Vilken j-a dag.
Först spillde jag ut en hel kopp kaffe på golvet. På Centralen där jag lämnade flickorna vid tåget kostar det plötsligt 10 spänn att kissa. Sen åker jag till min lägenhet; där i posten ligger ett grinigt kravbrev på en avgift jag betalat i januari, med hot om inkasso. Jag hittar verifikationen på nätbanken, men brevet innehåller ingen avsändaradress, inget telefonnummer. Blir skitsur!
Kom iväg, körde nästan två timmar och stannade för att tanka. När jag skulle betala fanns ingen plånbok i väskan. Den låg kvar hemma... Bara att köra tillbaka (mycket riktigt, den var där) och ge sig av igen, fyra timmar försenad och med hysterisk nackvärk. På vägen ringer de från repetitionen ute på slottet (tanken var att jag skulle varit där): brandlarmet har gått. Suck. Klart som f-n att man inte poppar popcorn på ett barockslott.
Kommer fram till sist, 75 mil senare. Har glömt musen till datorn i Stockholm. (Flyttar den fram och tillbaka, men missade det idag.) I Lidköping finns inga mac-återförsäljare.
Nu räcker det. Undrar om jag ska våga mig ut - riskerar att bli överkörd. Men det vore trevligt att vara med på krogen som visar andra halvlek för oss kulturarbetare. Går nog dit en stund. Alltid finns det nån som kan tycka synd om mig en smula.
4 kommentarer:
Åhhhh.....vilken fi fasen-dag!
Ska jag psykologisera? Nä....du slipper....
Det är inte alltid så lätt att hålla bollarna i luften.....när olika sidor drar i en.
Kanske skulle lilla Catarina-Fina behöva lite lustfylld ledighet? Och så finns det knappt någon alls, bara nackvärksframkallande hålla-på.
Jo, jag tycker synd om dig. Såklart. Det får man.
Kram
Lilla gumman, vad du sliter. Men vilka grymma tjejer du har! Vad stolt, där har du lyckats, och det är väl det viktigaste du kan lämna efter dig: Två vackra kloka trevliga och sunda människor som för det vidare till sina barn så småningom. Snacka om att sätta sitt fotavtryck på denna jord.
Min N bär iallafall sin tallrik till diskmaskinen utan att bli tillsagd, det var väl duktigt? Och M är fena på att massera, de lärde sig det i skolan förra året under en hälsovecka och hon var bäst och alla ville att hon skulle massera dem. Hon skulle kunna ge dig lite nack-knådning, underbart, man somnar nästan. Iallafall gjorde jag det på en solstol i Italien som förra september. Alla andra hotellgäster tittade avundsjukt på...
Kram, Annika
Hoppas innerligt att det fanns någon där som tyckte synd om dej OCH bjöd dej på en kall öl!
Det skulle fanimej jag gjort!
Piluttakram på dej.
Tack alla ni för omtanken!
Vitsen med bloggandet blev med ens glasklart: tröst, medhåll och bekräftelse. Det blev ingen bjud-öl, men det gjorde inget - era kommentarer räckte gott för att jag skulle känna mig stärkt och tröstad!
Och jag hade en mycket trevlig kväll, dessutom.
Skicka en kommentar