Jag vill åka till Las Vegas...

Klicka här och se nåt häftigt!

Valtider III - Om arbete

Det var en gång:

Min bästis delade ut post. Min kille körde bokbuss och sorterade böcker på bibliotek. Brorsan jobbade på macken. Min kusin rev biljetter på en biograf. Själv satt jag i snabbköpskassan. 70-tal, 80-tal: unga människor i arbete.

Idag är ungdomsarbetslösheten en viktig valfråga. Sänkt arbetsgivaravgift kanske mest gynnar MacDonalds, men jag har själv anställt ungdomar av just den anledningen: kulturprojekt har begränsade ekonomiska resurser och stor glädje av assistenter i olika funktioner. Dessutom vet jag att de unga har lärt sig enormt, känt sig behövda och haft vansinnigt roligt.

Men förlåt, det var inte det som var dagens tanke. Jag vet att alla partier vill skapa fler arbetstillfällen, oavsett politisk färg. De har bara lite olika teorier om hur det ska gå till.

Det jag ville skriva är att ingen debatt nånsin handlar om de stora linjerna. Samhällets förändring i grunden. Den högteknologiska utveckling som ingen kan eller vill hindra, men som ger en mängd följdeffekter, inte minst på arbetsmarknaden:

• Vi mailar istället för att skriva brev.
• Vi sköter bankärenden över internet.
• På Ica, Coop Forum och IKEA är det självscanning som gäller - liksom på biblioteket (där jag fick en chock av att se böcker, skyltar och datacentraler för utlåning och inlämning, men inte en enda människa att prata om böckerna med).
• Vi tankar på obemannade mackar med hjälp av kort och koder.
• Streaming, video-on-demand och en mängd TV-kanaler minskar biobesök och filmuthyrning.
• Vi bokar tåg och flyg och buss och bil online med vårt tangentbord, inte i samtal med en livs levande säljare.
• Och så vidare.
  

Så vad ska de unga arbeta med? Jag vet att mänga är jäkligt kunniga på datorer. Snabba i tankar och tummar liksom...

Kaleidoskop

Hon och han i öppen vit Mercedes.
Bröllopsmarsch som boogie woogie.
Hästar och mimare i en manege: kroppar i samspel, respekt, nyfikenhet, integritet.
Höstvind genom ödsligheten.
Saknar flock. Saknar riktning.
Tar mig ändå 35 mil bort.
Ser ett konstverk och vill röra vid det.
Och sen: en traktor vid bensinmacken.

Jag är tillbaka på landet efter en vecka i mitt hem.
En alldeles för kort vecka.

Dam dam dadaa..

Dom gifter sig runt om mig - kvinnorna, snyggingarna, vännerna. Jag håller tal och gläds innerligt åt deras lycka. Själv är jag skild och ensam. Men inte bitter.

Ingen klagar på att jag satsar för mycket på mitt jobb, att jag reser för ofta, att jag inte diskar vitlökspressen eller dräller badhanddukar runt om mig. Om jag tänder lampan mitt i natten för att läsa blir ingen irriterad. Ingen bevakande svartsjuka hindrar mitt sociala liv, inga outtalade behov tär på mitt energikapital. Jag rår över mig själv, mina beslut och min tid. Dessutom är jag mycket trevlig att umgås med, även för mig själv.

Men Dam dam dadaa... Jäklar ändå, jag skulle kunna gifta mig igen. Om han dök upp, han som tyckte om mig precis såsom jag var; stark och känslig, stor och tvivlande, sprudlande och sorgsen, kärleksfull och frihetstörstande.

Tills dess hyllar jag kärleken som vännerna finner.
Och imorgon är det dags igen!

Valtider II - "Bäst och sämst"

Just nu pratar jag mycket politik:
- vid köksbordet med mitt hushålls förstagångsväljare
- på centralen vid eventet som min vän projektlett
- över kaffe, via mail och andra nätforum med familj och andra.

Och nu, utan inblandning av personliga känslor och tankar - eller vad jag tänker rösta på, vill jag lista några åsikter lite så här i krönikeform. (Några får skriva kolumner i tidningar. Jag har min blogg.)

Alltså, politiskt objektivt, men ändå fullständigt subjektivt:

Bästa valaffischerna: Miljöpartiets. Inga sminkade eller photoshoppade politiker (som mest lockar till klotter, där clownnäsorna känns klockrena men Hitlermustascherna bara ger avsmak). Tydligt budskap med kort text och bildsymboler: ett vindtorn, en tågräls, regnbågsfärger, arabisk skrift osv. Människor läser i bilder, även text. Med ögonen.

Bästa valfilm: Moderaternas "Kärlek på jobbet". Snyggt filmad, snyggt klippt, snygg musik - och så kärleksbudskapet. Inklusive homosexualitet. Dessutom (jämför resonemang ovan!) ingen speaker, ingen text - bilderna berättar och vi lyssnar. Med ögonen.

Bästa partiledarutfrågning (so far): Maud Olofsson. Framför allt förmågan att skratta åt sig själv. Henrik Dorsin är ett geni, och min privata bedömning av partiledarna är hur de hanterar hans nidvisor.

Sämsta partiledarufrågning (so far): Lars Ohly. Bröstpump (citerar Tarantino) och hur han dissade Dorsin.

Sämsta valaffisch: Hägglund möter rytande apa. Darwin gjorde sitt, men han har varit död i 128 år nu.

Sämsta valfilm: Sverigedemokraternas. Förlåt, men jag bara skrattar, det är så patetiskt.
Först en naziliknande välkomstdisk med Idoljury, sen ett knarrande hjul på väg in i bild från vänster; alltså ett offer, ingen skurk. Mycket riktigt, det är en stackars pensionär som darrande försöker ta sig fram mot bordet. Men bakom henne tornar det mörka hotet upp; de fasansfulla mördarmammorna med burka och barnvagn. Bäva.... Mobben jagar den gamla, de hinner ikapp - de tar sig förbi! Och då uppmanas vi att dra i en handbroms. Antingen så bromsar vi pensionärerna (utvisning? ättestupa?) eller också invandrarna (utvisning, stopp i tullen). Glasklart.

Den enda broms jag vill dra i är Sverigedemokraternas - och när jag skrattat klart åt detta jätteskämt till reklamfilm drabbas jag av den fruktansvärda insikten att SD är på väg att komma in i riksdagen och att det som en gång hette Bevara Sverige Svenskt och verkligen inte var okej, nu tycks rumsrent av allt fler svenskar.

Syndabocks-politiken är på väg tillbaka - och egentligen skulle hela valrörelsen från och med nu bara handla om människovärdet. Och varenda parti skulle hissa den humanistiska fanan högre än alla andra med ett gemensamt mål: upplysning och information till de som tänker rösta på Sverigedemokraterna.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, partiledarutfrågning, valaffischer, valfilm

Fritt efter Per Lagerkvist

Jag är vackrast när det skymmer.

Det vill säga: i svag belysning. Gärna stearinljus. Varmt sken. Dunkelt.
Lysrör, provrums-armaturer, strålkastare = NEJ.
Det inser jag varje gång jag ser mig i spegeln.

"Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår."

Jäklar vad jag gillar Lagerkvist!

-

Lite sådär ändå.
Man kanske ska bekänna färg?
Säga det högt. Inte bara dra ett djupt andetag - sen ånga vidare.

Fast det är klart: jobbet är en bra partner. Utmanar och stimulerar, upptar sinnet och almanackssidorna, erbjuder såväl extaser som dramatik. Jag har alltid gillat att projektera. Jag fungerar inte om jag inte får vara kreativ. Jag måste tillåtas leka.

Alltså, inte.
Eller jo.

Det är så.

Jag önskar jag visste

Jag önskar att jag visste precis hur allting låg till. Vilken som var min självklara tillhörighet, vilka lösningar som var bäst, vilka beslut jag skulle ta.

Nu lyssnar jag på valdebatter men ingen vinner mitt hjärtas respekt. Alla verkar mest engagerade i att prata om motståndarens brister. Är det nåt jag uppskattar i en människa är det förmågan att våga ta på sig skuld, våga tvivla, våga säga att hon eller han haft fel.

Nu provkör jag bilar men ingen vinner min lust. Den som passar förnuftsmässigt och ekonomiskt bäst kan jag inte välja. Förlåt, men jag är estet: jag kan bara inte ha en ful bil.

Nu tittar jag mig omkring i vardagslivet, ser mängder av 'borden' men inget drabbar min aktivitetslust. Istället svävar jag ut i fantasin; via en bok, ett musikstycke, en film.

Det är kanske det jag ska bli när jag blir stor:
En medveten samhällsmedborgare med partibok, Audi och ett välstädat hem?

Lite dagbok så här på fredan

Bra dag igår! Sämre idag.

Igår var jag på slottet. Tömde det sista, lastade bilen full. Lugnet var påtagligt: jag unnade mig den godaste lunchen, följde med en visning, och satte mig sen med kaffe och hembakt. Vår restaurang är förstklassig. Grönsakerna kommer direkt från trädgården. Uppläggningarna smakfullt konstnärliga. Stämningen personlig och varm. Det var gott att vara där ute utan att ständigt springa runt med det stora ansvaret vilandes på trött rygg. På kvällen gick sen jag och E på filmen "Inception". SE DEN! (Säger inte mer än så.)

Idag har jag feber och förkylningsvärk. Sitter vid dator, vid noter, vid repetitionsplanering - men det går långsamt. Laddar inför helgens roliga arbete med den charmiga musikalen. Måste ut och handla Alvedon och Nezeril bara - annars går det åt pipan.

Ikväll ska jag tvätta papperskläder, en och en.
Så ser min fredagskväll ut. Och du?

Nattmara

Några drömmer mardrömmar om ormar, spindlar eller nazguler. Andra vaknar svettiga av att ha blivit jagade, förföljda, förtryckta. Där kan finnas demoner, kval och avgrunder.

Själv har jag nyss haft en hemsk mardröm om svensk bilprovning.

Samma bok - olika läsare...

Läser om den stora romanen i kategori Nobelpris. Minns så väl hur jag drabbades, hur jag grät, levde med karaktärerna, deras omöjliga passion, kampen mot alla odds. Kristin fick till sist sin Erlend och jag jublade.

25 år senare är upplevelsen helt annorlunda. Det irriterar mig en aning; har jag blivit så krass, så bränd, så jäkla förnuftsbaserad? Idag tänker jag: skit i Erlend, Kristin. Han kommer bara att göra dig illa.

Kanske är det som en bekant skrev en gång:
"Jo, jag tror på kärleken, men det går lika bra med chocolate chip cookies."

Nackspärr

Alldeles för trött för att skriva.
Alldeles för ont för att formulera.
Alldeles för tom för att skapa.

Kommer tillbaka när ljuset återvänt.
För det är inte meningen att fiska efter sympati.

Billek

Fyra timmar i bil ger rejält med tid för lek. Om man är ensam är utbudet en aning begränsat, men den här leken går: att läsa på mötande bilars nummerplåtar och snabbt associera till ett ord.

Fast jag söker inte riktiga ord i min hjärnas hårddisk. Jag hittar hellre på nya - så snabbt som möjligt dessutom, för att träna upp den spontana fantasin och påhittigheten.

Igår blev det bland annat så här:

FSC - Fiskcentrifug
IMT - Ingenjörsmätress
ALJ - Adjunktslektyr
CDF - Cirkusdirektörsförening
UBS - Underbyxsystem

Prova du också!

I dessa valtest-tider: Om betyg

Inget är självklart. Jag gör alla tester jag hittar. Flera gånger. Vissa frågor kräver research och eftertanke. Ibland vet jag precis vad jag tycker.

I en fråga lyckades jag dessutom omvända min far: betyg från åk 6:

Jag är helt emot tidigarelagda betyg än vad vi har idag. Egentligen inte av allmänpsykologiska skäl såsom att barn inte ska bli stämplade, bedömda och klassificerade för tidigt. Utan för att jag har dåliga erfarenheten av min egen skolgångs bedömningskriterier under 70-talet (fem siffor på pappret, trenden sattes direkt och ingen vuxen pratade nånsin med mig på ett personligt sätt) och mycket goda av dagens (som förstås är ett resultat av olika system som utvärderats och utvecklats):

Mina två döttrar har, under långa och intressanta möten med deras respektive lärare, varje termin sen åk 1 fått grundläggande genomgång av nuläge, uppnådda mål och brister. De har vägts i en vågskål av tydliga formuleringar och genomtänkt innehåll. Två döttrar, nu 14 och 18 år, har setts som individer av vuxna pedagoger. Vi föräldrar har varit med som iakttagare. Ingen siffra eller bokstav i världen kan ersätta det respektfulla samtalet.

Nu går dotter M i åttan och ska få betyg för första gången. Hela skolklimatet - inklusive storasysters goda råd - andas: höstens betyg är en hint om hur du ligger till. I vår får du tydlig information om vad som måste uppfyllas för att nå det betyg du vill ha. Då har du tre terminer på dig. Kriterierna ligger på en nivå så att med energi och fokus kan du få ett VG, t o m ett MVG. Målet är synligt. Du väljer själv vilka dörrar du vill öppna. Betyget har bara betydelse när du lämnar grundskolan.

En 14 åring är mentalt redo för detta resonemang. Inte en 12 åring. Tre terminer är en lagom synlig sträcka för att kämpa med läxor och beting. Inte fem - då bleknar målet och den energi som lagts på att höja ett betyg kan klinga av och resultera i en sänkning. Och ges man ett högt betyg för tidigt skapar det enbart stress. (Dessutom har hormonerna landat lite på rätt plats numera och övergången till högstadium är redan gjord.)

Jag beundrar lärare och andra vuxna i skolan. De har inte gjort sig förtjänta av Björklunds innehållslösa beskyllningar. De behöver aktivt föräldrastöd, positiv feedback i media och ökade resurser ur vår gemensamma pott. De ska ges möjligheter att fokusera på utbildning, inte socialvård.

Lösningen är inte att betygsätta eleverna tidigare och därmed riskera minskad dialog med varje individ och förminskad egen delaktighet i elevens resa genom grunskolan.

Vind

Jag kanske sa hej då till sommaren helt enkelt.

Finaste vänner, dyk från bryggan, kaffe i regn på stranden, rökt lax, två av tre båtar på land, gin fizz, cava och rioja.

Huden smakar ännu salt.
Kinderna hettar av det sista glittret i viken.
Lockarna är blondare än nånsin.

När jag klev ut på parkeringen i förorten kände jag höstvinden. Utan saknad stod jag bara där och väntade. Och till sist kom den: känslan av att vara klar med ett moment och redo för nästa.

Välkommen vackra höst.

Spanien 3: Vin och vatten!

Detta hade aldrig hänt i Sverige:



Rött vin i karaff och en liten lapp: "Bienvenida".
Spanskt hotellrum - inget mineralvatten för 40 kronor flaskan här inte.
Och Rioja är och förblir mitt favoritvin.

Sangrian görs på fruktjuice, mineralvatten och vino tinto. (Jag gjorde omedelbart en kanna när vi kom hem; nu har jag druckit sangria varenda kväll, övertygad om att det tveklöst är bra för hälsan.)

På flygplatsen såg jag den: en flaska mousserande i gulddesign från topp till tå. Efteråt ångrar jag att jag inte köpte fler. Så nästa vecka ska jag fråga Systembolaget om de inte kan importera från Distilleria Bottega.



Det var vinet.
Nu till vattnet:
Livgivaren, törstsläckaren, lekkamraten, kylaggregatet, rengöraren, växtkraften, åtskiljaren, matresursen, gatpiskaren, båtbäraren, strandsmekaren, djupet, fasan och lugnet.

Vi lekte i poolens vattenfall och Atlantens vågor.
Vi vilade blicken över horistonten.
Vi är ur havet.







Nu lämnar jag Spanienminnen och åker till ett annat hav.
Lite mindre salt, lite mindre vidsträckt.

Likväl: det finns bara ett hav.

Spanien 2: Form och familj

30 personer (och en hund), 3 - 75 år med fem olika modersmål, samlades i en trädgård utanför baskiska Bilbao. En tredjedel var nya för mig, ändå hörde alla till samma familj. Två spanska kindpussar och vi blev fullkomligt förtjusta i varandra. Det är det där med blodet, ändå.

Så höll vi på i två dar, pratandes och sjungandes, lekandes och debatterandes. Och ätandes den godaste hummer, den möraste oxfilé och den smarrigaste chokladtårta...

Efteråt tänkte jag att det här är det bästa jag vet: kasten mellan samtal om filosofi, religion, politik, konsten och livet - både det som varit, nuet och framtidsdrömmarna. Och på samma gång: lekarna, buset, fantasin, den kreativa och mänskliga galenskapen.

Jag tycker om min släkt - alla är otroligt skarpa, smarta och varma. Men jag publicerar aldrig foton på nån jag känner på bloggen. Istället får det bli bilder av Form: vi pratade länge om spansk arkitektur och formgivning, min kusin och jag - Spanien har en drivkraft här som vi saknar i Sverige.

Inte konstigt att dotter M varje dag utbrast:
"Å vilka snygga hus! Här vill jag bo."

Landet




Staden




Det nya



Och ändå. Den allra skickligaste arkitekten är havet...

Spanien 1: El Pendo

Igår gick jag på rundade svarta klippstenar vid den klarblå Atlanten, varm av sol och med lätt sangriaberusning. Idag går jag på grå asfalt och tittar ut över tegelhus och parkerade förortsbilar - inte böljande gräsklädda kullar med betande kor eller kaxigt toppiga gröna berg.

Saknar. Lämnade en bit av mitt hjärta hos mina tjusiga spanska släktingar. I det salta havet. Och i den smekande solen.

Lämnade också min resväska på flygplatsen i Bilbao innan den försvann. Däri ligger sladden som jag behöver för att föra över bilder från kamera till dator. Därför blir det nu fel kronologi i reseskildringen.

I alla fall: EL PENDO

Snirkliga vägar, smala och gropiga med branta sluttningar strax nedanför däcken. Till sist en förbluffande bra parkeringsplats. En man i en bod - efter väntan, lunch och ännu en väntan. Det gjorde inget; koskällans ljud blandat med åsneskri och galande tuppar gav lugn och tillförsikt.



Så gav vi oss ner. Genom grottöppningen där neandertalarna bodde: en bit in arkeologiska utgrävningar som visade deras avfall i mörka ränder mellan lager av vanlig lera då folket i perioder fått lämna sin vattenfyllda grotta.

Ståltrappor med avsatser, svag belysning i denna enorma grotta, och jag vill bara sjunga högt för att prova akustiken! Men nånting i väggarna manar till andakt. Kanske är det kylan - 12 grader året om, oavsett väderlek - kanske är det mörkret. Eller vetskapen att här stod de på uppbyggda stenpelare och fingermålade på väggen. För 20 000 år sen.



Vi blir andlösa. 20 000 år gamla bilder. Människans behov av att berätta. Absolut besvärja. Och bearbeta. Målade med mängder av små prickar: tryckningar av mänsklig hand. Hindar på väg in i berget, på väg ut ur berget, hindar vars öga är en naturlig grop i klippväggen eller där rygglinjen är en befintlig spricka. Konstnären har skapat i samklang med naturen. En orm, en get, en häst. Längre in en pingvin, men den visas inte för turister.

Grottmålningen i Altamira må vara störst, men den här var först.
Och vi har varit där.

Timeout

Rolls Roycen är på service (det är vad jag kallar min laptop, förlåt jag döper allt - fånigt kanske, men det roar mig) och själv drar jag iväg på äventyr. Alltså paus i bloggandet. Kommer snart tillbaka.

Och förresten: inte ska du väl sitta inne framför datorn nu, denna gyllene sensommarmånad? Lev! Andas! Älska! Skörda!

Närkontakt

Tror banne mej att jag mötte mitt totemdjur idag. (Jo, jag gillar fantasi och är öppen för livets alla möjliga vindlingar, men det här var magiskt - på gränsen till mystiskt.)

Jag sitter i solen på trappan då en trollslända landar på mitt knä. Där stannar den. Länge. Först tycker jag bara att det är konstigt, för den är vänd emot mig och verkar helt orädd, trots att jag rör mig ibland, stryker bort håret ur pannan och så.

Sen tänker jag att den vill ha kontakt. Så jag börjar prata.

Då rör trollsländan på huvudet. Nickar, ruskar lite, lägger det på sned. När jag säger nåt riktigt fånigt gnuggar den huvudet frenetiskt med sina framben. Annars lyssnar den allvarligt, och reagerar på allt jag säger. Den är glittrande gröngul med starka vingar, vacker men lite sargad: ett av benen är borta.

Efter en stund tystnar jag och bara ler. Då höjer trollsländan sakta sitt huvud - och ler tillbaka! Ett smalt brett streck syns under de två stora facettögonen. Jag tror knappt vad jag ser, men varelsen kastar huvudet bakåt som om den skrattar.

- Du, jag tror dig, säger jag.

Då plötsligt lyfter den och flyger rakt mot mig, rakt mot mina ögon. Jag blundar hastigt. När jag öppnar ögonen igen är den borta.

Augustidröm

Jag har plockat de vitaste stenar på stranden och de gulaste kantareller i skogen. Jag har studerat den blåaste trollslända och lyssnat på den vänligaste vind.

Från min arm har jag skrapat bort den minsta av fästingar. I den vackraste viken har jag simmat mig ren. Jag har ätit middag med de goaste av vänner.

Jag går i de trasigaste shortsen och den mest skrynkliga skjortan.
Jag hör till en av de lyckligaste jag känner.

Allt detta är min augustidröm. Och den är alldeles sann.

Förnuft (och känsla)

Jag vet att det är oattraktivt med en hulkande 46-åring, men ingen såg mig - puh... I smyg, i ensamhet, har jag storgråtit framför Emma Thomsons porträtt av Ellinor i Ang Lees film "Förnuft och känsla" efter Jane Austens bok med samma namn.

Stråkar, empire, hårkrus och hästar med böjda halsar - ja visst. Men också en stark skildring av en kvinna som är innerligt god och ansvarstagande emot alla, som håller sina egna känslor under stark kontroll och som inte tror att hon är värd att älskas.

När hon till sist inser att hon är en mans förstahandsval, då brister hon. Och då brast även jag.

Snälla, säg att det inte bara händer i romaner eller på film...

Ett avskedstal

Jag höll ett oförberett och lite rörigt tal till en av de allra bästa sångerskor jag mött under mitt yrkesliv. Om jag hade hunnit tänka skulle jag vilja ha formulerat det så här, men innehållet är detsamma*:

Det finns dom som blåser upp sig som ballonger - och det ser stort och imponerande ut. Dom fyller sig med nåt konstgjort så att dom stiger - och vi fascineras och känner oss själva mindre. Men en dag tar det slut: ballongen slår i taket och kommer inte längre. Där stannar den tills den sakta men säkert vissnar, säckar ihop och blir till en sladdrig och tom gummipåse. Eller också tappar den fästet helt och försvinner upp i det blå för att aldrig komma tillbaka.

Men du, med all din musikalitet, värme och lyhördhet, står fast förankrad i jorden. Du gör ingenting som du inte har hämtat från dina rötter, från det som är på riktigt, och du allt du gör blir sant och ärligt. Och om man som du håller sig kvar på marken, med fötterna djupt ner i myllan, - ja då kan man bara växa och växa...

(* i föreställningen som vi arbetade med ingick ca 40 ballonger. En av dessa hängde uppe i taket i rummet där vi var samlade. Den var lila.)

Nu

...är jag sakta på väg ut ur den arbetsbubbla som pågått i stort sett dygnet runt i sex veckor. Tröttheten är påtaglig: jag rinner över för minsta lilla själsliga retning. Jag tar mig upp ur sängen som vore jag 100 år. Jag går som om jag behöver en rullator.

Men jag är förbaskat nöjd och förbolt harmonisk: arbetet var utan undantag fullständigt lustfyllt, lagkamraterna mänskligt och professionellt strålande, samspelet mellan de olika delarna klockrent, och adrenalinet fick rinna till av en alldeles lagom dos dramatik.

Resultatet: succé utöver all förväntan - både för det stora och det lilla projektet.

Nu vill jag skriva igen.
Kanske återberätta nåt från sommaren?
Betraktelser över naturen som ger mig kraft?
Eller - vilket vore likt mig - utveckla nya tankar, trots att jag idag är övertygad om att jag aldrig nånsin kommer få några fler idéer...

I alla fall: nu är bloggen igång igen!

Countdown

Dotter M sover.
Dotter N är inte längre kvar.
Jag fryser om fötterna.
Än en gång har någon frågat mig: "Om man köper ståplats, kan man ta med sig en stol att sitta på då?" (Vill inte vara cynisk men det känns lite fånigt att varje gång svara: ståplats betyder att man står...)
Projektet ska avslutas och jag har en plan.
Tröttheten sitter djupt inne i kroppen, tufft fysiskt arbete återstår.
Sen vila.

Kanske återvänder då också skrivlusten?

Blåsig lördagsmorgon

Somnar halv tre. Vaknar åtta. Försöker somna om. Går inte. Samma visa dag efter dag. Och eftersom jag är en tänkande människa försöker jag analysera varför. Jag har mina aningar, men det är inget jag tänker skriva om här.

Istället kan jag berätta att jag nyss gjort en kvinna enormt glad genom att ha hittat hennes mobiltelefon. Efter mycket forskande i kontaktlistor, på eniro.se och sms till den mest aktiva i inboxen fick vi kontakt. Iklädd nattlinne och kappa gick jag ut för att möta henne. Jag fick en stor kram och - trots protester - 70 kronor i hittelön.

Det är roligt att kunna vara bra för andra.

Dagens I-landsproblem

Det är si och så med uppkopplingen där jag är nu.
Det är si och så med inspirationen också.

Men jag har ätit ramslökssoppa, åkt häst & vagn, druckit omåttligt med champagne, klättrat i torn och träd, spelat brännboll under total anarki där den femåriga brännaren plötsligt sticker iväg med brännplattan, bundit två kransar, nätverkat, hatat mitt utseende på bild och älskat min familj i verkligheten.

Imorgon är två dagars ledighet över. Då ska jag förklara begreppet ståplats ännu en gång: ingen stol, ingen sittplats - utan plats för att stå. Tycks vara svårt att definiera, men mitt tålamod är stort och jag gläds åt projektets enorma succé:
Det finns inga biljetter kvar. Bara ståplats. Och nej, det betyder inte att man får sitta och nej, vi kan tyvärr inte ta emot bokningar av ståplatser.
:-)

50 år

Det är långt. Mycket långt. Längre än mitt liv. Längre än mitt framtidsperspektiv. Och just så länge har min mor och far varit gifta idag. Så länge har de byggt sin gemenskap genom vardag och rutiner, resor och äventyr, plikter och drömmar.

Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att ha en sån nära vän. En vän som man delat alla de viktigaste minnen med. Men jag kan se hur kära de är i varandra, än i dag. Hur de fortfarande ser ungdomen, hoppet och förväntningarna i varandra. Ingen har slutat älska för att den andra har åldrats, slitits, märkts. Det är stort att uppleva vid sidan om.

Så käraste M & P: grattis av hela mitt hjärta. Ni får mig att tro på kärleken, trots allt.

Dagen efter

Vet inte varför jag inte skrivit på länge. Tidsbrist, helt klart; långa dagar, korta nätter, obefintliga pauser. Men ändå. Det tar mig en minut att skriva några rader, och jag brukar vilja berätta om vad som händer mig.

Jag har varit i en puppa. I en bubbla med ett enda mål, och på något sätt har jag fått för mig att det arbetet var det enda som var viktigt. De människorna, den processen, den deadlinen.

Nu har fjärilen kläckts. Nu flyger den - visserligen ännu under mitt beskydd, men likväl av egen kraft. Och jag börjar krypa ut ur min bubbla med insikten att allt detta tar slut. Människorna försvinner, projektet avslutas, nuet blir till ett då.

Lagkamraterna kommer att finnas kvar i kontaktnätet, men ingen har egentligen valt mig till sin vän. De som står mig nära - för den jag är, inte för vad jag kan ge eller åstadkomma - finns utanför bubblan.

Så jag återvänder dit.
Och startar med bloggen.

Mitt i

Tänkte skriva nåt smart om att man måste ta det man vill ha. Inte vänta på att det kommer till dig av fri vilja. Och att jag själv sitter i ett hörn, snällt väntande och ser chanserna gå förbi.

Men jag är för trött.
Ville bara ge ifrån mig ett livstecken...

En vän i sommarnatten

Satt ensam på balkongen och såg en varmt gul måne höja sig över takåsarna. Tänkte lite ensamma tankar, drömde lite ensamma drömmar.

Plötsligt kände jag hur någon iakttog mig. Vände mig om och mötte ögon som stirrade rakt in i mina. Mörka, undrande, intresserade.

-Hej du, sa jag. Där sitter du.

Inget svar.

-Och här sitter jag. Bara sitter. Allt är bra, förutom att jag inte direkt har nån att prata med.

Huvudet las på sned. Ögonen talade, men inga ord blev sagda. En lång stund satt vi så och tittade intensivt på varandra. Till sist märkte jag en liten ansats till rörelse.

- Nej, jag vill inte att du kommer hit - det är för farligt. Gå du till dig, så går jag in till mig. Men tack för sällskapet.

Då vek han bort blicken. Katten på fönsterblecket.

Problem preliminärt lösta

Ni anar inte...

Fem dagar med ett tangentbord som saknar a, e, c, punkt och 6 - tangenttryckningar som dråpligt nog finns med i kod till såväl webbank som mobilt bredband. Dessutom de sista två veckorna en döende mobiltelefon. Allt detta i en tid när mail och mobil går på högtryck.

Nu äntligen har jag lånad telefon och externt tangentbord. Lite krångligt med nya moment och saknad information, men underbart med fungerande apparater.

Så bräckligt är alltså mitt moderna bygge:
Ett elektroniskt korthus, inte grova stockar. En säkerhetssele av ettor och nollor, inga handfasta linor. En försäkring i ett minimalt chip istället för hos människor av kött och blod.

Ensam är stark - men bara om prylarna håller...

Knivigt

Nu blir dt ing inlägg på tt tg
Mitt tngntbord hr lgt v, sknr väsntlig voklr
oh punkt
så jg br om ursäkt, mn dt här är vd som kommr frm på skärmn när jg skrivr

Jobbt krävr sv på mjl, jg klippr oh klistrr för fullt!

Mn bloggn får vänt tills vidr

sorry!

Högsäsong

Börjar du rensa på skrivbordet nu? Sorterar du undan det gamla, avslutar det pågående och arkivera det förflutna? Ställer du in siktet på semester, två veckor, fyra, - kanske fem?

Det är du värd. Luften, friheten, sovmorgonen, drinkarna som inte längre står i relation till en kommande röd dag, vännerna, deckarromanerna, grillspetten och sololjan. Njut!

Själv har jag flyttat mig själv, mitt fokus och mitt projekt till skarpt läge. Kanske kommer inläggen bara handla om jobb ett tag framöver. Eller också blir de glesare för att tiden och orken har sinat.

Jag vet inte hur det kommer att gå, men jag ser fram emot de kommande veckorna. Det finns en njutning på andra sidan myntet också!

Reflektion

Jag tyckte om den jag blev tillsammans med dig.
Jag tyckte om dig för djupet som gömde sig bakom charmen.
Jag tyckte om dig för att jag anade att vi aldrig skulle sluta vara nyfikna.

Så rinner möjligheterna förbi men ett lär vi oss: man måste få vara den man är. I ett 'jag', i ett 'vi'.

En gård på landet?

Tänker jobbtankar.
Äter jobblunch.
Kör jobbfordon.
Packar jobbväskor.
Skriver jobb-brev.
Talar jobbsamtal.

Så plötsligt en stulen minut: en stilla grusväg kantad av höga, lugna ekar. Doften från ängen slår undan vägdammet från mina ögon. Närvaron andas i min hud.

Jag gör det här för att jag vill. Men jag måste inte.
En dag kanske jag lägger om kursen helt.
Det finns ett annat sätt att leva.

Colosseum

Anade det, begrep det, fick det nu helt klart - dessutom uppskuren och utfläkt inför alla - varsågod: filéad, stekt och serverad. Jag var beredd, ändå gav det mig en sömnlös natt.

Så blev än en gång det offentliga rummet en arena för blodigt gladiatorsspel.

En bra dag

Tog en ledig dag och drog iväg med N + M till södra sidan av Mälaren.

Jazz på värdshuset där limemarinerat fiskspett serverades. Sen in i slottet för att leta lönngångar, släktporträtt och knasigt uppstoppat lejon - men först en peng i önskebrunnen.

Så blev vi fikasugna, och körde vidare till landets största tårtbuffé. Två val var, allt delat på tre - det blev SEX tårtbitar som provsmakades, ratades och rankades. Vinnare? Morotskakan!

Höga på socker, vilda och vackra drar N + M till lekparken. Gungan har blivit för liten, ruschkanan för kort... men glädjen är densamma. Och kärleken till dessa två har bara vuxit.

Men när vi på hemvägen tänker besöka familjegraven stoppar polisen oss: här ska dras en kabel över vägen, ni får vänta en halvtimme eller också vända. Livet på landet.

Vi vänder och kör småvägar hem.
Man behöver inte ha så bråttom.

I bokskogen

Vi ristade våra initialer i barken en gång för länge sedan.
Likväl skar jag djupt in i min själ ett namn som aldrig kommer att försvinna, trots att livets utnötning och nödvändiga val gjort inskriptionen både blekare och mer avlägsen.

Invid trädet lyste ännu monumentet i guld, daterat 1834. Minnesmärket för den jag själv aldrig förmådde vara:

"Sannare tårar än saknaden egnar hennes minne, uttryckte aldrig mennisko hjertat, ty huldare maka, säkrare vän, ädlare människa än Hon har jorden icke burit."

Det gjorde inte ont att vandra där på nytt.
Det som smärtade var vetskapen om att jag idag skulle vara värd dessa ord.

10 sekundmeter

Det blåser i mig, härjande, fällande.
Jag stålsätter mig, försöker stå emot
men varje stöt rubbar min balans.
Och jag tänker att rötterna inte går djupt nog.

Så skall en dag komma när mitt värde slås fast:
en trave ved,
redo att eldas upp.
Kom, känn min värme.

Vandra ensam

Om ingen lystrar när du kallar, vandra ensam.
Vandra ensam, du min vän, vandra ensam.
Om alla hukar rädda, om ingen vågar tala,
Tappa inte modet fast deras blickar viker undan -
Säg öppet med ensam röst vadhelst du tänker.

Om alla vänder sig ifrån dig och flyr,
Och inte kastar ens en blick tillbaka,
Och inte ser hur dina bara fötter sargas
Av törnen där du banar dig en väg igenom djungeln,
Låt ändå inget rubba ditt beslut, min vän.

Om ingen tänder några lyktor för dig
Där du vandrar på din väg i stormig natt,
Om alla dörrar stängs igen framför dig
Låt hellre åskan slå ner och antända ditt bröst
Och brinn i mörkret, du min vän, brinn ensam.

Av den indiske nobelpristagaren Rabindranath Tagore

Hur ett visst parti än en gång visar sin totala dumhet, okunskap och ovärdighet

Idag blev jag fly förbannad:

Jag tycker inte att man har rätt att lägga ut en bild på NÅN på nätet utan att fråga. Ännu mindre hänga ut nån. Allra minst ett barn, en sexåring. Det är att passera varenda gräns som finns i ett hederligt beteende.

Men hur ska vi då göra med yttrandefriheten?

Det är som i Bamse: den som är stark måste också vara mycket snäll. Tillägg: den som har mycket frihet måste också hålla människovärdet högre än allt annat. Oavsett ålder, hudfärg eller religion.

Här visar partiet ifråga hur korkat det är. Egentligen skulle vi bara skratta en stund, och sen gå vidare för att ägna oss det som är på riktigt...

(Läs mer.)

Tina!!!

"Man kan välja att vara glad, oavsett hur livet ser ut."
Det säger Tina Jansson.

Och plötsligt får vi andra en tornado i tankarna, en jordbävning i bröstkorgen och en flodvåg i solar plexus. Vi kan aldrig mer klaga över försenade tåg, dubbelhakor eller dålig mottagning på mobilen.

Tina Jansson har ALS och är helt förlamad. Hon fäster blicken på ett tangentbord, och den bokstav som hon tittar lite längre på, den kommer upp på skärmen. Till sist kan hon ha skrivit hela meningar - och på så sätt kommunicera med omgivningen.

Onsdag 21 juli är hon sommarpratare i radion.
Och jag kommer att lyssna och lära.

Fritt efter Maria Montazami

På arbetet roddar jag nu runt människor från olika delar av Sverige och Europa. Det är bussar och tåg och båtar och flyg. Allt går smärtfritt. Sen är det teaterlokaler, lägenheter, uthyrningsrum, hotell och diverse kodlås. Det går också bra, speciellt när man till sist får rätt nyckel.

Men i en fråga har det uppstått lätt panik: Finding the Gateway to Cyberspace.
"Vet du vad det är för lösenord?"
"Det finns bredband i huset men min dator är låst på nåt sätt."
"Kan jag komma in på deras router?"
"Har du din dator med dig, får jag låna den och gå ut på nätet?
"Jag har ingen kabel - vad ska jag göra!"

Det är inte utan läppstift vi känner oss rädda, nakna, exposed. Det är utan internet.

Söndag - Röd dag - Nationaldag

Ikväll grillar hela svenska folket i trädgårdar eller på bostadsrättsförenings-grillplatser. Tidigare idag var de på badplatser eller samlingsplatser, på (nånting)'s dag, i en park eller kanske vid någon form av uppträdande.

Själv stod jag på en öde parkeringsplats där dammet yrde såsom i en amerikansk westernfilm och sorterade sopor. Kråkorna frossade i pizzarester bland de på marken slängda kartongerna. De brydde sig inte ett dugg om mitt promenerande fram och tillbaka mellan de överfulla containrarna.

Överallt låg plastlock, ölflaskor, tomma mjölkpaket, tidningsrester och konservburkar. Och jag mindes tydligt den spontant skapade soptippen på en ö i adriatiska havet, där vildsvinen bökade runt bland människans avfall. Det vidunderliga havet, de undersköna klipporna, de vindpinade respektingivande träden och så - skiten.

Människan är en grisig varelse. Och hon må vifta med hur många flaggor hon vill, men inte förrän hon klarar av att ta ansvar för den jord hon tilldelats tänker jag vara med och fira någon nation. Vilken det än må vara.

Parapsykologi?

Drömde en märkligt levande dröm:
Jag kunde känna doften, smaken, närvaron - länge och intensivt. Det förvånade mig, för jag trodde att just den frågan var passerad nu. Men drömmen var fullständigt tydlig. Stark och sann. Det var som om det var verklighet.

Lite senare vaknade jag till en ljuvlig dag, fylld av glädje. Tänkte: får jag bara drömma så här i alla fall, då klarar jag mig. Man ska inte ha för mycket begär av livet.

Tankar inför imorgon

Hur orkar man?

Hur förmår man ta avsked av en livskamrat, sen 40 år, 50 år - kanske längre?
Tystnaden.
Tomheten.
Alla rutiner, vanorna, vardagsgöromålen, gnabbet och gnisslet, den självklara samvaron, gemensamma minnen, gemensamma ägor, gemensamma vänner, gemensamma barn. Den där fysiska kroppen i livsrummet som plötsligt saknas. Den som man kände utan och innan, och som man aldrig behövde förklara eller bevisa något för. Den vars kärlek man inte längre behövde förtjäna.
Hur vänjer man plötsligt om sig?
Är det ens möjligt att hitta kraft att börja om helt från början?
Med sin ensamhet. Med sig själv. Med nån annan?

Jag vet inte hur man orkar.
Jag kommer heller aldrig att få veta.
Kanske är det min livs största sorg. Redan nu.

Nähä

Och jag som sjöng.
Fylldes av ett leende, ett bubbel.
Lät schlagertexter bli verklighet.

Det var bara ett inbillat skalv.
Nu går jag vidare på fast mark och låter fåglarna sjunga utan mig.
Om inte annat har jag min stolthet kvar.

Gazza & Gaza

Det finns en trötthet och en tyngd i vetskapen: idag har jag befunnit mig i en låtsasvärld medan människor har dödats eller förts till fängelse i den riktiga världen. Goda människor med goda intentioner.

Mer än så förmår jag inte skriva just nu.

ESC

Ska jag också festivalblogga helt enkelt?

Skriva om knaset när en urdålig låt inte går till final, framförd av en f d personlig tjej som stylats om i prinsessklänning och diadem - den "kris", den "svarta dag", den "otroliga tyngd" som drabbade landet? När människor skjuts blodiga öster om oss och naturen kvävs av olja väster om oss? Ska jag - lite försiktigt - påminna 'svenska folket' om att de själva är orsaken till att just den låten vann och att det är lite märkligt att man kräver ledningens avgång.

Jag kanske, än en gång, ska uttrycka min högst personliga tro på att det som står på egna ben och inte försöker likna något annat är det enda som håller. Därför vann Rybak, därför vann nu Tyskland. Att skriva schlager på recept fungerar inte. Lägg ingen energi på mängder av möten där ni slår fast en teorisk strategi för hur Sverige ska slippa ännu ett 'fiasko'. Salem hade gett Lena en hård match. Vi har riktigt bra musiker - artister - scenpersonligheter i Sverige också.

Roar mig med att läsa alla facebook-inlägg om melodifestivalen. I torsdags stod det: "Nu är min lördagkväll förstörd!".

Själv hade jag en rasande trevlig lördagkväll.
Med vänner, varm laxsallad och marängtårta.
OCH melodifestival på TV.


Tags Melodifestivalen, ESC, schlager

My love, my life

Vår gemensamma resa har hållit på i 18 år.
Nu är du redo att ge dig av själv.

Men jag finns här närhelst du behöver.

Civil olydnad

Jag körde Lite För Fort.
Till vänster om mig passerade hetsiga herrar i finare bilar än min.
Dom körde Ännu Fortare. Schwisch bara!

Plötsligt bromsar alla in och kryper upp bakom mig i snigelfart.
Och ja visst: där stod polisen.

Jag rörde inte bromsen.
Jag lättade aldrig på gasen.
Jag fortsatte att köra Lite För Fort.
För jag vill inte vara en skenhelig ögontjänare.

I ögonvrån tyckte jag mig se polisens gillande blick:
"Hon vet vem hon är och hon står för vad hon gör, modigt!" sa den mig.

(Lite längre bort, bakom kröken, gasade jag för fullt. Jag ville ju komma hem.)

(orkar inte ens skriva snygg svenska)

Härre jävlar va trött ja e ida.
Å hungri.
Mikron surrar min mat varm.
(Den kommer inte smaka nåt vidare.)

Nån jäkel har pajat en backspegel på Bella.
Silvertejp...
Verksta imorrn - tre tusen pix.
(Där rök min tatuering.)

Satans beställda bläckpatron till skrivaren försenad.
(Går inte vara projektledare utan utskrifter.)

*

(10 minuter senare)

Mmmmm... vad gott med lite pasta i vitvinssås.
Tänk att jag hittade en verkstad som kunde fixa bilen direkt.
Och imorgon åker jag hem, hurra! Då kan jag skriva ut allt jag behöver på min skrivare där.

Nu tar jag ett glas öl och lägger mig i soffan med en god bok.
Hej med dig!

Var det så här Da Vinci menade?

Först kom portkoderna.
Dom gick att sjunga in i minnet, ibland blev det riktigt fina melodier.

Sen kom kortkoden som gick att omvandla till ett fyrstavigt ord med personlig innebörd, och på så sätt etsade sig via själen in i hjärnan.

Så sist alla miljoner lösenordskoder som ibland måste vara längre än fyra tecken, ibland mixa siffror med bokstäver och som ibland delas ut av en maskin. Då blir resultatet ett slags xY2b5nOPy1j.
Hur man nu ska komma ihåg det.

Suck.

Idag sket sig allt:
Skulle betala en biljett via kontokort men då krävdes en personlig kod som jag förstås glömt och när jag provade mig fram blev allt spärrat. Ringde telefonbanken för support och ombads knappa in en kod som jag förstås glömt. Samtalet bröts, antagligen på grund av för lång tanketid.

Jag har aldrig tyckt om stängda dörrar, än mindre låsta. Värst av allt är kodlås. Jag kanske helt enkelt ska strunta i allt och ägna mig åt att elda i min vedspis och fiska min abborre istället?

(Men om du, av nån anledning, skulle vilja ha koden till mig, prova 5683. Eller 5433.)

Into the wild

Tänk om allt bara går ut på att ha så roligt som möjligt?

Häva en bägare, dansa vilt och sjunga fram solen bortom horisonten?
Vila på fuktigt gräs, famnas av iskallt hav, vaggas av en nynnande vind?
Gränsla en frustande häst, tämja en rytande storm, besegra ett otjänligt berg?
Smeka en orakad kind och kyssa honom bultande?

Jag kanske har missat hela poängen, där jag försöker axla och duga och plikta och behaga? Så funderar jag när jag efter 12 timmar checkar ut för att woka min kyckling i ensamhet.

Å andra sidan kommer lönen imorgon. Det finns vissa samband.

Road-Haiku (eller konsten att fördriva 4 timmar)

rullar mot solen
gula fält och vindkraftverk
tre kronor tar brons

Kom och håll om mig

Ok, så här är det:

Erkänner min besvikelse och min ynklighet: än en gång har förkylning invaderat mina luftrör, mitt huvud, min näsa. Jag skulle åkt till en vän - vad jag såg fram emot det! - men sitter med rinnande ögon och näsa, utan röst, utan ork, utan tro.

Där ute skiner solen.
Här inne är det mörka moln.
Och jag är ett skrutt som tänker alldeles för dystra tankar för mitt eget bästa.

Columbus och jag

Jag är lite förvirrad.
Jag kanske inte kan lita på mitt omdöme längre.
Vad var på riktigt? Ingenting?

Tror att jag helt enkelt navigerat 180 grader fel i en fråga, och vänder nu stäven mot en ny horisont.

Och se, där är lite ljus. Kanske till och med Japan?

Det är inte ett dugg synd om mig

Jag har burit ut laptopen på balkongen och sitter nu halvnaken i solen med en dataskärm framför mig. Solglasögonen hjälper mig att åtminstone en aning se vad jag författar; om amputationer, böldpest, fängelsestraff och häxförföljelse.

Tidigare åt vi jordgubbar och glass, kollegan som var här för att fixa de sista orkesterstämmorna. Nu är allt postat och klart, en dryg vecka återstår innan det blir skarpt läge och jag ska märka om jag tänkt rätt eller fel det senaste halvåret.

Lugnet före stormen.
Det är en bra dag idag.

Friskt vågat...

Vi låtsas

Där borta låtsas min vän att hon ror över ett spegelblankt hav, med den ljumma försommarvinden lätt smekande hennes kind.

Framför mig låtsas en ung man att han slår ner sin värsta dödsfiende. Höger, vänster, rak höger igen, armbåge, så hålla fast och knäa, knäa, knäa.

Den snygge låtsas att han lyfter en stor stock som fallit över en jungfru. Gång på gång befriar han henne, upp och ner, upp och ner lyfter han.

Själv låtsas jag att jag springer i skogen med en älskad strax intill mig. Ingen av oss säger något, vi trivs så väl i varandras närhet; i tystnad, i forsande samtal, i skratt, i allvar, i sång. Solen lägger sig sakta till ro, vi är svettiga och utpumpade, men jag vet att vi kommer att älska hela natten.

I själva verket joggar jag på ett löpband utan att komma en meter samtidigt som jag studerar grabben med slagsäcken, tyngdlyftaren och A vid roddmaskinen. Och det enda som är sant är den lackande svetten.

Tyvärr.

Att öppnas

Låg med näsan ner i ett hål, med en mängd nålar på ryggen och tänkte att det som krånglar till det för oss är Förnekelsen, inte Bejakandet.

"Det är ingen idé att försöka, det går ändå inte."
"Man vet vad man har, men inte vad man får."
"Jag borde, jag måste, jag är förpliktigad att."
"Nej, inte ge sig av, inte gå på okänd mark, inte riskera något."
"Tänk om jag inte duger?"

Så blir varje liten förnekande tanke en låsning i blodådrorna, i musklerna, i rörelsen som håller vår kropp levande. Allt spänns, blockeras, begränsas.

Och jag?
Jag som varit Bejakandets Väpnare i så många år, tills den gången jag var tvungen att krypa längst in i skalet och överge barnajagets godtrogenhet. Nu ställer jag kranarna på vid gavel med några nålar på ryggen och skrattar och andas och ångar av lust och längtan.

Om jag har rätt i mina funderingar ska inget längre vara krångligt.

Schas!

Bort alla dystra tankar!
Bort du mal som gnager i min själ!
Bort med giftet som rinner i örat, genom blodet!

Jag är nu, och jag är framtid.

Öliv

Man får inte vara för blödig.

Efter lite förseningar vid båtmackar och annat kom vi äntligen till ön - över havet i dimma, genom skogen i dimma. Lättheten i kroppen, tallarnas kraft i inandningen, ögonens stillhet mot horisontlinjen.

Där på köksgolvet låg min vän Humlan.
Stendöd.
Jag sög upp den med den nyköpta nödvändigheten.
Som dotter N beskrev i ö-boken:
"En damsugare som suger".

Vila i frid vännen.
Jag dricker ingen gravöl, men väl en gin & tonic.

Ett försök

Jag är svag för byggvaruhus. Och för män i arbetsbyxor med många fickor. Allra mest tycker jag om att hitta vad jag söker.

Läser på skylt: "Båttillbehör". Bra! Lång gång, höga hyllor, två sidor.
Hm.... motorolja?... hm.... Där! Eller...? Flera tuber, många olika flaskor. Vrider och vänder och läser etiketter på franska och italienska. Jag vet ju hur det brukar se ut, men det här är andra märken. Till sist frågar jag om hjälp.

- Nej jag har ingen aning, säger den trevlige mannen. Vi gör ett ärligt försök att bena ut vad som är vad och kommer gemensamt fram till att det ena är smörjfett, den andra olja som blandas i tanken. Det jag vill ha till min utombordsmotor tycks inte finnas.
Tror han.

Jag tror jag går till båtbutiken imorgon.
Och köper reningsfilter på Coop Stormarknad.

Studiedag

Varsin dator på köksbordet. Hon har studiedag. Jag arbetsdag.

Hon skriver en uppsats i psykologi "Varför singelkvinnor förblir singelkvinnor". Med beteendeanalys respektive kognitiv analys. Mitt emot sitter jag med facit i hand: för att de gräver ner sig i arbete.

Men bara tills prinsen kommer.

Idag har jag tyckt om

Idag har jag tyckt om de sovande killarna på bänken utanför systembolaget.
Den gamla damen med rullator som sniglade sig genom dörren framför mig.
Paret som handlade ful prydnadsak i den lilla presentboden under högljutt tjafsande.
De ocensurerade vrålen från skolans basketplan.
Konserten med ostämd bas och ungdomar cirkulerandes mellan instrument och mikrofoner utan minsta tanke på regi från den vuxna ledaren.

Idag har jag tyckt om den tunga kassen och alla räkningar.
Den smaklösa lunchen och den stora tvätthögen.
Ansamlingen av skor i hallen.
Vissnande blad på krukväxter.
Den trasiga glödlampan.

Och ljuset och luften och den ljumma vinden.

För idag har jag tyckt om mig själv.

En nåldynas bekännelse

- Fullständigt dränerad på energi, samtidigt som kroppen kämpar för fullt för att klara av allt det som den måste. Så sa hon, samtidigt som hon lyssnade på min puls.

- Levern är sorgsen. Njurarna ledsna. Mjälten frustrerad. Lungorna skriker. Och ditt hjärtat måste anstränga sig för att slå. Varje slag. Så ska det inte vara, det ska gå av sig själv. (Tår i ögat.)

- Tungan är ämlig. Bröstet låst. Det är som om du har stängt in dig själv en lång tid. (Tår i andra ögat.)

- Det är en skugga över din hals. Du har bitit ihop, stressat, klarat av.

Hon vann min respekt och mitt förtroende. Naken la jag mig på bänken och lät henne sticka in nålar över hela kroppen.

En halvtimme senare går jag därifrån, lite yr men i sanning mer harmonisk. I öronen ringer hennes ord:

- Jag ska börja med att öppna dig.

Sällskap

Jag har väckt hundratals flygfän med mitt ivriga eldande. Och jag har haft ihjäl lika många när jag öppnat fönstren för att släppa ut dem.

Men plötsligt låg där en fet humla på de breda träplankorna. Sömnigt kravlade han sig upp på vingliga ben, tittade på mig med dimmig blick och undrade vad det var för dag.

- Söndag den nionde maj 2010. Klockan är lite drygt åtta, sa jag.

Humlan stönade.

- Jävlar, vad jag har sovit. Måste legat fel med ett ben, jag kan liksom inte räta ut det...

Jag hämtade vatten och en slurk honung. Han kvicknade till.

Och nu är han så pigg att han hjälper mig med dagens inlägg.
Han skriver d och f, och jag resten.
Jag är trots allt lite kvickare.

Tillbaka på ön

Å - min luft, min jord, min plätt på jorden där oron slätas ut och allt blir på riktigt.

Där är jag nu.
Regn och blåst utanför.
Eld som sprakar i vedspisen inne, nära mig.

Jag kom i morse; Sessan var sjösatt och nyckeln väntade i båtbutiken. Huset stod så stilla och tog emot med ren luft och minimalt med muslort. Ingen fångad fågel, ingen avgnagd hjort under trossbottnen. Inte ens utdragna längder av linet mellan stockarna - skatornas bästa byggmaterial. Allt hade vilat i Törnrosasömn, och jag kysste det varsamt god morgon.

Sen satt jag en stund i badhuset och hörde vinden vina bakom mig och en sothönas hesa skrik framför mig.

Jag älskar.
Därför finns jag.


Nu är dörren öppen igen...

I min famn, äntligen

Avståndet i tid och rum var svårt den här gången. Jag ville finnas där på riktigt men hade inte möjlighet. Telefon och mail vävde tunna trådar, skimrande av längtan.

Nu sover hon stilla i sin säng.
Somnade i min famn, som så många gånger - då, för länge sen.
Och plötsligt har tid och rum ingen makt över oss.

Han och hon

Havet framför.

Minnena bakom.
Delad flaska vin emellan.

På avstånd ser jag dem, med ömhet.
Det hade varit värt att kämpa för.

Till en som betyder så mycket för mig

Om jag kunde skulle jag ställa mig mellan dig och smärtan, ta skottet i mitt eget bröst, hindra slaget med min egen kropp.

För jag vet hur det är att slitas sönder. Jag minns krampen, den förtvivlat brinnande pulsen, skriket rakt ut i tomheten, frossan i en sammankrupen kropp mot ett kallt golv.

Jag vet hur livet plötsligt brister.
Jag vet också att det återvänder.

Och jag vet att allt detta måste du gå igenom ensam.

?

Frågar mig hur.
Har ingen aning.
Begriper inte hur det ska gå till.
Vill så starkt, men vet inte var jag ska börja.

Så löper vardagen på utan den stora förändring som jag känner är nödvändig.

Valborg vid Vänern

Så började det regna. Tack - jag slipper gå ut och leta brasa i stan som inte är min, bland människor som inte är mina. Orkar inte vara vilsen. Eller vild.

TV finns (men inget som lockar). Laptopen finns (hej bloggen - hej uttrycksbehovet). Noterna och musiken till den charmiga musikalen finns! En regissör som inte får repetera är inte en lycklig regissör: jag har två dagar framför mig som antagligen kommer göra mig dödstrött, men å andra sidan fylla mig med glädje.

Ha en fin valborg, du som ger dig ut. Hälsa brasan från mig (jag är svag för majeldar). Själv gräver jag ner mig i Lloyd-Webber så här i slutet av april.

(skrivet av hungrig bloggare utan rena underkläder)

Å vad jag bitvis hatar ensamheten och friheten!

Aldrig nån lapp på köksbordet. Aldrig en kaffepanna på. Just idag, just ikväll, hemma efter arbete och träning: ingen middag ens påbörjad. Kylen förstås tom, vem skulle fyllt den om inte jag själv? Och tvätten, nej visst, självklart finns ingen som kunde ha slängt in en maskin lite tidigare så att kläderna hinner torka innan strömmen stängs av.

I min närhet finns kvinnor som klagar på sina män (tyvärr vanligare än män som klagar på sina kvinnor, även om jag möter också det). Och jag blir så jävla provocerad! Förändra ditt liv om du är missnöjd! Byt med mig! Eller - varför inte - flytta ihop med mig. Jag kommer att värdesätta din närhet.

För jag vet hur det är att leva ensam.

Intervju pågår

Det är en ynnest att få träffa nya människor.

Jag letar just nu en viktig medarbetare och har långa möten med oerhört kompetenta och bra personer. Men hur ska jag välja? Du som såg mig rakt i ögonen, du som skrattade med värme, du som verkade kunna så mycket eller du som verkligen vill?

Kan vi inte göra ett arbetsprov helt enkelt:

Jag riggar ösregn, storm och ett gäng statister och så ber jag allt och alla ge sig på oss med full kraft. Vi har fem minuter på oss att blidka väder och känslor - vi hinner inte planera utan måste kommunicera ordlöst och mot samma mål. Du och jag ska vara som Neo och Carrie i "Matrix": rygg mot rygg gemensamt klara av allt motstånd.

Först då vet jag med säkerhet.
Nu får jag gå på magkänsla.

Synlig i cyberspace

Nätet är farligt. Du är fullständigt exponerad, alla kan se och dra slutsatser av dina handlingar.

Du kanske lever i ett förhållande men leker med tanken att det finns något annat för dig, något bättre. Du söker kärleken. Och så trycker du tummen upp på facebook, eller kommenterar en bild på en vacker kvinna/man, och vips har du gått bakom ryggen på din partner och det är för alltid dokumenterat. Vem litar på dig, om du en dag lämnar ditt gamla liv och går in i ett nytt förhållande?

Eller så är du singel och längtar efter ett omtumlande möte; du publicerar bilder på dig själv med bar mage (gäller både kvinnor och män, i båda fall gäller förstås att magen är snyggt skulpterad), och du får uppskattande kommentarer under din bild, en hel lista av kärleksförklaringar som inte rymmer ogrumlad kärlek, enbart kättja.

Och vad gör en blogg? Öppnar dörrar till en människas inre, låter vem som helst promenera runt och ta för sig. Fantisera. Granska. Tugga i sig och spotta ut.

Jag går inte bakom någons rygg längre. Livet har lärt mig att alltid vara fullständigt rak och ärlig, och varsam om de människor som betyder något för mig. Jag söker heller inte sexuell bekräftelse via längtande bilder och lockbeten. Men jag låter mig synas genom mina ord, och har mer än en gång gråtit över en kommentar som velat mig illa.

Plötsligt fick jag lust att lämna cyberspace.

GÄSTKRÖNIKA!

Varsågod, mina vänner. En gästkrönika - gästblogg - gästbetraktelse, skriven av min fina mamma som i lördags mötte en flock vargar på Kolmården:

Solen gliser mellan stammarna och bildar förvillande ljus och skuggspel över ris och mosskullar. Där… var det något där?... Eller där?? Jo! nu ser jag en bit bort, bakom en trädstam, en bred panna och känner en intensivt iakttagande blick. Inte en rörelse, färger som så väl smälter samman med omgivningen att vore det inte för den nästan svarta pupillen som vaksamt följer den allra minsta rörelse jag gör skulle man ta skepnaden för ett grårisigt busksly. En rörelse, den grå kommer steg för steg närmare. Ljudlös, doftlös, de bleka ögonens pupill intensivt fixerade vid mitt ansikte, mina händer, mina rörelser.

Är jag rädd…? Nej absolut inte, men fylld av stundens betydelse, storhet och sällsynthet. En varm flod av glädje, tillgivenhet och högaktning rinner genom min kropp. Ulv, Gråben, Lupus, Vargher, den Gråe, den Ludne… Varg. En del av de många namn som tilldelats detta kraftfulla, vackra och hemlighetsfulla djur. Av rädsla och okunskap har vi liknat denna skogarnas stolta innevånare vid Fan och Hin håle. Så fel, så fel , inte en glimt av ondska eller beräknande elakhet syns i de intelligenta ögonen, bara ett avvaktande intresse och en hel del nyfikenhet.

Fharack, ledarvargen, närmar sig sakta, resten av vargflocken står en bit bort bland träden och väntar på hans utlåtanden om mig som är främling i vargarnas skog. Jag undviker att stirra in i hans ögon, det kan upplevas som ett hot eller uppfordran till rangkamp. Inga hastiga, okontrollerade rörelser, inga höga ljud. Jag gör som jag fick lära mig i en dröm jag hade för en tid sedan; jag böjer sakta mitt huvud, sänker blicken mot marken och säger (och sänder) tyst och tydligt inom mig själv: Respekt och Beundran, Respekt och Beundran.

Fharack tar ett steg närmare, sträcker på sin hals och slickar mig nogsamt på munnen. Hans andedräkt är frisk och luktar skog, pälsen under min hand känns sträv men ändå så ren och skön. Jag talar från mitt inre än en gång till honom: Du har vackra och ärliga ögon, min vän! Du är vacker!

Farack ser mig rätt in i ögonen, blinkar med det ena ögat och stångar sin breda panna mot mig. Som en jättekatt stryker och buffar han sig mot mig… och jag vet nu att jag fått en ny vän. Nu närmar sig Ulvi, Wolfi , Varg och de andra i flocken. De är ganska många. En del följer ledarvargens exempel och ger mig en kyss eller två, men några är skygga och står helst en liten bit bort och sniffar i luften.

Ulvi knatar omkring med högburet huvud, i munnen har han en riktigt stor, jordig och bättre begagnad revbensrad. Han kommer nära, han vill visa upp att han är en förmögen herre. Nåde den som kommer för nära den plats där han till slut gräver ner godbiten… Utom Fharack: Mot ledarvargens göranden och låtanden mopsar man sig inte!

Vargarna cirklar runt mig, nosar, undersöker, kollar om jag har något trevligt eller roligt som man kan norpa åt sig och leka med…
”Om ni bli rädda, eller om vargarna blir FÖR närgångna, så försök inte att tillrättavisa dem själva. Säg till mig!” råder oss vår guide. ”Det är jag som är ledarvargen över flocken, och det är mig de lyder!”

Så sätter sig vår guide på huk (hon är spenslig och kan väl på sin höjd väga en tredjedel av vad en av hennes vargar väger).
”Nu skall jag kalla på dem”.

Första ylet får flocken att spetsa öronen, sen kommer alla lufsandes, som när skolfröken ringer i klockan. De trängs kring henne och ylar i kapp med varandra. Högre och högre och mer och mer utdraget studsar körsången mellan stammarna.

Tänk att få vara nära en livs levande vargflock som sjunger för en!!

Söndag?

Glömde mörkläggningsgardinen och vaknar allt för tidigt i rummet med snedtak. Det hade kunnat vara mitt barndomshem, men det är det inte. I går vaknade jag i rummet med utsikt över kyrktornet. Och i förrgår i sängen bakom bokhyllan. Där sover jag ikväll. I morgon är jag tillbaka intill kyrkan.

Solen strömmar in. Jag är trött. Det är söndag, men just nu säger det mig inte så mycket: jag måste flytta på mig igen, hålla tider, ha rätt packning i väskan och hinna med alla moment. Ändå... jag vill bara somna om. Och sen, när jag vaknat utsövd, sätta mig i trädgården med en kopp kaffe.

Om du var här skulle jag lägga huvudet vid din axel och vila mig stark.

HLR

varsamt böjer jag ditt huvud bakåt
värmer ditt bröst, väcker ditt hjärta
ett slag
flera
lägger min mjuka mun mot din
andas liv in i ditt liv

sen sitter jag intill dig
tills du själv kan välja
om du ska stanna
eller gå

Hmpff

- och så förebygger man och trixar och drar upp riktlinjer. Gör rockader. Trollar med knäna. Utvärderar, drar lärdom och förutser. Bedömer. Granskar. Slår fast.

Står sen mitt i stormens öga med hökblicken i skarpt läge. Håller stadigt i det rasande fyrspannet med alla sina bläckfiskarmar.
Inget får gå fel.

Då vaknar en vulkan.

Och plötsligt skymtar där bara en mycket obetydlig liten verksamhetsledare...

Minns mig

Jag har läst en oerhört gripande bok: "Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud. En liten, liten poetisk skrift, full av kärlek och sorg på samma gång. Det är kanske därför jag inte varit så sprittande glad idag.

Författaren - jaget - är döende i cancer och tar avsked av sitt liv, sina minnen, sina förmågor. När han är borta finns boken kvar, och i den bevarad en bit av hans själ - hans fjäril. Det är nog det vackraste testamente jag läst.

Och jag tänker: om jag dör, hur minns ni mig då?

Stäng min hemsida och min facebook - men låt bloggen vara. Tänk om nån vill tränga in i den som en gång var jag? Gå tillbaka i mina web-fotspår och läsa denna blandning av personlig dagbok och berättarlysten krönika?
En vuxen dotter - eller kanske ett barnbarn.
Nån som missade mig när jag pågick.
Eller nån som bara snubblat över mig i cyberspace.

Låt mig vara öppen.
Låt mig finnas kvar.
I alla fall en bit av min fjäril.

Låttext?

och om jag bara fick
skulle jag stryka håret ur din panna
idag
inatt
varje ögonblick

Dialog med tonårsdotter (sann)

Lakanen nyss urrivna ur sängen. Allt kastat på golvet. Nya fräscha väntar på att ersätta de gamla. Just då bara måste jag bara spela lite piano. Se om jag kommer ihåg en gammal ungdomslåt.

Eller: fullt av disk på köksbänken. Bordet smuligt. Kaklet i allra högsta grad fläckigt. Då bara måste jag skriva ner en tanke som flugit in i skallen. En formulering. En diktrad. Eller rent av en projektidé.

Så, en helgmorgon, ligger jag kvar länge i sängen och tänker att jag antagligen behöver skärpa mig. Bli lite mer som mammor bör vara. Erbjuda mina döttrar ett normalare familjeliv.

Dubbelcheckar med min äldsta vid frukosten:

- Är jag en konstig mamma?
- Nej.
- Men är jag som en mamma ska vara?
- Jag tycker att du är bra.
- Fast jag inte har sån ordning här hemma alltid?
- Det är det jag tycker om! Då kan du aldrig säga till mig att jag måste städa...

Å vad jag älskar henne.

Prinsessbröllop

Nej. Jag kan inte vara mindre road.
Kärlek, - ja! Fira den! Stå för den! Njut av den!

Men att 'nedräkning' pågår på Arlanda, att lägenheter på Blocket plötsligt hyrs ur för 15 000 kr i veckan och att allt tycks kretsa kring detta, det får mig att vilja snabbspola tiden fram till den 20:e juni.

Å andra sidan kan jag inte låta bli att tänka kreativt. Vilken chans skulle inte det här kunna vara för ett per automatik kvarlevat kungahus (med säkert snälla men - förlåt - ganska ointressanta människor)?

Ut i världsmedia:
I Sverige gör vi ett miljövänligt, människovänligt bröllop. Modernt och medvetet. Vi ställer till med galor för jordens framtid, plockar upp uteliggarna från gatan, vi lägger pengarna på stöd och resursfördelning. Vi väljer att fronta oss som Icke-traditionalister och går i täten för ett rättvisare, mer empatiskt samhälle!

Kvällstidningarna frossar i stället i systrarna Spara & Slösa och visar präktig Victoria vid sidan om rökande Madeleine med kärlekstrassel. Som om allt vi vill är att de ska vara gudomliga förebilder (att se upp till) med mänskliga drag (som vi kan se ner på, så blir vi själva lite lite bättre. Gungbrädsprincipen.).

Jag skulle föredra att känna respekt för dem.
Som jag känner för Barack Obama.
Som å andra sidan är vald för det han kan, gör och står för...

Tags
Victoria, Madeleine, prinsessbröllop, kungahuset, Obama

Duktig flicka

Jag har jobbat bra, hela veckan.
Dotter M och dotter N mår bra.
Det står en gryta och puttrar på spisen.
Jag får ta en kall öl.

Men jag dricker helst inte ensam.
Kommer du?

Varför jag aldrig köper lotter

"Fru Micu har i halva sitt liv spelat på lotto. Sedan hon gått i pension har spelandet växt. Hon har alltid vetat att en stor rikedom en gång i livet kommer att hamna i knäet på henne. Eftersom det börjar bli sent, tror hon alltmer på det. Hon väntar varje onsdag i rödblommig söndagsklänning på att resultatet av dragningarna skall offentliggöras. I tamburen står hennes bruna lackskor för att hon snabbt ska kunna kliva i dem när lottobudet ringer på. För det mesta ringer det inte alls på hela förmiddagen, för att man i huset numera känner till hur speciellt känslig denna dag är. Om om det händer, då är det på sin höjd brevbäraren eller en glömsk granne som vågar sig fram till dörren. När fru Micu i sin söndagsstass långsamt stänger dörren inifrån, är hon bedragen ytterligare en gång."

Ur Herta Müllers "Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv"

Tusensköna

Sånt som gör mig glad:

• fick tid för sjösättning av min vackra båt 8:e maj
• och en hel CD med bra låtar från en vacker man
• solen väcker liv i naturen
• kroppsvarm deg jäser i köket
• kreativt flöde i fantasihjärna och fingertoppar
• avbetade poster på To Do-listan
• skatteåterbäring
  
• dotter M och dotter N: kloka, varma, goda, vackra
  
• familjen och alla vänner
  

Sånt som gör mig mindre glad:

• nej förresten jag tänker inte på det. Jag vänder mitt ansikte mot ljuset.

Gjort är gjort

Ni vet när man efteråt kommer på vad man skulle ha sagt. Egentligen. Istället. Eller när man tänker på vad man faktiskt sa. Och vad man gjorde när man sa det.

Då börjar orsak-och-verkan-analysen:
"Om jag inte hade sagt just det där, då skulle allt vara annorlunda." "Hade jag sagt så istället hade jag säkert fått den reaktion jag ville ha." "Varför betedde jag mig på det sättet? Jag hade min chans - nu har jag förstört allt..."

Sen kommer insikten att det är kört, över, bränt och kasserat. Andningen blir sorgsen, pannan förgrämd och fotstegen tunga.

Och så går tiden.
Du står kvar.
Det var aldrig så stort eller viktigt.
Inget är förstört.

Kanske får du till och med en ny chans?

Soul Protection Factor

Jag fryser. Det beror inte på vädret - ute strålar solen.

Jag sätter mig i duschen, lutar huvudet mot väggen, andas in ångorna och låter det heta vattnet rinna över min rygg. Fryser ändå.

Jag drar på mig fleecetröja och raggsockor, dricker honungsvatten och lindar en sjal runt axlarna. Det hjälper inte.

Försöker tänka på annat. Ställer förnuftet vid rodret för att återerövra lugnet och värmen. Det ska gå, även om det tar sin tid.

Glömde helt enkelt Själskyddsfaktorn och har bränt mig en aning.

Follow the white rabbit

Du ser en skymt av ett öra, en svanstipp, en tass. Du vet inte vad det är, men du kan inte låta bli att smyga efter.

Den snabba rörelsen framför dig drar dig vidare, bort från tryggheten. Du hade ett val: att stå kvar i det välkända eller att följa med mot det osäkra. Du valde risken. Och möjligheten.

Sen faller du.


Men du kommer aldrig att ångra dig.

Att gå i höga skor

Jag är en kort sak. Inte för att jag känner mig kort: på gruppbilder blir jag alltid lika förvånad när jag inte hittar mig själv i jämnhöjd med resten av de uppställda ansikena. Efter långt letande sänker jag blicken till församlingens bröstkorgsnivå. "Va, är det där jag?!" Men bevisligen står det 156 cm i passet.

Fast jag gillar att vara kort. På flyg eller bussar kan jag alltid krypa upp i sätena, när andra suckar och stönar och undrar var de ska göra av sina ben. I korta soffor kan jag rulla ihop mig - till och med i nåns knä. (Har jag tur blir jag då kliad i håret.)

Och framför allt har jag närmare till barn. Vi kan hälsa glatt på varandra, barnen och jag, ingen behöver se ner på den andre. (Barn har alltid haft lätt för att tycka om mig, säkert för att de märker att jag liksom hör till deras temperaturnivå.)

Men nu har jag bestämt mig för att lära mig gå i högklackat. Så när andra tar sig en fredagsdrink eller går på krogen med vänner stapplar jag runt hemma på nyköpta 10-centimeters klackar. Plötsligt når jag upp till skåphyllor. Hittar saker högst upp i bokhyllan. Ser ännu längre bort över takåsarna. Det är en hisnande upplevelse.

Sen slänger jag upp fötterna på bordet och beundrar klackarna. Dom gör sig bäst där. Och jag trivs bäst barfota ändå...

Vem vill bli miljonär - egentligen?

Såsig, dåsig, slö.
Oinspirerad. Oengagerad. Omotiverad.
Idétorka, fantasilöshet och allmän tomhet.

Får man använda en livlina i bloggsammanhang?
Eller låta publiken rösta och se vad majoriteten kommer fram till?
Möjligen presentera fyra ämnen, och låta datorn plocka bort hälften så att det bara finns två kvar att välja emellan?

Nej, jag bloggar inte ikväll, helt enkelt.
Imorgon kanske inspirationen kommit tillbaka.

Segrar alltid godheten?

Revolution härjar i Kirgizistan. Hungriga stormar massorna de offentliga byggnaderna och presidenten flyr i häst och vagn - förlåt, jag menar flygplan. Priset för folkets frihet är blod. Över tvåhundra år har gått, men lärdomen från 1789 tycks ha fallit i glömska. Historien upprepar sig.

En lugn och vältalande man pläderar för barnaga i radions Ring P1. Rasismen får ny näring av en vidrigt störd individ i Landskrona. Kvällstidningar frossar i ordet "dubbelmörderska".

Våld föder våld.
Hat väcker hat.
Hämnd kräver hämnd.

*

Jag mötte en man på flyget som sa: "Man måste vara snäll. Jag vill inte ens göra business med nån som inte är snäll." Han var marknadsföringschef på Lapplands hetaste turistattraktion.

Och mitt i allt det fruktansvärda som pågår kände jag en gnutta hopp.

Att kyssa en älg

Älg-Lasse går i täten och busvisslar. Med graciösa steg kliver Moses fram mellan de avgnagda trädstammarna och möter oss. Lite längre bort står Tuva och hennes två kalvar. Tuva vill gärna kela och bli kliad, kalvarna är blygare. Den andra honan (vars namn jag inte minns) är dräktig och hälsar på oss med vänlig men något trött blick. Sist kommer den store. Nyfiket sträcker han sin långa mule mot mig.

Öga mot öga med kungens konung vill jag spontant böja min nacke i ödmjuk vördnad. Djuret är enormt, trots tappade horn, men det rör sig som en dansör. Blicken är god och klok. Det finns inget ont i denna varelse.

Jag lägger mina läppar mot den mjuka mulen.
Sen matar jag kungen med en banan.

Påskdag

I morse perforerades isen med 200 hål. Senare fylldes älven av pimpelfiskare som försökte dra upp så mycket som möjligt under begränsad tid, för att vinna pengar och priser.

Vi satte oss i solskenet och tittade på. Efter en timme hade åtta fiskar totalt rapporterats in. Några skotrar körde runt och stilade, popmusiken dunkade genom dålig högtalaranläggning och de hundratals hoppfulla pimplarna satt orörliga vid sina hål. Bara en lätt ryckande rörelse i höger arm.

Vi strosade hem, för det verkade inte bli mer action än så.

På kvällen gavs vår andra och sista föreställning. Det är lite speciellt att arbeta i denna avlägsna by med 65 invånare. Fisketävlingar har många - men opera finns bara här. Jag fylldes av stolthet och värme när publiken ställde sig upp i slutet.

Bara en sak är trist: fortfarande inget norrsken.

Där det finns eld finns det liv

Vi sitter i den stora kåtan, samlade runt elden över vilken kaffepannan hänger i sin krok. Det är alldeles tyst, bara brasans sprakande hörs. Den fräna lukten från renfällarna blandar sig med kaffeoset och den söta doften av rökt falukorv. Blicken vilar på flammorna. Jag saknar min kamera, ändå kommer jag aldrig att glömma just den här bilden.

Utanför en rad skotrar. Jag vet att vi är på en ö, men jag kan inte fullt förstå det, för allt är vitt och orörligt och vi har färdats hit över vidder som lika gärna kunde vara åkrar - inte en rusande älv.

När det blir för kallt i kåtan går vi in i stugan. Kaminen värmer, några somnar, andra småpratar. Senare på kvällen, hemma i byn, fortsätter samtalet i bastun. Hettan mjukar upp kroppar och sinnen, allt öppnar sig i tryggheten och tilliten.

Eld.
Värme.
Liv.

Rapport från en god fredag

Först Kycklingloppet på ängen. Pojkarna som hör till oss kommer på första och andra plats, efter lite käbbel i spåret, nån tackling och en tappad stav. Sen far vi till Vittangi, huldran och jag.

Allt är stängt. Byn, som är den största i närheten, är totalt ödelagd. På OK hittar vi youghurt och mikropajer. Plus alla andra bybor som behöver nånstans att hänga en stund.

Åter i vildmarken bjuds vi på älggryta innan vi drar till vårt "operahus". Några timmar senare väller publiken in. 130 stycken? Det är i alla fall fullsatt, och efter 2,15 timmar med allt ifrån Puccini - Pohjanen står publiken upp och applåderar. Succé.

Mingel med öl och sallad, men sångarna är trötta och jag ännu krasslig, så den stora premiärfesten uteblir. (Trogna läsare minns en sömnlös natt då en rejäl infektion helt enkelt bröt ut.)

Det var en bra fredag.
Nu försöker jag varva ner.
Då är det gott att ha en blogg att berätta för.

En regissörs kostym

Hur klär sig en regissör när hon ska gå till jobbet?
I jeans, polotröja och kavaj? Ja, det är nog ganska vanligt.
På Dramaten.
I kortbyxor, T-shirt med tryck och baseballkeps?
Kanske, om man regisserar fantasyfilm.
I svarta långbyxor, klackskor och lite glansig top under pälsen?
En opera är på gång.

Men jag klär mig i underställ, täckbyxor och fleecetröja. Vi ska till det stora byahuset nere vid älven för en sista heldagsrepetition innan Operagalan i vildmarken.

Imorgon fylls salongen, byn fördubblas. Med brasans knastrande i bakgrunden ska vi förmedla några av de vackraste melodier som nånsin skapats. Ingen kan säga att opera bara finns för det fina folket i de överdådiga operahusen.