Äventyr i Nordafrika, del 6

Jag pratade aldrig på riktigt med någon tunisiska. Men jag såg dem; unga kvinnor klädda i jeans och med självsäker blick, äldre i traditionella kläder, slöja och tunga kroppar. Ungefär en skolflicka av tre bar sjal. Över hälften av de inskrivna på universitetet är kvinnor. (Jag tror att just detta kommer att ge Tunisien försprång framför sina grannländer. Utbildning - av båda könen - är den säkraste vägen till utveckling.)

På beduinshowen i tältet såg vi folkdans, magdans, konstritt, balansakrobatik och en ormtjusare. Plus en fakir. Han låg på spikmattor, gick på krossat glas, drog in kedjor i sitt eget kött och hade ett varierat antal personer ur publiken på sig under tiden. Eller ett stenblock.

Och nu blundade jag. Kobrorna hade inte gjort mig förskräckt, inte heller skorpionen, men att se någon plåga sig själv för pengar, det är fruktansvärt. (Jag har t o m skrivit ett manus om detta, med frågeställningen: Hur långt är en människa beredd att gå för att bli älskad av sin publik?)



Sista dagen strålade solen mot oss. Jag gjorde sandskulpturer och förlorade mina solglasögon någonstans mellan Sfinxen, Medusa och hästhuvudet. Bra! Om man glömmer något på en plats betyder det att man kommer tillbaka.

Så där ja. Nu är det slut på reseskildringen för denna gång. Jag vet inte när jag kommer iväg någonstans igen. Men iväg ska jag. Jag har ju möjligheten.

Med blicken vilandes på medelhavets horisont tänker jag på vilken makalös planet vi bor på. Och hur priviligierad jag är som kan åka runt och ta del av den. Vare sig det gäller Lapplands vita vidder, Godahoppsuddens klippor eller allting däremellan.

Vi vore ingenting utan vår jord.