slumpmässigt ska välja bilder och uppdateringar jag själv skrivit. Jag finns på riktigt. Det jag har upplevt fyller mig, påverkar mig, gör mig till den jag är idag. En levande, pulserande varelse, ständigt i utveckling. Människa.
Jag sammanfattar mitt eget år, tack. Så här kanske:
Lite fler rynkor och gråa hår, lite mer hopklämda kotor och fortsatt sjunkande fotvalv. Många skratt, fester, lekar och soliga dagar. Där finns också hårt arbete, fullständigt fokus och en rejäl portion jävlar-anamma.
Det finns minnen av stränder, fält, horisontlinjer och mjuk mossa. Det finns steg, tiotusentals, ja mer. I tjänst, oftast bärande något tungt. Och utanför, i ensamhet. Då med ryggsäck, mindre tung. Ansvar har axlats. Val har gjorts. Svårigheter har benats ut, hinder kryssats förbi. En konflikt blev löst.
Frihet, ljus och luft har fyllt mina sinnen. Också känslor, möten, samspel. Nya upptäckter, nya tankebanor. Färre rädslor. Pirr.
2014, du har varit mig till stor glädje. Jag har öppnat mig för alla dina erbjudanden. Jag har kommit vidare.
Nu inleds snart ett nytt år.
Jag vänder inte blad. Jag börjar inte om.
Jag kastar mig ut.
2015 - varsågod, drabba mig.
Jag sammanfattar mitt eget år, tack. Så här kanske:
Lite fler rynkor och gråa hår, lite mer hopklämda kotor och fortsatt sjunkande fotvalv. Många skratt, fester, lekar och soliga dagar. Där finns också hårt arbete, fullständigt fokus och en rejäl portion jävlar-anamma.
Det finns minnen av stränder, fält, horisontlinjer och mjuk mossa. Det finns steg, tiotusentals, ja mer. I tjänst, oftast bärande något tungt. Och utanför, i ensamhet. Då med ryggsäck, mindre tung. Ansvar har axlats. Val har gjorts. Svårigheter har benats ut, hinder kryssats förbi. En konflikt blev löst.
Frihet, ljus och luft har fyllt mina sinnen. Också känslor, möten, samspel. Nya upptäckter, nya tankebanor. Färre rädslor. Pirr.
2014, du har varit mig till stor glädje. Jag har öppnat mig för alla dina erbjudanden. Jag har kommit vidare.
Nu inleds snart ett nytt år.
Jag vänder inte blad. Jag börjar inte om.
Jag kastar mig ut.
2015 - varsågod, drabba mig.
torsdag, december 25, 2014
Knack knack knack på min axel ...
Juldagsmorgon. Varm säng, tung, avslappnad kropp. Igår lekte vi i skogen, tände tomtebloss under stjärnklar himmel, skrattade, åt, pratade och körde bilrace på soffbordet.
Nu känner jag ett finger på min axel. Lätt pickande.
- Ska vi gosa?
Så kryper en späd åttaåring ner i min säng, rullar ihop sig under min arm och jag tänker att livet kan inte bli bättre än så här.
Nu känner jag ett finger på min axel. Lätt pickande.
- Ska vi gosa?
Så kryper en späd åttaåring ner i min säng, rullar ihop sig under min arm och jag tänker att livet kan inte bli bättre än så här.
tisdag, december 23, 2014
Jag fick ett mail
Om jag kunde ge dig en sak här i livet
Skulle jag ge dig förmågan att
kunna se dig själv genom mina ögon
Då skulle du förstå hur speciell
och värdefull du är för mig
Så skrev hon, den människa som gett mig livet.
Tack, älskade mamma.
Skulle jag ge dig förmågan att
kunna se dig själv genom mina ögon
Då skulle du förstå hur speciell
och värdefull du är för mig
Så skrev hon, den människa som gett mig livet.
Tack, älskade mamma.
måndag, december 22, 2014
Att fånga dagen
Nuet.
Jag vet att det pågår Nu.
Och att det när som helst kan försvinna.
Jag vet att det kan bli fel. Eller göra ont.
Jag vet att jag tar en risk.
Men Nu.
Jag njuter oerhört av det som är Nu.
Och jag ska vara så rädd om det som jag bara kan.
För om jag aldrig riskerar något
kan jag aldrig heller komma vidare.
Jag vet att det pågår Nu.
Och att det när som helst kan försvinna.
Jag vet att det kan bli fel. Eller göra ont.
Jag vet att jag tar en risk.
Men Nu.
Jag njuter oerhört av det som är Nu.
Och jag ska vara så rädd om det som jag bara kan.
För om jag aldrig riskerar något
kan jag aldrig heller komma vidare.
torsdag, december 18, 2014
Monseigneur
Ta mig i handen och dansa med mig.
Låt våra röster blandas i skratt och allvar.
Vi har ett hav att utforska.
En jord att värma.
Så andas vi tillsammans.
Och mörkret är inte lika mörkt längre.
Låt våra röster blandas i skratt och allvar.
Vi har ett hav att utforska.
En jord att värma.
Så andas vi tillsammans.
Och mörkret är inte lika mörkt längre.
onsdag, december 17, 2014
Outside the boX-mas
I vår julgran:
Sköldpadda, älg, uggla, jordglob, pilsnerflaska, Mary Queen of Scots, två tåg, klacksko, fotboll, trombon och en flygel i trä vars lock man kan öppna och stänga. Kamelen är dessvärre trasig.
På pepparkaks-bakbordet:
Dinosaurie, lilla My, tax, g-klav, cello, kryssningsfartyg, Musse Pigg, lejon, giraff och kamel (hel).
Sköldpadda, älg, uggla, jordglob, pilsnerflaska, Mary Queen of Scots, två tåg, klacksko, fotboll, trombon och en flygel i trä vars lock man kan öppna och stänga. Kamelen är dessvärre trasig.
På pepparkaks-bakbordet:
Dinosaurie, lilla My, tax, g-klav, cello, kryssningsfartyg, Musse Pigg, lejon, giraff och kamel (hel).
Det är kul med jul!
tisdag, december 16, 2014
I selfiesens tid
Yta.
Fasad.
Omslag.
Var vacker, var vältränad, var välansad.
Lägg tid och pengar och engagemang på dig själv.
Etisk egoism kan det kanske kallas. Jag är viktigast. Allt mitt är heligt.
Kom dessutom inte hit och smutsa ner; tiggare, flyktingar, massinvandrare. Ni tar jobbet från mig. Ni hotar mina döttrar. Ni stjäl. Ni befolkar fängelserna. Ni har faktiskt inget här att göra, ni har ett eget land. Låt mig vara i fred. Låt min nation vara ren. Ni får väl klara er själva. Skylla er själva.
Mina pengar vill jag ha själv. Ingen stat ska få ta mina pengar. Ingen fattiglapp. Absolut ingen latmask som inte ids arbeta. Jag behöver köpa mig en ny telefon, den andra är ju ett år gammal. Min tillvaro kräver dessutom en nespressomaskin, större platt-TV, läsplatta och Playstation 4, hur ska jag annars palla vardagen? Gymkortet ska förnyas. Och då måste jag ha ny outfit. Och ett aktivitetsarmband. Vill ju inte heller vara allt för blek. Måste åka på solsemester. Måste dricka drinkar varje kväll. Det bara är så.
Dessutom måste jag ha en selfie-pinne. För selfies måste jag ta. Framför spegeln; titta jag har satt på läppstift (plutar så där charmigt). I hissen (kolla, jag är på väg till fest). På festen (suddigt, men man anar att jag dansar och har mycket skoj). Selfie med mitt barn, visst är vi söta tillsammans? Vi gör så mycket roligt hela tiden.
Jag. Mig. Mig själv.
Det är allt jag behöver.
Eller ...?
Fasad.
Omslag.
Var vacker, var vältränad, var välansad.
Lägg tid och pengar och engagemang på dig själv.
Etisk egoism kan det kanske kallas. Jag är viktigast. Allt mitt är heligt.
Kom dessutom inte hit och smutsa ner; tiggare, flyktingar, massinvandrare. Ni tar jobbet från mig. Ni hotar mina döttrar. Ni stjäl. Ni befolkar fängelserna. Ni har faktiskt inget här att göra, ni har ett eget land. Låt mig vara i fred. Låt min nation vara ren. Ni får väl klara er själva. Skylla er själva.
Mina pengar vill jag ha själv. Ingen stat ska få ta mina pengar. Ingen fattiglapp. Absolut ingen latmask som inte ids arbeta. Jag behöver köpa mig en ny telefon, den andra är ju ett år gammal. Min tillvaro kräver dessutom en nespressomaskin, större platt-TV, läsplatta och Playstation 4, hur ska jag annars palla vardagen? Gymkortet ska förnyas. Och då måste jag ha ny outfit. Och ett aktivitetsarmband. Vill ju inte heller vara allt för blek. Måste åka på solsemester. Måste dricka drinkar varje kväll. Det bara är så.
Dessutom måste jag ha en selfie-pinne. För selfies måste jag ta. Framför spegeln; titta jag har satt på läppstift (plutar så där charmigt). I hissen (kolla, jag är på väg till fest). På festen (suddigt, men man anar att jag dansar och har mycket skoj). Selfie med mitt barn, visst är vi söta tillsammans? Vi gör så mycket roligt hela tiden.
Jag. Mig. Mig själv.
Det är allt jag behöver.
Eller ...?
måndag, december 15, 2014
När allt läggs till ro
Vinden sjunger utanför mitt fönster. Fingrar och tår är kalla, men värme pulserar i min kropp. Är det höst? Vinter? Ska det bli jul nu? Jag är förvirrad och lite vilsen, men det gör inget. Allt är väl.
Jag har fyllt mig med ljusa röster som målat fram toner i en barockkyrka, med sugande vibrato från känslig violinstråke, med dotter M's klingande skratt. Jag har upplevt sinnlighet. Jag vilar i minnet av vandring i sol och regn. Jag har skapat, skrivit och knutit till mig de bästa av medarbetare.
Året håller på att ta slut, men jag är rikare än någonsin.
Jag har fyllt mig med ljusa röster som målat fram toner i en barockkyrka, med sugande vibrato från känslig violinstråke, med dotter M's klingande skratt. Jag har upplevt sinnlighet. Jag vilar i minnet av vandring i sol och regn. Jag har skapat, skrivit och knutit till mig de bästa av medarbetare.
Året håller på att ta slut, men jag är rikare än någonsin.
tisdag, december 09, 2014
Om du fick en egen ...
Gick på Kungsgatan i Stockholm när tre barn kom fram till mig.
- Ursäkta, men vi håller på med ett arbete i skolan. Och vi undrar om du har lust att svara på en fråga?
- Javisst.
- Ok ... (smartphone fram, inspelning på - jag känner mig som värsta kändisen): Om du fick en egen enhörning, hur skulle den se ut och vad skulle den ha för superkrafter?
Se där ja. En tanke jag aldrig förut tänkt. En egen enhörning? Jag tänkte först skratta till det och säga att en liten hund duger gott åt mig, men så såg jag att de var mycket allvarliga.
- Jag tror att den skulle vara vit med ljusblå man och silverhorn. Och så skulle den ha kraft göra ledsna och ensamma människor glada.
Barnen tackade och skuttade iväg. Och jag tänkte att just nu behöver jag ingen enhörning, just nu är jag mycket glad. Men det är klart ... man vet aldrig.
Hur skulle din se ut, och vilka krafter skulle den ha?
- Ursäkta, men vi håller på med ett arbete i skolan. Och vi undrar om du har lust att svara på en fråga?
- Javisst.
- Ok ... (smartphone fram, inspelning på - jag känner mig som värsta kändisen): Om du fick en egen enhörning, hur skulle den se ut och vad skulle den ha för superkrafter?
Se där ja. En tanke jag aldrig förut tänkt. En egen enhörning? Jag tänkte först skratta till det och säga att en liten hund duger gott åt mig, men så såg jag att de var mycket allvarliga.
- Jag tror att den skulle vara vit med ljusblå man och silverhorn. Och så skulle den ha kraft göra ledsna och ensamma människor glada.
Barnen tackade och skuttade iväg. Och jag tänkte att just nu behöver jag ingen enhörning, just nu är jag mycket glad. Men det är klart ... man vet aldrig.
Hur skulle din se ut, och vilka krafter skulle den ha?
fredag, december 05, 2014
Pärlfiskare
Djupt andetag.
Du dyker.
Viktlöshet, frihet, rymd.
Du kan ta dig precis dit du vill, inget hindrar dig.
Men du är jägare.
Och där på botten, där ser du den.
Den ska bli din. Bara din.
Du vet exakt hur du ska göra så ingen annan hinner före.
Tillbaka på stranden öppnar du skalet.
En pärla skälver i ljuset.
Höljet är skört, där innanför flämtar en låga.
Den lever.
Och viskar stilla i vinden; var rädd om mig.
Då tar du upp den, kysser den ömt med dina heta läppar och kastar den över axeln.
Sen går du vidare.
Du dyker.
Viktlöshet, frihet, rymd.
Du kan ta dig precis dit du vill, inget hindrar dig.
Men du är jägare.
Och där på botten, där ser du den.
Den ska bli din. Bara din.
Du vet exakt hur du ska göra så ingen annan hinner före.
Tillbaka på stranden öppnar du skalet.
En pärla skälver i ljuset.
Höljet är skört, där innanför flämtar en låga.
Den lever.
Och viskar stilla i vinden; var rädd om mig.
Då tar du upp den, kysser den ömt med dina heta läppar och kastar den över axeln.
Sen går du vidare.
onsdag, december 03, 2014
Skymningslandet
Sedan valet 2010 har jag inte känt mig besläktad med den svenska folksjälen. Efter valet 2014 har jag skämts över enfald, bortskämdhet, fördumning. Och idag 3/12 rann bägaren över.
Hur var det med att ta ansvar för Sverige och dess innevånare? Att lägga resurser på integrationsfrågor, jämställdhet, livskvalitetsfrågor (läs både arbete respektive vård för de som inte förmår arbeta av olika skäl, inte bara ålder), miljöfrågor, framtidsfrågor? Att slå sina kloka huvuden ihop? Att inte låta historien upprepa sig, den svarta historien, vårt europeiska trauma.
Varför block? Varför allianser? Samhället berör oss alla, och vi är rätt lika. Vi trampar på samma jord. Några barfota, några på flykt, andra övergödda. En jord. Ett hav. En luft att andas. Barn är barn och framtid, vare sig deras föräldrar tigger eller tycker att de betalar för mycket skatt.
Vi är alla delaktiga.
(Bra krönika i DN.)
Hur var det med att ta ansvar för Sverige och dess innevånare? Att lägga resurser på integrationsfrågor, jämställdhet, livskvalitetsfrågor (läs både arbete respektive vård för de som inte förmår arbeta av olika skäl, inte bara ålder), miljöfrågor, framtidsfrågor? Att slå sina kloka huvuden ihop? Att inte låta historien upprepa sig, den svarta historien, vårt europeiska trauma.
Varför block? Varför allianser? Samhället berör oss alla, och vi är rätt lika. Vi trampar på samma jord. Några barfota, några på flykt, andra övergödda. En jord. Ett hav. En luft att andas. Barn är barn och framtid, vare sig deras föräldrar tigger eller tycker att de betalar för mycket skatt.
Vi är alla delaktiga.
(Bra krönika i DN.)
måndag, december 01, 2014
Människor jag mött: mig själv
Hur många steg? Minst en och en halv miljon tror jag. En och en halv miljon steg närmare mig själv.
- Hej jag.
- Hej! Så du är framme nu?
- Ja, nu är jag här. Det var på tiden, eller hur?
- Allt tar sin tid. Du kämpade på.
- Du vågade.
- Och nu?
- Nu kan allt hända.
- Hej jag.
- Hej! Så du är framme nu?
- Ja, nu är jag här. Det var på tiden, eller hur?
- Allt tar sin tid. Du kämpade på.
- Du vågade.
- Och nu?
- Nu kan allt hända.
fredag, november 28, 2014
Människor jag mött: Kurt och Gisela
Skog, skog, skog. Inte en skylt. Inte ett hus. Slingrande väg – inte ens solen gick att följa; ibland lyste den mig i ansiktet, ibland i ryggen och lika ofta från en sida.
Till sist fick jag syn på några människor. En kille i 30 års åldern med svettband och mycket fylld ryggsäck och bakom honom (säkert fem meter) en tjej i samma ålder med betydligt mindre i sin rygga och med sammanbitet ansikte.
Han såg uppgiven ut. Hon såg ut som om hon höll på att explodera. Spänningen dem emellan gick att ta på. Jag hann ifatt, sa hej och presenterade mig.
- Vi tror att vi är vilse, sa han. Vi har gått i evigheter. Min tjej är inte så glad.
Det sista sa han väldigt tyst. Jag förstod och det gjorde ont. Det är väl en sak att vara ensam och van att klara sig själv, en annan att vara i en relation som mår dåligt. Att ständigt undra över vad som ska hända. Frukta uppbrott och ensamhet. Eller ägna kraft åt att hitta botemedel, söka det som reparerar.
- Ska vi slå följe? frågade jag. Om inte annat kan vi kanske dela på en taxi, bara vi kan ta reda på var vi är ungefär.
Vi gick tillsammans. Ganska tysta. Fortfarande bara skog. Han suckade ibland. Hon kved. Mig ville hon inte prata med. Jag tänkte: efter den här vandringen gör de slut. Så synd. Men det är en prövning att gå tillsammans, med skoskav och muskelvärk, i forsande regn eller stekande hetta.
Trekvart senare såg vi äntligen klostret långt nere i dalen.
- Ses vi där? frågade jag.
- Nej, mumlade han, nästan generad. Jag tror att vi måste ta in på hotell.
Så skiljdes vi. Och jag fortsatte min vandring ensam. Bilden av det tyska paret gnagde i mig. Vilken lycka att få vara två. Vilken sorg att förhållanden går sönder.
Och då ... min allra sista dag innan tåget skulle ta mig hem, då såg jag dem igen. Sida vid sida, han med armen ömt runt hennes axlar, kroppar mot varandra, öppna seende ögon. Det strålade om dem. Gemenskap. Hon bar en liten tax i famnen.
- Hej, det är ju ni! sa jag. Har ni fått en hund?
Hennes ansikte var öppet, vackert, leende.
- Det är en hittehund. Den kom till oss, ville vara med oss, vi kunde ju inte lämna honom så vi har fått adoptera honom. Vi åker alla tre tillbaka Tyskland.
Ibland tror jag absolut på änglar.
Till sist fick jag syn på några människor. En kille i 30 års åldern med svettband och mycket fylld ryggsäck och bakom honom (säkert fem meter) en tjej i samma ålder med betydligt mindre i sin rygga och med sammanbitet ansikte.
Han såg uppgiven ut. Hon såg ut som om hon höll på att explodera. Spänningen dem emellan gick att ta på. Jag hann ifatt, sa hej och presenterade mig.
- Vi tror att vi är vilse, sa han. Vi har gått i evigheter. Min tjej är inte så glad.
Det sista sa han väldigt tyst. Jag förstod och det gjorde ont. Det är väl en sak att vara ensam och van att klara sig själv, en annan att vara i en relation som mår dåligt. Att ständigt undra över vad som ska hända. Frukta uppbrott och ensamhet. Eller ägna kraft åt att hitta botemedel, söka det som reparerar.
- Ska vi slå följe? frågade jag. Om inte annat kan vi kanske dela på en taxi, bara vi kan ta reda på var vi är ungefär.
Vi gick tillsammans. Ganska tysta. Fortfarande bara skog. Han suckade ibland. Hon kved. Mig ville hon inte prata med. Jag tänkte: efter den här vandringen gör de slut. Så synd. Men det är en prövning att gå tillsammans, med skoskav och muskelvärk, i forsande regn eller stekande hetta.
Trekvart senare såg vi äntligen klostret långt nere i dalen.
- Ses vi där? frågade jag.
- Nej, mumlade han, nästan generad. Jag tror att vi måste ta in på hotell.
Så skiljdes vi. Och jag fortsatte min vandring ensam. Bilden av det tyska paret gnagde i mig. Vilken lycka att få vara två. Vilken sorg att förhållanden går sönder.
Och då ... min allra sista dag innan tåget skulle ta mig hem, då såg jag dem igen. Sida vid sida, han med armen ömt runt hennes axlar, kroppar mot varandra, öppna seende ögon. Det strålade om dem. Gemenskap. Hon bar en liten tax i famnen.
- Hej, det är ju ni! sa jag. Har ni fått en hund?
Hennes ansikte var öppet, vackert, leende.
- Det är en hittehund. Den kom till oss, ville vara med oss, vi kunde ju inte lämna honom så vi har fått adoptera honom. Vi åker alla tre tillbaka Tyskland.
Ibland tror jag absolut på änglar.
torsdag, november 27, 2014
onsdag, november 26, 2014
Människor jag mött: David (epilog)
Det var 2012, då när jag träffade honom den där tidiga morgonen och satt och pratade länge, länge. Vandrare efter vandrare passerade oss. Några sa hej och ångade vidare, några stannade en stund vid fika-vagnen, några märkte inte ens att han var där. Eller trodde kanske att han var en skum uteliggare som man snabbt behövde skynda sig förbi.
September 2014 hade jag bestämt mig för att gå tillbaka. Planerade dagar och distanser så att jag skulle passera fårskjulet, se om David ännu bodde där. Den morgonen det var dags gick jag fel, kom in på en annan väg och fick nästan panik: tänk om jag missar honom!
Men jag hittade en stig som tog mig rätt. Var aningen nervös där jag vandrade uppför i morgondimma. Kallt, rått, fuktigt. Inte alls den sol jag mindes för två år sen.
På långt håll såg jag skjulet. Sen en skylt, ny, den fanns inte 2012, målad med hjärtan, regnbåge, snäckor och solar: välkommen. Vagnen var kvar, ännu mer dignande.
Och där satt han, ensam på sin hårda brits framför en tunna i vilken det brann en eld. Han rostade bröd, petade lite med en pinne på skivorna. Såg så ensam ut. Hans hår var längre, trassligare, han kropp större, starkare, men också mer tyngd och han var fortfarande barfota.
- Vi har träffats förut, sa jag.
Först såg han osäker ut. Borde han ha kommit ihåg mig? Jag smålog, nej vi pratade bara, inget mer, jag stannade inte över natten, men jag har tänkt på dig, berättat om dig och sagt till alla jag mött att de måste gå hit, stanna här, ge sig själva tid att fundera på hur man lever sitt liv.
Då bredde han ut sina armar, log brett med bländvitt leende och glittrande ögon.
September 2014 hade jag bestämt mig för att gå tillbaka. Planerade dagar och distanser så att jag skulle passera fårskjulet, se om David ännu bodde där. Den morgonen det var dags gick jag fel, kom in på en annan väg och fick nästan panik: tänk om jag missar honom!
Men jag hittade en stig som tog mig rätt. Var aningen nervös där jag vandrade uppför i morgondimma. Kallt, rått, fuktigt. Inte alls den sol jag mindes för två år sen.
På långt håll såg jag skjulet. Sen en skylt, ny, den fanns inte 2012, målad med hjärtan, regnbåge, snäckor och solar: välkommen. Vagnen var kvar, ännu mer dignande.
Och där satt han, ensam på sin hårda brits framför en tunna i vilken det brann en eld. Han rostade bröd, petade lite med en pinne på skivorna. Såg så ensam ut. Hans hår var längre, trassligare, han kropp större, starkare, men också mer tyngd och han var fortfarande barfota.
- Vi har träffats förut, sa jag.
Först såg han osäker ut. Borde han ha kommit ihåg mig? Jag smålog, nej vi pratade bara, inget mer, jag stannade inte över natten, men jag har tänkt på dig, berättat om dig och sagt till alla jag mött att de måste gå hit, stanna här, ge sig själva tid att fundera på hur man lever sitt liv.
Då bredde han ut sina armar, log brett med bländvitt leende och glittrande ögon.
tisdag, november 25, 2014
Människor jag mött: David (del 2)
David på berget, i fårskjulet. Som går en halvmil varje morgon och hämtar vatten för att kunna bjuda vandrare på kaffe, te och juice.
Han hade varit framgångsrik affärsman i Barcelona. Armanikostym, hightech dator och telefon. Kvinnor. Bilar. Och droger. Han kände sig tom, ihålig. Var det här verkligen meningen med livet?
Så han vandrade. 800 kilometer från Pyrenéerna till Santiago de Compostela. Kom fram. Kände efter. Bättre, men ännu inte riktigt där. Vandrade igen, två månader, denna gång helt utan pengar. Steg för steg utan säkerhet, fullkomligt beroende av människors godhet. Och då förstod han.
Sedan dess vill han inte äga något. En stiftelse skapades: Casa de los dioses. Stiftelsen skrev avtal på fårskjulet med en bonde, och med donerade medel kunde varor köpas in att skänkas till de som passerar. Nu bor David där. Inget vatten, ingen elektricitet. Hjälper pilgrimer, vandrare på vägen.
I sol, i regn, i storm, i snö.
Han ger.
(Det fanns en liten burk för de som ville ge en slant tillbaka. Jag gav hela min dagskassa. Den kvällen bjöds jag på vin och pasta med tomatsås av en vänlig, leende dansk man i 70-års åldern.)
Han hade varit framgångsrik affärsman i Barcelona. Armanikostym, hightech dator och telefon. Kvinnor. Bilar. Och droger. Han kände sig tom, ihålig. Var det här verkligen meningen med livet?
Så han vandrade. 800 kilometer från Pyrenéerna till Santiago de Compostela. Kom fram. Kände efter. Bättre, men ännu inte riktigt där. Vandrade igen, två månader, denna gång helt utan pengar. Steg för steg utan säkerhet, fullkomligt beroende av människors godhet. Och då förstod han.
Sedan dess vill han inte äga något. En stiftelse skapades: Casa de los dioses. Stiftelsen skrev avtal på fårskjulet med en bonde, och med donerade medel kunde varor köpas in att skänkas till de som passerar. Nu bor David där. Inget vatten, ingen elektricitet. Hjälper pilgrimer, vandrare på vägen.
I sol, i regn, i storm, i snö.
Han ger.
(Det fanns en liten burk för de som ville ge en slant tillbaka. Jag gav hela min dagskassa. Den kvällen bjöds jag på vin och pasta med tomatsås av en vänlig, leende dansk man i 70-års åldern.)
lördag, november 22, 2014
Människor jag mött: David (del 1)
Erkänner direkt: jag blev bergtagen. Inte förälskad eller kär utan bergtagen. Jag tar det från början (och delar upp berättelsen i tre, för det är han värd):
Tidig morgon och allt är stängt i den lilla byn. Skit också, det är fyra timmar till nästa stad, och jag vill ha kaffe! Biter ihop. Börjar gå.
Efter en och en halv timme, när de första solstrålarna kastar sig ut över de gula fälten, ser jag ett litet skjul mitt ute i ingenting. Och framför skjulet står en vagn målad i klara färger, dekorerad med hjärtan, kärleksbudskap och fredssymboler. Hela vagnen dignar av läckerheter; bröd, kakor, frukt, marmelad, ost, juicer - allt organiskt och fairtrade. "Varsågod" står det på en skylt. Jag prövar att trycka lite på termosen. Hett, väldoftande kaffe fyller min mugg och hela världen jublar.
Sitter där med min frukost och ser jordens vackraste man komma gående. Barfota, brunbränd, håret i hästsvans och klara ögon i ett öppet och vänligt ansikte. Han ler brett, kramas, bjuder på mer kaffe och visar mig runt i sitt skjul. Där bor han sedan tre år tillbaka.
Och jag kan bara inte gå vidare, jag måste få veta. Vem är han, David i fårskjulet, som bjuder vandrare på något att äta och dricka, dygnet runt, året om? Är han på riktigt, eller en hallucination av min koffeinlängtande hjärna?
Så jag stannar.
Och David berättar sitt livs historia för mig ...
(Fortsättning följer i del två.)
Tidig morgon och allt är stängt i den lilla byn. Skit också, det är fyra timmar till nästa stad, och jag vill ha kaffe! Biter ihop. Börjar gå.
Efter en och en halv timme, när de första solstrålarna kastar sig ut över de gula fälten, ser jag ett litet skjul mitt ute i ingenting. Och framför skjulet står en vagn målad i klara färger, dekorerad med hjärtan, kärleksbudskap och fredssymboler. Hela vagnen dignar av läckerheter; bröd, kakor, frukt, marmelad, ost, juicer - allt organiskt och fairtrade. "Varsågod" står det på en skylt. Jag prövar att trycka lite på termosen. Hett, väldoftande kaffe fyller min mugg och hela världen jublar.
Sitter där med min frukost och ser jordens vackraste man komma gående. Barfota, brunbränd, håret i hästsvans och klara ögon i ett öppet och vänligt ansikte. Han ler brett, kramas, bjuder på mer kaffe och visar mig runt i sitt skjul. Där bor han sedan tre år tillbaka.
Och jag kan bara inte gå vidare, jag måste få veta. Vem är han, David i fårskjulet, som bjuder vandrare på något att äta och dricka, dygnet runt, året om? Är han på riktigt, eller en hallucination av min koffeinlängtande hjärna?
Så jag stannar.
Och David berättar sitt livs historia för mig ...
(Fortsättning följer i del två.)
onsdag, november 19, 2014
Samtal vid frukostbordet
- Vet larven om att den ska bli en fjäril?
- Och vet fjärilen att den har varit en larv?
- Vet fjärilen ens om att den ÄR en fjäril?
- Frågan är: vet humlan att den egentligen inte kan flyga eftersom den är alldeles för stor och tung i förhållande till sina vingar?
En stunds tystnad.
- Nej, det gör den förstås inte. Och tur det, annars hade den troligen aldrig ens försökt.
- Och vet fjärilen att den har varit en larv?
- Vet fjärilen ens om att den ÄR en fjäril?
- Frågan är: vet humlan att den egentligen inte kan flyga eftersom den är alldeles för stor och tung i förhållande till sina vingar?
En stunds tystnad.
- Nej, det gör den förstås inte. Och tur det, annars hade den troligen aldrig ens försökt.
söndag, november 16, 2014
torsdag, november 13, 2014
Människor jag mött: Diane
En blick och vi fann varandra direkt. Där satt vi, sida vid sida, på en träbänk och drack vatten. Hennes skratt var stort och befriande högt. Jag har alltid tyckt om kvinnor som tar plats.
- Nu är det min femte gång här. Jag kommer alltid tillbaks just hit, till de här vidderna, sa hon och spände blicken i mig. There are some issues out there ...
Jag sa att jag absolut inte ville veta mer, utan upptäcka själv. Istället skrattade vi lite till, kramades länge, och sa att om det är meningen, då ses vi igen. Sen såg jag hennes rygg försvinna. Tuff kvinna. Stark kvinna. Härlig kvinna. Var hon kanske 65?
Tre dagar senare tillbringade vi hela eftermiddagen och kvällen tillsammans. All min artighet, alla mina skydd var bortbrända (there were indeed some issues out there ...) och nu var vi vidöppna för varandra.
För fem år sen fick hon cancer. De sa att hon troligen skulle dö och opererade bort en stor del av hennes kropp. Då gav hon sig av. Vandrade, vandrade, vandrade. Över solrosfält. Intill solrosfält. Förbi solrosfält.
När hon kom tillbaka till Kanada var hon helt frisk.
- Nu är det min femte gång här. Jag kommer alltid tillbaks just hit, till de här vidderna, sa hon och spände blicken i mig. There are some issues out there ...
Jag sa att jag absolut inte ville veta mer, utan upptäcka själv. Istället skrattade vi lite till, kramades länge, och sa att om det är meningen, då ses vi igen. Sen såg jag hennes rygg försvinna. Tuff kvinna. Stark kvinna. Härlig kvinna. Var hon kanske 65?
Tre dagar senare tillbringade vi hela eftermiddagen och kvällen tillsammans. All min artighet, alla mina skydd var bortbrända (there were indeed some issues out there ...) och nu var vi vidöppna för varandra.
För fem år sen fick hon cancer. De sa att hon troligen skulle dö och opererade bort en stor del av hennes kropp. Då gav hon sig av. Vandrade, vandrade, vandrade. Över solrosfält. Intill solrosfält. Förbi solrosfält.
När hon kom tillbaka till Kanada var hon helt frisk.
onsdag, november 12, 2014
Chess
Jag har spelat en match i ett spel jag aldrig varit riktigt bra på.
Blåögd och bejakande har jag flyttat mina pjäser till positioner där de varit fullt synliga och där jag tyckt att de kommit till sin rätt. Ett tag var det en lustfylld lek. Sen blev det mer ett slagfält. Och jag förstår nu att tekniken skulle ha varit att iskallt och strategiskt lura i skuggorna. Listigt smyga in från sidan. Hålla tillbaka, och sen slå till.
Så jag ser med ett hugg i hjärtat på min fallna drottning och tänker att jag hade kunnat undvika det här. Om jag hade varit en annan än den jag är.
Blåögd och bejakande har jag flyttat mina pjäser till positioner där de varit fullt synliga och där jag tyckt att de kommit till sin rätt. Ett tag var det en lustfylld lek. Sen blev det mer ett slagfält. Och jag förstår nu att tekniken skulle ha varit att iskallt och strategiskt lura i skuggorna. Listigt smyga in från sidan. Hålla tillbaka, och sen slå till.
Så jag ser med ett hugg i hjärtat på min fallna drottning och tänker att jag hade kunnat undvika det här. Om jag hade varit en annan än den jag är.
tisdag, november 11, 2014
Människor jag mött: Steve
Av en slump befann vi oss i samma övergivna stenby uppe i bergen. Av en slump stod vi bredvid varandra vid bardisken och bokade varsin pilgrimsmeny. Av en slump såg vi på varandra och sa att vi ju skulle kunna äta middag tillsammans.
Det ösregnade. I kaminen sprakade veden. Vi åt och pratade. Två kilometer framför oss låg den kultplats där vandrare i tusen år rent bokstavligt gjort sig av med sin själs bördor. Miljoner stenar har lagts på hög vid ett litet järnkors uppe på en hög påle.
Han var spänd. I ett års tid hade han tänkt på den här platsen. Planerat, förberett, längtat, våndats. Han hade aldrig förut satt sin fot i Europa. I ryggsäcken bar han askan efter sina döda föräldrar och en sten som pappan ritat en gubbe på till honom när han var barn. Nu var det mörkt och sent, men i gryningen skulle han dit upp, till korset, och göra sig fri.
- Kan du gå med mig imorgon? frågade han. Jag vågar inte vara ensam.
Tidigt nästa morgon väntade han på mig. Blek i stor regnponcho och med ryggsäcken hårt i handen. Vi började gå.
- Jag är här, precis bakom dig, sa jag. Hela tiden. Vill du prata finns jag här, vill du vara tyst och ensam håller jag mig en bit bort. Men jag lämnar dig inte.
Vid korset slutade det regna. Precis ovanför sprack molnen upp och en starkt lysande nymåne syntes mot rosa bakgrund.
- Du ser, sa jag. Din mamma och pappa är här med dig.
Han såg alldeles lugn ut. Sen gick han stilla upp på högen av stenar och strödde ut askan. Efter en stund kom han tillbaka, med ett stort leende.
- Ta ett kort av mig nu, när jag kastar stenen, sa han och nästan skrattade. Så kan jag visa min familj därhemma.
När vi vandrade tillsammans utmed bergskammen följde oss en regnbåge på ena sidan, hela vägen. Nu gick vi skuldra mot skuldra. Jag sjöng. Han visslade. Vi pratade om ditt och datt. Solen sken och regncaperna åkte av.
Fem timmar senare stannade jag i en liten by vid en flod. Han skulle vidare, vi sa vi hej då och sågs aldrig mer.
Allt jag vet är att han heter Steve och kommer från Boston. Och att inget kanske var av en slump när allt kommer omkring.
Det ösregnade. I kaminen sprakade veden. Vi åt och pratade. Två kilometer framför oss låg den kultplats där vandrare i tusen år rent bokstavligt gjort sig av med sin själs bördor. Miljoner stenar har lagts på hög vid ett litet järnkors uppe på en hög påle.
Han var spänd. I ett års tid hade han tänkt på den här platsen. Planerat, förberett, längtat, våndats. Han hade aldrig förut satt sin fot i Europa. I ryggsäcken bar han askan efter sina döda föräldrar och en sten som pappan ritat en gubbe på till honom när han var barn. Nu var det mörkt och sent, men i gryningen skulle han dit upp, till korset, och göra sig fri.
- Kan du gå med mig imorgon? frågade han. Jag vågar inte vara ensam.
Tidigt nästa morgon väntade han på mig. Blek i stor regnponcho och med ryggsäcken hårt i handen. Vi började gå.
- Jag är här, precis bakom dig, sa jag. Hela tiden. Vill du prata finns jag här, vill du vara tyst och ensam håller jag mig en bit bort. Men jag lämnar dig inte.
Vid korset slutade det regna. Precis ovanför sprack molnen upp och en starkt lysande nymåne syntes mot rosa bakgrund.
- Du ser, sa jag. Din mamma och pappa är här med dig.
Han såg alldeles lugn ut. Sen gick han stilla upp på högen av stenar och strödde ut askan. Efter en stund kom han tillbaka, med ett stort leende.
- Ta ett kort av mig nu, när jag kastar stenen, sa han och nästan skrattade. Så kan jag visa min familj därhemma.
När vi vandrade tillsammans utmed bergskammen följde oss en regnbåge på ena sidan, hela vägen. Nu gick vi skuldra mot skuldra. Jag sjöng. Han visslade. Vi pratade om ditt och datt. Solen sken och regncaperna åkte av.
Fem timmar senare stannade jag i en liten by vid en flod. Han skulle vidare, vi sa vi hej då och sågs aldrig mer.
Allt jag vet är att han heter Steve och kommer från Boston. Och att inget kanske var av en slump när allt kommer omkring.
måndag, november 10, 2014
Det är egentligen så enkelt
Säg bara som det är.
Säg vad du tänker. Berätta vad du känner.
Din rädsla är inget misslyckande, dina tvivel inga nederlag.
Var rak.
Du behöver inte vara någon annan. Inget måste döljas.
Så länge du agerar ärligt kan du bara agera rätt.
Det är så enkelt.
Och så oändligt svårt.
Säg vad du tänker. Berätta vad du känner.
Din rädsla är inget misslyckande, dina tvivel inga nederlag.
Var rak.
Du behöver inte vara någon annan. Inget måste döljas.
Så länge du agerar ärligt kan du bara agera rätt.
Det är så enkelt.
Och så oändligt svårt.
lördag, november 08, 2014
Igår stod jag inte ut längre
På ledarsidan i fredagens DN talas om kärlek och medmänsklighet. Inte minst med tanke på de tiggare som numera sitter utanför mataffärerna i varje svensk stad, från sydspetsen ända upp i norr.
"En del klamrar sig fast vid hoppet om att dessa människor bara är lata och inte vill göra rätt för sig. [-] Andra köper sig tillfällig samvetsfrid genom att le och kanske ge en tia. Många tänker i systemtermer och kommer till slutsatsen att allmosor bara cementerar problemet. [-] Vi reagerar olika men ingen kommer undan reflektionen."
Nej. Ingen kommer undan reflektionen. Vi måste ändra vårt sätt att se på världen.
Och plötsligt stod jag inte längre ut. Där sitter en man utanför mitt förorts-närlivs, han är insvept i en filt, han är kall, hans cockerspaniel ögon tittar på mig, han försöker förgäves le. Hej, hej, tack, tack, säger han och viftar med pappersmuggen. Då väller det upp inom mig, vissheten att han är som jag, skit samma om det finns en gömd agenda nånstans, skit samma om han har en iphone, hör till en organisation, bluffar osv osv allt som sägs – vad som helst, jag SKITER i det, för det sitter en människa på gatan en kall novemberdag och jag vill gå genom livet med seende ögon, kärleksfullt och hederligt, och jag vill göra mot andra vad jag önskar att de ska göra mot mig.
Så jag gick in och handlade. En påse till mig. En påse till honom. Sen gick jag ut och satte mig på huk bredvid mannen och sa: varsågod. Jag tog lite av varje, som jag tror du kanske skulle vilja ha.
Det leendet ...
"En del klamrar sig fast vid hoppet om att dessa människor bara är lata och inte vill göra rätt för sig. [-] Andra köper sig tillfällig samvetsfrid genom att le och kanske ge en tia. Många tänker i systemtermer och kommer till slutsatsen att allmosor bara cementerar problemet. [-] Vi reagerar olika men ingen kommer undan reflektionen."
Nej. Ingen kommer undan reflektionen. Vi måste ändra vårt sätt att se på världen.
Och plötsligt stod jag inte längre ut. Där sitter en man utanför mitt förorts-närlivs, han är insvept i en filt, han är kall, hans cockerspaniel ögon tittar på mig, han försöker förgäves le. Hej, hej, tack, tack, säger han och viftar med pappersmuggen. Då väller det upp inom mig, vissheten att han är som jag, skit samma om det finns en gömd agenda nånstans, skit samma om han har en iphone, hör till en organisation, bluffar osv osv allt som sägs – vad som helst, jag SKITER i det, för det sitter en människa på gatan en kall novemberdag och jag vill gå genom livet med seende ögon, kärleksfullt och hederligt, och jag vill göra mot andra vad jag önskar att de ska göra mot mig.
Så jag gick in och handlade. En påse till mig. En påse till honom. Sen gick jag ut och satte mig på huk bredvid mannen och sa: varsågod. Jag tog lite av varje, som jag tror du kanske skulle vilja ha.
Det leendet ...
fredag, november 07, 2014
Människor jag mött: Amadeo
Han syntes på långt håll. Stort vitt skägg, svart kostym, svart hatt med rosa fjädrar. Turisterna undvek hans kontaktförsök med uppenbar misstänksamhet. Några gick långa omvägar, andra stirrade blint ner i stenläggningen.
Jag tänkte: den mannen är inte ett dugg farlig, och fortsatte rakt fram.
- Goddag. Får jag lov att vara din guide en stund?
- Jaa tack, sa jag. Hemskt gärna.
Ett leende slog upp. Artigt och ivrigt på samma gång började han visa mig runt.
- Kom, kom! Du ska få se allt. Här, stanna här. Ser du? Ta ett foto, just härifrån. Och här, ser du klockan? I det här huset bodde en poet, och om du vänder dig om, där ja, då ser du palatset från ett annat håll. Ett bättre. Ta ett foto. Och nu ...
Jag togs till en amfiteater. Visades en väg som Napoleon låtit bygga. Fick ett uråldrig träd utpekat. Och släpptes in i en annars mycket stängd klosterkyrka där nunnorna sjöng i koret bakom ett galler och där den som spikats upp på korset var en kvinna med böljande hår och mantel. En sanslöst vacker barockskulptur, nu gömd för världens blickar. Jag hade aldrig sett något liknande.
I en och en halv timme gick vi runt. Amadeo pratade oavbrutet och jag försökte förstå. När vi till sist stod mitt emot varandra igen frågade jag på min nästan obefintliga spanska:
- Vill du ha betalt?
Han tittade på mig. Det lekte i ögonvrån. Jag förstod att han en gång varit en riktig kvinnokarl.
- Nej. Absolut inte! Men jag vill gärna gå på bio med dig. Och se Marilyn Monroe.
Jag tänkte: den mannen är inte ett dugg farlig, och fortsatte rakt fram.
- Goddag. Får jag lov att vara din guide en stund?
- Jaa tack, sa jag. Hemskt gärna.
Ett leende slog upp. Artigt och ivrigt på samma gång började han visa mig runt.
- Kom, kom! Du ska få se allt. Här, stanna här. Ser du? Ta ett foto, just härifrån. Och här, ser du klockan? I det här huset bodde en poet, och om du vänder dig om, där ja, då ser du palatset från ett annat håll. Ett bättre. Ta ett foto. Och nu ...
Jag togs till en amfiteater. Visades en väg som Napoleon låtit bygga. Fick ett uråldrig träd utpekat. Och släpptes in i en annars mycket stängd klosterkyrka där nunnorna sjöng i koret bakom ett galler och där den som spikats upp på korset var en kvinna med böljande hår och mantel. En sanslöst vacker barockskulptur, nu gömd för världens blickar. Jag hade aldrig sett något liknande.
I en och en halv timme gick vi runt. Amadeo pratade oavbrutet och jag försökte förstå. När vi till sist stod mitt emot varandra igen frågade jag på min nästan obefintliga spanska:
- Vill du ha betalt?
Han tittade på mig. Det lekte i ögonvrån. Jag förstod att han en gång varit en riktig kvinnokarl.
- Nej. Absolut inte! Men jag vill gärna gå på bio med dig. Och se Marilyn Monroe.
torsdag, november 06, 2014
Människor jag mött: John
Stor glad man med bullrigt skratt, snälla ögon och sjömanskeps får syn på mig.
- Hej! Vill du ha hjälp att hitta nånstans?
- Ja tack snälla. Ett café skulle sitta fint.
Han vaggar lite när han går, pratar ivrigt om ditt och datt. Jag frågar om jag får bjuda på kaffe och han blir strålande glad. En stund senare sitter vi mitt emot varandra på ett spanskt torg med varsin cafe con leche; han en pensionerad TV-producent från England och jag, vandrare från Sverige. Han berättar sin historia för mig, och de varma bruna ögonen blir djupa kratrar av sorg.
- Kvinnan jag älskar känner inte igen mig längre. Hon vet inte ens vad hon själv heter. Jag har sett till att hon bor på ett bra hem där de tar hand om alzheimersjuka. Där har hon bott i fem år. Jag hälsar på ibland. Men jag har sålt allt och bor nu i min husbil. Vill du se?
Vi går till husbilen. Ett helt liv instuvat i elva kvadratmeter.
- Jag reser runt i den här och hjälper vandrare med det som behövs. Är det en kall dag har jag alltid något varmt att bjuda på, hettar solen delar jag ut kall läsk. Jag vandrade själv året efter min hustru blivit sjuk, och vet precis var jag ska ställa min husbil. Platser där det är långt mellan vattenhålen så att säga. En dag kom ett par hand i hand förbi. Mannen var blind. Så jag tog fram den lilla souveniren jag har som är en avbild av katedralen och lät honom känna på den. Jag tänkte att han skulle få veta hur det såg ut när han kom fram. Jag har allt i min bil. Allt som kan hjälpa.
Han ser att tårarna rinner på mina kinder. Då blir han plötsligt tyst och alldeles stilla. Sen säger han lite blygt:
- Vill du följa med? Jag tänkte vi kunde bila längs kusten ner till Alicante. Och sen kanske vidare mot Portugal. Du är precis en sån människa som jag skulle tycka om att ha bredvid mig i bilen.
- Hej! Vill du ha hjälp att hitta nånstans?
- Ja tack snälla. Ett café skulle sitta fint.
Han vaggar lite när han går, pratar ivrigt om ditt och datt. Jag frågar om jag får bjuda på kaffe och han blir strålande glad. En stund senare sitter vi mitt emot varandra på ett spanskt torg med varsin cafe con leche; han en pensionerad TV-producent från England och jag, vandrare från Sverige. Han berättar sin historia för mig, och de varma bruna ögonen blir djupa kratrar av sorg.
- Kvinnan jag älskar känner inte igen mig längre. Hon vet inte ens vad hon själv heter. Jag har sett till att hon bor på ett bra hem där de tar hand om alzheimersjuka. Där har hon bott i fem år. Jag hälsar på ibland. Men jag har sålt allt och bor nu i min husbil. Vill du se?
Vi går till husbilen. Ett helt liv instuvat i elva kvadratmeter.
- Jag reser runt i den här och hjälper vandrare med det som behövs. Är det en kall dag har jag alltid något varmt att bjuda på, hettar solen delar jag ut kall läsk. Jag vandrade själv året efter min hustru blivit sjuk, och vet precis var jag ska ställa min husbil. Platser där det är långt mellan vattenhålen så att säga. En dag kom ett par hand i hand förbi. Mannen var blind. Så jag tog fram den lilla souveniren jag har som är en avbild av katedralen och lät honom känna på den. Jag tänkte att han skulle få veta hur det såg ut när han kom fram. Jag har allt i min bil. Allt som kan hjälpa.
Han ser att tårarna rinner på mina kinder. Då blir han plötsligt tyst och alldeles stilla. Sen säger han lite blygt:
- Vill du följa med? Jag tänkte vi kunde bila längs kusten ner till Alicante. Och sen kanske vidare mot Portugal. Du är precis en sån människa som jag skulle tycka om att ha bredvid mig i bilen.
onsdag, november 05, 2014
Människor jag mött: Olde
Hans ögon var klara och mycket ljusblå. Kroppen lång, solbränd, smal och stark. Ryggen rak - ändå fanns något tungt i hans hållning. Nästan uppgivet.
Han drog sin cykel, puttade den framför sig steg för steg. Ville inte cykla - det skulle vara för enkelt. I månader hade han varit på väg, planlöst. Lämnat hemmet, mamman, med några få ägodelar i två slitna cykelväskor. Drivit runt i Europa. Sovit på härbärgen, parkbänkar, kyrksalar. Nu var det mesta trasigt och mycket mycket dammigt. Han var 19 år.
- När ska du återvända hem?
- Jag vet inte, sa han.
Vi blev sugna på choklad. Jag hade pengar och han snabba ben. Sen satt vi där, i trädgården bland katter, flugor och fladdrande tvätt på säckande linor och pratade om livet.
- Men vad vill du? Vart är du på väg?
Ögonen lyste. Leendet var stort, varmt och väldigt sant.
- Jag vet inte. Jag vet bara att först måste jag rädda världen.
Han drog sin cykel, puttade den framför sig steg för steg. Ville inte cykla - det skulle vara för enkelt. I månader hade han varit på väg, planlöst. Lämnat hemmet, mamman, med några få ägodelar i två slitna cykelväskor. Drivit runt i Europa. Sovit på härbärgen, parkbänkar, kyrksalar. Nu var det mesta trasigt och mycket mycket dammigt. Han var 19 år.
- När ska du återvända hem?
- Jag vet inte, sa han.
Vi blev sugna på choklad. Jag hade pengar och han snabba ben. Sen satt vi där, i trädgården bland katter, flugor och fladdrande tvätt på säckande linor och pratade om livet.
- Men vad vill du? Vart är du på väg?
Ögonen lyste. Leendet var stort, varmt och väldigt sant.
- Jag vet inte. Jag vet bara att först måste jag rädda världen.
tisdag, november 04, 2014
Riiiiing! (direkt ut livet måndag em)
FÖRSÄLJARE:
Hej! Du har varit trogen kund hos oss i flera år, så vi vill ge dig ett riktig bra erbjudande som tack.
JAG:
JAG:
Hurra för er. Men kommer det att kosta mig mer pengar?
Hej! Du har varit trogen kund hos oss i flera år, så vi vill ge dig ett riktig bra erbjudande som tack.
JAG:
Härligt! Vad kommer det att kosta mig?
FÖRSÄLJARE:
Alltså vi kan erbjuda ett finfint paket just nu som …
FÖRSÄLJARE:
Alltså vi kan erbjuda ett finfint paket just nu som …
JAG:
Hurra för er. Men kommer det att kosta mig mer pengar?
FÖRSÄLJARE:
Som det nu är har du ett basutbud på åtta TV-kanaler. Vi kan ge dig 30 stycken för att du har varit hos oss så länge nu. Har du hört talas om …
Som det nu är har du ett basutbud på åtta TV-kanaler. Vi kan ge dig 30 stycken för att du har varit hos oss så länge nu. Har du hört talas om …
JAG:
Å vad ni är snälla mot mig. Men jag skulle först vilja veta vad det blir för ökad utgift varje månad, eftersom jag inte vill lägga mer pengar på TV än vad jag redan gör.
Å vad ni är snälla mot mig. Men jag skulle först vilja veta vad det blir för ökad utgift varje månad, eftersom jag inte vill lägga mer pengar på TV än vad jag redan gör.
FÖRSÄLJARE:
För 30 kronor mer i månaden kan du alltså få 30 kanaler i stället för åtta som du har nu, och dessutom får du en ny box, fast det är en låne-box, så du betalar så klart inget för den …
För 30 kronor mer i månaden kan du alltså få 30 kanaler i stället för åtta som du har nu, och dessutom får du en ny box, fast det är en låne-box, så du betalar så klart inget för den …
JAG:
30 kronor är ok. Box har jag redan.
30 kronor är ok. Box har jag redan.
FÖRSÄLJARE:
Har du hört talas om Tivo? Då kan du se på vad som helst, när du vill, på alla dina kanaler.
Har du hört talas om Tivo? Då kan du se på vad som helst, när du vill, på alla dina kanaler.
JAG:
Jo tack, men jag behöver inte se vad som helst när som helst, jag är glad för vad jag har, men ok, kör 30 kanaler om det bara kostar 30 kronor mer i månaden.
Jo tack, men jag behöver inte se vad som helst när som helst, jag är glad för vad jag har, men ok, kör 30 kanaler om det bara kostar 30 kronor mer i månaden.
FÖRSÄLJARE:
Ja, för att vara exakt så blir det 31 kronor. Och de kanaler som vi nu erbjuder är …
Ja, för att vara exakt så blir det 31 kronor. Och de kanaler som vi nu erbjuder är …
JAG:
Du behöver inte räkna upp 30 kanaler. Jag är inne på er hemsida nu. Vilket paket är det du säljer?
Du behöver inte räkna upp 30 kanaler. Jag är inne på er hemsida nu. Vilket paket är det du säljer?
FÖRSÄLJARE:
Oj, du var snabb. Jo, det heter Tivo Mellan.
Oj, du var snabb. Jo, det heter Tivo Mellan.
JAG:
Men där finns inte Eurosport med. Jag vill se på konståkning och min dotter på hästsport.
Men där finns inte Eurosport med. Jag vill se på konståkning och min dotter på hästsport.
FÖRSÄLJARE:
Ja … jo … men du kan ju betala extra för bara Eurosport om du vill, eller också tar du ett Tivo Plus, då har du 60 kanaler.
Ja … jo … men du kan ju betala extra för bara Eurosport om du vill, eller också tar du ett Tivo Plus, då har du 60 kanaler.
JAG:
Jösses. Jag kommer aldrig behöva arbeta mer. Jag kan bara se på TV.
Jösses. Jag kommer aldrig behöva arbeta mer. Jag kan bara se på TV.
FÖRSÄLJARE:
* artigt skratt *
* artigt skratt *
JAG:
Fast då blir det väl en ökad kostnad?
Fast då blir det väl en ökad kostnad?
FÖRSÄLJARE:
Ja, det har du rätt i.
Ja, det har du rätt i.
JAG:
Strunt i Eurosport då. 31 kronor och 30 kanaler blir bra. Kör så. Hej med dig.
Strunt i Eurosport då. 31 kronor och 30 kanaler blir bra. Kör så. Hej med dig.
FÖRSÄLJARE:
Jo, men det var ju en liten initieringskostnad då va …
Jo, men det var ju en liten initieringskostnad då va …
JAG:
Vadå?
Vadå?
FÖRSÄLJARE:
Jo, det kostar alltså att gå med i det här …
Jo, det kostar alltså att gå med i det här …
JAG:
Men jag är ju med. Jag har en box. Jag betalar till er varje månad. Och jag är en trogen kund som ska få ett bra erbjudande som tack. Eller?
Men jag är ju med. Jag har en box. Jag betalar till er varje månad. Och jag är en trogen kund som ska få ett bra erbjudande som tack. Eller?
FÖRSÄLJARE:
Ja men ingångskostnaden, du vet …
Ja men ingångskostnaden, du vet …
JAG:
Aha. Ingångskostnaden. Och hur mycket är den?
Aha. Ingångskostnaden. Och hur mycket är den?
FÖRSÄLJARE:
599 kronor. Men då får du boxen förstås.
599 kronor. Men då får du boxen förstås.
JAG:
Var inte boxen ett lån?
Var inte boxen ett lån?
FÖRSÄLJARE:
Jo, alltså, nja, men …
Jo, alltså, nja, men …
JAG:
Du, vet du; vi kör som vanligt. Du ringer till någon annan och jag behåller mitt basutbud på åtta kanaler, inklusive Eurosport, och så fortsätter jag att vara en god och trogen kund hos er. Låter det bra?
Du, vet du; vi kör som vanligt. Du ringer till någon annan och jag behåller mitt basutbud på åtta kanaler, inklusive Eurosport, och så fortsätter jag att vara en god och trogen kund hos er. Låter det bra?
FÖRSÄLJARE:
Jo, det låter bra. Alltså … ingen box?
Jo, det låter bra. Alltså … ingen box?
JAG:
Nej nu låter vi allt vara precis som det var innan du ringde. Men du, förresten, kan jag byta en kanal i mitt basutbud? Skulle vilja ha en annan filmkanal.
Nej nu låter vi allt vara precis som det var innan du ringde. Men du, förresten, kan jag byta en kanal i mitt basutbud? Skulle vilja ha en annan filmkanal.
FÖRSÄLJARE:
Nej, det kan inte jag göra. Då får du ringa till din TV-leverantör.
Nej, det kan inte jag göra. Då får du ringa till din TV-leverantör.
JAG:
Alltså de du ringer för?
Alltså de du ringer för?
FÖRSÄLJARE:
... Ja ...
JAG:
Dåså. Tack, då gör jag det!
Dåså. Tack, då gör jag det!
FÖRSÄLJARE:
Jo, så var det en annan sak … Hur har du det med ditt bredband?
Jo, så var det en annan sak … Hur har du det med ditt bredband?
JAG:
Alldeles utmärkt!
Hej då!
Alldeles utmärkt!
Hej då!
måndag, november 03, 2014
Långt ifrån Tre män i en båt
Riktigt hård vind från sidan.
Drar upp jackan till hakan, borrar in mig i scarfen. Arbetar med gasen och ratten, tar vågorna framifrån, parerar avdriften. Öppet hav bara några minuter, men det räcker. Jag är själv i båten. Utelämnad och utsatt.
Och jag klarar det förstås. Jag klarar det mesta.
Men det är så förbannat tråkigt att vara ensam om allt det här.
Drar upp jackan till hakan, borrar in mig i scarfen. Arbetar med gasen och ratten, tar vågorna framifrån, parerar avdriften. Öppet hav bara några minuter, men det räcker. Jag är själv i båten. Utelämnad och utsatt.
Och jag klarar det förstås. Jag klarar det mesta.
Men det är så förbannat tråkigt att vara ensam om allt det här.
söndag, november 02, 2014
Novemberdikt
jag är en varm vind mot din frusna bröstkorg
en svalkande källa för din heta lust
jag är solen och månen på en oupptäckt världskarta
en mässingsorkester
myrra och vin
jag är glittret i ögonvrån, leendet kring din mun
det skuggande trädet och mörkret som döljer
jag är trasan du kastar
sången du ratar
jag är rädd
en svalkande källa för din heta lust
jag är solen och månen på en oupptäckt världskarta
en mässingsorkester
myrra och vin
jag är glittret i ögonvrån, leendet kring din mun
det skuggande trädet och mörkret som döljer
jag är trasan du kastar
sången du ratar
jag är rädd
Ska jag återuppstå?
Ibland känns det som det.
Att jag ska börja skriva här igen alltså.
Det finns tankar som vill ut. Det finns samtal som vill föras. Det finns iakttagelser som behöver sättas på pränt och berättelser som vill föras vidare.
Vad säger du?
Om Rakt upp och ner sätter igång bloggandet igen, vill du då läsa?
För annars är mina ord såsom musik som ingen vill lyssna till; utan liv.
Att jag ska börja skriva här igen alltså.
Det finns tankar som vill ut. Det finns samtal som vill föras. Det finns iakttagelser som behöver sättas på pränt och berättelser som vill föras vidare.
Vad säger du?
Om Rakt upp och ner sätter igång bloggandet igen, vill du då läsa?
För annars är mina ord såsom musik som ingen vill lyssna till; utan liv.
torsdag, februari 10, 2011
Fågel Fenix
Nu är det dags.
'Catarina - rakt upp och ner' startade som en skrivarlya i cyberspace - övergick till en ljusglimt i den mörkaste av tider - blev så småningom en krönikespalt, fylld av personliga associationer - fick ibland agera dagbok, inte minst pga mitt eget behov av dokumentation - och fyllde mitt berättarbehov, jag som lever utan vuxen i min vardag som kan ta emot skildringar, funderingar eller upprörda reaktioner.
I 4,5 år har jag skrivit här, lekt, frågat, formulerat, poetiserat eller bara lättat på trycket. Jag har fått några trista kommentarer, men mest fina, goda, värmande ord.
Nu slutar jag.
Allt har sin tid.
Jag brinner upp och återföds nån annanstans.
Tack du som läst mig.
'Catarina - rakt upp och ner' startade som en skrivarlya i cyberspace - övergick till en ljusglimt i den mörkaste av tider - blev så småningom en krönikespalt, fylld av personliga associationer - fick ibland agera dagbok, inte minst pga mitt eget behov av dokumentation - och fyllde mitt berättarbehov, jag som lever utan vuxen i min vardag som kan ta emot skildringar, funderingar eller upprörda reaktioner.
I 4,5 år har jag skrivit här, lekt, frågat, formulerat, poetiserat eller bara lättat på trycket. Jag har fått några trista kommentarer, men mest fina, goda, värmande ord.
Nu slutar jag.
Allt har sin tid.
Jag brinner upp och återföds nån annanstans.
Tack du som läst mig.
tisdag, februari 08, 2011
...
Borde gå ut.
Nej, avskyr ordet 'borde'.
Börjar om:
Behöver gå ut.
Solen, luften, nypet i kinderna.
Glittret när en stråle träffar en tunt isklädd pöl.
Rymd runt min varelse.
Att se långt.
Vill ut!
Måste ut!
Där ute, jag och naturen, en stunds timeout - eller inte, kanske en stunds verklighet? Bort från bokstäver, siffror, beslut, onda axlar och den av data-skärm framtvingade gamnacken.
Vill solen.
Vill vilan i mig själv.
Vill rörelsen i min kropp, friheten i mitt sinne.
*
Halv fem.
Solen är borta.
Där ute: grått.
Nu går jag.
Ut.
Till sist.
Nej, avskyr ordet 'borde'.
Börjar om:
Behöver gå ut.
Solen, luften, nypet i kinderna.
Glittret när en stråle träffar en tunt isklädd pöl.
Rymd runt min varelse.
Att se långt.
Vill ut!
Måste ut!
Där ute, jag och naturen, en stunds timeout - eller inte, kanske en stunds verklighet? Bort från bokstäver, siffror, beslut, onda axlar och den av data-skärm framtvingade gamnacken.
Vill solen.
Vill vilan i mig själv.
Vill rörelsen i min kropp, friheten i mitt sinne.
*
Halv fem.
Solen är borta.
Där ute: grått.
Nu går jag.
Ut.
Till sist.
lördag, februari 05, 2011
Bloggen goes Husmorstips
Jag är inte mycket till husmor.
Men jag gör mina iakttagelser, och här kommer tips hur du kan lösa vissa problem i vardagen. (Alla har jag själv provat i slutet av en hektisk vecka, med garanterat gott resultat. Speciellt den sista rekommenderas varmt.)
Mot hunger - mat
Mot ryggont - kiropraktor
Mot färglöshet - smink
Mot tystnad - musik
Mot hosta - Theracough
Mot trasiga saker - superglue
Mot trötthet - sömn
Men jag gör mina iakttagelser, och här kommer tips hur du kan lösa vissa problem i vardagen. (Alla har jag själv provat i slutet av en hektisk vecka, med garanterat gott resultat. Speciellt den sista rekommenderas varmt.)
Mot hunger - mat
Mot ryggont - kiropraktor
Mot färglöshet - smink
Mot tystnad - musik
Mot hosta - Theracough
Mot trasiga saker - superglue
Mot trötthet - sömn
tisdag, februari 01, 2011
Jag är inte direkt nån Laila Bagge
Jag älskar mitt jobb.
Jag lever med det, dygnet runt - det är mer en livsstil.
Jag utvecklas, utmanas, utbildas. Är fri under ansvar. Är kreativ, ledande, samspelande.
Men jag älskar inte alla delar av det.
Några rent av hatar jag.
Fasar inför.
Ändå: det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.
Att jag sen går med värk i hjärtat resten av dan, det är min privata börda...
Jag lever med det, dygnet runt - det är mer en livsstil.
Jag utvecklas, utmanas, utbildas. Är fri under ansvar. Är kreativ, ledande, samspelande.
Men jag älskar inte alla delar av det.
Några rent av hatar jag.
Fasar inför.
Ändå: det finns saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.
Att jag sen går med värk i hjärtat resten av dan, det är min privata börda...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)