Jag minns inte hur många gånger jag har seglat över Ålands hav, men jag kommer aldrig att glömma den första.
Styv kuling, Karlskronavigg, avgång Arholma. En bit ut möter vi Svenska Kryssarklubbens eskader: de vänder, vinden är för hård. Men Viggenklubben fortsätter, i grupper om tre.
Rätt snart befinner vi oss mitt på havet, båten lutar kraftigt och seglar in vatten i lä, samtidigt som vågorna slår in i lovart. Havsytan är stålgrå, vågorna höga. Vi ser i stort sett bara masttoppen på vår grannbåt. Vinden tilltar. Och lite senare börjar också regnet piska.
Ombord har vi bara ett regnställ: det bär skepparen som står där så lugn vid rodret. (Jag vet inte om jag någonsin sett min pappa rädd.) Mamma håller sig i ruffen för att fixa knäckemackor och inte bli för blöt. (Jag förstår fortfarande inte hur hon klarade det utan att bli sjösjuk.) Själv sitter jag i aktern och sjunger för full hals. 13 år och livshungrig. Då och då måste jag gå ner i kajutan och byta kläder.
När vi till sist kom fram hade vi 150 liter vatten i båten. Den natten sov vi alla tre i förruffen under det enda torra täcke vi hade. Nästa dag sken solen. Allt var så lugnt och stilla och välkomnande. Vi stannade på Ålands rosa klippor och försökte smälta vad vi varit med om. Och torka!
***
Däremot har jag lite svårt för färjorna. Jag körde ombord, hittade en fin fönsterplats och tänkte titta på havet, men plötsligt var där dansband och frågesport och kvinnorna mitt emot mig var redan fulla. Ölstanken var påtaglig. Klockan hade nyss slagit 10.
Om det inte tog så lång tid skulle jag segla till jobbet i vår...
4 kommentarer:
Catarina!
När hände detta?
Jag minns inte hur många gånger jag har seglat över Ålands hav, men jag kommer aldrig att glömma den första.
Styv kuling, Karlskronavigg, avgång Arholma. En bit ut möter vi Svenska Kryssarklubbens eskader: de vänder, vinden är för hård. Men Viggenklubben fortsätter, i grupper om tre.
Rätt snart befinner vi oss mitt på havet, båten lutar kraftigt och seglar in vatten i lä, samtidigt som vågorna slår in i lovart. Havsytan är stålgrå, vågorna höga. Vi ser i stort sett bara masttoppen på vår grannbåt. Vinden tilltar. Och lite senare börjar också regnet piska.
Ombord har vi bara ett regnställ: det bär skepparen som står där så lugn vid rodret. (Jag vet inte om jag någonsin sett min pappa rädd.) Mamma håller sig i ruffen för att fixa knäckemackor och inte bli för blöt. (Jag förstår fortfarande inte hur hon klarade det utan att bli sjösjuk.) Själv sitter jag i aktern och sjunger för full hals. 13 år och livshungrig. Då och då måste jag gå ner i kajutan och byta kläder.
När vi till sist kom fram hade vi 150 liter vatten i båten. Den natten sov vi alla tre i förruffen under det enda torra täcke vi hade. Nästa dag sken solen. Allt var så lugnt och stilla och välkomnande. Vi stannade på Ålands rosa klippor och försökte smälta vad vi varit med om. Och torka!
Sommaren 1975 är jag ganska säker på att det var. Möjligen 76, men jag vet säkert om jag läser gamla loggböcker som finns hemma hos mina föräldrar.
Varför undrar du?
Hej Catarina!
Som medlem i Viggenklubben - av senare datum - vaknar nyfikenheten så snart namnet dyker upp och i synnerhet om det låter som något äventyrligt. Vi ägde en Viggen under 15 år men har numera lämnat sjölivet sedan några år tillbaka. Minns du vad er båt hette?
Viggenklubben var min ungdoms stora glädjeämne! Vi seglade eskader med dem flera år i rad.
Hade en Karlskrona-vigg, tror nr 127 (men det kan jag också kolla i loggbok). Båten hette FRÄS.
Nu har vi en vega, FRÄS II, med nur 440 i storseglet.
Skicka en kommentar