Det finns ett lugn och en avkoppling i Igenkännande.
Men i morse när jag skulle äta min hotellfrukost var där ett vimmel av gäster i matsalen. Här har jag suttit ensam så många gånger, numera med Enya i bakgrunden (julskivan har väl lagts i malpåse), och mumsat Åländskt svartbröd. Och på kvällen satt ett stort gäng Finska bikers och drack öl i solen utanför den förut så ensliga entrén. Säsongen håller på att dra igång.
Mariehamn är ingen stor stad. Det är svårt att hitta något att äta efter kl 18. (Gå på restaurang, ensam, är uteslutet.) Igår, sent, köpte jag med mig en hemsk hamburgare från en sunkig pub. Affären där jag konstant köpt pastasallad var stängd idag, lördag, när jag lämnade teatern. Men pizzerian var öppen och pizzan faktiskt god.
På Stadshuset har vi nu repeterat så att röster och ork börjat sina. Sen har jag, med en riddares hjälp, fått hela föreställningen ljussatt. Ett tag under fredagen blev jag riktigt förbannad och var på väg att ringa ett samtal, men eftersom jag inte visste exakt var felet låg avstod jag. (Det gäller att skälla på rätt person.) Kände mig makalöst mogen, och hittade tillbaka till lugnet på samma gång. Sen kom hjälten i sin brandbil och klättrade runt i tross och på balkonger, och vips var strålkastarna uppe och riktade.
Imorgon är min sista repetitionsdag innan genrepet. Tokigt med två veckors uppehåll, men den tidsplan vi står på idag är inte den som jag tackade ja till i höstas. Det måste bli så här. Det kommer att fungera. Sångarna och musikerna är strålande. Föreställningen blir bra. Rolig, vacker, gripande. Otippad kanske, i sin nutidsskrud?
Och stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar