Lycka

Upp klockan sex. Bilar till Göteborg. Genomdrag på operan. Och ja, det blir riktigt, riktigt bra det här. Men just nu känns det inte viktigt. Idag skriver jag om det värdefullaste jag har: N och M.

Kör i 140 km/h för att träffa dem så snart som möjligt, och till sist kommer jag fram till lilla, idylliska Trosa, till lilla paradiset nere vid ån, och till föräldrahemmet, där nu också mina döttrar finns.

M kommer springande emot mig när jag kör in bilen genom grinden. N visar upp alla danser hon lärde sig på Bounce Summer Camp. Båda flickorna är varma, keliga, glada, fyllda av historier (mest N, M tar alltid lite mer tid på sig) och så makalöst vackra. Det var tre veckor sen jag träffade dem sist, och jag kan se att de tagit ännu fler steg ut i det egna livet, blivit ännu mer sina egna jag.

Nu ligger de i rummet bredvid mitt på vindsvåningen. Det är lycka.