Momentskifte

Jag fullständigt hatar dagen då flickorna flyttar tillbaka till sin pappa igen. Blanka ögon, klump i halsen och värk i bröstet. Hela jag är i uppror, jag slår i dörrar och överreagerar, skriker, tycker synd om mig själv och börjar grina. Barnsligt, omoget, ocensurerat.

Men det är kärlek det handlar om. Och sorgen över att jag bara delar halva deras liv. Jag tror att de förstår mig: de är också ledsna. De ville aldrig förlora sin familj.

Sen ser jag hur glada de blir över att träffa sin pappa och hans nya samhörighet. Och jag åker hem till min tomma lägenhet. Rättar till överkastet på den enas säng, plockar undan lite saker i den andras rum.

Om två veckor ses vi igen.

Julkula från St Petersburg

Minnen sitter ofrånkomligt fast i vissa saker. Det är kanske därför man inte ska äga så mycket? Släng tingen och därmed också situationer och människor som är förknippade med dessa. Rensa ut. Skär bort. Gör plats.

Eller låt det vara.
Det är ju ditt liv det handlar om.
Sitt där du och fingra på din pryl och fundera över hur det kunde bli som det blev.

Blir du klokare av detta? Icke.
Nå, släng den. Eller lär dig leva med det som hänt. Både skiten och saligheten.

Sen går det alltid att fylla på med nya saker. Jag menar minnen!

Nu är det så där förföriskt igen

På pressbyrån luktar det nygräddade saffransbullar. I blomsteraffären spelas julmusik och på Konsum finns högar av chokladaskar med blanka, röda snören.

Mitt förortscentrum har "handla-julklappar-öppet" fram till 21.
Smart - direkt efter lönen, strax innan räkningarna dras! (Egentligen borde studielånet betalas i slutet av oktober istället, då skulle våra julshopping-resurser vara ännu starkare. Smällen tas i januari.)

Själv strosar jag lugnt förbi allting. Jag har aldrig varit särskilt mycket för shopping.

Men en frestelse kan jag inte motstå...
Den här:

Ingen politisk karriär här inte

Det ringde en journalist igår och jag funderade länge innan jag svarade uppriktigt på varje fråga. Först efteråt kom jag på att jag förstås skulle ha tänkt ut ett pärlband av välformulerade svar i förväg. Att jag skulle planerat budskapets innehåll utifrån en medveten strategi för att nå mitt mål.

Och då förstod jag att jag skulle bli en usel politiker. Jag är alldeles för spontan, mån om sanning och samförstånd och dessutom själv alldeles för lätt att manipulera. Visst kan jag använda mig av antik retorik när jag vill, men jag kommer alltid att säga som det är, hur naivt det än låter.

Fast det är klart: "inga kommentarer" är en effektiv fras när man inte har något att säga. Den kan jag säkert lära mig att ha i bakfickan i framtiden...

Sanning eller konsekvens?

Nog för att jag är nyfiken och öppen och vansinnigt förtjust i alla former av fantasi, tankelekar och skapande processer, men nån måtta får det vara.

När andevärlden tog kontakt med mig och pratade länge och djuplodande om mina gardiner ("du kanske ska sätta upp julgardiner?") insåg jag hur väl förankrad på jorden jag står. Skärgårdsjänta. Barfotabarn. Sommarkatt.

Vidare såg min kontakt på andra sidan ett hem med starka färger (fel), ishockey (fel), ett nyss avslutat doktorsbesök (fel igen) och orange (jättefel).
Alltså tror jag inte heller att det ska komma någon till mig på en motorcykel eller att låset i min dörr kommer att krångla.

Däremot tipsade andarna mig om att ägna mer tid åt matlagning, och det rådet ska jag följa ikväll. I flera veckor har jag levt med snabba matlösningar, eller ätit ute, trots vetskapen om att en Riktig Mamma lagar Riktig Mat.

Men några julgardiner blir det inte. Jag har aldrig haft några, och kommer aldrig att ha. Jag är fullständigt ointresserad av julgardiner.
Sen får andevärlden säga vad den vill!

Andra bloggar om andevärlden, medium, kontakt, healing, julgardiner

There and back again

Jag har varit i London över helgen. På vägen hem kände jag hur mycket jag saknade skrivandet. I tre dagar har jag levt utan penna i handen - det händer nästan aldrig! - inte ens ett litet anteckningsblock hade jag i väskan för betraktelser och formuleringar.

London var kallt men stämningen på den franska restaurangen hettande! Vi åt och skrattade och musicerade tillsammans med den franske gitarristen och min kusin konstnären och jag slogs om crème bruléen.

London var dyrt men mitt underbara ressällskap bjöd på allt. Mina slantar hamnade hos flöjtkvartetten vid Covent Garden istället. Cellisten dansade runt samtidigt som han spelade. Jag har faktiskt ingen aning om hur han höll fast sitt instrument.

London var jul-igt, men hur mycket ding-dong-merrily-on-high det än var infann sig inte den rätta känslan. Inte förrän nu, mitt i natten, äntligen hemma efter först inställt, sedan försenat flyg pga snöstorm i Sverige. Utanför mitt fönster är bilarna helt täckta av vit snö.

Glo-o-o-o-o-o-o-oria hosanna in excelsis!

Mitt Ålands hav

Jag minns inte hur många gånger jag har seglat över Ålands hav, men jag kommer aldrig att glömma den första.

Styv kuling, Karlskronavigg, avgång Arholma. En bit ut möter vi Svenska Kryssarklubbens eskader: de vänder, vinden är för hård. Men Viggenklubben fortsätter, i grupper om tre.

Rätt snart befinner vi oss mitt på havet, båten lutar kraftigt och seglar in vatten i lä, samtidigt som vågorna slår in i lovart. Havsytan är stålgrå, vågorna höga. Vi ser i stort sett bara masttoppen på vår grannbåt. Vinden tilltar. Och lite senare börjar också regnet piska.

Ombord har vi bara ett regnställ: det bär skepparen som står där så lugn vid rodret. (Jag vet inte om jag någonsin sett min pappa rädd.) Mamma håller sig i ruffen för att fixa knäckemackor och inte bli för blöt. (Jag förstår fortfarande inte hur hon klarade det utan att bli sjösjuk.) Själv sitter jag i aktern och sjunger för full hals. 13 år och livshungrig. Då och då måste jag gå ner i kajutan och byta kläder.

När vi till sist kom fram hade vi 150 liter vatten i båten. Den natten sov vi alla tre i förruffen under det enda torra täcke vi hade. Nästa dag sken solen. Allt var så lugnt och stilla och välkomnande. Vi stannade på Ålands rosa klippor och försökte smälta vad vi varit med om. Och torka!

***

Däremot har jag lite svårt för färjorna. Jag körde ombord, hittade en fin fönsterplats och tänkte titta på havet, men plötsligt var där dansband och frågesport och kvinnorna mitt emot mig var redan fulla. Ölstanken var påtaglig. Klockan hade nyss slagit 10.

Om det inte tog så lång tid skulle jag segla till jobbet i vår...

En snabbis

Tidig morgon, snart iväg, har en färja att passa, ska till Åland för ett möte. Duschad och hårtvättad. Noterna i väskan. Lagom snyggt klädd med konstnärlig touch. Fokuserad.

Då händer det. Det finns ingen hårborste i hela huset!

Nåja. Lite tovor och trassel gör väl inget. De får ta mig som jag är...

Ge er!

Det kom post idag också. Och idag, liksom nästan alla andra dagar, har jag slängt ett par reklamerbjudanden i pappersåtervinningen.

Jag kan inte riktigt förstå att de inte känner mig bättre, i detta digitaliserade kommunikationssamhälle där varenda prostituerad, klockförsäljare eller lotteri-ansvarig tycks ha min mailadress.

Att de inte begriper att jag är en frihetstörstande, superanalyserande, barnslig kulturmänniska med adligt blod blandat med självförbrännande konstnärer i mig. Att jag aldrig i hela mitt liv kommer att prenumerera på Hemmets Journal eller gå med i Postkodlotteriet. Ni kommer inte se mig öppna luckor i Bingolotto eller rabbla låttexter i Singing Bee. Jag blir beklämd av relations-reality-såpor eller blodiga rekonstruktioner i Efterlyst.

Alltså, kära Rickard Sjöberg: tänk så mycket vinstpengar det skulle bli över om du slutade skicka reklam till mig hela tiden!

Akt två?

Kylan slog ned som en istapp igår, och jag fick hämta upp dunjackan från källaren. Nu ser jag åter ut som en svart liten boll, nästan lika bred som lång. Det gör inte så mycket, jag lär inte bli gift p g a mitt utseende ändå, och det värsta jag vet är att frysa.

Men plötsligt kände jag att jag definitivt passerat första halvlek av mitt liv; dotter N smet utanför porten sent på kvällen för att säga godnatt till sin pojkvän.
Ung, vacker, förälskad.

Själv låg jag i sängen och läste en bok.

Snooze, please!

Väckarklockan måste vara den strukturhungriga människans mest inhumana uppfinning. Är det inte helt idiotiskt egentligen att med våld avbryta en sovande hjärna, en vilande kropp? Jag menar, vi sover ju inte för att jävlas med någon. Vi sover för att vi behöver. Och när behovet är tillfredsställt, då vaknar vi.

Dotter N går i skola inne i stan så reväljen gick tidigt imorse. Mobilens polyfona toner avbröt en dröm fylld av packade väskor (symbolisk? nej, snarare reell: jag flyttar på mig, hela tiden). När sedan dotter M en och en halv timme senare borstade tänderna satt jag på köksstolen och nästan somnade.

Var det verkligen nödvändigt att uppfinna väckarklockan?

Ni skulle se oss nu!

Tre vänner i en stuga långt ute i skärgården. Havet nedanför är grått, himlen är grå, regndropparna gråa. Båten vaggar lite stillsamt vid bryggan. Tallarna rör sig då och då i vinden.

Stugan är grå och vacker. Högt i tak, spröjsade fönster, ljusa oljemålningar med skärgårdsmotiv på väggarna. På bordet står två vinglas kvar från igår. På köksbänken utblåsta stearinljus och koriander i kruka.

Dagsljuset faller in, milt och lugnande.

Det är alldeles alldeles tyst.

Med undantag av små klickande och pickande ljud:
vi sitter alla tre med varsin Macintosh i knät...

Tags Mac, Moderna människor

Trikoloren

Jag fick en present: Kieslowskis filmsvit "Troi Coleur". Den blå filmen, den vita och den röda. Tre kvällar i rad har jag drabbats av dessa makalösa berättelser, ännu en gång.

Vad är frihet? Att inte ha någon eller något som binder oss, att aldrig släppa någon inpå oss, att bara förlita sig på sig själv?
Vad är jämlikhet? Att du ska få uppleva och känna det jag kände när du svek mig? Blir det balans inom mig då?
Och broderskap? Att dölja oss - eller visa oss för varandra?

I slutscenen i den tredje filmen samlas huvudkaraktärerna från de olika delarna, ovetandes varandra. Alla har de gått igenom en stor förändring i livet. Den gemensamma nämnaren är att de också rent konkret har överlevt en färjekatastrof i Engelska kanalen.

Det är försoning: att överleva.

...

Kärlek är en mycket allvarlig sak.

Visst vill vi vara charmerande inför varandra; vi skrattar och nojsar, glittrar med ögon och spirrar i hud mot hud. Lekfulla, strålande, förtrollande.

Men samtalet. Förtroenden och frågor. Min öppna kropp.
Allt det ur djupet av min själ, det är för dig och bara dig, det är min litenhet och min sorg, min längtan och mina tillkortakommanden. Jag ger dig mig med risk för mitt eget liv.

Du kan förbruka mig.
Du kan värna mig.
Du kan välja att stå ut med mig eller du kan tröttna på mig.

Kanske kan du också älska mig?

Dagens Dravel

Nu är det november och beckmörkt. Ett etappmål är nått. Det har varit intensiva dagar, men roliga, och ikväll skruvar jag upp flygplats-spriten och unnar mig en hutt.

(Super hon en tisdag? Ajajaj, alkoholistvarning... Vad har hon att säga till sitt försvar?
- Snälla ni! Jag lever ju ett nästan helvitt liv! Mitt missbruk är snarare arbete; alla dessa projekt hela tiden - analyserna, alla människor, jakten på smarta lösningar! - låt mig slappna av en smula. Because I'm worht it!)

Men jag har ingen aning om vad jag ska skriva.
Det får helt enkelt bli Fullständigt Utan Substans.
Skål och Godnatt.

Äventyr i Nordafrika, del 6

Jag pratade aldrig på riktigt med någon tunisiska. Men jag såg dem; unga kvinnor klädda i jeans och med självsäker blick, äldre i traditionella kläder, slöja och tunga kroppar. Ungefär en skolflicka av tre bar sjal. Över hälften av de inskrivna på universitetet är kvinnor. (Jag tror att just detta kommer att ge Tunisien försprång framför sina grannländer. Utbildning - av båda könen - är den säkraste vägen till utveckling.)

På beduinshowen i tältet såg vi folkdans, magdans, konstritt, balansakrobatik och en ormtjusare. Plus en fakir. Han låg på spikmattor, gick på krossat glas, drog in kedjor i sitt eget kött och hade ett varierat antal personer ur publiken på sig under tiden. Eller ett stenblock.

Och nu blundade jag. Kobrorna hade inte gjort mig förskräckt, inte heller skorpionen, men att se någon plåga sig själv för pengar, det är fruktansvärt. (Jag har t o m skrivit ett manus om detta, med frågeställningen: Hur långt är en människa beredd att gå för att bli älskad av sin publik?)



Sista dagen strålade solen mot oss. Jag gjorde sandskulpturer och förlorade mina solglasögon någonstans mellan Sfinxen, Medusa och hästhuvudet. Bra! Om man glömmer något på en plats betyder det att man kommer tillbaka.

Så där ja. Nu är det slut på reseskildringen för denna gång. Jag vet inte när jag kommer iväg någonstans igen. Men iväg ska jag. Jag har ju möjligheten.

Med blicken vilandes på medelhavets horisont tänker jag på vilken makalös planet vi bor på. Och hur priviligierad jag är som kan åka runt och ta del av den. Vare sig det gäller Lapplands vita vidder, Godahoppsuddens klippor eller allting däremellan.

Vi vore ingenting utan vår jord.

Äventyr i Nordafrika, del 5

Tunisiska män. De är vänliga, de är stiliga och de är överallt. I söder såg jag aldrig en enda kvinna på ett café – det är mannens revir. Men i Tunisisk lag är det fastställt att mannen skall vara delaktig i hushållsarbetet och vid uppfostran av barn.

Utanför vårt hotell arbetade en kamelförare. Han var en av de vackraste män jag någonsin sett.
Vi pratade en stund varje dag. Mitt journalistiska jag ville veta allt:
”Vad kostar en kamel? Hur gammal kan den bli?” i början utvecklades till ”Vill du arbeta med det här resten av ditt liv, eller vad drömmer du om egentligen?”. Det var spännande att lära känna en tunisisk man. Dessutom fick jag rassla igång min franska som jag inte talat på 20 år.

Sista dagen drack vi en kopp kaffe tillsammans efter hans arbete. Och den kvällen följe han med mig och flickorna till hamnen för att äta en glass. Vi gick arm i arm längst strandpromenaden, det kändes tryggt och avslappnat och vänskapligt, och jag skämtade och sa att vi var som en familj.
Sen flög jag tillbaka till Sverige.

Nu hör han av sig varje morgon och undrar hur jag mår. Och varje kväll önskar han mig god natt. Jag kan inte låta bli att tycka om det – det var flera år sen en man brydde sig om mig på det sättet – men jag är lite orolig för att han inte förstod att det var ett skämt. För hustru till en kamelförare vet jag med all säkerhet att jag inte vill bli. Nån måtta får det vara med nyfikenheten!

Äventyr i Nordafrika, del 4

Solen hade gått upp över den mäktiga saltslätten. Jag svepte ett glas hett kaffe och köpte en ökenros, en säregen skulptur av salt, sand, vatten och mineraler som kan hittas ett par meter under Saharas sanddyner.
Sedan rullade vi vidare mot fordonsbytet: från buss till jeep.

Nu blev det full fart! Arabiskt pop på högsta volym och gasen i botten, rakt ut i det gulvita, oändliga! Ju mer entusiastiska vi blev, desto mer trixs bjöds vi på av vår tunisiske chaufför. Uppför kullar, nerför kullar, fast i sanden, ingen mark under framhjulen, slalom mellan vallarna - och det skumpade och bumpade och jag blev så in i helvete kissnödig!

På klockren skolfranska lyckades jag förklara mitt nödläge. Och ja, ni gissar rätt: jag har kissat bakom den enda busken i hela Sahara...

Så kom vi fram. In the middle of nowhere ligger "Star Wars-byn", ett helt set av kvarlämnade kulisser som få kan undvika att känna igen. Märkligt. Och häftigt.

På vägen tillbaka passerade vi vandrande beduiner och deras djur; dromedarer, åsnor, getter. På åsnekärrans flak satt en grupp flickor och vinkade glatt till oss. Vid den ödsliga brunnen vilade en ensam gammal kvinna.

Inte bara solen värmde mig, där i jeepen, på väg hem från Sahara, på väg norrut mot badorten igen.

George Lucas och jag.
Vi är lika kära i landet, landskapet och människorna båda två.

Äventyr i Nordafrika, del 3

Det är det där med att kunna se långt. Att vara en liten tråd i en stor väv, inte någon slags härskande skapelsekrona.

På eftermiddagen stod jag på det mäktiga berget och var lycklig.

Senare, i skymningen, hade vi tagit oss vidare genom en oas-stad till kamelstallet. Med arabisk sjal virad runt huvudet satte vi oss upp på varsin dromedar. (Det är en rolig berg-och-dalbana: först reser djuret sig på bakbenen och man håller på att ramla ner på hans hals, sen på frambenen och då är man på väg mot rumpan istället och till sist finner det balansen i mitten. Då sitter man riktigt skönt - trots puckeln.)

Jag har drömt att rida rakt ut i Saharaöknen i hela mitt liv. Och nu satt jag där på en vaggande dromedar. Det höll på att bli mörkt, så det gick inte att se så långt. Men när vi klev av, mitt ute i evigheten, och kände sanden under fötterna var det fullständigt magiskt. Vi jublade, skuttade, hoppade i backarna, försökte åka rutschkana (snö är en klar fördel här) och till sist la vi oss på sanden och rullade ner för dynerna i full fart.

På vägen tillbaka sjöng N och jag svenska folkvisor för Nasser som ledde våra dromedarer. Han kontrade med arabiska sånger.

Minnet av den lena sanden mot mina fotsulor.
Gungande varm djurkropp under mig.
Kolsvart himmel över mig.
Det var kvällen på min 45:e födelsedag.


Imorgon ska jag berätta vad det är för likhet mellan mig och George Lucas - fortsättning följer!

Äventyr i Nordafrika, del 2

"Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att tillbringa min födelsedag på än så här" skrev jag i min resedagbok, den dag vi lämnade turistorten och drog söderut, mot Sahara.

Vägarna kantades av oändliga olivträdsodlingar. Varje Tunisisk man måste göra 12 månaders värnplikt: tre av dessa är militär träning och vapenhantering, de andra nio är samhällstjänst - som att hjälpa till med olivskörden till exempel. Vettigt! (Lönen däremot är femton kronor och ett paket cigaretter om dagen. Kanske inte lika upplyst...)

Vi stannade vid Ej Djem, världens bäst bevarade amfiteater, byggd av romarna på 200-talet. Under marken låg cellerna där djur och människa förvarades innan tvekampen. På den tiden rådde där nästan totalt mörker, så att solljuset skulle förvirra dem när de kom ut på arenan. Djuret matades inte sista veckan, och gladiatorn smörjdes in med honung för att bli extra aptitlig.
Människans brutalalitet har inga begränsningar.

När vi fortsatte söderut byttes olivträden ut mot dadelpalmer och olaglig försäljning av bensin från Libyen. Polisen låter det ske, det finns inte många sätt att försörja sig i södra Tunisien. Sedan kom vi fram till Ksour-regionen, ett fullständigt makalöst vackert bergslandskap.

Här bor berberna, ursprungsbefolkningen, i grottor. Ingångarna är målade med vitt för att reflektera dagsljuset, men utöver ljusa fläckar här och där mellan de karga kullarna syns inte några spår av människor.
Landets förste president byggde en helt ny stad till berberna i närheten, så att de skulle få ett mer civiliserat liv. Men berberna flyttade snart tillbaka till bergen igen. Det är nämligen där de kan försörja sig, genom att öppna sina hem för besökande turister.

Och jag tänkte på ekoturism, hur man räddar utrotningshotade arter genom att låta människor betala för att titta på dem, inte skjuta dem. Turism kan vara otroligt kreativt, kan bidra till ökad förståelse och jämnare resursfördelning, turism är en del av vår verklighet och framtid och när vi rika I-landsmänniskor reser runt i världen är det vår plikt att aldrig gnälla på att alla vill ha betalt för sina tjänster.

Jag gav kvinnan som malde sitt mjöl i en av hålorna en stor peng i skålen.
Det var ingen allmosa. Det var respekt.

Äventyr i Nordafrika, del 1

Tunisien. Landet som var en fransk koloni fram till 1956 och som idag är en sinnlig blandning av europeisk, arabisk och afrikansk kultur. Den förste presidenten avskaffade månggiftet, tillät skilsmässor - även på kvinnans initiativ, införde skolplikt och uppmanade kvinnorna att ta av sig huvudslöjan. I öster medelhavet. I söder Sahara. Spår av romarriket mellan oasstäder, vidsträckta vidder och olivodlingar.

På marknadgatan skrattar vi oss genom affärs- uppgörelserna. Ingen slänger snuskiga ord efter oss, men de vill gärna få in oss i sin affär. Havet är salt, sanden len och vinden ljum. Lugnet letar sig in i mig. Och jag tycker mer och mer om Tunisien, ju mer jag ser.

Ändå. Jag hann knappt sätta min fot på hotellet förrän vår väskbärare lurade mig på tusen kronor. Lägenheten vi skulle bo i var mörk och tråkig, och jag frågade om det fanns något alternativ. Portiern visade oss en underbar tvåvåningsbostad vid poolen, med utsikt över minareten och stadsmuren. Den tar vi sa jag och betalade glatt för uppgraderingen! - Rätt i handen på honom, såsom han sa. (Människor menar det de säger.)

Lite senare tänkte jag att det var konstigt att jag aldrig fick något kvitto. Och nämnde det hela för vår researrangör, lite så där i förbigående.

Nästa dag blev jag kontaktad av en mycket artig och stilig hotellchef. Han såg mig respektfullt i ögonen och bad tusen gånger om ursäkt. Den anställde hade handlat helt på eget bevåg, och nu, när affären kommit i dager, hade han inte dykt upp på sitt jobb. Han skulle självklart få sparken, och inte heller tillåtas att arbeta på orten överhuvudtaget. Allt jag behövde göra var att gå till polisen och göra en anmälan.

Hotellchefen följde mig dit, satt och pratade vänligt med mig och försäkrade mig om hur tacksam han var för att jag berättat. Själv blev jag plötsligt lite orolig. Jag hade ju skvallrat! Vad skulle hända om jag - ensam kvinna med två döttrar - träffade väskbäraren på stan en mörk kväll? Chefen gav mig sitt visitkort och skrev dit sitt privata mobilnummer.

"Ring mig omedelbart om du ser honom. Han är förbjuden att prata med er."

Pengarna fick jag tillbaka. Och resten av veckan behandlades vi som kungligheter av alla på hotellet. Fruktskål på soffbordet. Sängar bäddade med rosenblad. Chokladtårta i kylen på min födelsedag. Varma leenden och hövliga hälsningar.

För första gången kände jag att min blåögda, naiva godtrogenhet var en tillgång. Dessutom har jag fortfarande direktnumret till en Tunisisk hotellchef i plånboken. Det känns tryggt!

Den här gången har jag tagit bilden själv

I morse vaknade jag i Afrika.
Ikväll har jag skrapat frost från min bilruta.
Och imorgon kommer jag att sätta igång skrivandet igen.

Vill du höra om hur jag fick hotellchefens privata mobilnummer, kamelskötaren som tror att jag är hans blivande fru och hur jag tillbringade min födelsedagskväll rullandes ner för Saharas sanddyner? Och vill du se bilder på en man liggandes på krossat glas med en stor sten över sig, på kvinnan i grottan som maler sitt mjöl för hand eller på George Lucas kvarglömda kulisser?

Häng med under veckans bloggande. För nu är det slut på semestern!