Äventyr i Nordafrika, del 5

Tunisiska män. De är vänliga, de är stiliga och de är överallt. I söder såg jag aldrig en enda kvinna på ett café – det är mannens revir. Men i Tunisisk lag är det fastställt att mannen skall vara delaktig i hushållsarbetet och vid uppfostran av barn.

Utanför vårt hotell arbetade en kamelförare. Han var en av de vackraste män jag någonsin sett.
Vi pratade en stund varje dag. Mitt journalistiska jag ville veta allt:
”Vad kostar en kamel? Hur gammal kan den bli?” i början utvecklades till ”Vill du arbeta med det här resten av ditt liv, eller vad drömmer du om egentligen?”. Det var spännande att lära känna en tunisisk man. Dessutom fick jag rassla igång min franska som jag inte talat på 20 år.

Sista dagen drack vi en kopp kaffe tillsammans efter hans arbete. Och den kvällen följe han med mig och flickorna till hamnen för att äta en glass. Vi gick arm i arm längst strandpromenaden, det kändes tryggt och avslappnat och vänskapligt, och jag skämtade och sa att vi var som en familj.
Sen flög jag tillbaka till Sverige.

Nu hör han av sig varje morgon och undrar hur jag mår. Och varje kväll önskar han mig god natt. Jag kan inte låta bli att tycka om det – det var flera år sen en man brydde sig om mig på det sättet – men jag är lite orolig för att han inte förstod att det var ett skämt. För hustru till en kamelförare vet jag med all säkerhet att jag inte vill bli. Nån måtta får det vara med nyfikenheten!